| DAGENS VISA: http://hem.passagen.se/minata/dav/aktuell.htm |
[Skillingtryck och gamla visor]
[Visornas hemsida] | [till visan] | [start] | [innehåll]
[januarilänkar]
Dagens visa
|
|
| 2003 | Januari | 2002 |
| Which Side Are You On | 3 | Tigern, pantern och krokodilen |
| xxx | 4 | Snöskottning |
| Bandiera rossa | 5 | Lögnen |
| xxx | 6 | Mästermans bröllop |
| xxx | 7 | Ute blåser sommarvind |
Källa och citat
Samuel Johan Hedborn en lyrikers livsöde
Förord Hedborns visor
Ute blåser sommarvind
Midifilen - - - Ute blåser sommarvind - midi format
Lantflickans klagan
Midifilen - - - Lantflickans klagan - midi format
[topp] | [nästa] | [innehåll]
Källa:
Samuel Hedborn
en lyrikers livsöde
av
Torsten Fogelqvist
Albert Bonniers förlag,
1937
"I Hedborns visa bor en gud; det är livets högsta idé som fostras i denna vagga; tron och kärleken vaggar den..."
Leonhard Fredrik Rääf
"...folkvisans son och personliga fortsättning --- Alltid trogen sin anborna instinkt för det enkla, det omedelbart från den inre och yttre naturen tagna", åstadkom han, att "diktens verklighet hädanefter trädde alltmer i stället för diktens theori".
P.D.A. Atterbom
"Det är Bellman i folkviseton. Det är en idyll med realistiska detaljer och mörka framtids- och sagoperspektiv: lindormen på stenen, trollen i skogen. Men varken troll eller lindorm förmå att störa denna idyll."
Torsten Fogelqvist
[topp] | [nästa] | [innehåll]
Samuel Johan Hedborn en lyrikers livsöde
Samuel Johan Hedborn, skaparen av vår klassiska barn- och vaggvisa, Ute blåser sommarvind, föddes den 14 oktober 1783 som andre sonen och andra barnet i en soldatfamilj, som brukade boställsjord i byn Kolstad, Heda socken, Lysings härad. Födelsebyn ligger ungefär mitt emellan Röks och Heda kyrkor på ömse sidor om stora landsvägen mellan Mjölby och Hästholmen.
Fader, den indelte soldaten vid Östgöta infanteriregemente Jöns Kolberg och moder, Ingeborg Johansdotter, bondedotter från Askeryds socken i nordligaste Småland.
Hedborn uppfostrades i en from och naiv religiositet, där varje bild var verklighet och ej ett iota av lagen kunde ifrågasättas. Men den var ej världsfientlig, syndatrumpen och gudsnådlig, utan glad. Den trodde Gud om gott och mänskorna om ärlighet. Ett stråk av väckelsefromhet i herrnhutismens form strök fram över nejden och Hedborn berättar om en herrnhutisk östgötapräst, som lät sång och böner strömma ut genom fönstren, när det gick folk på vägen, men som annars förhöll sig tämligen likgiltig till de heliga tingen.
Fadern var ortodox på soldatmaner. Varje söndagsmorgon inmönstrade han i reglementsenlig och helgputsad mundering sin familjetrupp, innan det bar i väg till kyrkan. Modern var av en djupare och mindre officiell läggning. Hon kunde sin bibel både ur minnet och hjärtat. Men bägge "fruktade Gud utan anspråk". Följaktligen var för dessa människor varken dans eller musik synd, utan "de överlämnade sig själva ömsom åt andakten och den oskyldiga glädjen.".
Skuggorna i Hedborns barndomsliv voro av annan art, sjukdom. Vid 4 års ålder fick Hedborn smittkopporna, som länge fjättrade honom vid sjukbädden och höllo på att göra honom alldeles blind.
Den stora skuggan över Hedborns barndom bröt emellertid in, då hans far, som "var med år åttiåtta ren", drog ut i Gustav den tredjes olycksaliga krig mot Ryssland. Det blev rörelse på orten, när uppbådet kom. Remtyg färgades och musköten fejades och mödrar grät. Till faderns "Farväl, Samuel", fogade pojken en bön: "Käre far, gack ej längre än till Skenninge."
Saknadens väntetid blev dov och lång.
Men hurtiga krigssånger skallade över nejden till ära för kung Gustav och hertig Carl och till smälek för "Grannas-Carin". Ungdomen lekte krig på vägar och bergknallar.
Det nyckfullt iscensatta och dåligt förberedda kriget tog ett snöpligt slut. Bland officerarna hade Anjalasjukan fått spridning, i hären grasserade andra sjukdomar. Manskapet illa utrustat och förplägat, hade slitit ont utan att uträtta något. För de allra flesta hade det aldrig kommit till drabbning med någon annan fiende än farsot och hunger. Många måste bäddas ned i den finska jorden, andra lades på sjukhusen.
