Gud som haver barnen kär!

Första gången "Gud som haver barnen kär" finns återgiven i tryck
är i Kronprinsens Barnabok.
Kronprinsen (som kung Gustav IV Adolf).
Läs mer:
Kronprinsens Barnabok
Utgiven av Samfundet Pro Fide et Christianismo
Förlag: Proprius
1983 Gud som haver barnen kär!
Gammal svensk bön för barn tryckt 1780
Gud som haver barnen kär,
se till mig som liten är.
Vart jag mig i världen vänder
står min lycka i Guds händer.
Lyckan kommer, lyckan går,
du förbliver, Fader vår.
Källa och noter:
Psalmer och Sånger,
Libris Verbum,
1997, Nr. 193

ANNA MARIA LENNGREN (1754-1817)

Anna Maria Lenngrens
hemsida
Plan över
makarna Lenngrens
våning

BERIDARBANSGATAN 21

BERIDARBANSGATAN 21

Anna Maria Lenngrens hemsida	Plan över makarna Lenngrens våning

[topp] | [Det blev ingen julgröt]

Dagens visa 2003 januari 14

Min saliga hustru.
Se Cornelius Tratt: St. Post.
text: Gr.---S.
(Imitation av:
Anna Maria Lenngren: Min salig Man)
införd i Upsala-Tidning 25/4 1800.

Som skillingtryck, under titel:

En nyutkommen Visa Om Jan,
som drog Skruf-Malena
På en Kjälke öfver Riddarfjärden
Tryckt hos Sylvenius, Stockholm, 1802.

Malena, salig gumman min,
När hon här gick och slank i verlden,
Med segelgarn knöt koftan sin,
Och skrek alltjemt mot synd och flärden.

Hon alltid svor så innerlig
På undertjoln, den gamla trasan,
Som vid hvar ränsten fäste sig
Vid klacken utaf ena hasan.

Och strumporna, den ena grå,
Den andra svart, bar salig själen
Med fri passage för hvarje tå,
Och tjockbenet alltjemt vid hälen.

Malenas näsa satt på sned,
Och det var hänt i gröna Gången:
Hon kom at gräla med en Smed,
Och han tog hastigt tag med tången.

För människom var hon et ljus
Allt verldsligt prål gaf hon til Fanders
Tog sig mäst hvarje dag et rus,
Och för en vitten af Demanders.

Igenom koftan, då och då,
Man kunde se en skymt af ryggen,
Om vintren altid kittelblå,
Om sommarn Carmosin af myggen.

Kring hennes våta mun, i dans
Sig dussintals med flugor svängde,
Och nästippen, i brist af ans,
Hvar dag sig småningom förlängde.

Ack Herre Gud! i vintras då!
(Nå aldrig glömmer jag den färden)
Då jag på kälken, hå, hå, hå!
Drog henne öfver Riddarfjärden.

Och hon på isen damp så full,
Och sig så skamlöst där betedde,
Och sade: när jag föll omkull,
Ja, vi kan sitta här i bredde.

En dag hon sade: vet du Jan,
Nu ska jag taga guld ur grufvor
Och så hon traskade kring Stan,
At stjäla ved och sälja strufvor.

Men någon Satans Finnkapten,
(Vid Skeppsbron låg den fula styggen,)
Tog en gång upp en faslig sten,
Och drog min Gumma midt i ryggen.

Då kom hon hem, o ack och ve!
Med bränvin, plåster, band och kuckel
Och hela kroppen satt på sne,
På ryggen en förfärlig puckel.

Sen föll hon i en sömn så djup,
I portgången vid gamla slädan,
Sist vaknade, och tog en sup,
Och for så nöjd och salig hädan.

At sådan var min kära skatt,
Malena Gertrud, född, von Grisen,
Det vittnar jag Cornelius Tratt
Afskedad extra vid Accisen.

