[tillbaks index] | [text- diktarkivet] | [Johan Ludvig Runeberg dikter]


Start

Till första dikten - Vårt land
Adlercreutz | Björneborgarenas marsch | Bröderna
De två dragonerne | Den döende krigaren | Den femte juli
Döbeln vid Jutas | Främlingens syn | Fältmarskalken
Fänrik Stål | Fänrikens hälsning | Fänrikens marknadsminne
Gamle Hurtig | Gamle Lode | Konungen
Kulneff | Landshövdingen | Lotta Svärd
Löjtnant Zidén | Molnets broder | Munter
N:r femton Stolt | Otto von Fieandt | Sandels
Soldatgossen | Sveaborg | Sven Duva
Torpflickan | Trosskusken | Veteranen
Wilhelm von Schwerin | Von Essen | Von Konow och hans korporal
Von Törne | Vårt land


Vårt land

      [nästa] | [topp]


Vårt land, vårt land, vårt fosterland,
Ljud högt, o dyra ord!
Ej lyfts en höjd mot himlens rand,
Ej sänks en dal, ej sköljs en strand,
Mer älskad än vår bygd i nord,
Än våra fäders jord.

Vårt land är fattigt, skall så bli
För den, som guld begär,
En främling far oss stolt förbi
Men detta landet älska vi,
För oss med moar, fjäll och skär
Ett guldland dock det är.

Vi älska våra strömmars brus
Och våra bäckars språng,
Den mörka skogens dystra sus,
Vår stjärnenatt, vårt sommarljus,
Allt, allt, vad här som syn, som sång
Vårt hjärta rört en gång.
¨
Här striddes våra fäders strid
Med tanke, svärd och plog,
Här, här, i klar som mulen tid,
Med lycka hård, med lycka blid,
Det finska folkets hjärta slog,
Här bars, vad det fördrog.

Vem täljde väl de striders tal,
Som detta folk bestod,
Då kriget röt från dal till dal,
Då frosten kom med hungerns kval,
Vem mätte allt dess spillda blod
Och allt dess tålamod?

Och det var här, det blodet flöt,
Ja, här för oss det var,
Och det var här, sin fröjd det njöt,
Och det var här, sin suck det göt,
Det folk, som våra bördor bar
Långt före våra dar.

Här är oss ljuvt, här är oss gott,
Här är oss allt beskärt
Hur ödet kastar än vår lott,
Ett land, ett fosterland vi fått,
Vad finns på jorden mera värt
Att hållas dyrt och kärt?

Och här och här är detta land,
Vårt öga ser det här
Vi kunna sträcka ut vår hand
Och visa glatt på sjö och strand
Och säga: Se det landet där,
Vårt fosterland det är!

Och fördes vi att bo i glans
Bland guldmoln i det blå,
Och blev vårt liv en stjärnedans,
Där tår ej göts, där suck ej fanns,
Till detta arma land ändå
Vår längtan skulle stå.

O land, du tusen sjöars land,
Där sång och trohet byggt,
Där livets hav oss gett en strand,
Vår forntids land, vår framtids land,
Var för din fattigdom ej skyggt,
Var fritt, var glatt, var tryggt!

Din blomning, sluten än i knopp,
Skall mogna ur sitt tvång
Se, ur vår kärlek skall gå opp
Ditt ljus, din glans, din fröjd, ditt hopp,
Och högre klinga skall en gång
Vår fosterländska sång.

Fänrik Stål

      [nästa] | [topp]


Till flydda tider återgår
Min tanke än så gärna,
Mig vinkar från förflutna år
Så mången vänlig stjärna.
Välan, vem följer nu mitt tåg
Till Näsijärvis dunkla våg?

Jag lärde känna där en man,
Soldat för längesedan,
Nu ägde fänriks titel han,
Men lyckan var i nedan.
Gud vet det, hur han kom en dag
Att bo i samma gård som jag.

Jag såg mig då som en person
Med få, ja inga brister,
Jag var student, på kondition,
Och kallades magister;
Mitt mensa gav mig överflöd,
Den gamle åt på nåd sitt bröd.

