[Visornas hemsida]
| [Sveriges aktuellaste vissajt]
[Erik Johan Stagnelii Vänners hemsida]
Afton psalm.
Amanda
Carl Johan.
Christi Födelsenatt.
Den sälle, i hvars kyska bröst
Dygdelära.
Dygden.
Endymion
Grymt verklighetens ...
Hymn.
Högtidssång.
Krigssång.
Människo-kärleken.
Natt-tankar.
Naturens son.
Näcken
Näktergalen
Resa, Amanda, jag skall
Sjuklingens Aftonpsalm.
Suckarnas mystér
Till dygden.
Till förruttnelsen
Till Julia
Till sånggudinnan.
Till Äran.
Trosbekännelse.
Vad suckar häcken?
Vaggvisa
Verldsförakt.
Vårsång.
Vällustens förakt.
Vän! I förödelsens stund
Öfver H. K. H. Kronprinsens,
Öfver slaget vid Salamanca.
Öfver slaget vid Waterloo
Öfver slaget vid Vittoria.
Lilla Calle, med ett svärd
Vid sin vänstra sida,
Hastar ut i riddarfärd,
Att mot trollen strida.
Vit är hans häst,
Guldprydd hans väst,
Fjädrarna svaja på hatten.
Minna för sin spegel står,
Som en stjärna blänker,
Flätar pärlor i sitt hår
Och på Calle tänker.
Skön är hans mö,
Vit som en snö,
Röd som en törnros i dalen.
Lilla Calle i galopp
Runt kring världen travar,
Över branta klippors topp,
Ängar, berg och gravar.
Präktig han far,
Borgar han tar,
Städer och byar han vinner.
Minna jämnt till dagens slut
Sitter i sin kammar,
Spänner silkesväven ut
Mellan bågens rammar,
Stickar därpå
Vita och blå,
Röda och guldgula rosor.
Lilla Carl i kungasaln
Dricker söta viner.
Pärlor bubbla i pokaln,
Klara som rubiner.
Tapper han är,
Stjärnor han bär.
Stjärnor och band uppå rocken.
I sin faders park ibland
Lilla Minna vankar,
Med en blomma i sin hand,
Carl i sina tankar.
Röd är dess kind,
Lätt som en hind
Minna i buskarna svävar.
Lilla Calle, vig och snar,
På sin häst sig kastar,
Över berg och backar far
Och till Minna hastar.
Flickorna se
På ritten och ge
Anskri vid travarens satser.
Lilla Calle, hög och stor,
In i salen stiger,
Minna står bredvid sin mor
Och för riddarn niger.
Eldig och kär,
Hon tänker så här:
Christ give, att riddarns jag vore!
[topp] | [nästa]
På gyllene skyar å nyo Du kommer, o Vår!
Förbi äro molnen, förbi äro stormarnes dagar.
Se skördarne knoppas, se fruktträdet blommande står
Och turturn så ömt i de susande lundarne klagar.
Med kärlek på Jorden, från himlarnes eviga höjd,
Guds Dotter, den strålande Solen, nu fäster sitt öga.
I brudliga smycken Naturen sig kläder med fröjd
Och möter den kraft, som beströmmar dess sköt från det höga.
Nu lofsjunger skogen, nu ängarne blomstra och le,
Små Änglar i dälderna leka med fläktande vingar,
Ljuft lindarne susa och blommorna vällukter ge
Och frälsade Andarnes chorsång ur böljorna klingar.
Att kärlekens under, o Människa! fröjda din syn,
Med vördnad af dig den grönskande marken beträdes!
De himmelska flyttat till jordrunden neder ur skyn.
Jehova är sjelf i sitt heliga Tempel tillstädes.
I Templet, Profeter! med ångande rökelser gån
För honom, som är, som har varit, som evigt skall blifva,
Och följde af tusende röster Er gullharpa slån
Att genljud däraf de odödliga fjällarne gifva!
[topp] | [nästa]
Den sälle, i hvars kyska bröst
Vestalisk ljusets kärlek brinner,
Som i det eviga sin tröst
Vid lifvets alla smärtor finner,
Ej verlden honom racka kan,
Han ler åt dödarne och qualen.
I lejonkulor gästar han
Och tömmer oskadd giftpokalen.
Nyss då vid foten af ett berg,
Som hjessan, krönt af furor, gömde
I himlahvalfvets blåa färg,
Om Gud och helgonen jag drömde,
Bröt rasslande ur dunkla snår
En huggorm fram. Af gift han svällde
Mer rysligt ej det monster var,
Som Delierns gyllne båga fällde.
I tusen ringlar böljande
Hans långa kropp på Jordens yta:
Omkring de öppna käftarne
Sågs gröna etterskummet flyta.
Re'n öfver mig hans gadd var sträckt.
Men Änglar Dygdens fjät bevaka.
Af ett osynligt svärd förskräckt
Han vände darrande tillbaka.
Om Libyens Solar bränna mig,
Om Polens isberg jag beträder,
Tungt flämtande på öknens stig,
Kring hafven vräkt af bistra väder,
Skall glansen dock af dina Bud,
O Fader! i min natt mig trösta
Och hjertats luta, stämd af Gud
All verldens missljud öfverrösta.
[topp] | [nästa]
Ädle Spaniorer! i tryggade kojor
Höjen segrens och frihetens sång!
Krossade äro fortryckets bojor,
Fjärmadt det hotande dundrets gång.
Tröttad af morden WELLINGTON släcker
Törsten i närmsta, sorlande våg,
Torkar det blodiga svärdet och sträcker
Mot Galliens slätter sitt hämnande tåg.
Iberiens Söner!
Förgäten Ert qual.
De trängt, Era böner
Till Gudarnes sal.
Er längtan sig fyller
Och frälsningens Sol
Går opp och forgyller
Er nattliga pol
Som dammet forströddes
De härjandes flod.
Iberien göddes I Galliens blod.
Kring fjällarnes toppar,
I skogar, å hed,
På stinkande kroppar
Slå gammarna ned.
Med rifna lockar, i sorgeskrudar
De fallnes mödrar, de fallnes Brudar
Vid Seinen, bleke som hamnar, sitta,
Och dansens lyror ej klinga mer.
Din gråt, Lutetia! fåfängt rinner,
Se, hämnde-svärdet i molnen brinner
Och olycksbådande stjärnor titta
På Dig från vredgade himlar ner.
Där Petters Stad i Nevas stolta vågor
Sin prakt beser - där Britten från sin Ö
Vidt öfver hafven slungar krigets lågor,
Där Stockholm badar i sin dubbla sjö,
Och där Germaniens blodbegjutna slätter
Af födsloverkar nu man quäljas ser,
Med enig kjusning alla Jordens ätter,
I frälsta Skaror! fröjda sig med Er.
Ja gläd Dig, Ebros tryckta Son! Din hjässa
Skall åter bära fridens blomsterkrans.
I djupa kar Du drufvans blod skall pressa
Och cittran kalla dina barn till dans.
Då, frälsad sjelf, ur krigets hårda skiften
De fallnes skuggor brottsligt ej förglöm.
Till vården ila och kring Hjeltegriften
Ur fulla händer, offerliljor töm.
En dag skall skänka oljekrönta friden
Till jorden äter
Och ostörd glädje och den gyllne tiden
Som Barden gråter.
Kring lugna hyddor skola honungsbäckar
I dalen kryssa,
Och frid och oskuld under rosenhäckar
Hvarannan kyssa.
[topp] | [nästa]
Mål för driften af en renad håg,
Mål som mödan endast hinna lärde,
Skönsta segerrof på lifvets tåg,
Öfver guldets och demantens värde!
Änglarena Skönhet! Dig, o Dygd!
Älskar Ynglingen i Sveas bygd.
Hell Er, ädle! som vid Dygdens bud
Villigt trotsen plågorna och Döden!
Hell Er, ädle! som i lagerskrud
Vid dess altar festligt offerblöden!
Evigt skiner sårens purpurglans
Marterkronan blir en helgonkrans.
Hell Dig, Jätte som på skyberg går!
Ej med grusets dina flammor blandas.
Polens stjärnor kransa ju ditt hår,
Blåa eterns änglaluft Du andas.
Hell Dig, hell Dig! vid din segerfot
Ödets åskor ryta fåfängt hot.
