[text- diktarkivet] | [tillbaks index]
[Den Blåmålade Kistan]
[August Bondeson]

Den Blåmålade kistan 
text: Greta Holmgren-Strömbom 
Jag hade väntat den länge. 
Så kom den en solig vårdag. Blå, med stora vackra järnbeslag över locket och smidda handtag på sidorna. 
Två man buro in den - deras ryggar böjdes och deras ansikten färgades kopparröda under ansträngningen. 
- Det var en tung en. 
- Ja, den är också fylld med papper. 
Det tjocka repet omkring kistan löstes upp, och den ställdes på sin plats i mitt arbetsrum, där allt var ordnat för att mottaga den nya gästen. Skrivbordet stod städat och fint, prytt med blommor och "Mors mässingskruka" - den som Bondeson skrivit om - och som jag fått i minnesgåva av hans trofasta, präktiga Anna. Mot mässingskrukan ställde jag upp Bondesons porträtt - ett där han sitter och knäpper på felan och lyssnar om den har tonen. 
Där stod hans blåmålade kista med alla de efterlämnade papperen - manuskript och brev, tidningsartiklar, anteckningar och visor. 
Jag stängde dörren försiktigt - allt var tyst och stilla - det föll ro och andakt över rummet. Nyckeln till kistan vilade i min hand - jag vände och vred på den, flyttade den av och an, men kunde ej förmå mig till att använda den. 
August Bondeson var i mitt rum, allt som fanns kvar av honom - jag stod där, skygg och tvekande - skulle han ha velat att jag öppnade Den Blåmålade Kistan? 
Jag lade nyckeln från mig vid porträttet och satte mig på den vanliga platsen vid skrivbordet. 
Nu såg jag honom så tydligt framför mig - barndomstidens käraste farbror i Uppsalahemmet - han som alltid kom till oss, stort och soligt leende, med alla visor och sagor i sin famn - barnens julgubbe hela året om. Att se honom utanför tamburens glasdörrar, att öppna vid hans ringning - höra hans steg över vår tröskel - betydde för hela huset: nu blir här en rolig kväll, en högtidsafton. 
Och dessa kvällar sluppo vi barn gå tidigt i säng. 
Farbror Bondeson satt bred och trygg, jovialiskt leende i en av "vita rummets" stora fåtöljer - de klarblå, runda, litet utstående ögonen lyste och glimtade - ibland skrattade han mjukt, på något sätt fördolt invärtes, ibland rullande, trillande, ungefär som om en säck med ärter plötsligt hälldes ut över ett blankt golv. 
Allting ramlade ur honom för resten - lika lätt som ärterna ur säcken - men hans säck tog inte slut - nej han var outtömlig. 
Det kom sagor och visor och historier i det oändliga - man fick så mycket till livs, att man hade något att leva av alla de dagar han ej visade sig hemma. Man gick och berättade för skolkamraterna under rasterna och för jungfrurna i köket, för Sy-Augusta och skräddargumman och för kullan Rännar-Brita i trädgården - det var en förunderlig glädje med den farbrorn, han öste omkring sig, så det räckte till många. 
Och Far som strävade, slet och skrev natt och dag - han som sällan skrattade - han hade så roligt, att han riktigt hoppade där han satt i sin fåtölj mitt emot Bondeson - och hans skratt drog alla med sig, det smittade. 
När jag tänker på dessa stunder i barndomshemmet, ser jag hela vårt röda Åsen, som villan kallades, tycker mig höra hur den skakade i sina fogar av skratt - det rullade och bullrade och tillrade från källare till vind, och alla våra djur, den ruggiga stora hankatten och rapphönshunden Flora, mamma till alla konstiga valpar i staden, kajan John Gabriel Borkman, killingen som låg och hårade av sig i fars svartklädda soffa och gumsen som bodde under verandatrappan - alla stördes de i sin ljuvliga nattro. - - 
Jag ser det gamla hemmet framför mig - påskaftnarna med sin ström av nyrakade och slätkammade studenter, de stora grötfaten och de höga äggpyramiderna på det långa bordet, prytt med björkris - i tio år dominerade farbror Bondeson vid det bordet. Det tionde och sista, då han redan var välbeställd läkare i Göteborg, väntade vi honom icke. Hans plats vid bordet var upptagen av en annan - men ändå tom, vi saknade honom alla och den vanliga glada stämningen lät vänta på sig. 