[topp] | Gud som haver barnen kär

Dagens visa
2002 jan 14

Det blev ingen julgröt
text: Anna Maria Lenngren

- Få vi sötgröt i afton, Mamma? sade den lilla Marie till sin goda mor, den fattiga Clara.
- Ger Mamma oss sötgröt i kväll? ropte Calle, det är Julafton.
- Ach! när Pappa levde, sade Fredrica, då var det alltid så roligt om Julafton. Då fick Mamma så många Julklappar, och syster och jag så vackra kläder
- och jag så många leksaker och så mycket nam-nam, sade Calle.
Clara betraktade sina Små.
En tår föll från hennes ögon; men hon avtorkade den hastigt, och fortsatte sitt arbete.
- Mina barn, sade hon, jag skyndar mig att få färdig min söm; jag slutar den strax, och för betalningen skall jag skaffa er sötgröt.
Nu sprättade hon fort broderiet ur bågen. Fredrica hjälpte henne att plocka ur trådarna, och den granna julklapp, som den rika och förnäma Fru von Agio beställt hos henne, var redan invecklad i sitt omslag. Clara tog sin gamla tunna päls, kysste sina barn, och gick.
Många långa gator ifrån Claras koja var Fru von Agios palats beläget; men ivren, kölden och bekymret skyndade hennes steg. Nu var hon redan där. Fru von Agio hade nyss uppstigit från sitt kräsliga middagsbord, och Clara fick tillstånd att komma in i hennes yttersta förmak. Clara framräckte i ödmjukhet sitt arbete, och Fru von Agio betraktade hastigt den broderade Slöjan som skulle utgöra en av de 18 julklappar, ämnade åt äldsta dottern i huset.
Kors, vad ni är långsam! utbrast Fru von Agio; Vad är er arbetslön? säg fort, jag har bråttom.
- 5 Riksdaler, svarade Clara.
- 5 Riksdaler! Ni är alltför modest! varför icke 50?
- Nådig Fru! begabberi är tungt för den fattiga, jag har ej förtjänt det; vad jag begärt är ej obilligt, jag har haft mycket arbete, jag har tillsatt nätterna och denna arbetslön är det enda jag har att leva av med mina tre barn över Helgen.
- Ni predikar starkt. Vem har bett er sy om nätterna; vem rår för att ni har tre barnungar? Se här 2 Riksdaler, ert arbete är väl betalt; far väl.
Nu försvann hon i den långa sträckan av sidenklädda rum, och Clara, stum och bestört, med sedeln i handen och bedrövelsen i hjärtat, skyndade sig ifrån denna obarmhärtiga.
Hon gick, i sorgliga tankar över sin motgång, och överlade hur hon bäst skulle använda denna otillräckliga penning i sina många behov, då hastigt en man hejdade hennes gång och påminte henne om en gammal räkning, som han genast fordrade betald.
- Kom här in i min bod, sade han, och betala mig de lumpna 5 Riksdaler varföre jag så ofta måst kräva er.
Clara följde honom, med nödens bevekande röst, omöjligheten att nu kunna gottgöra hans fordran, och berättade att den lilla sedel hon fått var allt vad hon ägde.
- Historier och undflykter! skrek han, och ryckte sedeln ur hennes hand. Jag avskriver dessa 2 Riksdaler på räkningen, och till Nyåret skall ni betala det övriga.
Med en djup suck och en bitter hemsk känsla över sitt hårda öde, vände den stackars Clara alldeles tomhänt hem till sin boning. Hon såg i fönstret den lilla Calle, som flåsat isen ifrån en ruta och längtande ögon och klappande händer gladde sig över hennes ankomst.
Hennes hjärta ville brista, då de tre oskyldiga, med hoppets och glädjens uppsyn, ropade alla på en gång:
Mamma kommer!
- Jag har ingenting kunnat skaffa er, mina Små, sade hon, och brast i en häftig gråt.
Fredrica och hennes syster bjödo till att trösta henne, och gjorde min åt Calle att ej se gråtmild ut.
- Stor sak, sade Marie, stor sak söta Mamma, vi ha ju likväl något att äta. Vi ha ännu bröd kvar, och om Mamma bara intet vill gråta, så skall jag äta så litet att det skall räcka ända till övermorgon.
Den som har känsla begriper lätt, att dessa små oskyldigas bemödande att trösta var bittrare för Claras hjärta, än själva nöden. Hon hade inga vänner, de hade försvunnit med välmågan, ingen tillflykt, ingen mat, ganska litet ved, och på själva Julafton intet ljus. Tankan på de förflutna gladare tider gjorde hennes närvarande belägenhet än svårare, och hon var djupt förtryckt under känslan av den häftigaste sinnessmärta.
Det började nu bli full skymning i hennes koja och fullt mörker i hennes själ. Calle och Marie stodo vid fönstret och sågo på den högblå himmeln.
- Ack hur många präktiga stjärnor! sade Calle. Se hur de glittra, syster! och där uppe hos Gud bor Pappa; är det icke sant, Mamma? du har ju själv sagt oss det.
- Och där tänker Pappa ännu på oss, och ber Gud för oss, sade Marie. Ja, om vi äro goda barn, så glömmer Gud aldrig bort oss.
- Ack! jag skall bli så beskedlig, sade Fredrica; jag skall hjälpa Mamma städa.
- Jag skall hjälpa Mamma fålla, sade Marie,
- och jag, sade den lilla Calle, jag skall läsa så flitigt min lilla bön: Gud som haver barnen kär!
Detta barnsliga jollrandet ömsom sönderslet och fägnade den bedrövade Modren; men de menlösas förtröstan väckte äntligen hennes egen. En gnista av hopp tändes i hennes hjärta, och det blev ljusare i själva mörkret omkring henne.
Hon stod upp, gjorde en liten brasa i kakelugnen, och satte sig med sina små omkring den för att, under väntan på tiden till en torftig och knapp aftonvard, sjunga en vacker Julpsalm. Clara tog nu Psalmboken, och började med hjärtlig andakt: Av himmels höjd jag kommen är.
- Gott budskap jag till eder bär, svarade en man i reskläder, som hastigt slog upp dörren och flög den förvånade Clara i famnen.
- Ack se Farbror Adolph, skreko de små!
- Ack se Svåger Adolph, ropade Clara, utom sig av glädje.
Den hederliga Adolph hade varit lycklig på sin OstIndiska resa, och kom nu direkt från Göteborg att söka upp sin beskedliga Svägerska, vars Änkestånd och fattigdom han, vid sin hemkomst, fått höra. Han lät bära in en koffert full med Nankins, Bomullslärfter, Silkesdukar etc. åt den goda Clara och hennes barn. Gott vin i flaskfodret och friska pengar i bröstfickan förbytte snart sorgens hemvist till glädjens boning.
Klockan var redan slagen 7 på afton; men hastigt blev det ljus i huset, Järpar från Källarn och Saffransbullar på bordet.
Julgröt kunde ej fås; men den saknades icke.
Glädjen hos denna lilla familj var obeskrivlig, och deras sällhet tusenfalt större än den Fru von Agio i sitt palats, med all sin överdådiga yppighet, åtnjöt Julafton 1799.