Jag rökte Gävle vapen jag
Och hade sjöskumspipa;
Den gamle skar av blad sitt slag,
Då han ej var i knipa.
I sådant fall blev mossa blott
Hans nötta masurhuvuds lott.

O tid av guld, o liv blott tänt
För nöjet och behagen,
Då man är ung och är student
Och har fullt opp för dagen
Och ingen annan sorg försökt,
Än att mustaschen växer trögt!

Vad visste jag av andras nöd,
Jag blott min glädje kände;
Min arm var stark, min kind var röd,
Och alla pulsar brände.
Jag var så yr, jag var så ung,
Och stolt som jag var ingen kung.

Men fänrik Stål satt utan knot
Förgäten i sin koja;
Han sög sin rök, han knöt sin not
Och lät oss andra stoja.
Vasserra, mot en sådan en
Vad man sig tyckte vara ren.

Det var min höga lust att se
Den kantiga figuren,
Hans styva skick, hans anlete,
Hans rock, så ovant skuren,
Hans örnenäsa mest ändå
Med brillor utan skalmar på.

Jag gick till gubben ofta ned
Att gunstigt gyckel driva.
Det var min fröjd, när han blev vred
Och kom sitt nät att riva,
Då jag fick nålen ur hans hand
Och knöt en lycka falskt ibland.

Han sprang då ofta upp burdus
Och drev mig utom knuten;
Ett vänligt ord, en doft kardus,
Och fred var åter sluten.
Jag kom igen, som förr jag kom,
Och gjorde samma narri om.

Att även gubben haft sin dag,
Då han var ung i världen,
Att han gått flera steg än jag
Och prövat mer på färden,
Var jag för höglärd att förstå,
Det kom ej för min tanke då;

Ej att han stått med svärd i hand
Och glad sitt hjärtblod givit
För detta samma fosterland,
Som nu så kärt mig blivit.
Jag var så yr, jag var så ung,
Han fänrik var, jag mer än kung.

Men hur det hände sig en gång,
Fann jag mig mätt av ruset.
Det vinter var, min dag blev lång,
Fast den var kort till ljuset;
Det var så ovant mot förut,
Jag ville aldrig få den slut.

Jag tog den första bok, jag fann,
Blott för att döda tiden,
Det var en skrift av onämnd man
Om sista finska striden;
Den låg där häftad, som på nåd,
Bland husets bundna bokförråd.

Jag tog den på mitt rum och satt
Och bläddrade i bladen,
Jag vet ej, hur jag så fick fatt
På Savolaks-brigaden,
Jag läste en rad, läste två,
Mitt hjärta började att slå.

Jag såg ett folk, som kunde allt,
Blott ej sin ära svika,
Jag såg en här, som frös och svalt
Och segrade tillika;
Mitt öga flög från blad till blad,
Jag velat kyssa varje rad.

I farans stund, i stridens brand
Vad mod hos denna skara!
Hur kunde, arma fosterland,
Du dock så älskat vara,
En kärlek få, så skön, så stark,
Av dem du närt med bröd av bark!

Min tanke genom rymder lopp,
Som förr den aldrig spanat,
Ett liv gick för mitt hjärta opp,
Vars tjusning det ej anat,
Min dag flög som på vingar bort,
O, vad min bok mig syntes kort!

Den slöts, och kvällen likaså,
Dock glödde än min låga,
Jag fann så mycket återstå
Att forska om och fråga,
Så många dunkla föremål.
Jag gick till gamle fänrik Stål.

Han satt på samma plats som förr
Och samma syssla skötte.
Jag såg, att ren i stugans dörr
En missnöjd blick mig mötte;
Det var, som om han frågt därvid:
Får man ej ens till natten frid?

Men annat var det nu med mig,
Jag kom med ändrat sinne:
Jag läst om Finlands sista krig,
Och även jag är finne.
Min håg blev tänd att höra mer,
Kanhända får jag det av er?