Den tidpunkt, då fredsbudskapet nådde Heda, står skarpt tecknad i Hedborns minne. När kronoskjutsarnas hjul knastrade på vägarna, de hemvändande krigarnas muskötskott knallade i bygden och kvinnor och barn samlades vid byarnas vägskäl med hopp och fruktan i ögon och hjärtan för att åse durchmarschen, saknades Kolberg i Kolstad. Hustru och barn fingo förtvivlade och herrelösa vandra hem till den dukade högtidsmåltiden, som lämnades orörd, icke av brist på hunger, men brist på aptit.
Någon dag före jul 1791 inträdde i soldattorpet en man, "med gula och infallna kinder, utstående ögon, mustascher, som skylde bägge läpparna, stor mage och svullna ben". Det var den förlorade fadern.
Han framtog ur sitt bandelär en silverslant och frågade yngste sonen, Samuel, om han kunde läsa. Då den frågan besvarades nekande, drogs den utsträckta handen tillbaka och penningen försvann. Kolberg hade knäckts.
Ljuspunkten i familjen blev emellertid dess Samuel. Det visade sig snart nog, att pojken, som försummat läsningen, var ett ljushuvud.
Enligt uppgift ur Heda sockenstämmoprotokoll av den 13 maj 1792 utseddes några barn att på skolekassans bekostnad få undervisning. Bland dessa uppmärksammades även Samuel Johan från Kolstad.
Våren 1799 inskrevs vid Linköpings lärdomsskola såsom elev i nedersta klassen den femtonårige Samuel Johan Hedborn. Hedborn avlade sin mogenhetsexamen år 1806 vid 22 års ålder och inskrevs i mars månad vid Uppsala universitet i Östgöta nation.
En sommarvistelse i Åsbo år 1807 blev för Hedborn av den största betydelse. Först nu begynner den förtroliga, livslånga vänskapen emellan Atterbom och Hedborn. Av Atterbom fick han veta, att gustavianerna blott voro fransosernas apor och att det nya ljuset kom från den tyska litteraturen.
Efter att ha verkat som informator begav sig Hedborn den historiska månaden mars 1809, till hembygden för att prästvigas och träda i tjänst.
Inte lång tid därefter får han tjänstledighet beviljad på grund av sjukdom.
"Man säger, att vår Hedborn blivit vansinnig".
Hedborn kastades nu i bokstavlig mening ut på vägar och stigar som en clericus vagans, irrande mellan tillfälliga hemvist, ömsom hemfallen åt lättsinning upprymdhet och tungsint förtvivlan. Domkapitlet i Linköping höll genom spioner ett vakande öga på honom.
Vaganten Hedborn fastnade i Uppsala. Han tillbragte där hösten och högvintern 1811-1812 samt firade jul med Atterbom i Åsbo.
Den kris han genomgått hade gjort hans fantasi och hjärta luckra för religiös diktning. Psalmdiktaren Samuel Hedborn ger sig till känna på allvar under denna tid. En bidragande orsak till hans nyvaknade intresse kan man även se däri, att psalmboksfrågan just för ögonblicket var aktuell. Redan av Gustav III hade Uppsala domkapitel fått i uppdrag att skriva en ny psalmbok, vilket i sinom tid överflyttades på, men avvisades av Svenska akademien. Saken slumrade sedan till med ett dödfött psalmboksförslag och en ecklesiastikkommitté som huvudkuddar och sov till år 1807, då Johan Olof Wallin utgav en "Omarbetning av svenska psalmer", utarbetad av honom själv och den nyligen avlidne Michael Choraeus. Därmed hade man fått en påminnelse om frågans existens. Och vid 1809 års riksdag fann ärkebiskop Lindblom tidpunkten mogen för ett ingrepp och anförtrodde sakens fortsatta behandling åt en pastoralkommitté inom prästeståndet.
Nyromantikerna påyrkade dess renässans som frälsningsreligion, buren av gudomlig inspiration och anammad med andakt och vördnad på fromma fäders vis. I den urblekta och hemlösa kristendom, vilken ännu församlade neologerna och på vars mittgång en biskop Lehnberg och en biskop Lindblom framskredo med sina rosprydda herdestavar som dygdens och lycksalighetens härolder, funnos endast predikstolen och högaltaret kvar, men icke altarrunden, klockorna och orgeln och framför allt icke mysteriet.
Under predikstolen somnade allmogen, medan societeten torkade sina lätt fuktade ögon. Kristendomens centrala urkunder hade när som helst kunnat utbytas mot Cicero, Seneca och Rousseau. Mot denna på en nödtorftigt gödd sandbädd blomstrande religiositet var det, som nyromantiken riktade sin kritik.