Det blef ingen Julgröt men ändå en glad Julafton.
Tryckt första gången i Stockholms Posten 1800, nr 11 (15/1).
Omtryckt som särskilt skillingtryck i Gävle år 1800.

Dagens visa
2002 jan 14
Det blev ingen julgröt text: Anna Maria Lenngren - Få vi sötgröt i afton, Mamma? sade den lilla Marie till sin goda mor, den fattiga Clara. - Ger Mamma oss sötgröt i kväll? ropte Calle, det är Julafton. - Ach! när Pappa levde, sade Fredrica, då var det alltid så roligt om Julafton. Då fick Mamma så många Julklappar, och syster och jag så vackra kläder - och jag så många leksaker och så mycket nam-nam, sade Calle. Clara betraktade sina Små. En tår föll från hennes ögon; men hon avtorkade den hastigt, och fortsatte sitt arbete. - Mina barn, sade hon, jag skyndar mig att få färdig min söm; jag slutar den strax, och för betalningen skall jag skaffa er sötgröt. Nu sprättade hon fort broderiet ur bågen. Fredrica hjälpte henne att plocka ur trådarna, och den granna julklapp, som den rika och förnäma Fru von Agio beställt hos henne, var redan invecklad i sitt omslag. Clara tog sin gamla tunna päls, kysste sina barn, och gick. Många långa gator ifrån Claras koja var Fru von Agios palats beläget; men ivren, kölden och bekymret skyndade hennes steg. Nu var hon redan där. Fru von Agio hade nyss uppstigit från sitt kräsliga middagsbord, och Clara fick tillstånd att komma in i hennes yttersta förmak. Clara framräckte i ödmjukhet sitt arbete, och Fru von Agio betraktade hastigt den broderade Slöjan som skulle utgöra en av de 18 julklappar, ämnade åt äldsta dottern i huset. Kors, vad ni är långsam! utbrast Fru von Agio; Vad är er arbetslön? säg fort, jag har bråttom. - 5 Riksdaler, svarade Clara. - 5 Riksdaler! Ni är alltför modest! varför icke 50? - Nådig Fru! begabberi är tungt för den fattiga, jag har ej förtjänt det; vad jag begärt är ej obilligt, jag har haft mycket arbete, jag har tillsatt nätterna och denna arbetslön är det enda jag har att leva av med mina tre barn över Helgen. - Ni predikar starkt. Vem har bett er sy om nätterna; vem rår för att ni har tre barnungar? Se här 2 Riksdaler, ert arbete är väl betalt; far väl. Nu försvann hon i den långa sträckan av sidenklädda rum, och Clara, stum och bestört, med sedeln i handen och bedrövelsen i hjärtat, skyndade sig ifrån denna obarmhärtiga. Hon gick, i sorgliga tankar över sin motgång, och överlade hur hon bäst skulle använda denna otillräckliga penning i sina många behov, då hastigt en man hejdade hennes gång och påminte henne om en gammal räkning, som han genast fordrade betald. - Kom här in i min bod, sade han, och betala mig de lumpna 5 Riksdaler varföre jag så ofta måst kräva er. Clara följde honom, med nödens bevekande röst, omöjligheten att nu kunna gottgöra hans fordran, och berättade att den lilla sedel hon fått var allt vad hon ägde. - Historier och undflykter! skrek han, och ryckte sedeln ur hennes hand. Jag avskriver dessa 2 Riksdaler på räkningen, och till Nyåret skall ni betala det övriga. Med en djup suck och en bitter hemsk känsla över sitt hårda öde, vände den stackars Clara alldeles tomhänt hem till sin boning. Hon såg i fönstret den lilla Calle, som flåsat isen ifrån en ruta och längtande ögon och klappande händer gladde sig över hennes