Så var min hälsning. Gubben såg
Förvånad upp från noten,
En glans uti hans öga låg,
Som om han stått för roten:
Jo, därom kan jag ge besked,
Om herrn så vill, ty jag var med.

Jag satte mig på sängens halm,
Han började berätta
Om Dunckers eld, om kapten Malm,
Om mången bragd för detta;
Hans blick blev ljus, hans panna klar,
Jag glömmer ej, hur skön han var.

Han sett så mången blodig dag,
Så många faror delat,
Ej segrar blott, men nederlag,
Vars sår ej tid har helat;
Så mycket, som ren världen glömt,
Låg i hans trogna minne gömt.

Jag satt där tyst och hörde på,
Och intet ord förspilldes,
Och natten hunnit halvt förgå,
När jag från honom skildes;
Han följde mig till tröskelns rand
Och tryckte glatt min bjudna hand.

Sen sågs han aldrig mera nöjd,
Om han ej mig fick skåda;
Vi delte sorg, vi delte fröjd,
Vi rökte vapnet båda.
Nu var han gammal, jag var ung,
Jag blott student, han mer än kung.

De sägner, här i sång jag satt,
Från gubbens läpp de stamma,
Jag hört dem mången stilla natt
Vid pärtans matta flamma.
De tala några enkla ord,
Tag mot dem, dyra fosterjord!


Molnets broder

      [nästa] | [topp]


Mer än leva, fann jag, var att älska,
Mer än älska är att dö som denne

Högt i skogen låg det ringa torpet,
Djupt i ödemarken, långt från vägen,
Där sen hösten krigets skiften rådde.
Ingen ovän hade funnit stället,
En fientlig fot ej trampat spången,
Som dit ledde; bud om blod och strider
Gav blott korpen, ropande från molnen,
Eller gladan, som satt mätt i granen,
Eller vargen, som med blodigt byte
Sökte hedens skymda klyftor åter.

Men i pörtet, vid det långa bordet,
Satt en lördagsafton sorgsen värden,
Vilande från veckans vedermödor.
Kinden höll han tryggt mot handen lutad,
Armen åter fast mot bordets ände,
Men hans öga såg åt sidan stundom,
Höll sig ej med lugn i samma syfte.
Ingen märkte detta av hans husfolk,
Av de båda, som i pörtet voro,
Ej hans fosterson och ej hans dotter;
Tysta, slutna av varandras armar,
Hand i hand och huvud sänkt mot huvud,
Suto de i sorglös frid vid muren.
Men den gamle bröt omsider tystnan;
För den kloke blev hans mening tydlig,
Fast han sjöng blott som för eget nöje,
Såsom sången föll och orden ville:

Björnen, sjöng han, föds till skogens konung,
Furan växer opp att pryda heden;
Mänskobarnet, om till kraft och storhet
Om till flärd och stoft det föds, vet ingen.
Gossen kom en vinterkväll i stugan,
Okänd kom han, lik en otam fågel
Vilsefaren in i mänskors boning;
Hjässan lyste kal ur mössans rämnor,
Tån stack fram emellan snön på foten,
Barmen såg man genom rivna tröjan.
Vems och vadan? - Fråga vems och vadan
Av den rike, som har far och hembygd.
Någon vind lär från mitt hem väl komma,
Skyn i luften törs jag kalla broder,
Men blott snö är jag på nattens fötter,
Som han stampar av, i stugan kommen. -
Snön från nattens fötter smälte icke,
Molnets broder flög ej bort med vinden,
Gossen dröjde kvar och blev en yngling.
Obemärkt han sprang det första året,
På det andra högg han sveder redan;
Men förrän den fjärde sommarn ändats,
Slog han björnen, över hjorden fallen.
Var är nu hans rykte, kärt för mången,
Större än en man i nejden vunnit,
Var är fostrarns hopp? Den gamle sitter
Tung i stugan, längtar, fast förgäves,
Att ett enda ord om kriget höra,
Om hans land är bärgat eller fallet.
Örnens språk förstår han ej att tyda,
Korpens rop han känner ej; en främling
För ej budskap opp till ödemarken,
Och den unge, som hans hjälp bort vara,
Lyss på budskap nu från kvinnohjärtan.

