Könets fyra åldrar

Öfversättning

Flicka, hör hvad hände nyss!
Unga Doris, en herdinna,
Hundra lam sig ville vinna
Af sin herde för en kyss.

Några dagar längre fram
(Säg, hvem kunnat sådant tänka!)
Måste Doris honom skänka
Hundra kyssar för ett lam.

Sen om några dagar än,
Rädd att sig förgäten finna,
För en kyss nu vår herdinna
Skänkte hundra lam igen.

Åter någon dag förgick,
Hund och hjord hon ville våga
För en kyss ... men - grymma plåga -
Lise den nu för intet fick!

Den olycklige i kärlek

Tre älskarinnor har jag mist:
Den första blef af döden slagen,
Den andra genom svek och list
Af en rival ifrån mig tagen...
»Än då den tredje» - frågar du -
»Hvar blef väl hon?» Hon blef min fru.

Engelska vagnen

Fru von Grossen häftigt ringer,
Ropar på pigorna, på sin dräng,
Säger till honom: »Ack, kära Springer,: Laga att kusken,; Den drumliga slusken,; Skyndar i fullt fläng,
Att allt är i ordning, att ingenting felar,
Flätade manar och blanka selar,
Att det blir förspändt och han kör fram!»
Nu kommer vagnen med yr och dam:: Frun tar hastigt på sig kappan,; Störtar sig utföre trappan; I sitt åkdon, anfådd och brå -; Piskan smäller,; Resan nu gäller
In uti staden att handla ... hvad då?
Jo, godt folk ... en docka trå.

Till en astronom

Förgäfves söker du bevisa oss till pricka: Att folk i månen bor:
Bevisa först och främst att der är vin, min bror,
Förstås sen af sig sjelft der äro de, som dricka!

Farbror Staffan

Kort var farbror Staffans skägg,
Svar och rockskört lika korta:
»Hvad befalls till afton?» Ägg.
»Hvad har herrn på näsan?» Vårta.
»Hvar var herrn på bröllop?» Borta.
»Hur mår unga paret?» Sundt.
»Hvad är mannens handtverk?» Lästen.
»Hur var brudens tillstånd?» Rundt.
»Hur var bröllops-vinet?» Strunt.
»Hvem drack längst och snålast?» Presten.

Törst-släckningen

Vetenskapsrön af en Bacchi broder

Den frågan är värd till att väcka:
Af upptäckter hvilken är störst,
Den konsten att lågorna släcka
Och den till att släcka vår törst?
Jag länge begrundat den saken,
Men funnit, I bröder till slut
Att sistnämde konst går förut,: Till trots för von Aken.
Det är en orubbelig sanning
Att drycker förfriska vår kropp.
Men drycken till ämne och blanning
Är konsten jag tänker ge opp.
Jag söker ej vinning och ära,
Jag säljer ej Polen mitt rön:
I bröder, ert lof är den lön: Jag blott vill begära.
Naturen oss skänkte den skatten,
Som namn utaf urskillning fått:
Man nöjes ej gerna med vatten
Vid tillgång af ädlare vått.
Det enkla i hela naturen
Har eljest ett välgrundadt pris,
Men vatten - så skrifver en vis -: Är endast för djuren.
När törsten den dödlige bränner,
Han mister båd' lynne och min:
En eggande trängtan han känner,
Som stundom kan döfvas med vin.
Jag klandrar ej denna metoden,
Men nyttjom min komposition
Af socker och rack och citron!: Den friskar upp bloden.
Min upptäckt är satt i sin dager
Hur medborgarns törst skall bli släckt.
Ju mindre af Mälarn man tager
Ju bättre är ämnets effekt.
Och såsom all törst är en fara,
Förskräcklig till vatten och lands,
Så lagom att ämnet till hands: Beständigt må vara!

Berget och poeten

Berget skakar sina grunder,
Sprutar lågorna till skyn,
Skälfvande i våndans stunder -: Flyn, o, flyn!
Snart det föda skall ett under.
Skalden emot solen opp
På en vingad fåle svingar.
Detta flygande galopp
Svetten ur hans panna tvingar.
Men så bäfven, Roms Virgil,
Bäfva sångens grekse fader:
Snart hans verk i episk stil
Skymmer alla Iliader.
Verld, så undra dig nu mätt,
Tänk dig storverk utan måtta:
Berget alstrade en råtta
Och poeten - en sonett!