Kämpa, Yngling! Äran blir din lön
Dygdens törnstig till dess praktslott leder.
Ila, ila! Bruden är så skön,
Rosigt läger hon sin brudgum reder.
Upp, att rusas vid Gudinnans barm!
Upp, att slumra på Gudinnans arm!
Frukta nöjets smilande försåt.
Glädjens stunder fly på ljungeldsvingar.
Harpans toner byta sig i gråt
Och i liktåg dansens yra ringar.
Quar står törnet när dess rosor fly -
Äran ensam evig är och ny.
O! hvad kjusning att på lifvets rand
Trottsigt sväfva under ärans fanor!
Hjärtat minnes då sitt fosterland,
Mins från himlen sina ärfda anor,
Och bland morden, vid trumpetens ljud,
Viges Hjelten till en väldig Gud.
Ljungen, Svenskar! i CARL JOHANS spår
Upp till ärans stjärnbeströdda himmel!
Ljungen, ljungen ! Öfver likberg går
Hjeltens bana. - Långt från krigets hvimmel,
Jag af Sångmön förd i trollband är
Och för svärdet klagolutan bär.
[topp] | [nästa]
Förruttnelse, hasta, o älskade brud,
att bädda vårt ensliga läger!
Förskjuten av världen, förskjuten av Gud,
blott dig till förhoppning jag äger.
Fort, smycka vår kammar -- på svartklädda båren
den suckande älskarn din boning skall nå.
Fort, tillred vår brudsäng -- med nejlikor våren
skall henne beså.
Slut ömt i ditt sköte min smäktande kropp,
förkväv i ditt famntag min smärta!
I maskar lös tanken och känslorna opp,
i aska mitt brinnande hjärta.
Rik är du, o flicka! -- i hemgift du giver
den stora, den grönskande jorden åt mig.
Jag plågas häruppe, men lycklig jag bliver
därnere hos dig.
Till vällustens ljuva, förtrollande kvalm
oss svartklädda brudsvenner följa.
Vår bröllopssång ringes av klockornas malm,
och gröna gardiner oss dölja.
När stormarna ute på världshavet råda,
när fasor den blodade jorden bebo,
när fejderna rasa, vi slumra dock båda
i gyllene ro.
[topp] | [nästa]
Upp, Hjeltar! den heliga kampen att strida,
Att döpa den syndiga jorden i blod! *
I bojor Lutetia åter må quida
Och grumla med gråt sin kristallblanka flod.
Vittorias hjelte till segern Er kallar.
En hämnande Gud,
Han glimmar i slagtningens hotande skrud.
Se, blodfanan svallar!
Hör, dödens basun med forskräckande ljud
Kring rymderna skallar!
Och mordängeln sväfvar från himmelen neder
Med glödande kinder och sväfvande hår.
Kring Galliens slätter sig dödstystnad breder
Och blek som en vålnad Förtryckaren står.
I spetsen for Brittiska kämparnes leder,
Med flammande svärdet, se härjaren går
Och ljungar och slår.
Fåfängt mot Wellington åskorna ryta.
Mäktigt i stormen skallar hans röst
Och slaktningens vågor mot Hjeltens bröst
Som hafvets mot hällen sig dånande bryta.
Europa, o Hjelte! sitt offer Dig bringar
Albion nämner med stolthet ditt namn
Och Sonen af Fingal i skyarnes famn
Ättlingens ära på eldsharpan klingar.
Snart åskorna tiga,
Gulltiden kröner jordens hopp
Och rökelser stiga
Tacksamt mot Gudarnes boning opp.
Gyllene skördar vaggas af vinden,
Hjordarne leka i ostörd fred,
Och Oskulden sväfvar från himmelen ned,
Med liljor i håret och rosor på kinden.
[topp] | [nästa]
nuvarande Konungens
hemkomst, efter fälttåget
i Tyskland, år 1814.
Triumf, o Svea, sjung!
Omarmar ej Din Kung
Sin dyre Son?
Du sjelf din Frälsare?
Må högtidseldar le,
Kanoner fröjden te
Med festligt dån!
O Segerhjelte! hell,
På tallbekrönta fjäll,
I bergig Nord!
Din arm i helga krig
Gigantiskt lyfte sig
Och tacksamt ärar
Dig En frälsad Jord.
O hell, från Seinens strand,
Till Odens helga land
De frias tjäll!
I krigisk segerprakt
Går Sveas kämpamakt
Kring fanorna i vakt
Kring charen, - hell!
I ärorika tåg
De öfver Elbens våg
Med hämnarn gått.
Den stolta Rhein också
De skådat, klar och blå,
Kring drufvokullar gå,
Kring marmorslott.
Till Nordisk bardalek
De trängta nu - för vek
Är Söderns strid.
Förrn Thule lugnad är,
O järnbeklädda här!
Ej hvilan Du begär,
Ej sömnens frid.
Än modren sakna skall
Sin älskling, - viggars fall
Han trotsar, blind -
Och ingen mirt än får
Bekransa flickans hår,
Än rinna skall dess tår
På månblek kind.
O Hjelte! för oss an!
Den väg Ditt snille fann
Till segern bär.
Hur skönt att fjällens snö
Med blodets rosor strö!
Att i din åsyn dö
Vår himmel är.
[topp] | [nästa]
Jag såg civismen, hur med gäckad arm
Mot våldets forssar dammar han uppförde,
Såg svärd och bilor straffa Dygdens harm
Och röfvarhorders segerlöjen hörde.
Då grät mitt öga, häpet irrande
Kring jordens dystra, blodbestänkta zoner,
Och ur sitt fängsel Anden längtade
Till högre verldars fria regioner.
O Du som dundrande i molnen far,
Hvars bud af Solar och planeter följas,
O Gud! om Dygden blott Din kärlek har
Hvi skall Din kärlek jämt i töcken höljas?
Och våldet evigt härja detta klot?
Och åldrars vittnen jordens hopp foröda?
Och frihet, väpnad mot Tyrannens hot,
Med krossadt hufvud för dess fötter blöda?
Dygd! gudaflamma i de ädles bröst,
O Du, som, upphöjd öfver grusets hinder,
Ger bojans Son i häktets afgrund tröst,
Med ärans rodnad purprar nödens kinder!
Hell dock den ädle, hell! som äger Dig
Och lugn ser Nornan sina lansar hvässa!
Trotts hunger, plågor, nakenhet och krig
Skall segerkronan flamma kring hans hjässa.
Fritt Ödets järnris honom gissla må -
Se, döende, mot dundrarn i det höga
Ur marterdjupet lyfter han ända
En obesegrad själ, ett tårlöst öga.
Må verldar rysligt störta mot hvarann,
Må Solen mörkna, himlens Stjärnor falla,
På verldens spillror triumferar han,
Ur domens åskor gällt hans hymner skalla.
Nationer! himlen friheten Er gaf
Åt sensta åldrar den i arf bevaren,
Och slukens alle förr af samma graf
Än I det tunga träldomsok förfaren!
Nej! aldrig skall Du, o mitt fosterland!
För våldets blodbestänkta gissel bäfva,
Och Fädrens skuggor, på din helga strand,
I bojor smidda barnabarn omsväfva.
I Ebros Söner! I hvars borgardygd
Så himmelskt strålat under hårda Öden,
Och som till ärfda rättigheters skygd
Med romersk storhet offrat Er åt döden,
O, slumren, fallne, ljuft på Ärans bädd!
Ert lof skall fylla tidehvarfvens quällar
Och gråa Barden, harpan florbeklädd,
Med ljufva tårar fukta Era hällar.
Hvad? Är det dagen, som jag randas ser,
Och Dygdens jubel som mitt öra fyller?
En morgonrodnad, upphöjd öfver Er,
Förtryckta länder! nattens hvalf förgyller.
Så höjen åter Eder frihetssång,
Så låten dubbelt krigets åskor blossa!
I himlens åsyn svärjen än en gång
Er svurna ed att krossas eller krossa!
O Albions Hjelte, Ossians tider värd,
Alcidens ära, jordens offerlågor!
Som väpnad kom med hämndens ljungeldssvärd
Till Söderns halfö öfver hafvets vågor,
Som Junots här, med Dina åskors ljud,
Ur Lusitaniens blomsterdalar drifvit
Hvars lockar nu, i gudastrålars skrud,
Vid Salamanca festligt krönte blifvit!