Den längtade efter den herdestav, de gröna ängar och friska källor, som den berömda Davidspsalmen talar om. Och den ville återknyta sambandet mellan religionen och folket. Det var icke det moraliska upplysningselementet i religionen, utan andakten, som skulle åstadkomma denna återförening.
Hedborn återupptar informatorsysslan och läraryrket i Stockholm. Sommarferierna år 1812 tillbragte Hedborn på bästa sätt i vänners sällskap.
Och nu författades den vaggvisa i gammal stil, som har sjungits av generationer - Ute blåser sommarvind, Poetisk kalender för år 1813.
Men Hedborns psalmer kritiseras. "De äro för litet kristliga för herrnhutarna och för mycket för lutheranerna, inte nog höga för swedenborgarna och odugliga i moralisternas skolor".
Av barnens mun har han fåt veta sanningen. En liten dotter till en fru, som han förärat sitt första psalmhäfte, sade till honom: "Magistern är ingen Choraeus eller Wallin".
Hedborn befann sig åter i djupet av en vågdal. "Jag är Stockholmsk och vet vilka narrar de äro som föregå ett helt rike med smak. Fy tusan vilket pack!"
Hedborn omarbetade dock psalmerna och fick ett erkännande.
Wallin och Hedborn, båda fattiga soldatsöner, båda hade uppvuxit i atmosfären av en folklig fromhet, båda hade i sin barndom hört "bruset av en psalm från evinnerliga orgellekars värld".
Det skulle många gånger vara omöjligt att skilja Hedborn och Wallin åt och bestämma, vad den ene och vad den andre skrivit, om man inte vore i besittning av författarnamnet.
Men allt detta hindrar icke den skarpa motsättningen att framstå. Atterbom har träffande målat skillnaden. "Den grundegenskap av naturbarn, av 'ingénu', av bonde, som hos Hedborn aldrig kunde fövandlas eller förklädas, utövade visserligen på den i sällskapslivets former invigdare huvudstatsprelaten en lika ofta frånstötande, som tilldragande verkan." Man skulle i vissa ögonblick, att i Hedborn såg man den han velat vara, om han vågat för den goda tonens skull. Wallin är komparativen, Hedborn superlativen. Vad den senare fann "gudomligt", kallade den förre vackert. Nyromantikerna påstodo att psalmdiktaren Wallin aldrig skulle ha blivit den han blev, om inte Hedborn kommit i hans väg och påverkat honom.
Åren fram till "pastoralen" levde han ut på sommarferierna som en Gösta Berling. Han hade Gösta Berlings lättsinne, ögonblicksinspiration, vidlyftighet och oemotståndlighet som mellanslag mellan perioder av svårmod och tungsinne.
Våren 1815 tog han nämnda "pastoralen". Hedborn installerades som e. o. hovpredikant
I oktober månad 1820 utnämndes Hedborn till kyrkoherde i Askeryds och Bredestads pastorat av Linköpings stift. På grund av nådårsinstitutionen är han ställd inför den dystra utsikten att tjänstgöra utan lön i halvtannat år. Han gör sin julvisit i pastoratet, där han möter den okända sköna, som han skall dela livets öden med.
Den okända sköna, företrädarens nådårsänka, den 34-åriga Henrietta Eleonora Luthander, född Gyllenram.
Den 1 maj 1821 började Hedborn sin tjänstgöring i Askeryd och Bredestad. Redan sommaren 1821 ingick Hedborn hjonelag med företrädarens efterlämnade maka, en ämbetskonservering. som gjorde den utfattige kyrkoherden delaktig av nådårsinkomsterna och gav den hemlöse ett hem.
Där slutar jag berättelsen om Samuel Hedborn som författade Ute blåser sommarvind.
Jag måste nämna Alice Tegnér som har, åtminstone, blåst liv i två skalder till en framtid i odödlighet;
Samuel Hedborn, Vaggvisan och Elias Sehlstedt, Litet bo.
Källan till allt jag ovan tecknat ner har jag hämtat från Torsten Fogelqvists bok, samme Torsten Fogelqvist som träffade Dan Andersson, Grangärdesdiktaren, under dennes sista natt i Stockholm.
Det är träffande att Torsten Fogelqvist, i sin minnesteckning över Dan Andersson, gör samma reflektion att sålunda dessa skalder utgör en illustration till "den svenska fattigdomens betydelse"; Carl Jonas Love Almqvists berömda uppsats.
Så där kan man fortsätta, resonera, i en evighet - lika evigt som den svenska visan.
Den svenska visan får aldrig dö!
Det är därför Visornas hemsida finnes.
Annandag jul 1849 dör Samuel Hedborn i sitt prästhem, i sin moders födelsesocken, Askeryd.