- I år kommer inte "Bonden", sa far med en suck, och ett litet moln av tyst beklagande drog över bordet. 
Då ringde det ljudeligt - utanför tamburens glasdörrar stod Bondeson och in klev han, stor och glad och skinande - det blev jubel. 
Han hade rest direkt från Göteborg för att fira tioårsäggjubileum hos oss. 
Jag ler för mig själv, när jag tänker på honom och alla minnen från den tiden. 
En gång kom han ovanligt upprymd och glad och ställde sig bredbent och rak mitt framför mor. 
- Ser professorskan något märkvärdigt på mig? 
Nej, mor såg ingenting. 
Men Bondeson envisades att hon skulle se något. 
Mor undrade till sist om han förlovat sig - eftersom han såg så glad ut. 
Då log han och visade på att kläderna hade Mor Lisa Beata vävt och stövlarna hade Far själv gjort och han gick där stolt som en kung i den ljusa vadmalen och de bastanta Hallandsstövlarna. 
Jag minns den kostymen så väl, den var ovanligt ljus - olik alla andra - farbror Bondeson liknade en mjölnare i mitt tycke, stor, tjock och ljus. Han hade också låtit göra sig en mössa av tyget. 
Jag minns en annan gång -  det var på vintern - han kom hem till middagen. Det var kallt och bistert ute och Bondeson tyckte om att få sig en snaps till maten - det gjorde min far med, men mor gömde gärna den varan - den kom sällan fram. 
Som vi nu sitta där till bords, säger Bondeson till far och det glindrade knipslugt i ögonvrårna: 
- Nå farbror, hur gick det med aborrfisket i sommar? 
Far förstod vinken. 
- Du har rätt, Bondeson, vi ska ha oss en sup! svarade han skrattande, och mor fick allt taga fram den farliga vattenklara drycken. 
Ibland hade han felan med sig, och då drogo låtar, polskedanser och ringdanser förbi oss i ett sträck med hoppande, trampande, gnisslande och höga vin som en enda oändlig långdans, hans fot gick upp och ned i takt som på en riktig bondspelman och ur bakfickan tittade en brokig näsduk fram, vippade och rörde sig i takt med felans krumelurer - Bondeson snusade som sina fäder och sjöng, spelade och berättade som de. 
Så drogo minnena förbi, medan jag satt där med "Mors mässingskruka" och hans bild framför mig och med nyckeln till den dyrbara blåmålade kistan i min ägo. 
- Har kistan kommit, mamma? 
Dörren gled sakta upp och mina flickor kommo försiktigt in. 
Där stodo vi alla tre och sågo kistan, och barnen fattade mina händer - de kände så väl till farbror Bondeson och hade också med otålighet väntat på Den Blåmålade Kistan. 
- Skulle du inte öppna den! viskade min yngsta. 
- Jag tror inte i dag - det känns som ville den vara i fred ännu. 
Min äldsta smög sig ur rummet. Om en stund kom hon igen med en liten tennbägare, fylld med vita blommor från vårt nya jordgubbsland. Hon ställde dem på kistan. 
Vi dröjde länge kvar i rummet den kvällen, och jag berättade för barnen om den underbara sagofarbrodern. 
Och så voro August Bondeson och Den Blåmålade Kistan välkomnade hos oss på Majgården. 
Källa: Ur Den Blåmålade Kistan Om August Bondeson av Greta Holmgren-Strömbom 
Albert Bonnier 1913 

[topp]
[text- diktarkivet] | [tillbaks index]