På stjärnehvalfvet glimmar ren Ditt namn,
Och inget töcken skall dess klarhet skymma.
Odödligheten öppnar Dig sin famn
Och jordens dalar ej Din lofsång rymma.
Nu Era kedjor skaken, alla land!
På Fädrens glömda, sörjande troféer
Med ånger blicken och, från strand till strand,
Hvarann tillsjungen, väldige Tyrtéer!
[topp] | [nästa]
Canzone.
O Yngling! rys att smaka
De blomsterkrönta skålar,
Som Lustans Fé med listig hand dig räcker.
Begäret håll tillbaka!
Den purpursaft, där prålar,
Förnuftets stråle i ditt hjärta släcker.
Snart ryslig natt betäcker
Den häpna Andens öga:
Till afgrundsbrädden drifven,
Du klagar, öfvergifven,
Och tordönsstämmor svara från det höga.
O, darra! evigt dödde
Den gudaeld, som än i stoftet glödde.
Må andra lifvets fröjder
I skummande pokalen
Med ifver söka, - i Ditt Tempel, Fröja.
På bergens fria höjder,
I stilla blomsterdalen
Åt Alltets skönhet vill jag mig förnöja,
Se Dagens Brud sig höja,
Med gullröd prakt, ur vågen,
Se gyllne skyar simma
Kring azurns fällt och glimma
I skiftad glans den rika himlabågen,
Vill höra lärkan quittra
Af fröjd - och källan slå sin dofva zittra.
Då Nattens Måne thronar
I bleka stjernehåren
Och Karlavagnen rullar, tyst, kring Norden,
Då näktergalen tonar
De eviga begären,
Som aldrig, aldrig, fyllnad nå på Jorden,
En ängel dessa orden
Då hviskar i mitt öra:
"Håll obesmittad Bruden!
"I hvita andeskruden
"Hon snart skall möte med sin brudgum göra,
"Och, lyft från Jordens dalar,
"sitt intåg hålla i hans blåa salar.
O, fjärran öfver gruset
Den helga staden prålar -
Han ler i hoppet, lik en dag, som randas -
Där öfvervanskligt ljuset
Från Pärltak återstrålar
Och himmelsk vårluft öfver nejden andas,
Där gullpalatsen blandas
Med skumma cederparker,
>
Där änglaharpor klinga,
Och silfverklockor ringa
Till bords med Jovas fromma patriarker,
Och lifsens strömmar flyta
Och ambravindar krusa deras yta.
Här evigt den sig gläder
Som ej på Jorden trälar,
I svarta brott ej fläckar sina händer.
I ljusa högtidskläder,
De trognas syskonsjälar
Gå, hand i hand, på Evighetens stränder.
O! dit i glädjens länder,
Min ande ock skall ila,
I lifvets bad forskönas,
Med himlarosor krönas
Och säll i Edens cederskuggor hvila.
Han under pröfningsåren
Ju följde oskuld och Natur i spåren.
[topp] | [nästa]
Vän! I förödelsens stund, när ditt inre av mörker betäckes,
När i ett avgrundsdjup minne och aning förgå,
Tanken famlar försagd bland skugggestalter och irrbloss,
Hjärtat ej sucka kan, ögat ej gråta förmår;
När från din nattomtöcknade själ eldvingarne falla,
Och du till intet, med skräck, känner dig sjunka på nytt,
Säg, vem räddar dig då?- Vem är den vänliga ängel,
Som åt ditt inre ger ordning och skönhet igen,
Bygger på nytt din störtade värld, uppreser det fallna
Altaret, tändande där flamman med prästerlig hand? --
Endast det mäktiga väsen, som först ur den eviga natten
Kysste serafen till liv, solarna väckte till dans.
Endast det heliga Ord, som ropte åt världarna:"Bliven!"
Och i vars levande kraft världarna röras ännu.
Därföre gläds, o vän, och sjung i bedrövelsens mörker:
Natten är dagens mor, Kaos är granne med Gud.
[topp] | [nästa]
När skuggor jorden hölja,
När dagens buller dör,
Och blott af flodens bölja
Ett dunkelt brus jag hör,
Från bädden jag mig höjer
Och Zions harpa tar.
Ditt lof min själ fornöjer,
O Skapare och Far!
Och Stjärnorna, som tindra
I himlens blåa hus,
Och vågorna, som glindra
I Månans helga ljus,
Och asparne, som bäfva
Med sakta suckars ljud,
Och skuggorna, som sväfva -
Allt prisar Dig, o Gud!
Och paradisiskt stänker
En glädjedagg min hy.
I själen Ro sig sänker
Och sorg och smärtor fly.
Likt regnbegjutna stänglar
Mitt hjerta lyfter sig
Och alla mörkrets Änglar
Förmå ej mer mot mig.
[topp] | [nästa]
O Mänska! tro ej att till nöjen blott,
Till Jordens Konung Du af himlen ämnas.
Han ljufva rosor på din bana satt,
Men desse vissna - nakna törnet lämnas.
Dig hotar viggen, gömd i molnets flor,
Och Nordans andedrägt och tigerns klor.
Hör opp att jaga lyckans falska hamn!
Som meteorer hennes skänker lysa
Och ge ej värma. - Lät i yppig famn
BR>
Dig feiskt glimmande palatser hysa,
Hvars gyllne spiror sträcka sig mot skyn,
Hvars skönhet magiskt fjättrar vandrarns syn.
Ja, inom riglar Perus skatter slut,
Från vida tegar skörda Lifflands gröda,
Med Syriens oljor Dina hår begjut,
Låt Söderns viner vid Din måltid flöda
Och slumra in, vid cittrors lena röst
På eiderdun vid Sultaninnors bröst
I hycklad sällhet ler Du, usle träl!
Din hemska uppsyn qual och ledsnad målar -
Bekänn att nöjet räckte Dig likväl
Ett sockradt gift i rosenkrönta skålar,
Att guldets åsyn alldrig gjort Dig nöjd
Och dagars äckel följt minuters fröjd.
När bleka plågor, dödens förebud,
Vid jämrens läger dig i bojor smida,
Ej Flickans skämt och silfverbägarns ljud
Då i ditt hjärta glädjens kjusning sprida,
Och lyckans gåfvor köpa ej sin slaf
Ur qualets armar och från dödens glaf
Ack! från Monarken i sitt majestät
Till Irus fjättrad vid sin nötta krycka,
Den svarta Oron följer allas fjät
Och tunga bördor allas skullror trycka.
Åt allas hjärtan slipas Ödets stål,
På allas vandring bidar grafvens mål
Hvad? skänktes mänskan lifvet blott att dö?
Dess korta dagar blott till rof åt plågor?
Så lefver Seglarn på en ödslig Ö
Af plankan ditförd öfver bistra vågor -
Han sitter ensam på sin mulna strand
Och gråter fåfängt efter bättre land.
Nej, mine Bröder! Lifvets resa är
En helig vallfärd. Genom öknar ledes
Vår skumma kosa, men vid målet där
I palmens skuggor oss en fest beredes,
Och månge, månge vandra samma ban
Och glädjen herrskar i vår Karavan.
Ja, glädjen herrskar - ej i dårens bröst
Som tror en sällhet, gjord för sig allena -
Nej, där i plågans mörka dar till tröst,
Till delad kjusning bröder sig förena
Och allas bördor delas lika jämt,
Där flyktar resan under sång och skämt.
O ja! då hjärta ljuft mot hjärta slår
Och änglar skåda från det ljusa, höga,
Med bifall ned, och tackens fromma tår
Serafiskt glimmar i den frälstes öga,
Då lyfter Anden sig mot stjernors höjd
Och känslan anar evigheters fröjd.
O Mänskokärlek! himlatänd och klar,
I lifvets natt Din helga fackla strålar.
Blott Du med glädje kröner våra dar,
Blott Du forsötmar plågans bittra skålar.
Ur lifvets öknar under fröjdeljud
I rosenband Du leder oss till Gud.
[topp] | [nästa]
Han föll, som af blixten forkrossad,
Den hotande Resen - och Jorden,
Ur bojornas smälek forlossad
Välsignar Heroërnas dygd.
Oliven Europa bekransar,
Och Kungarne, trötte af morden,
Aflägga sin blodade pansar
Och samlas i festsalens skygd.