Infall

1.
En tjuf nog oförsigtig var
Att genom näsvist tal och svar
Fångvaktarn så förargad göra,
Att denne honom slog vid öra
Och sade: »Slyngel, vet och lär,
Det tåls ej ovett här på orten!»
»Nå», inföll tjufven, »om så är
Att ni mig finner till besvär,
Så kan ni köra mig på porten.»: 2.
»Så högst olycklig är min lott»,
Skrek en, som all sin tid för motgångs-böljan drifvit,
»Att, om hattmakare jag blifvit,
Ej menniskorna hufvu'n fått!»

Öfver ett monument

Här hvilar salig herrn, den store guvernören...
Se, alla Dygderna, som gråta vid hans graf!: Men ganska hjertligt log skulptören,; Då han dem detta uttryck gaf.

Distraktion

Öfversättning

Fru Lise berättade en dag; (Svår är den konsten att berätta),; Fru Lise förtäljde, säger jag,
Ett äfventyr i prose, som jag i rim vill sätta,: Nog lärorikt uti sitt slag; För vissa fruar, som berätta.
»Det var», så sade hon, »en ung och vacker fru: För några år tillbaka,
Som gaf sin älskare en qväll ett rendez-vous.
All anstalt fogad var. Dess fromma äkta maka,: Som drömde ej om sådant spratt,; Var för den afton sysselsatt
Och kammar pigan köpt att väl sin post bevaka.: Frun redan i sin negligé,; Upplåtit för den älskande,; Som nu blef hjertligt karesserad.
Men hvad den stackars frun blef fasligt altererad: Mitt herrskap väl begripa kan,
Ty medan de som bäst omfamnade hvarann -: Så kom min man!»

Gaskognisk berättelse

Öfversättning

En medikus utaf det slag,
Som fruktlöst för sin pung ej tiden lagt tillbaka,
Glad vid sin penningskatt den bredde ut en dag
I åsyn af en man, som vårdade hans haka.
»Ack, hvilken rikedom,» skrek denne, »får jag se!
Men, herre, jag er bör uppriktigt underrätta
Att jag en sjukdom har, en medfödd böjelse
Utaf min nästas gods att blifva egare,: Ett fel, som jag ej kunnat rätta.; Läs in er skatt, det vill jag be,; Inled mig ej i frestelse -; Räds att ert lif i fara sätta!»
'Bevars', var doktorns svar, 'så mycket ondt om er: Ej någon kan sig föreställa!
Dessutom vet ni nog, om ni er så beter,
Att äfven för er sjelf det skulle halsen gälla.'
»Ja visst!» så inföll han. »Men när jag pengar ser,: Ej någonting mig kan förfära.
Och om er strupe nu jag råkar gå för nära: Så svär jag, herre, på min ära,; Att det emot min vilja sker!»; Man vet att sällan en barber; Plär aktning för sitt löfte bära,; Men så det ej med denne var;; Han lofvade att halsen skära; Af doktorn - han höll ord, och skar.; På detta sätt han utur verlden sände
Den, som så mången sjelf till evigheten sändt: Och skaffat folk en salig ände,; Fast ej med samma instrument.; Barbern nu, efter hvad som händt,; Ej något godt sig förespådde -; Till flykt försigtigheten rådde.; Men, plötsligt gripen för sitt brott,
Han dömdes utan nåd, och galgen blef hans lott.
Nu den, hvars syssla är att folk i höjden föra,: Dervid ett embetsfel begick,
I thy han hade glömt nog fast att repet snöra;
Och, sen han borta var, barbern tillfälle fick: Att sig ur snaran ledig göra.; Märk ödets underbara skick:
Han kom till lifs, och bödeln blef försvunnen: Att för ett brott sig hafva gjort
Förtjent att upphöjd bli på samma rum och ort,: Då den, som nyss der stanna bort,; Blef värdig till det kall befunnen
Att i sin tur nu hjelpa honom fort.: -; Väl den, som återtjenst kan visa; Mot den, i nöden bistånd skänkt!; Men dubbelt säll man den må prisa,; Som hänga kan den, honom hängt!

Öfver en enögd skönhet

Öfversättning

I, älskare, som plägen brinna
För vackra flickors ögonpar,
Hvad tycken I - min älskarinna
Hon blott ett enda öga har!

Men detta en förtjusning delar,
Som tusen icke kunna ge:
Man kan ej detta öga se
Och ej begråta det, som felar.

En enögd skönhet, täcka kön,
Bör detta dig så högt förvåna?
En enda sol gör dagen skön
Och nattens prakt en enda måna.

Hvar blick mitt hjerta eldadt gör,
Som detta öga till mig sänder.
Så blott en fackla Astrild för,
Hvarmed han sina lågor tänder.