ankomst. Hennes hjärta ville brista, då de tre oskyldiga, med hoppets och glädjens uppsyn, ropade alla på en gång: Mamma kommer! - Jag har ingenting kunnat skaffa er, mina Små, sade hon, och brast i en häftig gråt. Fredrica och hennes syster bjödo till att trösta henne, och gjorde min åt Calle att ej se gråtmild ut. - Stor sak, sade Marie, stor sak söta Mamma, vi ha ju likväl något att äta. Vi ha ännu bröd kvar, och om Mamma bara intet vill gråta, så skall jag äta så litet att det skall räcka ända till övermorgon. Den som har känsla begriper lätt, att dessa små oskyldigas bemödande att trösta var bittrare för Claras hjärta, än själva nöden. Hon hade inga vänner, de hade försvunnit med välmågan, ingen tillflykt, ingen mat, ganska litet ved, och på själva Julafton intet ljus. Tankan på de förflutna gladare tider gjorde hennes närvarande belägenhet än svårare, och hon var djupt förtryckt under känslan av den häftigaste sinnessmärta. Det började nu bli full skymning i hennes koja och fullt mörker i hennes själ. Calle och Marie stodo vid fönstret och sågo på den högblå himmeln. - Ack hur många präktiga stjärnor! sade Calle. Se hur de glittra, syster! och där uppe hos Gud bor Pappa; är det icke sant, Mamma? du har ju själv sagt oss det. - Och där tänker Pappa ännu på oss, och ber Gud för oss, sade Marie. Ja, om vi äro goda barn, så glömmer Gud aldrig bort oss. - Ack! jag skall bli så beskedlig, sade Fredrica; jag skall hjälpa Mamma städa. - Jag skall hjälpa Mamma fålla, sade Marie, - och jag, sade den lilla Calle, jag skall läsa så flitigt min lilla bön: Gud som haver barnen kär! Detta barnsliga jollrandet ömsom sönderslet och fägnade den bedrövade Modren; men de menlösas förtröstan väckte äntligen hennes egen. En gnista av hopp tändes i hennes hjärta, och det blev ljusare i själva mörkret omkring henne. Hon stod upp, gjorde en liten brasa i kakelugnen, och satte sig med sina små omkring den för att, under väntan på tiden till en torftig och knapp aftonvard, sjunga en vacker Julpsalm. Clara tog nu Psalmboken, och började med hjärtlig andakt: Av himmels höjd jag kommen är. - Gott budskap jag till eder bär, svarade en man i reskläder, som hastigt slog upp dörren och flög den förvånade Clara i famnen. - Ack se Farbror Adolph, skreko de små! - Ack se Svåger Adolph, ropade Clara, utom sig av glädje. Den hederliga Adolph hade varit lycklig på sin OstIndiska resa, och kom nu direkt från Göteborg att söka upp sin beskedliga Svägerska, vars Änkestånd och fattigdom han, vid sin hemkomst, fått höra. Han lät bära in en koffert full med Nankins, Bomullslärfter, Silkesdukar etc. åt den goda Clara och hennes barn. Gott vin i flaskfodret och friska pengar i bröstfickan förbytte snart sorgens hemvist till glädjens boning. Klockan var redan slagen 7 på afton; men hastigt blev det ljus i huset, Järpar från Källarn och Saffransbullar på bordet. Julgröt kunde ej fås; men den saknades icke. Glädjen hos denna lilla familj var obeskrivlig, och deras sällhet tusenfalt större än den Fru von Agio i sitt palats, med all sin överdådiga yppighet, åtnjöt Julafton 1799.
Det blef ingen Julgröt men ändå en glad Julafton. Tryckt första gången i Stockholms Posten 1800, nr 11 (15/1). Omtryckt som särskilt skillingtryck i Gävle år 1800.