Hvem röjer mitt öga bland dessa
Odödliga? - mångfaldig lager
Beskuggar hans lockiga hjessa
Och blickarne stråla hans själ.
I striden, som ljungelden gruflig,
Hans anblick med fasa betager -
I friden som maysolen ljuflig,
Han sprider förkjusning och väl.
"Carl Johan sig Halfguden kallar.
Den starke! - vidt famnar hans Snille,
Omätligt som verldshafvet svallar,
Omarmadt af stjernornas pol."
Så ropa myriader i tjällen,
I Konungars lysande gille
Från dundrande Kalpe till fjällen
Bestrimmad af midnattens Sol.
Till järnets och frihetens länder
Kom åter, o Hjelte! - Än röka
Kring fjäll-landet tvedräktens bränder
Och Nore ej offrar med oss.
Än Skandiens trofasta ätter
Med längtande blickar dig söka
Som Seglarn i stormiga nätter
Den vakande nordstjernans bloss.
Kom åter - Din kosa bevinga! -
Kom, jula i eviga fester
Med Svea, som, trygg af din klinga,
Med stolthet Dig kallar för sin.
Kom åter - som Åskguden slungar
Sin blixt ifrån Öster till Vester,
Som Örnen ur skyarne ljungar, -
Kom, Segrare! skada och vinn!
Som lärkor mot vårsolen trängta,
Som efter sin maka den unga,
Den ensliga Bruden - så trängta
Ock Skandiens barn efter Dig.
Din åsyn allena hugsvalar
De sörjande. - Dig vi besjunga
I fridens hesperiska dalar,
Dig följa vi kjuste i krig.
[topp] | [nästa]
Svage Yngling! tvekar du i val
Mellan jordens eller himlens fröjder
Mellan nöjets stilla blomsterdal
Eller ärans sternbeklädda höjder
Utför villans gyllne Fé-slott står
Lustan kjusfull och till njutning kallar.
Rosor dofta I dess smorda hår
Och af kjusning marmorbarmen svallar.
"Vandrare i öcknen! se Dig om!"
Så hon sjunger till sin veka luta,
"Moln sig höja. I min boning kom
Fröjd och stillhet i dess famn att njuta.
p;p;
Där vid flöjters och vid harpors ljud
Glädjens rosenröda Tärnor dansa,
Blomsterkrönte och i florets skrud,
Gyllne kalkar silfverborden kransa.
Snart kring etern brusar regnets flod,
Hesa stormar klippans tallar skaka,
Blixtar flamma, målade i blod,
Och i rymden dofva åskor braka.
I min boning undan vädrens larm
Hasta, Yngling! att pokalen fatta
Och vid Flickans himlaljufva barm
Tvinga lifvet att Dig sällhet skatta.»
Väl, o Yngling! följ dess kjusningsröst,
Blomsterbojan fjättre dina händer
Ruse nöjets söta gift Ditt bröst
Sent med ånger Du tillbaka vänder.
Löjets yra sommarfoglar dö,
Glädjens friska purpurrosor falla.
Snart, då hjässan höljs af tidens snö,
Skall din suck dem fåfängt återkalla.
Evig trollkonst fjärmar hoppets mål
Glädtig himmel snart i moln sig döljer,
Tårar fylla nöjets tömda bål
Och på brudnatt ryslig dödsnatt följer.
Himmelskt skallar Dygdens varningsljud
Stolt hon blickar ur sin helgonkrona,
Snöhvit oskuld väfver hennes skrud,
Andestämmor ifrån harpan tona.
Tillbed, Yngling! i den högas glans,
Glöm för henne Lustans fagra tärnor
Och för nöjets korta blomsterkrans
Välj en evig krans af ryktets stjernor.
GUSTAF WASA så har återställt
Svithiods himmel gyllne frihetssolen,
Så från Lützens blodbegjutna fällt
GUSTAF ADOLF rycktes öfver polen.
CARL den Tolfte så i Odens sal
Uti evig ungdomsära prålar,
Så CARL JOHAN skall i deras tal
Rosenläppig suga Sköldmöns skålar.
Manhems Skalder! sjungen hans beröm!
På hans altar tänden offerbranden,
Se, han framgår som Egyptens ström,
Öfversvämmar och besällar landen.
Likberg trampas af hans segerfot,
Hämndens ängel framför honom sväfvar,
Jorden fröjdas och med bleknadt hot
Korsikanska röfvardrotten bäfvar.
Sjungen, Skalder! Lik en tonfull svan,
Trånande i flodens hvass, jag klagar
Att ej äran lagerstrött min ban
Och att fåfängt tändes mina dagar.
[topp] | [nästa]
Jag tror på ett Förnuft, som vidt kring Alltet tänker,
Mer långt än luften når, än ljusets stråle blänker,
En Gud, som varit har, som är och blifva skall,
I trotts af världars dom och solsystemers fall.
Det bloss oss dagen ger, de stjärnor Natten kröna
Som gnistor utgå från hans ljus,
Och allt det ädla, allt det sköna
Af honom är en skänk åt Jordens låga grus.
Jag på en Kärlek tror, som från Olympens throner
I tidens gryning steg till jordens mulna zoner,
Från verldens början re'n till offer utsedd var
Och mänskan till sin Brud för sekler kårat har.
Af Isis ömsom född och Venus och Maria
Hans gudom sväfvar kring oss än.
Från dödens våld han vill oss fria
Och till vårt fosterland mildt föra oss igen.
Jag tror en bildningsdrift som herrskar i Naturen
Kring jorden blommor sår och stjernor kring Azuren,
På själarne dock mäst sin allmakt plär bete
Och viger mänskans bröst till himlens altare.
Han tröstar och hugsvalar Bruden,
Han jordens rop till himlen för.
Ve den, som fräckt bespottar Guden,
Som blundar för hans glans och ej hans stämma hör.
Jag tror att ingen död min varelse kan ända,
Att detta hjertas lif skall evigt återvända,
O Kärlek, vid din röst, din milda andedrägt,
Som blomstren höja sig för vårens ljumma fläkt.
Jag på en samling tror af ljusets sälla Andar,
Jag tror att segrande en dag
Min Ande sig försonad blandar
Vid Skaparns helga thron i deras brödralag.
[topp] | [nästa]
Den långa dagen nått sin ända,
Ur hafvet Månan, gullröd, går,
Azurens milda bloss sig tända
Och frid i jordens hyddor rår.
Allt sig förvandlar - blott min smärta
Ej skiften underkastad är.
Allt njuter hvilan - blott mitt hjärta
Af himlen fåfängt den begär.
Nu fläktar vinden svettens droppar
Af skördarn bort, i lindens hägn,
Nu lifvas rosens brända knoppar
I daggens tysta silfverrägn.
Den svett, ifrån min panna rinner,
Ej någon afton torkar af,
Och ingen droppe till mig hinner
Ur Alltets stora glädjehav.
Från plogen nu man dragarn spänner,
På nytt, vid aftonklockans ljud,
Sig trälen fri och lycklig känner, -
Han flyr till sömnens milde Gud,
Och glömmer alla olycksöden,
I ljufva drömmars blomsterland,
Då, himmel, himmel! endast döden
Kan lossa mina träldomsband.
Ack! sömnens vallmo skall ej kransa
Den bädd, där plågans törne gror,
Och kring hvars kuddar spöken dansa,
Vid Månans sken och ufvars chor
Om dvalan fängslar mina sinnen,
Mig fasan dock ej öfverger:
Blek, iskall, svept i hvita linnen,
Jag mig i kistan hvila ser
Dock tröst en himmelsk Quinna skänker,
Som lugn vid jämrens läger står
Mot korset hon sitt hufvud sänker
Och stjärnor brinna kring dess hår
Hon lyfter stum den ljusa handen
Och ögat, dränkt i änglagråt,
Ur natten mot de blåa landen,
Dit hopp och kärlek följas åt.
Hur nattens stjärnor herrligt pråla
På azurhvalfvets dunkla grund!
Så äfven jag en dag skall stråla
I änglars skimrande förbund,
När uppenbar i molnens zoner,
Messias, vid basuners skri,
Har störtat ondskans gamla throner
Och ändat Dödens tyranni.
Då skola grafvens skumma häkten
Med rysligt dunder öppna sig,
Och alla tider, alla slägten
Församlas, Domare! kring Dig.
