Vid Café du Lac
text: A. U. Bååth
Och kvällen var mörk och tyngande kvav.
Det kändes, som åska i luften låg.
Jag satt vid kafét vid läskande dryck
och dåsig ut över kanalen såg.
Och strålande raden av rutor slog
i kolsvart vatten sin ljusglans ned.
Av spårvagnslyktan, som drog över bron,
en djupröd strimma i vattnet gled.
Det byttes ett ord allt då och då,
där tyst ikring mig vid borden man satt.
Men borta i upplyst, grön berså
med ens ljöd sorl och larmande skratt.
Ikring likörer i brokig rad
sig slagit ned en feststämd grupp,
grossörer, att se av skick och ton,
som kryddad supé nyss piggat upp.
I skiftande färg på slipade glas
det blinkade bjärt från lampornas ljus.
På glänsande kinder det sken så klart,
det ångade skämt ur lagom rus.
Det smällde en dörr där strax invid,
det var med källadörrn det slog.
Och röster i kvällen sorlade ut,
och högljudd en trupp från trappan drog.
Med brännvinsos den drog förbi.
Det hördes månget ett mustigt ord
om usel tid och om dagkarlns slit,
som skaffar maten på herrens bord.
Ett skratt klang ut ur grön berså
från glammande lag med sorglös håg.
Och kvällen var mörk och tyngande kvav.
Det kändes, som åska i luften låg.
|