[topp]

Gud som hafver barnen kär!
Gammal svensk bön för barn tryckt 1780
(Nedan med den ändrade slutraden.
Jag har lärt mig:
Den Gud älskar, lyckan får.)
Gud som haver barnen kär,
se till mig som liten är.
Vart jag mig i världen vänder
står min lycka i Guds händer.
Lyckan kommer, lyckan går,
du förbliver, Fader vår.
Källa och noter:
Psalmer och Sånger,
Libris Verbum,
1997, Nr. 193

[topp]

Skillingtryck och gamla visor
Visornas hemsida

DAGENS VISA: http://www.dagensvisa.com/minata/dav/aktuell.htm

ANNA MARIA LENNGREN (1754-1817)

Anna Maria Lenngrens
hemsida
Plan över
makarna Lenngrens
våning

BERIDARBANSGATAN 21

BERIDARBANSGATAN 21

Anna Maria Lenngrens hemsida	Plan över makarna Lenngrens våning

Skillingtryck och gamla visor
[Portal Dagensvisa] | Visornas hemsida

DAGENS VISA: http://www.dagensvisa.com/minata/dav/aktuell.htm

Länk Computer Generated Victorian MIDI Operas

Min saliga hustru.

Dagens visa 2002 jan 14

Det blev ingen julgröt text: Anna Maria Lenngren

Länk
Computer Generated Victorian MIDI Operas

Dagens visa
2002 jan 14

Det blev ingen julgröt
text: Anna Maria Lenngren