Som eterblossen fordom quällde
Ur Kaos' mörker, Herre! - så,
Befriade från dödens välde,
Ur natten helgonen nu gå.
Likt morgonsolen denne brinner
I ljusets nya himlakropp
Mild som en stjärna, denne rinner
Ur grafvens tysta dimmor opp.
Och Månans klarhet denne sprider,
När, en balsamisk sommarquäll,
Hon fram på molnfri himmel skrider
Och silfrar vatten, dal och fjäll.
Mig äfven skall en glans beskruda,
>
Som morgonrodnans ljuf och klar,
Och gyllne vingar silfverljuda
Där genom rymderna jag far.
Jag vandra skall i blomsterängar,
Vid lifvets böljande kristall,
Och harpan, från dess etersträngar,
Med segertoner brusa skall.
[topp] | [nästa]
Gudinna, som thronar, i bländande glans,
På bergens åldriga topp,
Och vinkar, med glimmande skärnors krans,
Den unga Täflaren opp!
Dig, Ära! mitt hjärta sitt offer bär,
Vid harpans väldiga röst.
Hur brann Din låga ej, ren och skär,
I gossens eldiga bröst!
När ensliga Månen till Jorden gjöt
Ur vintermolnen sin blick,
På knarrande snöfällt i skogarnes sköt,
Om Dig, han, drömmande gick.
Och svajande fanor i drömmen såg
Och mäktiga härars gång.
Såg blodet hvälfva sin frusande våg
Vid styckens döfvande sång.
Hell honom, Gudinna! som Du förtror
Din kärleks eteriska fröjd!
Så fri och lycklig ej örnen bor
I fästets lysande höjd.
Må veklingen rusas af Tärnans blick,
Af drufvans skummande must,
Den girige ligge i drakeskick
Och skåde på guldet sin lust!
Hvad utan stolthet och fräjdadt namn
Är människolifvet väl?
En ros, som forblomstrar i öknens famn,
Ditt lif, du suckande träl!
Snart bleknar ungdomens mörka hår
Och skönhetens purpurkind,
Snart Lyckans Eden forhärjadt står
Af Ödets tyranniska vind.
Men evig är Äran. Ej dyster höst
Förtär dess blomstrande glans,
Ej bytes dess lockande silfverröst,
Ej vissnar dess glimmande krans.
Ej jag, Gudinna! skall, jublande, nå
Din stjärn-omglimmade höjd,
Ej jag skall segrande digna uppå
Ditt läger, rusig af fröjd.
Snart ser man ej längre mitt forna rum
I lifvets grönskande dal,
Snart dväljes min skugga, blek och stum,
I dödens nattliga sal.
Och ingen harpa, i vintrens quäll,
Mitt lof för ringarne slår,
Och ingen Flicka till Skaldens häll
Med offerblommorna går.
[topp] | [nästa]
Andelig Romans.
Till jorden sjönk den lugna aftonstunden,
Huldt glänste stjärnans blick,
Och klara Månan öfver cederlunden
I stilla fägring gick.
I fikonlöfven ej en vindfläkt susar
Och molnfri himlen ler.
Ej vädrets anda vattnets spegel krusar,
Som himlen återter.
Af kjusning skogens näktergalar tiga
Och allt är ljuflig fred.
Ur molnen vallmokrönta drömmar stiga,
I stadens hyddor ned.
p; BR> BR>
Men, ner i dalen tvänne Herdar dröja
I vakor vid sin hjord.
Ej flöjtens quitter de till täflan höja,
De tala ej ett ord.
En silfverklarhet, renare än Solen,
Då hastigt kring dem ler,
Och öfverströmmar stjärnbeströdda polen,
Och Månen syns ej mer.
En himmelsk ungdom öfver Jorden sväfvar
I morgonrodnans skrud.
Så deras sång i stilla luften bäfvar,
Vid gälla harpors ljud.
Pris vare Jova! Ur sin höga boning
Af oförvanskligt ljus,
Hans öga blickat räddande försoning
Till Jordens låga grus.
Den helga timman slog i himlens salar
Och fyldt är Jordens hopp,
Och öfver hennes nattbetäckta dalar
Går nådens vårsol opp.
Ty Gudasonen, mänskan att besälla
Sig mänskan iklädt har.
I natt en jungfru, ren som ljusets källa,
Åt Jorden honom bar.
Hans segerfot skall ormens hufvud krossa,
Han syndens tryckta slaf
Med segerarmar skall ur bojan lossa
Och bryta dödens glaf.
Till himlen evigt bönens rökverk stige
Från jordens låga strand!
Och brödrakärlek folken sammanvige
I sämjans rosenband!
Till Bethlehem I, Herdar, mågen ila,
Att se, i lindans skrud,
På låga strån, i modersfamnen hvila
Er Frälsare och Gud.
Så himlaskaran sina chörer höjde
Och, blixtrande, forsvann.
Å nyo Månen öfver skogen dröjde
Och gyllne stjärnan brann.
Och herdeparet öfver blomsterängen
Till låga skjulet drog,
Där världsförsonarn, på den gröna sängen,
Vid Modrens hjärta log.
De falla ned. Kring Gudasonen brinner
Högtidligt bönens gärd,
Och tårens pärla vid dess fötter rinner
Mot Ofirs sjufallt värd.
[topp] | [nästa]
Lycksalig den, i samma tjäll,
Där han på vaggans läger hvilat,
Får dväljas i sin lefnadsquäll,
Förnöjd med timmarne, som ilat!
Den guldbegäret aldrig lagt
I qualet af en neslig boja
Och ärans glans och lyckans prakt
Ej bortryckt ur hans låga koja!
Hans hjerta känner ingen harm,
Ej brottsligt på Försynen klagar,
Där vid Naturens modersbarm
Han jollrar bort sin ungdoms dagar.
Som Man han barnets oskuld har,
Och, ljus och glädtig, ungdomsvåren
I Gubbens hjerta än är quar
När vintren silfverfärjar håren.
Med fjäriln, yrande och täck,
Med näktergalarne i parken,
Med rosorna på törnets häck
Och silfverliljorna på marken
Han skämtar glad, och inget gift
Den blomsterkrönta bägarn gömmer,
Som, ledd af hjertats fina drift,
Han ur Naturens händer tömmer.
Hans Eden ej förloradt är.
Vid bäckars sorl och fåglars quäden
I himmelsk oskuld går han där,
Beskuggad af de gröna träden.
Han ej af kunskapsträdet än
Med djerfva händer frukten brutit
Och ur sin åsyn Skaparen
Det fromma barnet ej förskjutit.
Vid stjernors ljus, vid dagens lopp
Med Gud hans själ förtroligt talar
På trädbeväxta klippors topp,
I sommarns tysta blomsterdalar,
Och änglar vid hans sida gå
På berg, i skogar och kring slätter,
Och änglar kring hans läger stå
På vakt i stjernbesådda nätter.
När krigarn trotsar åskors hot
Och blodig öfver likfält ilar,
Han sträckt vid ekens spridda rot
På blommor trygg och sorgfri hvilar.
När sent i höstens mörka quäll
Mot storm och vågor seglarn strider,
Han drömmer makligt i sitt tjäll
Vid skenet som hans lampa sprider.
Så glad förbidar han den stund
Då dödens klockor honom kalla
Till Andars heliga förbund
Och kroppens nötta bojor falla.
Hur lycklig ur sin hamn af larf
Forskönad sväfvar han ur gruset
Till salighetens rika arf,
Till det ovanskeliga ljuset.
[topp] | [nästa]
Resa, Amanda, jag skall till aldrig skådade länder,
dödens omätliga hem: icke du följer mig dit.
Ej vid dess kopparport jag din hand skall trycka till avsked
över dess mörka älv lyser ditt öga ej mig.
O huru lätt att dö för ett hjärta, som älskar och älskas!
Aldrig för svepning och grav bävade kärleken än.
Dristigt han går att lösning på livets gåta begära,
river med segrande hand svarta ridåen itu.
Himmelska land han skådar bakom arkadiska bygder,
sökta förgäves här, flyttas av aningen dit.
Graven ett tempel är, när kärlekens rosor den smycka,
andars melodiska sång fyller dess heliga kor.