Som när sommarns virvelvind en afton,
Då naturen lik en söndag tiger,
Kommer ensam, osedd, snabb som pilen
Och slår ned i skogssjöns famn, en planta
Rör sig ej, ett barr ej, lugn står tallen,
Lugn står blomman på den branta stranden,
Lugnt är allt, och endast djupet sjuder;
Så, då sången slog den unges sinne,
Satt han stum, orörlig, sluten, bortskymd,
Men vart ord drev bloden ur hans hjärta.
Kvar han satt hos flickan hela kvällen,
Gick till vila, då de andra gingo,
Tycktes somna, förrn de andra somnat,
Men långt förr, än någon av dem vaknat,
Ren vid första glimt av morgonrodnan,
Smög han obemärkt ur stugan ensam.

Dager blev, och solen steg på valvet,
Men blott tvenne väcktes nu i torpet;
Stugan reddes, morgonbrödet frambars,
Men blott tvenne stego fram till bordet;
Middag blev, och ingen tredje syntes.
Utan moln var än den gamles panna,
Utan tårar än hans dotters öga,
Men till vila, fast av sönda'n manad,
Gick vid slutad måltid ingendera.
När en stund förgått, så lång som stunden,
Innan stormskyn, sedd vid himlaranden,
Kommer, brister, haglar och förskingras,
Höjde ordet, som till tröst, den gamle:
Lång är vägen fram till byn, min dotter,
Branter möta, bäckar hindra, spångar
Finnas ej, och höstregn fyller kärren.
Den, som vandrat dit vid morgonrodnan,
Är väl knappt, då kvällen stundar, hemma.
Så den gamle. Utan akt på talet
Satt hans dotter, sluten lik en blomma,
Som sin kalk vid nattens inbrott sluter;
Vad hon tänkte, var för henne ensam.

Länge satt dock ej den ädla flickan,
Längre ej, än efter solens nedgång
Plantan mattad väntar aftondaggen,
Förrn en tår föll ned på hennes kinder
Och hon sjöng med lutad panna sakta:
När ett hjärta mött ett annat hjärta,
Ringa blir då, vad förut var mycket,
Jord och himmel, hemland, fader, moder.
Mer än jorden sluts då i ett famntag,
Mer än himlen ses då i ett öga,
Mer än moders råd och faders vilja
Hörs då i en suck, som knappast höres.
Vilken makt kan tjusa så som kärlek,
Vilken boja hålla den som älskar?
Sjöar simmar han som anden över,
Möta fjällar, får han örnens vingar;
Långt för middag är han ren tillbaka,
Där han väntats först till sena kvällen.
Sången hade knappt den gamle fattat,
När, av vaknad sorg och oro slagen,
Han gick ut att söka den försvunne.
Tyst ur stugan gick han, tyst på stigen,
Vilsamt tecknad ut i ödemarken;
Solen stod ren skogens toppar nära,
Innan närmsta gård han tröttad nådde.
Tom och ödslig, lik en tall på heden,
Där en skogseld gått med härjning över,
Syntes nu den fordom rika gården;
Men i stugan satt värdinnan ensam,
Mot sitt sövda barn i vaggan lutad.

Som en fågel, då han oförmodat
Hör ett skott och kulans ljud förnimmer,
Fasar, spritter, kastar ut sin vinge;
Så från stolen flög den unga kvinnan,
Då hon hörde dörrens gång, men glädje
Blev dock vid den gamles anblick fasan.
Fram hon sprang och slöt hans hand i sina,
Stora tårar sköljde hennes kinder.
Hell, hon sade, hell dig, gamle fader,
Dyr i sorgen till vår boning kommen,
Trefalt hell den ädle, som du fostrat
Till förtrycktas värn och armas bistånd!
Sitt och vila dina trötta lemmar
Och med glädje hör, vad jag förtäljer:

Hårt var kriget ren från höstens början,
Landet tärt av vän och ovän lika,
Dock den vapenlöses liv var fredat;
Men en dag har knappast än förflutit,
Sen en skara män från närmsta socken
Följde hären fienden till mötes.
Slaget hölls, och segern svek de våra,
Få av många kommo undan döden,
Och som löv i stormen spridda desse.
Nu gick vreden strandlös lik en vårflod
Över nejden: värnlös eller väpnad,
Man och kvinna, ingen såg förskoning.
Hit kom strömmen ren vid morgonstunden,
När till gudstjänst ringdes första gången,
Och en våg vek in till oss att härja.
Låt mig ej vid jämrens sagor dröja!
Bunden låg på golvet ren min make,
Blod var gjutet, våldet rådde, nöden
Var som störst och ingen hjälp att vänta.
Själv av åtta armar gripen, slets jag,
Som ett byte mellan rovdjur slites;
Då kom räddarn, då var hjälpen närmast,
Molnets broder bröt som storm i stugan,
Och förtrycket vek, de fräcka föllo.
Här jag sitter nu i skövlad boning,
Mer än sparven under taket fattig,
Mera glad dock än i lyckans dagar
Skall jag se den ädle, se min make,
Om från byn de utan skada komma,
Dit de följde fienden i spåren.

När den gamle hört det sista ordet,
Stod han upp, som om han vilat länge,
I hans blick var mörkt av sorg och oro.
Fåfängt bedd att dröja, tog han vägen
Som till byn, den välbebodda, ledde.

Solen skymdes ren av skogen fjärran,
När han, delad mellan hopp och ängslan,
Hann den gård, där kyrkans herde bodde.
Skövlad syntes nu den stora gården,
Tom och ödslig, lik en avklädd holme,
Sedd från träskets is en vinterafton.
Men i stugan satt vid muren ensam,
Trött av år, den gamle knekten Klinga.

Nu, när denne hörde dörren röras,
Såg sin vän från forna dagar komma,
Sprang han upp, fast lam av sår och mödor.
Än har dagen ljus för oss, han sade,
Då de unga trampa våra stigar,
Kraft och mandom ej är glömd i landet.
Sådan gudstjänst har i dag här hållits,
Att ett barn, som hört den nu i vaggan,
Skall förtälja den för sonasöner.
Se, i rovlust lik en skara vargar,
Kom han, landets ovän, segerdrucken,
Följd av blod och härjning hit. - Det mindre
Kan förtigas, om ock ej förgätas;
Men när troppen ren i blod sig mättat,
Blott de värsta blivit kvar på stället,
Då steg jämmern över damm och bräddar.
Nu emellan tvenne ystra hästar
Bands den ädle herden, dittills skonad,
Att till fots den vilde ryttarn följa.
Kort var domen, inom några stunder
Skulle handen domna, foten svika
Och hans vita lockar sopa stoftet.
Ensam stod den gamle, upp mot himlen
Såg hans öga, som mot himlen skådas,
Då på jorden allt är natt och mörker.
Pris och ära! Då var hjälpen närmast;
Han, som föddes lik en fläkt på heden,
Molnets broder, se, en ljungeld vorden,
Slog han ned, och krossad låg förtryckarn.
Här jag levat nu med likars bistånd,
Som en rotlös gran mot andra fallen,
Tung för mig, en börda för min nästa;
Livets gåva vill dock än jag skatta,
Om från striden, nära kyrkan hållen,
Än med seger hem den ädle kommer.

När den gamle hört det sista ordet,
Gick han ut, som om från glöd han ilat;
Aftonrodnan var dock bleknad redan,
Innan kyrkobyn han hinna kunde.
Så var byn att se i rök och aska,
Som ett stjärnevalv av skyar härjat,
Så låg kyrkan bortom byn på kullen,
Som en ensam stjärna mellan molnen;
Så låg tystnad över öde nejden,
Som ett månsken över kala hösten.

