Den tredje gästen
text: Emilie Flygare-Carlén
Det var den 10 december 1844.
Jag skulle aldrig glömma denna kväll, emedan den utgjorde
början till en mycket sorglig utgång.
Hela vårt främmande societet skulle bestå av blott
tre personer. En ung författare, som begärt att få läsa
upp några kapitel av början till en roman, Blanche, som skulle
förtrolla oss med de nya kupletterna till sin nya pjäs, och slutligen
den tredje gästen, skalden Ingelman, vars bidrag till sällskapsnöjet
egentligen vidtog efter maten.
Tébordet var avröjt.
Den unge författaren - jag törs icke säga hans namn -
sittande i en fåtölj mitt framför bordet, börjar vika
på sitt manuskript. Jag har satt mig i god ordning att höra.
Blanche har med ett utseende av änglalikt tålamod inrättat
sig i andra soffhörnet och min son har skyndat att ta avsked för
att bivista ett ynglingamöte med schackspel och smörgåsar.
Endast min man vill varken stanna eller försvinna. Han håller
sig nästan oavbrutet på tröskeln mellan förmaket och
salen. Jag förstår ganska väl att han icke anser aftonunderhållningen
börjad innan Ingelman, hans mest tillgivne vän och dessutom kamrat
i expeditionsutskottet, anlänt. Han dröjde denna kväll ovanligt
länge.
Emellertid tog läsningen sin början och jag sökte spänna
hela min uppmärksamhet därpå, i vilket aktningsvärda
försök Blanche godhjärtat understödde mig.
"Kan du då icke sätta dig, Carlén", avbröt Blanche,
förtjust åt en förevändning till avbrott, "du ser
ju att du stör baronen" (Se så, nu kom jag då att förråda
att det var en baron, men längre skall jag icke gå i indiscretion).
Tiden skred så långt fram, att min man förklarade,
att bestämt någonting var å färde, och att han ovillkorligt
ville ge sig ut och höra efter huru det stod till. Han gick också,
lämnade värdskapet vid punschbrickan i Blanches hägn.
"Drick! - Drick, de förflyga de susande pärlorna, drick",
sade denne till föreläsaren.
Och emedan så vår vän Blanche, glad som han sluppit
en tröttsam skolläxa, skyndade till pianot, tog jag tillfället
i akt att med herr baronen språka några ord om hans manuskript.
Blanche höll på med alla möjliga livande kupletter,
tills min man återkom i en högst allvarsam stämning.
"Var är Ingelman?" ropade Blanche, vändande sig.
"Ja, det vete blott Gud", svarade min man. "Jag har sökt honom
både på utskottet, hemma hos honom själv och på
den enda klubben han besöker. Ingenstädes att finna!"
"Knackade du på hos Wilhelmina Stålberg, - du vet väl",
återtog Blanche, "att hon bor i samma hus, och att det varit berättat
att skalden Ingelman har ett litet ömt attachement för poetissan,
eller tvärtom, eller bägge delarna."
"Det är bara prat. - Men i alla fall knackade jag på, och
hon förklarade, att hon icke hört det gå i hans dörr
under hela eftermiddagen."
Vi slutade vår supé och voro länge tillsammans. Men
den väntade kom ej, och vi skildes under förutsättning att
nästa dag få förklaring.
Denna följande dag blev emellertid ännu besynnerligare. Varken
i sin bostad hade skalden infunnit sig, ej heller infann han sig i expeditionsutskottet.
När så både tredje och fjärde dagen förflöto
utan att varken den enskilda vänskapens outtröttliga letande
eller polisens efterforskningar tjänade till det ringaste, blev det
ingen ända på deltagande sorgebeklagelser.
Dagar, veckor, månader gingo, och det hade inträtt just ett
sådant förhållande som Ingelman själv många,
många gånger skildrat såsom det ohyggligaste, han kunde
tänka sig, nämligen då en person plötsligt försvunne
ur vänkretsen utan att man finge ringaste spaning på honom.
Det var detta minne som jämte sorgen plägade min man och långa
natten höll honom vaken. Jag hörde honom då, mer än
en gång - säkert en reminiscens från den bortgångnes
egen övertro - halvhögt yttra:
"Ingelman, Ingelman, om du hör mig, så giv mig den allra
minsta underättelse".
Men allt förblev tyst ... Ingelman hade intet svar att giva.
Ett fjärdedels år förflöt.
Nu hade både tidningarna och människorna i allmänhet
längesedan upphört att gissa. Och vackert var att bland alla
dessa förmodanden, rimliga och orimliga, intet enda påpekade
den omständigheten att den gudfruktige mannen på något
farligt sätt själv haft del i försvinnandet.
Det ansågs lika otroligt som att han råkat äga någon
fiende; - han, som var man såg, skulle varit färdig att giva
allt det lilla han ägde till en behövande like.
Icke dess mindre ägde han dock en fiende. Men den var ej att söka
utom, utan inom honom. Han var tankspridd i hög grad. - Se där
fienden!
Den 10 mars 1845 flöt den så länge gömda hemligheten
upp nedanför Gustaf III:s staty.
Ack, han hade gått miste i den mörka aftonen och sjunkit
ned i Norrström, såsom det antogs vid Rosenbad. Uret, som fanns
hos honom, hade stannat på tre kvart till 9.
Ingelman fick, efter vackra högtidligheter, sitt sista rum på
Solna kyrkogård i den så kallade "Skaldevrån".
Länge levde han i vännernas minne, och hans varmaste vän,
den som längst saknade honom, uttalade sina känslor, först
i den sång som ägnades honom efter hans försvinnande, och
senare i en annan, då hans jordiska hydda återfanns.
|