[topp] | [nästa] | [innehåll]
Förord
Hedborns visor
text: Torsten Fogelqvist
Som den sammanhållande länken i denna familjekrets kan man betrakta Hedborns mor, Ingeborg Johansdotter, bondedotter från Askeryds socken i nordligaste Småland, där Hedborn själv en gång skulle sluta sina dagar som själasörjare.
Hon representerade för sonen icke blott religionen, fromheten och bönen, utan också glädjen, ömheten, visan och sagan. Hans första minne är knutet kring de gullvivor, han ämnade förära henne, men som han, glömsk av uppsåtet, strödde över gårdens sand. Efter sonens beskrivning, fylld av kärlek och beundran, tänker man sig som denna kvinnas emblem icke blott bibeln och psalmboken, utan också blomkvasten, körsbärsklasen och honungskrukan.
I fantasien luktar det granris från hennes kammargolv och björklöv från förstukvisten, man hör sång ur stugan och humlesurr bland riddarsporrarna under fönsterbrädet.
Det var från mor Ingeborg som Hedborn ärvde såväl ögat för naturen som den naturbesjälande inbillningskraften.
Den natur, i vilken Hedborns tidigaste barndomsår förflöto, var både Guds vackra värld och alfers hemvist. Den omfattade omätliga rikedomar av djur och fåglar, åker, skog och äng och den var befolkad av osynliga naturväsen.
Det står en mytisk atmosfär kring soldattorpet i Kolstad och det är ingen tillfällighet, att den svenska nyromantiken där hade rot och källådra.
[topp] | [nästa] | [innehåll]
Lantflickans klagan
text: Samuel Johan Hedborn
musik: Traditionell
Förgäves uppå stigen jag dig att möta går.
Jag lyssnar, ropar och jag lyssnar åter.
Det vädret är som blåser, det böljan är som
slår.
Men vännens röst sig intet höra låter.
Se skyarna de gå,
och böljorna de slå!
Så vandra mina tankar och ingen vila få,
förrän jag finner vännen, som jag söker.
En vinter har förflutit - den vintern var mig lång,
jag önskade den mången gång till ända!
Du var i mina drömmar, du var uti min sång,
du var i mina tankar vid min slända.
Men våren återkom
fast grön dock glädjetom.
En annan fått det hjärta som var min egendom.
Jag aldrig därpå tänker utan tårar.
När duvan blivit änka hon sig till freds ej ger,
och hennes hjärtesår kan ingen lisa.
Men döden henne finner, när solen skridit ner,
och sluter hennes kval och klagovisa.
Som hennes domnar av
mitt hjärta med sitt kvav,
och liksom gröna trädets, som fälldes i sin sav,
skall snart mitt unga hjärteblod förstelna.
Vaggvisa
Ute blåser sommarvind
text: Samuel Johan Hedborn
musik: Traditionell
(Ovan nämnda Alice Tegnér
är en av många
som ärat dikten med toner)
Ute blåser sommarvind,
göken gal i högan lind.
Mor hon går på grönan äng,
bäddar barnet blomstersäng,
strör långa rader
utav ros och blader.
Ängen står så gul och grön,
solen stänker guld i sjön,
bäcken rinner tyst och sval
mellan viden, asp och al.
Bror bygger dammar
åt sin såg och hammar.
Syster sopar stugan ren,
sätter löv i taket sen.
Uppå golvet skall hon så
liljor och konvaljer små,
rosor så rara:
där skall barnet vara.
Skeppet gungar lätt på våg
med sitt segel, mast och tåg,
gångar sig åt främmand´ land
hämtar barnet pärleband,
kjortel av siden,
skor med granna smiden.
Lilla gula gåsen ung,
len liksom en silkespung,
ror med moder sin i säv,
pillar vingen med sin näv.
Vallherden vilar
vid sitt horn och pilar.
Lindorm solar sig på sten,
som ett sammet vit och len
vill i barnets vagga gå,
men det skall han aldrig få
han skall bli bunden,
uti gröna lunden.
Trollet sitter vid sin vägg,
kammar ut sitt silverskägg,
sjunger vid den gråa häll:
"Liten kind, kom hit i kväll!
Dig vill jag lova
under guldås sova."
Far han gjordar om sitt liv
sitt bälte och sin blanka kniv,
tar järnsporrar på sin sko,
rider över berg och mo,
trollet att förstöra,
som vill barnet röra.
Snart är liten kind en man;
gångarn grå då sadlar han,
tager brynja, svärd och spjut,
och i kamp han rider ut,
spänner sitt bälte,
strider som en hjälte.
För en flicka sjunges sista versen så:
Liten fager jungfru opp
växer fort som rosens knopp;
virkar sen åt ungersven
kappan blå och får igen
fästring och spänne
och guldspann på änne.
[topp] | [till dagens visa 2001]
| Dagens visa 2003 januari 7 |
| melodin i midiformat |
| xxx |
[Skillingtryck och gamla visor]
[Visornas hemsida] | [topp] | [text start]