Mellan fallna kämpar, vän och ovän
Som en skugga över skördad åker
Gick den gamle. Överallt var döden,
Men av liv ej ens en suck att spörjas.
Först vid slutet av den krökta gången,
Mellan ödelagda gårdar banad,
Satt en yngling, snart förblödd, vid vägen.
På hans bleka kinder flög dock rodnad,
Flyktigt som på kvällens silverskyar,
Och hans släckta öga tändes åter,
När han vaknad såg den gamle nalkas.

Hell, han sade, nu är lätt att blöda,
En bland många, som det unnats tidigt
Att för fosterlandet dö med seger.
Hell dig, du som fostrat landets räddning,
Trefalt hell den ädle, som oss förde,
Ensam mäktig mer än vi tillsamman!
Se, med bruten styrka stod vår skara,
Skingrad som en hjord, den ingen leder,
Ren till dödens nesa hopplös korad.
Ingen fanns, som ropte folket samman,
Ingen gav ett råd och ingen lyddes,
Förrn han syntes, förrn ur öknens klyftor
Tiggarsonen kom med kungapanna
Och hans röst, som ljöd till strid, förspordes;
Då flög eld igenom varje hjärta,
Tvekan flydde, honom kände alla,
Och med honom gick vår tropp mot svärden,
Som en stormvind in i vassen bryter.
Se mot kyrkan, långt som vägen räcker,
Ligger landets ovän, som på ängen
Strå vid strå, där skördens lie framgått;
Där är banan, som den ädle vandrat,
Som min blick har följt, sen foten svikit,
Som min tanke följer än i döden.
Sagt, och kämpens öga slocknar sakta.

Så i stillhet släcktes dagen även;
Månen, nattens sol, den bleka, ensam
Lyste vandrarns stig till kyrkogården.
När den gamle inom muren trädde,
Stod en mänskoskara mellan korsen,
Hemsk och tyst, som skaran sövd därunder.
Ingen fanns, som gick ett steg till mötes,
Ingen, som ett ord till välkomst sade,
Ingen fanns, som ens med blickar talte.
När den gamle inom ringen trädde,
Låg en yngling för hans fötter slagen,
Lätt, fast översköljd av blod, igenkänd.
Som en fura, mellan tallar fallen,
Än i stoftet störst och utan like,
Låg bland fiender, som stupat, hjälten.

Men med sammanknutna händer, mållös,
Som av åskan drabbad, stod den gamle,
Och hans kind var vit, hans läppar skälvde,
Tills hans sorg fick ord och brast i klagan:
Nu är åsen i min stuga bruten,
Skörden på min teg av hagel härjad,
Nu är graven värd långt mer än gården.
Ve mig, att jag så skall se dig åter,
Du, min ålders stöd, min levnads ära,
Skänk av himlen, nyss så stor och härlig,
Nu som sanden, där du vilar, ringa.
Så i ängslan knappt den gamle klagat,
När en röst, som var hans dotters, hördes,
Och hon talte, nyss till stället kommen:
Kär han var mig, mot mitt hjärta sluten,
Dyrbar mer än annat allt i världen,
Dubbelt kär är mig dock nu den ädle,
Kall mot jordens kalla sköte sluten.
Mer än leva, fann jag, var att älska,
Mer än älska är att dö som denne.

Så hon sade utan gråt och jämmer,
Framgick stilla till den fallnes sida,
Böjde knä och tog sin duk och täckte
Tyst och lätt hans genom skjutna panna.
Hemsk och tigande stod kämpaskaran,
Lik en skog, där ej en fläkt sig rörer;
Tysta stodo nejdens kvinnor även,
Komna dit att skåda och att sörja.
Men den ädla flickan sade åter:
Om dock någon ville hämta vatten,
Att jag kunde två hans anlet blodfritt,
Stryka än en gång hans lock med handen,
Se hans öga, ljuvt ännu i döden;
Visa ville jag med fröjd för alla
Molnets broder, den förlåtne tiggarn,
Som stod upp och blev vårt hemlands räddning.

