Start | Föregående | Kolvaktarens visor | Svarta ballader | Nästa | Start
V Y Å Ä Ö 
Vaggsången vid Kestina
Vaknatt
Visa
Visa vid kolvakten
Visa, tillägnad all ömklighet
Vår döde vän
Vårkänning
Vad allt kan väl hända oss bägge i natt?
Vad båtar det att stirra sej blind och att tänka
vad de gjorde de ljusaste nätterna, när all deras fruktan teg.
vad han har gjort krokot?
Vad är det för bullrande vagnar på mitt kvistiga grova golv?
vadat över sanka myrar
vaggvisemild är hans sång.
vakt vid kolen satt.
vandra, vandra!
var den skummaste dagningen dallrar
var han bliven, Jägar-Vilhelm,
Var hon het, var hon retsam mot däj?
Var hon krånglig först - var det bara en gång?
var tyst mitt galna skratt,
Var är jag? På vägen till Kaljo, säj, mötte ni pojkarna där?
varför intet blir sanning, varför människor gråta,
Varför sitter du stendöv och tyst?
varför starka och unga till graven fara?
Varför tog du, Tore Johnson, min hustru från mäj?
Varför trampas vi av klackar, varför slitas vi av skor?
vart färden gäller så dags,
vem av er härskar, vem av er är till?
Vem snuddade vid din vagn, herre, vem knackade husvill på?
Vem är du i vita kläder?
veta vart du skall och inte vilja in!
Vi bullra hårt och darra runt i pina
Vi damma ut och blåsa bort i skyn!
Vi drack för den dödande hösten och för gravarnas heliga ro,
Vi drömma och drömmen är het och röd,
Vi gingo över Raiskis
vi göra bara stoft av ben som brista.
Vi ha eld, vi ha kött, vi ha brännvin till tröst,
Vi ha gamla, gamla anor från kastspjut och sten,
Vi ha sovit redan länge i vår kyrkogårdsvrå
vi ha vakat för att skönja om himlen är blå,
Vi lyssnade efter änglars sång och hörde de döendes rop -
vi rulla bara bort att grävas ner i byn!
Vi satt vid vårt stora mangelbord och stormig var natten och fin,
vi skratta gällt när onda ögon brista - -
Vi slaktade glada vid Stormyrens skär,
Vi slet allt satan - nog hade vi bäst
vi slogo oss ner i Mamres lund att göra ett nytt försök.
vi som äga värme och föda!
vi sova på doftande ris.
vi sova på risklädda klumpar.
Vi stannade här. Jag är gammal,
Vi suga in och slita av!
Vi var på det hela taget ett lortigt och underligt pack,
Vi var väl så gott som gifta, fast i djupaste hemlighet,
Vi ville ibland ej äta bröd, när ej alla bröd kunde få,
vi är stora, starka jägare och döda är vårt bröd.
Vi, Angelman, är du så sorgfull i hågen, fast Spaniens vin i din hals du har hällt?
vid aldrig vandrad led.
vid askbeströdda groparna
vid den evigt brinnande sjön.
vid din brasa får jag sitta som en svagögd gammal hund
Vid en snäckbesållad havsstrand står en port av rosor tunga,
vid flämtet från torrvedsstumpar
vid foten av Kvarnklintens vissnade fur,
vid källor som aldrig sina
Vid Lasso, där isarna råmande brista,
vid slumrande tjärnar,
vid sorlande vatten.
vid spel av himmelens vindar i röd aftonglans.
Vida, vida har jag färdats
vik bekymmer ur snöhöljda bo.
Vila i frid, du min andes svans,
Vila, pilgrim, ditt bröst mot strömmande vatten.
Vilja andra ting än kvarnen din.
Ville göra oss till slavar,
ville släcka min eld och gå.
ville vila från livet där.
vilt så strängarna sprang,
vinden viskar mulna minnen,
viskar sina sista tankar:
viskas sitt eget namn,
Vit är hennes väg av solen
våg som sväljande välvde.
Vår eld är röd som kvällen som brann
vår kvarn är livet och vår kvarn är graven,
vår kvarn är vindarna, vår kvarn är haven,
Våra halsar sträckas stelt,
våra naglar gräva hål,
vårt hat har den aldrig kvävt.
vårt hjul är tingen du har köpt och älskat,
vägkanten med en butelj. Angelman gråter över sitt trista öde, varvid
vägra din brygd att smaka
väktare, tills vakten du gjort!
Välkommen du, som väntats i ensamma år.
väntar nordlandets vitaste famn -
väntar Syriens skönaste sköka
värme åt en frysande
yra feberhett om himlen blå - -
[topp]