Sörjande genier luta sig ned över gravmonumentet,
helgon, med böjda knän, bedja för själarnas ro;
tills i bländande glans den stora, den eviga dagen
strålar i gravarnas natt neder och änglarnas röst
väcker de sovande par, ljuvtklingande: "Vaknen, I vänner!
Vaknen, I älskade två! Eden begynner sin maj.
Daggiga rosor i parkerna stå; att brytas av eder
vänta de; livsens träd blommar av njutning och hopp."
*
Ljuv är de älskandes dröm: jag drömmer ej längre, Amanda!
Hoppet för evigt och tron flydde med kärleken bort.
[topp] | [nästa]
Om, Sånggudinna! till Ditt hulda bröst
Du förr mig tryckt, bland skuggorna i dalen,
Och gett mig harpan, gett mig sångens röst
För glädjens fest, till mulna stunders tröst,
Så öfvergif ej nu i sorgens höst
Din Fosterson åt lidandet och qualen
Min dag är mulen. Blek förgängelse
Betäcker fällten. Gudar i det höga!
O! hvem af Er skall mildt förbarmande
Åt lifvets rosor purpurn återge,
En flyktad vår åt hoppets Elise
Och glädjens solsken åt den usles öga?
Du, Sånggudinna! ensam det formår.
En evig vårvind i Ditt fotspår susar
Och cyperkransen blomstrar i Ditt hår
I evig fägring. När Du harpan slår
Försmälter qualet i en hänryckt tår,
Och plågans ormar silfverstämman kjusar
Du hört min suck och jag är åter säll.
Se, bildningskraften sina kedjor skakar.
Du sjelf, o, hell Dig! Sånggudinna hell!
Med glädjens Sylfer nedstår i mitt tjäll,
Där, lämnad åt mig sjelf en stormig quäll
Vid minnets trollsken drömmande jag vakar.
Med Din stämma, ljuf som källans sus,
I sommardalen vandrande bland liljor,
Mitt hjerta sänk i höga känslors rus
När stjernan flammar i Olympens hus
Och fenstret i mitt tjäll, vid Månans ljus
Sitt skimmer kastar öfver golfvets tiljor.
Då med orfeiska lyrans harmoni
Förädla känslan, döfva lifvets smärta
Och lär mig sjunga, oskuldsfull och fri,
Om kyska lågor, själars sympati,
Den vises trotts mot Ödets tyranni
Och pliktens allmakt i ett dygdigt hjärta.
[topp] | [nästa]
O höga, änglarena Dygd!
En gång likväl i saligt skygd
Af Edens palmer skall jag finna
Dig, mitt begär, min själs Gudinna.
Jag sett Din bild. En gång Dig sjelf
Vid lifvets spegelklara elf
Min blick skall hälsa, ljuft betagen,
I skenet af den nya dagen.
Då skall en herrlig jubelsång,
Ej fjättrad mer af smärtans tvång,
Från mina rosenläppar ljuda
Och festligt hyllningen dig bjuda.
Som Månans ljuft Ditt anlet är.
Auroras purpurskrud Dig klär.
Kring kinden evigt blommar våren
Och stjernor kransa ambrahåren.
Med namnlös kärlek skådar Gud
På Dig, o alla själars Brud!
Hans sferer sjunga till din ära,
Och helgonen Dig offer bära.
Serafen stum af kjusning står
När öfver himlarne Du går.
Keruber sig till jorden böja
Vid fläkten af din ambraslöja.
Tills känslan i de högas bröst
Försmälter i melodisk röst
Och löser deras silfvertunga -
Då börja tusen harpor sjunga.
Då flamma rökverk till Dig opp
Då sväfvar rena Jungfrurs tropp
I liljedrägt och månskenskransar
Omkring Din thron i offerdansar.
Men vi, som bo i Jordens grus,
Vi smäkta, qualde till ditt ljus,
Vi skåda med formörkadt öga
Upp till ditt stjernpalats, Du höga!
Se, tänkarn vakar, kysk och mild,
Från hvarje jordisk glädje skild,
Vid lampans tysta midnattsläger -
Martyren trotsar död och plågor.
Föraktad, misskänd och förglömd,
I låga dalens skuggor gömd,
Går denne mödans teg att skära
Och skyr att lastens purpur bära.
Hvad lifvar dessas eldbegär?
Ej kronor dem belöna här.
Till Dig, o strålande Gudinna!
De ädles bröst af kärlek brinna.
En gång Du skall dem kransen ge -
En gång ditt helga anlete,
Det gudaglänsande, det ljusa,
Skall mäktigt deras hjertan kjusa.
O anderikets Drottning, hör!
En gång, en gång mig värdig gör
Att på Odödlighetens stränder
Ta segerns palm af dina händer.
[topp] | [nästa]
(Efter Claudius.)
Sin skugga natten målar,
Af gyllne stjernor prålar
Det mörkblå fästets grund.
Ur jorden dimman stiger,
I helig stillhet tiger
Det vida fält, den skumma lund.
Naturen är så rolig -
Hur stilla, hur förtrolig
Hon ler, i skymning klädd!
En kammar lik, hvarinne
Den tunga dagens minne
Vi slumra bort på hvilans bädd.
Se, Månen vänligt myser!
Till hälften blott han lyser
Och är dock rund och skön.
Ack1 i vår blindhet fräcka,
Vi mången sanning gäcka
För det han undflyr ögats rön.
Vi stolta barn af gruset
Från helgelsen och ljuset
I öknar fjerran gå.
Vi mycket veta vilja
Och oss från målet skilja
Ju mer vi tänke målet nå.
O Herre! mot det höga
Oss vända lät vår öga
Med tillförsigt och ro!
På jorden re'n beskär oss
En strimma ljus, och lär oss
att älska, hoppas och att tro.
Längtan efter det Himmelska.
När Månans fortrollande öga
Nedstirrar på tigande kojor,
När stjärnor bekransa det höga,
Och stillhet kring jordkretsen rår;
Då svingar den smäktande Anden,
Ur qualet af sinliga bojor,
Sig upp till de himmelska landen,
Och kjusningens fullhet där når.
På gyllne, balsamiska vingar
Än hänryckt kring etern han dansar,
I himmelska parker än klingar
På harpan sitt jublande mod.
Af himmelska rosor han binder
Sig alldrig förvissnande kransar,
Och speglar förklarade kinder
I lifvets krystalliska flod.
Hur saligt den frälsade andas,
Där, högt öfver Solar och stjärnor,
Hans stämma med Änglarnes blandas,
Som festligt kring thronerna stå.
Ej bägar-omblixtrade borden,
Ej löjet af blomstrande Tärnor,
Ej glimmande kronor till Jorden
Att vända hans blick mer förmå.
Med helgonens hvitklädda skara
Hvad sällhet däruppe att vandra!
Där breder ej lasten sin snara,
Där smilar ej lustans försåt.
Förtroliga andar där sluta
I glänsande armar hvarandra:
De tindrande ögon där gjuta
Blott glädjens och andaktens gråt.
Försvinnen, I töckniga stränder!
Ett quidande dårhus är verlden.
Jag längtar till sällare länder,
Till helgonens saliga chor.
O, rycktes jag fjärran ur gruset,
Från villorna, ondskan och flärden,
Dit opp, där i etern och ljuset
Den himmelska Kärleken bor!
[topp] | [nästa]
Ja, ädle Yngling! hör den gudaröst
Från gråa Bardens silfverharpa strömmar!
Vid nöjets sköte fjättra ej Ditt bröst
Och misstro hoppets rosenröda drömmar.
Stig upp att verka, lifvets dag år kort -
Dess gyllne morgon, skall han drömmas bort?
Dig fogar Äran, leende, min vän!
En evig krans af klara helgonstrålar.
Gack, ädle Yngling, att forvärfva den
Med bragder like dem, oss Fabeln målar.
Ja följ med själens himlaburna drift
Till Minnets ära Bardens föreskrift.
Där bort på fjällen, i ett åldrigt slott,
En Skönhet längtar att Dig handen gifva:
Dess kinder härmar morgonrodnan blott
Och hvit är barmen som en nyfödd drifva.
Elysisk vällust blomstrar i dess famn
Och lifvets fullhet - Dygd är Tärnans namn.
I bygd och städer, leende och fri,
Hon förr beundrad gick bland Folkets skaror.
Dess klara öga Skaldens svärmeri Elektriskt
tände, och mot död och faror Den unga
Hjelten för dess bifallsblick,
Glad som till festlig offermåltid gick.
