Sacred Text Archive Home

[Eklog, den 1 november 1796] | [Adam och Eva i Eden]

All Saints Day

Länkar: Saints Preserved patron saints art and information

We Are All Called To Be Saints

Gospel Music Page

www.cyberhymnal.org

melodin i midiformat

melodin i midiformat

Lo! round the throne Words: Mary L. Duncan, 1839. Music: “Park Street,” Frederick M. A. Venua, circa 1810 Länk: Lo! round the throne Lo! round the throne, a glorious band, The saints in countless myriads stand; Of every tongue redeemed to God, Arrayed in garments washed in blood, Arrayed in garments washed in blood. Through tribulation great they came; They bore the cross, despised the shame; But now from all their labors rest, In God’s eternal glory blest, In God’s eternal glory blest. They see the Savior face to face; They sing the triumph of His grace; And day and night, with ceaseless praise, To Him their loud hosannas raise, To Him their loud hosannas raise. “Worthy the Lamb, for sinners slain, Through endless years to live and reign; Thou hast redeemed us by Thy blood, And made us kings and priests to God.” O may we tread the sacred road That holy saints and martyrs trod; Wage to the end the glorious strife, And win, like them, a crown of life, And win, like them, a crown of life!

When the saints go marching in We are trav'ling in the footsteps Of those who've gone before And we'll all be reunited, On a new and sunlit shore, Oh, when the saints go marching in, Oh, when the saints go marching in Lord how I want to be in that number When the saints go marching in And when the sun begins to shine And when the sun begins to shine Lord, how I want to be in that number When the sun begins to shine Oh, when the saints go marching in, Oh, when the saints go marching in Lord how I want to be in that number When the saints go marching in Oh, when the trumpet sounds its call Oh, when the trumpet sounds its call Lord, how I want to be in that number When the trumpet sounds its call Oh, when the saints go marching in, Oh, when the saints go marching in Lord how I want to be in that number When the saints go marching in

[till dagens visa 2002] | [till dagens visa 2001]

[Eklog, den 1 november 1796]

[Adam och Eva i Eden]

LÄNK: DEN 1 NOVEMBER 1796

Det fanns en dag på året som den skuggrädde svenske konungen Karl XIV Johan fruktade. 1:a NOVEMBER 1:a NOVEMBER 1:a NOVEMBER Anna Maria Lenngren skrev just så en dikt år 1796 med det fruktade datumet i titeln. Då var Karl Johan fransman och katolik (Jean Baptiste Bernadotte). Nu var han svensk och protestant. Den 1:a november är kung Gustav IV Adolfs födelsedag. Efter revolutionen 1809 och med ny ätt på den svenska tronen skrämdes Karl Johan för allt som luktade Gustavianism. Den 1 november luktade Gustavianism. Dikten Eklog den 1 november 1796 fick i senare upplagor (Anna Maria Lenngren Samlade Skaldeförsök) stryka den förhatliga dagen i titeln. Det är först nu, 2000-tal, som Visornas hemsida vågar ha med den rätta titeln ty - Visornas hemsida är alls inte skuggrädd.

LÄNK: DEN 1 NOVEMBER 1796

[topp] | [till dagens visa 2001]

Eklog, den 1 november 1796
text: Anna Maria Lenngren

Dagens visa 2002 november 1

I en koja, kring sin spis, satt en menlös släkt på bygden, gubben grånad, from och vis, gumman, god som gamla dygden, nöjda vid sitt tända ris. Matmors gärning hurtigt led, Karin nystade på garnet, Jerker slöjdade en sked, och på golvet lekte barnet, husets barn i tredje led. Drängen med sitt sista lass kom från skogen trött till kvällen. Gårdshund, gamla trogna Pass, makligt låg i ring på hällen ... Katten tvättade sin tass. Moster Gunnil i en vrå talte sagor, band på noten. Gamla Lustig då och då, husets vän, soldat vid roten, finska fejden minde på. Hastigt husbondfar man såg pipan emot spisen knacka. Rörd var han i själ och håg, tog så brått sin almanacka, som i stora bibeln låg. "Vänner," ropte han, "se här," med en fröjd, som ej var tvungen, "denna dagen är oss kär ... låt oss be till Gud för kungen: det hans dyra högtid är! Kungars kung, som allt förmår, giv hans ungdom mod och lycka!" utbrast gubben, och en tår föll uppå hans nötta krycka, stödet för hans sjutti år. Gumman sade: "Rätt och lag skall han skydda för de ringa!" - "Sveriges ovän skall en dag bäva för hans tappra klinga." inföll Lustig .. "det svär jag! Jag i Stockholm sett min kung för de flinka blåa gossar. Skölden blir ej honom tung ... tapperhet ur ögat blossar: han är rask som han är ung." Dotter Karin fick nu ljud ... hennes önskan var för freden och en kärlig kunglig brud. Jerker lade från sig skeden och bad samma bön till Gud. Gunnil, fattig, fromma själ, tog till orda så gudsnådligt: "Folket för allt split och gräl, kungen för allt krankt och vådligt, store Gud, bevara väl!" Nu förentes allas röst, nu upphöjdes allas händer: "Sveriges kung till Sveriges tröst styre lyckligt sina länder till dess sena ålders höst!" Tänd din lusteld, lyckans son, låt kanonen glädje dundra, fröjda dig med stoj och dån ... låt oss små din prakt beundra, dina murar vitt ifrån! Då palatset upplyst står, glindrande i lustbarheten, blott en suck från kojan går. Högre dock än fröjdraketen detta tysta offer når. (1796)

DAGENS VISA:   http://www.dagensvisa.com/minata/dav/aktuell.htm

[topp] | [till dagens visa 2002]

Dagens visa 2001 november 1

Adam och Eva i Eden text: J.A. Wadman Adam gick på bara marken, utan strumpa, utan sko, i den stora vida parken, utan sällskap, utan ro. Blott utav ledsnad han drack och blev full och lade sig se´n bland liljor omkull i Eden. Under sömnen ur hans sida bröts ett revben eller två, att i fröjdas och i lida han ett sällskap måtte få. Där stod vår stammoder, härlig och skön, liksom ett mönster för hela sitt kön i Eden. Adams rus var utan våda, blott av vatten ur en flod. Snart fick han sin Eva skåda, hur hon utan förkläd´ stod. Adam flög upp som en ljungeld och slöt snövita mön till sitt raggiga sköt i Eden. Ömt förtjusta i varandra, syntes de vid flodens rand i oskyldig glädje vandra, arm i arm och hand i hand. Ormen sa´ prosit när Eva-mor nös; då skämdes Eva, och Adam han frös i Eden. Eva grep till fikonbladet, stackars Adam likaså; men hur konstigt än de lade´t, var det svårt att fästa på. Se´n fick väl brudparet kjortlar av skinn, men drevs på porten och slapp ej mer in i Eden. Med sig ur den sköna parken togo de en ymperkvist att plantera ut i marken, som ett skygd i sorg och brist. Kärlek, så hette den kvisten och bar samma slags frukt, som dess frodiga far i Eden. Adam måste så och skörda, Eva mjölka hjordarne; snart blev dock gemensam börda lättare och lättare. Hej! sade Eva till vännen så kär: här är ju lika så roligt som där i Eden. Adam svarade sin Eva: du har rätt, min sockergris! Stor sak i vad land vi leva, öken eller paradis, vi äro nöjda och lyckliga här, kärleken övergår äpplen och bär i Eden.

[topp]

DAGENS VISA:   http://www.dagensvisa.com/minata/dav/aktuell.htm