Start | Föregående | Kolvaktarens visor | Svarta ballader | Nästa | Start
V Y Å Ä Ö 
Min väg...
Minnet
mala hjärtan, händer,
mala ögon dina.
man lär sig något en årmillion, när man visste det mesta förut.
man skall frukta mina ögon,
Man skall kasta mig i mörkret,
man skall ropa oren! oren!
Marja - hör du dem - de komma!
Marja! Hör du mig? Var är du?
mat åt kvinna, mig och ungar.
Med ansiktet mot jorden tyst jag ber,
med bekymmer varenda dag -
Med din mage full av djurblod
med ditt hamrande helveteshån -
med en hösäck och bräde för två,
med ett stillsamt dödskallt skratt.
med fröjd skulle vi tråda en lätt dans
med hatt av löv och näversko,
med herregårdskoppel och blanka gevär,
med min last av lår och bogar.
med röda djävlar på.
med sin hand och viskar sjung!
med sin vithets lågande hand,
med skrumpen fot hon trampar sitt hjul,
med släggskaftet fast i ett järnhårt tag.
med ögon av talgig glans,
med ögon som inte ser -
med ögon utan skuld,
Med ögonen dimmiga av brännvin såg jag båren,
medan dagarna komma och gå.
medan dagen i skymning går -
medan elden falnar och dör.
medan markens nya herrar
medan natten i stillhet svann.
medan nordvinden härjar hård,
medan skogarna mumla och flåsa.
medan skogarna sjunga och skyarna gå.
medan stjärnorna vandra och nätterna gå.
medan stormarna larma med din förstugudörr.
Mellan drivis som brakade, sjöar som slog,
mellan röda enar bränner solen.
mellan röda enar bränner solen.
men aldrig får det bli till sorg och kvinnfolkstårar -
men aldrig i ugnen till plågan går jag in,
Men aldrig mera älskar jag så
men aldrig, aldrig se den minsta skymt av land.
Men all vår synd var av köttet, det kött, som är ej mer,
Men allt vatten jag drack all min värk och svett,
men anden så högt som stjärnor lysa
Men Angelman, lyss till en vän som förstår däj, när brusten, bedragen du smälter ditt rus,
men att benmjölet liknar de döde.
men barn ska du ha när du grånat - köp mat du, och vila sen!
Men barnets lekar i hemmets hägn,
men bländar med glansen av klädnadens fåll
men den vilja är stor som törs vilja tvärs
men den vise är full av leda,
men den yngsta hon spottar visst blod - på henne är lungorna slut.
Men det blir värst att få lov se in
men det mesta var nog av kroppen, den kropp som är ej mer.
men det var av kroppen, Herre, den kropp som är ej mer.
men det var som en dröm, och mitt huvud var tungt, och mitt bröst ville rivas itu.
men det är som om plågorna lärt mäj att inte förbanna mer.
Men det är somt en kan och somt en på inga villkor kan.
men det är värst att jag inte törs se in i ögonen!
Men din blick är ju sjuk som tyfus,
Men djupt i djupa grova spår trampas rosorna till sår,
Men du kan bara visor om ben och blod
Men du måste bliva kall, du må sluta att brinna,
Men en dag stod allt liksom stilla, jag släppte yxan i snön,
Men en stjärnornas sångare sade mäj att det där var en jordisk sång,
Men en vill inte fråga och bråka -
Men finner man en dag min kalla kropp bland döde,
Men fräls min själ - -
Men Gasken bara svor och förbannade sin nöd,
Men Gasken sover ljuvligt under gräs och grus -
Men Gaskens gamla mor mente: Han har varit glad,
Men ginge en storm över Harja skär
men gingo en höstdag den vägen igen
Men giv som en gåva, bara,
Men gott är vid fattighusborden
Men han hör ej min röst för ditt gnissel,
men hav dina visors buller bort,
Men Herren sade: Jag vet det där, kanske vet jag bäst till slut -
Men Herren sade: Tag din mö, som du älskat och älskat så,
Men härlig, härlig våren kom vart år i rosor klädd,
men i mörkret vid Bårhällen stupade hans mor,
Men ingen enda kant är väl så jämmerligt hård
Men inom mig är något som icke vill dö,
Men jag ber dig, fråga dem, Herre, sade satan och djupt han neg,
Men jag går till en plats som du aldrig sett,
Men jag hörde en sång på en stjärna en gång, som jag minns en smul av än,
Men jag hörde satan skratta vid roströd gatas port,
men jag kämpade dubbelt i kölden och snön - säj, Gud, om du såg hur jag slet?
