Angående påbudet
om Snöskottning
text: J. H. Kellgren
en satir riktad mot Thomas Thorild, blodig parodi på Thorilds stil.
Nej, det är omöjligt: denna pålysning behagar mig ej:
den förmörkar både givaren och lydaren. Jag vördar
Poliskammarens befallning: men jag kan ej göra mig en plikt därav.
Jag tillstår, denna snö är besvärlig för alla
gående och åkande. Men - är den det för mig? Jag
svarar nej. Detta svar är husägarens, medborgarens, människans.
Då jag beslöt att råda över ett hus, så
föresatte jag mig att råda över hela gatan. Denna föresats
var lika fri som dess uppfyllelse. När jag obetänksamt ej bortskaffar
snön från min dörr, så är det jag själv,
som tillåter mig bli insnöad: men jag vill icke att en annan
skall befalla mig skoffla den. En fots snö! ropa hundrade: upp till
himlen! ropar jag.
Man har behagat anse mig för husägare: men är ej porten
husets? trappan portens? gatan trappans? Jag andas icke i detta nya hus:
mina värdkrafter förkvävas där. Då jag har frihet
att välja en äganderätt, väljer jag ingen, eller en
fullkomligare.
Ej därför att jag icke känner vördnad för vad
Poliskammaren pålyst, men jag tror, att man ej bort pålysa
något. Kammaren har gjort väl att följa sin högsta
regel av snyggt och bekvämligt: jag upphäver den ej: men jag
förkastar den. Var husägare är född lagstiftare: självrådare
om sin trappa: han tar icke, utan ger lagar. - Jag känner inga andra
regler än naturens, än den högsta snön och den högsta
smutsens.
Skick, ordning, renlighet: vad betyda dessa orden? Vilken tid och ort
har ej sitt skick, sin ordning, sin renlighet! Man borde icke fråga:
är denna snön djup? Utan är den varm, torr och bekvämlig?
Är den förmögen att bevara för snuva?
Den allmänt godkända Polisen: ja i Stockholm och Petersburg!
men Lappland och Sibirien och Grönland och Nova Sembla trivas gudommeligen
oskottade. - Man hinner ej det ovanliga, utan genom uppoffring av det vanliga,
eller det skyhöga utan genom uppskutt över det låga. Många
vada i snön uppe till armarna, där andra ej finna fotfäste:
Flugan drunknar på théfatet, och där kan hunden endast
läppja. Jag ber för nu och alltid, att man vill bry sig om att
förstå mig.
Om jag gör det själv - det är en annan fråga.
Husägare
|