Nu egennyttan, denna grymma Fé
Med gyllne bommar slutit jungfruburen,
Begärens hopar, mäktigt väpnade
Med blanka trollsvärd stå på vakt kring muren,
Och fega Svaghet! Du, till seklets blygd,
Förbytt i jätte, ger åt porten skygd.
Ett nyckfullt öde har med törnets qual
Besått den bana som åt borgen leder,
Å ömse sidor en elysisk dal
Sin rika fägring lockande förbreder
Och villans döttrar sväfva där i dans,
Af rosor krönte, i sylfidisk glans
Upp, tappre Yngling! rusta Dig till strid!
Den fega svärmen flyr for modets klinga
Och Religionens väldiga Egid
Skall trygg och oskadd Dig till målet bringa.
Sa gack att sofva efter stridens harm
En helig brudnatt vid den huldas barm.
Lät hennes kyssar festligt viga Dig
Till nya segrar, nya bragders ära.
Mot lastens hydra i ett evigt krig
Du evigt nya lagrar då skall skära
Och snart Ditt namn, vid minnets rökelse,
Förgudadt skalla genom seklerne
[topp] | [nästa]
Helga, o Mänska! till Gudomens altar ditt hjerta,
Sök i den eviga himlen din krona, din skatt.
Trolös är jorden - dess välluster bytas i smärta,
Sommarn i vinter, det strålande ljuset i natt.
Tror du med lekarne, blomstrande hälsan och friden
Evigt få jula i lyckans förtrollade borg?
Bäfva! - snart för mot de skälfvande portarne Tiden
Härar af svarta bekymmer, af plågor och sorg.
Festliga harpor ej längre i salarne skalla,
Nöjena stiga ur dansen med fladdrande hår.
Brännande tårar i tömda pokalerna falla,
Plågornas vålnad bland tynande lamporna står.
Väggarne remna och Månen med vemodigt öga
In genom springorna tittar från midnattens sky.
Byggnaden svigtar på grunden och plötsligt de höga
Marmorkolonnerna falla med brakande gny.
Säg mig den jordiska sällhet, som icke är vorden
Skördad, o Bröder! af tidens förödande hand.
Rök äro nöjena - hell den, som redan på jorden
Äger i himlen sin boning, sitt fädernesland.
Sväfvar hans bräckliga julle på skyhöga vågor
Blundar hans öga i ljufliga drömmar ändå,
Trygg vid hyänernas tjut och vid thordönets lågor
Färdas han öknar - Serafer vid sidan ju gå.
Icke han bäfvar, fast slukade mörker opp Solen,
Urgamla bergen förgingos i rytande haf,
Stjernornas härar, som brinnande skurar från polen
Regnade neder, och verlden forsjönk i sin graf.
Eviga hyddor, i trygghet for askor och ilar,
Pilgrimmen uppta - därinne vid gullharpors röst
Abraham spisar med Änglar, och Lärjungen hvilar
Guldlockig hjessa vid Jesu förtroliga bröst.
[topp] | [nästa]
Ödets höge Regent, Jordens och himmelens!
Kring hvars strålande thron, krönte af glorian
Och i blomstrande skönhet
Myriader af helgon stå!
Dig i sorgernas natt brinner min rökelse,
Dig ur törnenas dal söker mitt tårade
Ögas döende blickar,
Dig mitt flammande hjärtas suck.
Mäktig är Du och god. Tolka ej morgonens
Gyllne Solar Ditt lof? Skapare! blicka ej
Från den nattliga polen
Milda stjernor till jorden ned?
Ack! din gifvande hand sådde, o Fader! kring
Vårens skiftande fält glödande rosor och
Nardusångande liljor,
Krönte hösten med drufvors guld.
Västans smekande vind, sommarns balsamiska
Anda, himmelens ljus, foglarnes samljud och
Källans tonande vågor,
R>
Allt förkunnar hur god Du är.
Aldrig glömma Du kan, Herre! Din skapelse.
Ej att sucka och dö födde Du människan.
Nej i sällare verldar
Blomstrar kronan for Dygdens hopp.
Mig i ungdomens brand lockade njutningens
Rosenkransade bål, lockade äran, i
Magiskt bländande skimmer.
Ja, men Himlen för mig beslöt.
Pris Dess vilja dock ske! Vägen till stjärnorna
Genom mörker och qual mig han beteknade,
Genom striderna vägen
Till den eviga fridens hem.
[topp] | [nästa]
Ej klinga längre i min hand
Må sorgediktens veka luta!
Ej mer vid aftonstjernans brand
Mitt hjerta veka suckar gjuta!
Hvem skulle, Svea! vid ditt väl
Ej egna plågor rättvist glömma?
Ej Hjeltens skål med hänryckt själ
Ur blixtrande pokalen tömma?
Må kjust af Svenska ärans glans
Hvart bröst for helig glädje bäfva
Och Thules mör i festlig dans
Med pärlbekrönta lockar sväfva!
Af rätter svigte alla bord,
Med ljumma vågor bålen svalle
Och slott och hydda i vår Nord
Af jubelrop och harpor skalle!
Hvem tolkar värdigt Ditt beröm
Du Frälsare, som kom från randen
Af Seinens tornbekrönta ström
Och trofast räckte Svea handen?
I jordens sensta tidehvarf
Förnyad stråla skall Din ära,
Och gråhårsmän till heligt arf
Carl Johans dyrkan barnen lära.
Mot Eiderns vågor Hämnarn gick
Från Leipzigs blodfördränkta slätter
Och hotet af hans ljungeldsblick
Förskräckte Cimbriens skygga ätter.
Han går sin trygga segerban -
Försvunne äro deras leder.
Så störtar öknens karavan
För Samums heta ilar neder.
Ånyo Svenska dundren gå,
Ånyo ryta Manhems lurar,
Och häpne Jutlands skaror stå
Och plötsligt falla deras murar.
Carl Johan med gigantiskt hot
Besegrar dvärgars ställda hinder
Och Dana störtar till hans fot
Med rifna hår och bleka kinder.
Där Oden rest en evig thron
Vid Lögarns friska silfverbölja,
Ren Svensk och Norrman, en Nation,
Med rökelser hvarannan följa.
Så länge dagar täljde bli
Och Nordens stjerna polen kröner
Skall Thules halfö, lugn och fri,
Omarma ärorika söner.
[topp] | [nästa]
Skön, med lågande hy och slutna ögon,
Slumrar herden så ljuvt i månans strålar.
Nattens ångande vindar
Fläkta hans lockiga hår
Stum, med smäktande blick och våta kinder,
Honom Delia ser från eterns höjder:
Nu ur strålande charen
Svävar hon darrande ned.
Och, av klarare ljus vid hennes ankomst,
Stråla dalar och berg och myrtenskogar.
Utan förerska spannet
Travar i silvrade moln.
Herden sover i ro: elysiskt glimma
I hans krusiga hår gudinnans tårar.
På hans blomstrande läppar
Brinner dess himmelska kyss.
Tystna, suckande vind i trädens kronor!
Rosenkransade brud, på saffransbädden
Unna herden att ostörd
Drömma sin himmelska dröm
När han vaknar en gång, vad ryslig tomhet
Skall hans lågande själ ej kring sig finna!
Blott i drömmar Olympen
Stiger till dödliga ned.
>
[topp] | [nästa]
Suckar, suckar äro elementet,
i vars sköte Demiurgen andas.
Se dig om! Vad gladde dina sinnen
kom ditt hjärta fortare att klappa,
och med fröjdens milda rosenskimmer?
flyktigt stänkte dina bleka kinder?
Säg vad var det? Blott en suck av vemod,
som, ur andelivets källa fluten,
vilsefor i tidens labyrinter.
Tvenne lagar styra mänskolivet
tvenne krafter välva allt, som födes
under månens vanskeliga skiva.
Hör, o mänska! Makten att begära
är den första. Tvånget att försaka
är den andra. Skilda åt i himlen,
en och samma äro dessa lagar
i de land där Achamot befaller,
och som evig dubbelhet och enhet
fram i suckarnas mystèr de träda.
Mellan livets sorgesuck och dödens
mänskohjärtat vacklar här på jorden,
och vart enda andedrag förkunnar
dess bestämmelse i sinnevärlden.