Julklapp till Magister Sprätt

Hvad båta verldens usla håfvor
För den, som fått så stora gåfvor?
Allt hvad man offerera kan
Åt en så nitisk andlig man
Lär herr magistern platt försaka.
Jag önskar blott för folkets prat
Att skägg må växa på er haka,
Förrän ni söker pastorat.

Skrifvet till bords, då olyckan hände

Allting, skapadt har ett slut!
Händelserna hvar minut
Denna dom i minnet kalla.
Troner störtas, riken falla,
Oceaner torkas ut,
Solar släckas och försvinna,
Verldar grusas liksom glas:
Bör man då så sällsamt finna,
Att - en tallrik gick i kras?

Tillämpningen

En prest en gång med mycket nit; For ut mot högfärd hos de stora,
Fördömde denna last och allt, som hörde dit,
Tills han på vägen var att andan platt förlora.
En länsman och en smed uti församlingen: Med några fler af lika rang och heder
Nu sade mellan sig, se'n presten stigit neder:: »Gunås så visst, vi känna oss igen; I denna straffpredikningen!»

Fosterfadern

Liksom man stundom ser en farbror eller moster: Och hvad som helst för slags person
Åt mången faderlös ge kristlig protektion,
Så ser man sekter Snapp, poet till profession,: Ge kärligt hägn och adoption.; Åt faderlösa snillefoster.

Ordets egentliga förstånd

I skymningen af sänkta rullgardiner: Låg på sin sotsäng gamle Truls.
En doktor satt bredvid och tummade hans puls: Och tolkade med eskulapska miner:; »Nu är din stund för handen, Truls!»
Den sjukas fromma fru stod nära hufvudgärden.
»Ack, himmel», ropte Truls, »jag far den sista färden
Och lemnar dig, min skatt - o, stund så smärtefull!»
»Min engel», sade frun, »sörj inte för min skull!»
»Hvad nu, din dumma gås - jag mente mitt schatull!»: Röt gubben till ... och for ur verlden.

Till fru ***, som är rädd för ormbett

Ni anser ormbett som en fara -
Men om ett sådant djur er stack,
Så kan ni säker derpå vara
Att ormen straxt af etter sprack.

Dagbok

Söndag - blef jag dödligt kär,
Måndag - yppade min smärta;
Tisdag - rördes Lisas hjerta...
Onsdag - hardt min önskan när.
Torsdag - valde hon en annan!
Fredag - mina hämderop.
Lördag - skötte flitigt kannan,
Söndag - glömde alltihop.

Den elaka drömmen

Harpax gaf ett stort kalas
(Notabene, gubben drömde).
Laget för hans välgång tömde
Stora bålar, fulla glas:

Rehnskt och mosel och madera
Dracks som vatten - gubben led,
Vaknade och svor en ed
Att ej nånsin drömma mera.

Jag har hört sägas

Till - -

Den eviga frun med hundra munnar,
Som franska hjeltars värf på ärans vida ban: Och minsta käbbel uti stan; Med lika skyndsamhet förkunnar,; Som, uti sliten snäf bahytt; Förklädd, när något förefaller,; I husen springer kring med nytt; Och kaffe, sagogryn och sqvaller,; Som än i gamla mostrars skick
Med hårdt friserad tur och nationella drägten
Så nitiskt gör bekant hvart svaghets-ögonblick: Af fruar i och utom slägten; Och sprider ut kring stad och land
Hur mången flickas dygd på balen gått till fanders
Och noga talar om hvart tappadt strumpeband,: Med Dufvorösten i sin hand; Och näsan täppt utaf Dimanders,; Just den matronan, som man vet
Att, när hon säga skall en sak af vigtighet,: Högtidligt fattar sin trumpet -; Kort sagdt: den goda gumman Fama,; Bahytten af, trumpet för trut,; Kring verlden basunerat ut; Att du författat har ett drama.

Samtal mellan doktorn och patienten

Doktorn.
Nå, febern är förbi - jo, jo, den der mixturen,
Den flaskan sist, den gjorde kuren:
Ja, den har räddat er, min vän!: Patienten.
Helt visst - så mycket mer som jag ej smakat den.

Min vilja

Efter Gleim

Lärde med fåfäng kunskap blänka,
Tära sitt lif med att grubbla och tänka.
Så är ej min vilja, mitt behag:
Vara dum och bli gammal vill jag.

Girige sig med mynt belasta,
Räkna dukaterna, räkna och fasta.
Så är ej min vilja, mitt behag:
Äta sjelf, bjuda andra vill jag.