Men jag minns - du är hemma i kojan, vi två ha timrat hop,
Men jag minns inte att jag slog dej, kanske gjorde jag det ändå? -
Men jag rymde en gång från helvetet, jag gick till Kaljos slog -
Men jag skrek hoj hi, alla djävlar ur kärren, nu gick ni för bitti ur säng,
Men jag somnade där i snön, och jag vaknade här en dag,
men jag säjer ändå: det är inte värst när en gård är granrisströdd,
Men jag tänkte: Jag vill hämnas,
Men jag undrar ändå om predikandet var bara ett nytt sorts garn,
Men jag vet att Han skall komma, Han som dräper för att hela,
men jag vet att om kärlek jag tigga skall,
men jag vill inte stanna hos Backens,
men jag ville ändå inte våga -
men jag yves och jag glädes
Men jag önskar jag haft
men kallades hare av folket på näset
Men kanske du hemligen knäböjt i natten och skyggt bett den okände gälda din skuld?
Men kanske skall jag glad vid nattens slut
men min far, han bad sig till döds skall du veta,
Men min hustru tar dem i stället, och jag är en ensam man,
Men nu är det näst förut med mäj, jag får inte fram ett rop,
Men nu är det slut med att dansa - jag var glad när den yngsta var stor.
men någon må skänka mig vatten och bröd,
Men när blodröd morgon gick över i dag, järnbister, som krita vit,
Men när det vill mörkna kring sängen, och en blir tung och trött,
Men när kistan vaggar svart genom vårens gröna skog,
Men när kvällen svalkar härlig över lingonris och sten,
men när tredje förbannelsen skrek i mitt hus, sen sa jag ingenting mer.
men satan har fått löfte om min pinade själ.
Men se mitt solur mot middagen skrider,
Men Sizzi gick glad genom ängar och hagar
men själv jag ligger fallen på de gladas torg,
men som på grund av ringa stånd du ej var värd att få.
men som på grund av ringa stånd jag ej var värd att få.
men som på grund av ringa stånd jag ej var värd att få.
Men stenarna gå evigt sin gnisslande gång,
Men till morgon man Banga, den andlige, såg
Men tungt sov mor i skumhöljd sal,
Men ur roströd gata vid Ebals port, nu satan närmade sig:
Men varför ser du ner, Tore Johnson?
Men ve oss, för sent ha vi gått ur vår grav
men vi skulle evigt glömma att vi levt en gång.
men villsam är vägen i rymderna bland stjärnor av alla de slag.
Men ända in i döden vill jag följa er med sång -
Men ögon har han gett dem som spruta av kval
mest dock över djur jag dödat
mest i becksvart, stjärnlöst mörker,
mest i nätter utan månljus,
mig och mina glupska ungar.
mil från folk och hus.
Min daggiga bädd av jord skall han dela,
min eld lyser varmt, skimrar gult och rött
Min far var en fattig man med darrande händer,
Min första var ond och hetsint och öm och grym och snäll,
Min Gud! Min mila röker som förr,
Min hustru, Mari, räck mej handen - får jag säja farväl åt dej?
Min kvinna! Du är nog en snara!
Min kärlek föddes i lustfylld vår,
Min kärlek föddes vid Paiso älv,
min kärlek är gammal och börjar bli grå,
Min mor hon dog av arbete och sorg om våren,
Min mor var en stickerska som stack åt de rika,
Min mor ville slita sig till döds för att ge mig
min morgonväg i solens klara ljus,
min själ var evig eld -
min själ är ond och led -
Min själ är sjuk och tom,
min son, du skall skåda på Herrens verk!
Min synd är allt för tung att bäras mer -
min ungdoms svarta svanar!
Min väg ligger ut genom Hagbergs grind,
mina basar skola ropa djupt ur mänskosjälens rum.
mina glappande skor äro tunga som bly
Mina kvinnor ha varit många, och bli väl många fler
Mina minnen mumla i natt,
Minns du muren av kullrig gråsten? Du har svettats en smula för den!