Ser du havet? Ilande det kommer,
vill med blåa längtansfulla armar
under fästets bröllops-facklor sluta
till sitt bröst den liljekrönta jorden.
Se det kommer. Hur dess hjärta svallar
högt av längtan! Hur dess armar sträva!
Men förgäves. Ingen önskan fylles
under månen. Själva månens fullhet
minutlig. Med bedragen väntan
dignar havet och dess stolta böljor
fly tillbaka suckande från stranden.
Hör du vinden? Susande han svävar
mellan lundens höga poppelkronor.
Hör du? växande hans suckar tala,
liksom trånsjukt han en kropp begärde
att med sommarns flora sig förmäla.
Dock re`ntyna rösterna.På lövens
eolsharpa klingar svanesången
ständigt mattare och dör omsider.
Vad är våren? Suckar blott från jordens
dunkla barm, som en himlens konung fråga
om ej Edens maj en gång begynner?
Vad är lärkan, morgonstrålens älskling?
Näktergalen, skuggornas förtrogna?
Suckar blott i växlande gestalter.
Mänska! vill du livets vishet lära,
o, så hör mig! Tvenne lagar styra
detta liv. Förmågan att begära
är den första. Tvånget att försaka
är den andra. Adla du till frihet
detta tvång, och helgad och försonad,
over stoftets kretsande planeter,
skall du ingå genom ärans portar.
Till Förruttnelsen Förruttnelse, hasta, o älskade Brud,
att bädda vårt ensliga läger!
Förskjuten av världen, förskjuten av Gud,
blott dig till förhoppning jag äger.
Fort, smycka vår kammar - På svartklädda båren
den suckande älskarn din boning skall nå.
Fort, tillred vår brudsäng - med nejlikor våren
skall henne beså
Slut ömt i ditt sköte min smäktande kropp!
Förkväv i ditt famntag min smärta
I maskar Lös tanken och känslorna opp,
i aska mitt brinnande hjärta.
Rik är Du, o Flicka! - i hemgift du giver
den stora, den grönskande jorden åt mig.
Jag plågas häruppe, men lycklig jag bliver
därnere hos dig
Till vällustens ljuva, förtrollande kvalm
oss svartklädda brudsvenner följa.
Vår bröllopssång ringes av klockornas malm
och gröna gardiner oss dölja.
När stormarne ute på världshavet råda,
när fasor den blodade jorden bebo,
när fejderna rasa, vi slumra dock båda
i gyllene ro.
[topp] | [nästa]
I blomman, i solen
Amanda jag ser.
Kring jorden, kring polen
hon strålar, hon ler.
I rosornas anda,
i vårvindens pust,
i druvornas must
jag känner Amanda.
När gullharpan klingar,
när västan sig rör
med susande vingar,
Amanda jag hör.
Allt, ängel, bestrålar
din himlagestalt,
lik Skaparn i allt
din gudom sig målar.
Se, själarna ila,
vid dödsängelns bud,
till gyllene vila
i famnen av Gud.
Se, flodarna hasta
med skummande fart.
I havet de snart
sig dånande kasta.
Men aldrig min trånad
till målet skall nå.
Blek, suckande, hånad,
jag enslig skall gå,
skall evigt, gudinna
lik stjärnan dig se,
högt över mig le
och aldrig dig hinna.
[topp] | [nästa]
Sköna flicka! Näktergalen,
som, i nattens dunkla timmar,
fyller parkerna och dalen
med sin tungas silverljud,
ej lik Junos fågel glimmar,
ej i svanens vita skrud.
Örnen lik, på spända vingar
kring olympens blåa salar
ej han svävar - ej han bringar
hämndens blixt åt gudars far;
ej till Cyperns myrtendalar
Fröjas lätta vagn han drar.
Skild från strider, glam och lekar,
den förkastade sig gömmer
i en magisk natt av ekar
undan solens grymma sken,
och i stilla svårmod drömmer
på en dunkel, lövrik gren.
Men när dagens buller tiger,
stjärnans guld i azurn lågar,
Luna fram på valvet stiger
och försilvrar ängens å;
då han vaknar, då han vågar
sina ömma drillar slå.
Och hans kärlekssuckar sväva
musikaliskt genom lunden.
Strax på flickans kinder bäva
pärlor av en himmelsk gråt;-
står, av hemlig vällust bunden,
vandrarn på sin öde stråt.
Mig, Amanda, himlen givit
liv och anda, själ och tunga.
Flicka, jag har skapad blivit
endast för att prisa dig.
Jag kan älska, jag kan sjunga -
fordra icke mer av mig!
[topp] | [nästa]
Kvällens gullmoln fästet kransa.
Älvorna på ängen dansa,
och den bladbekrönta näcken
gigan rör i silverbäcken.
Liten pilt bland strandens pilar
i violens ånga vilar,
klangen hör från källans vatten,
ropar i den stilla natten:
"Arma gubbe, varför spela?
Kan det smärtorna fördela?
Fritt du skog och mark må liva,
skall Guds barn dock aldrig bliva!
Paradisets månskensnätter,
Edens blomsterkrönta slätter,
ljusets änglar i det höga -
aldrig skådar dem ditt öga."
Tårar gubbens anlet skölja,
ned han dyker i sin bölja.
Gigan tystnar. Aldrig näcken
spelar mer i silverbäcken.
[topp] | [nästa]
Vad suckar häcken?
Vad nordans storm som i tallen gnyr?
Vad viskar bäcken,
där genom dalen han sakta flyr?
Vad talar solen,
där över polen
hon majestätiskt går?
Vad andas hoppen
i rosenknoppen?
Vad menlös vilja
har dalens lilja?
Vad tänker sippan?
Vad menar klippan
där hotande och mörk hon står?
Vi mena, vi tänka, vi sucka, vi tala:
O mänska, statt upp ur din nesliga dvala,
och höj dig till urlivets riken igen!
Om själv till ideernas värld du vill flytta,
i ljusets ideer från mörkrets förbytta,
som du vi förklarade följa dig än.
Du själv i materiens bojor dig lade:
ack, samma förfärliga öde vi hade,
ty följa vi måste varthelst du oss för.
Gemensam är kraften som magiskt oss driver,
befria blott tingen och frigjord du bliver,
befria dig själv och du fria dem gör.
[topp] | [nästa]
Grymt verklighetens hårda band mig trycka,
av törnet blott en efterskörd jag samlar
på glädjens fält, och lik ett korthus ramlar
var väntad jordisk fröjd, var dröm av lycka.
Allena stödd vid tålamodets krycka,
jag i en vild, en nattfull öken famlar,
och i mitt spår den tunga kedjan skramlar,
vars länkar döden blott kan sönderrycka.
Dock tröstar mig den himlaburna sången.
Från himlens borg en rosenkransad ängel,
i gyllne flykt han sig till jorden svingar.
Milt han mig vidrör med sin liljestängel.
Strax falla kopparkedjorna av fången,
och vingen höjs, och silverrösten klingar.
[topp]
[Visornas hemsida]
| [Sveriges aktuellaste vissajt]
Julia, veken i vår lampa
brinner sakta ned.
Månans silverfålar trampa
nattens skumma led.
Tysta stunder vänligt sänka
täcket över oss,
och i fjärran eter blänka
våra bröllopsbloss.
Festligt ljuder herdestunden.
Nöjets andedräkt
genombävar poppellunden,
eldar djurens släkt.
Filomelas kyssar löna
hennes brudgums sång.
Skogens turtur för sin sköna
brinner än en gång.
Julia, gläds: vi lyckligt hunnit
önskningarnas mål.
Dagens sorger ha försvunnit,
fylld är glädjens bål.
I det dunkel, som oss höljer,
endast stjärnan ler.
Ingen Argusblick förföljer
våra lekar mer.
Kärligt barmens glober svalle
mot sin druckna gäst!
Obetäckta former kalle
mig till nöjets fest!
Känsla i sig känsla spegle,
och i yrans stund
festligt kropparne besegle
själarnes förbund!
Snart vi nödgas att försaka
detta tidsfördriv.
Snart med dagen jag tillbaka
fått mitt tomma liv.
Att en brudnatt blott det det vore,
Julia, i din famn!
Nöjd till Orcus då jag fore
utan glans och namn.
[Erik Johan Stagnelii Vänners hemsida]