Måtte de tråna fritt vid skatten.
Gulna af karghet och tvinsot och vatten!
Så är ej min vilja, mitt behag:
Ha godt vin och god färg det vill jag.

Hjeltar, som efter äran trakta,
Fika så gerna att medbröder slagta:
Det är ej min vilja, mitt behag:
Dricka om ibland bröder vill jag.

Förr och nu

Jag fordom hungrig var och hade intet bröd:
Jag egde intet mynt, och borta var krediten,
Nu har jag mat och mynt, och allt till öfverflöd,
Men ingen njutning mer, och borta är aptiten.

Öfver kärleken i Orphée

Oss kärleksguden alltid målas
I barnslig hamn, så späd och klen.
Hvi bör då på teatern tålas
Dess belät med så långa ben?
Jag för de pilar mer ej bäfvar,
Med hvilka guden väpnad är;
Men om jag någon fruktan bär,
Så är det för hans stora näfvar.

Bordvisa för gifta männer

A. Min hustrus skål, för det hon är beskedlig!
B. Min hustrus skål, för det hon är mig kär!
C. Min hustrus skål, för det hon är så fredlig!
D. Min hustrus skål, för det hon ej är här!

Kor: Min hustrus skål, för det hon ej är här!

Boken

Min bok är färdig - ack, hvad jag är glad -: Hvad fägring till format och yta!
(Må allmänheten ej min auktorsfröjd förtryta!: Hvad nytta i hvartenda blad!; Hvad harm för herrar recensenter,; Magistrar och jurnalskribenter -
De finna icke här i någon enda rad: Ett ämne för den lärda möda,; De sig så oförtrutet ge,; Att hvarje bokligt foster döda,; Så snart det hunnit ljuset se.
Men re'n från denna tropp jag hör en hotelse:
»Ditt fräcka sjelfberöm, skribler, din dom förvärrar!»: O, nej, så måtte dock ej ske!; Det verk, jag vill i dagen te,; Det är - en nålbok, mine herrar!

Sammetsrocken och örngottet

Fabel. Öfversättning

Ett örngott och en sammetsrock; En gång förtroligt samtal hade,; Då rocken ibland annat sade; (Ty sammetsrockar tala ock):
»Ack, hvad vår egare bör säll och lycklig skattas!: Han lefver ju de bästa dar -
Utaf allt jordiskt godt ej honom något fattas:
Han börd, han rikedom, han liflig helsa har.: Beständigt uti lek och löjen,; Hvar dag han ömsar nya nöjen:; Hans tid på glädjens vingar far.
Uti hvad ljufligt lugn lär ej hans sinne vara!»: 'Ack, nej', så hördes kudden svara,; Hur jemmerligt du dig bedrar,
Som tror att detta allt skall hjertats lycka båda!: Om du hans nådes sömn fick skåda,; Du säkert ej i staden fann; En mera ömkansvärd än han.
Uppå sin bädd han aldrig hvila finner:
Af samvetsagg han vrides af och an: Och aldrig lugn i själen vinner; En ständig oro bryr hans håg:
Ibland är jag för hög, ibland är jag för låg,: En afton (jag kan det besanna)
Jag hörde honom högt sitt ödes skick förbanna: Och med förfäran såg; Pistolen tätt framför hans panna.
Hans lånta glädtighet, det är en mask han bär,: Att sina samvetsplågor dölja,; Som honom tära och förfölja...; Min vän, af denna upptäckt lär
Att den, som lycklig syns, ej alltid lycklig är!

Hans Knapp

Hans Knapp all verlden ängslig fann,
Svor öfver lifvet - men jag märkte
Att han det gjorde, stackars man,
Då hans fördömda liktorn värkte.

Kirurgen plåstrade hans tå,
Och kurens snabbhet var otrolig.
»Tänk», sade gamla Knappen då,
»Minsann, är ändå verlden rolig!»

Oförtänkt svar på frågan

'Säg,' sade Rufus åt sin fru,
'I denna stad hvem känner du
Som ej är hanrej ibland männer -
Säg hvem du dervid undantar?'
»Min söta vän,» var hennes svar,
»Minsann jag någon enda känner!»

Den lille ljugaren

Slå vad att lill her von P.
Med tiden blir en ljugare,
Slå vad - jag säkert ej skall tappa -
Ty då han än i vaggan låg,
Han på sin moders make såg: Och ropte: »Pappa!»

Notifikation

Nej, ingen fins så vis och qvick,
Som icke något dumt begick:
Sjelf Sokrates sig tog en qvinna.
Och icke fins så dumt ett får,
Som man ej klokt en gång skall finna:
Min käre farbror dog i går.

[topp]
[tillbaks]