När den gamle så sin dotter hörde,
Såg den övergivna vid sin sida,
Tog med bruten röst han åter ordet:
Ve dig, ve dig, du min arma dotter!
Glädjens glädje, sorgens bot och lättnad,
Värn i nöden, fader, broder, make,
Allt med honom är för dig förlorat,
Allt du mistat, intet står dig åter.

Högt i jämmer brast vid talet skaran,
Ingen fanns, som stod med tårlöst öga;
Men den ädla flickans tårar glänste,
Och hon tog den fallnes hand och sade:
Ej med klagan skall ditt minne firas,
Ej likt dens, som går och snart skall glömmas;
Så skall fosterlandet dig begråta,
Som en afton gråter dagg om sommarn,
Full av glädje, ljus och lugn och sånger
Och med famnen sträckt mot morgonrodnan.

Veteranen

      [nästa] | [topp]


Han reste sig ansenlig
I stugans skymda vrå,
Väl var han böjd av åren,
Men syntes hög ändå;
Förändrad var han mycket
I detta ögonblick,
En ädel krigarhållning
Låg i hans hela skick.

Rotfattig var han annars
På sina gamla dar;
Från forna tappra strider
Han hade ärr blott kvar;
Sen utan hem han irrat
I många år förut,
På Röjkö torp han hamnat
I Alavo till slut.

Nu reste han sig plötsligt,
Liksom ur slummern väckt,
Begynte kasta av sig
Sin slitna vardagsdräkt,
Tog på sin högtidsklädnad,
Bespard sen många år,
Och strök åt båda sidor
Sitt silvervita hår.

Så stod soldaten färdig
Att ut ur stugan gå,
Helt vördnadsvärd att skåda
I dräkten, gul och blå,
Med mässingsskodda hatten
Högt över hjässans rand,
Och dödens lugn i minen,
Och vandringsstav i hand.

Därute lyste solen,
Ej sedd på många dar,
Den sjuttonde augusti
Var sommarvarm och klar,
Kring fält och sjö for vinden
Med lätta andedrag;
Vart ville gamle krigarn
På denna sköna dag?

Vart ärnade han styra
Sin vandring denna gång?
Blev hemmet honom ödsligt,
Hans plats i vrån för trång?
Och denna högtidsklädnad,
Vi tog han den uppå?
Var det till Herrans tempel,
Den gamle tänkte gå?

Det hördes ingen ringning
Från denna helgedom,
Och murens port var sluten,
Och kyrkan stängd och tom.
Vad skulle man ock göra
Uti Guds hus i dag?
Den sjuttonde augusti
Var ingen helgedag.

Dock i den gamles tycke
Hölls gudstjänst denna tid,
Och hölls den ej i kyrkan,
Så hölls den näst invid;
Ty kringom den på höjden,
Från mon till insjöns strand,
Stred Finlands kämpaskara
Just nu för kung och land.

Den sjuttonde augusti
Var sommarvarm och klar,
Och för den forne krigarn
En högtidsdag den var.
Han gick rakt fram mot kullen,
Där Finlands fana höjts,
Han ville se Gud tjänas
I dag av Adlercreutz.

Han ville höra klangen
Av svärden än en gång,
Den välbekanta tonen
Av fältkanonens sång,
För minnet återkalla
Sin ungdoms kraft och mod
Och se det nya släktet,
Hur det höll ut i blod.

Så har man tytt hans mening,
Kanske man den förstått,
rDock såg man ej hans tankar,
Man såg hans vandring blott.
Han gick sin bana framåt
Helt lugnt, det märkte man,
Och hann så kyrkovallen,
Där striden hetast brann.

Där tog han plats vid vägen
Och satt och såg uppå,
Han såg mot finska hären,
Mot ryska likaså;
Varhelst de skarpast möttes,
Där sågs hans blick bli kvar,
Och ofta som förklarat
Hans hela anlet var.

Och blinda kulor veno
Kring honom varje stund,
Och dödens ädla skördar,
De föllo i hans rund;
Han gick dock ej från stället,
Hans lugn var lika glatt,
Och ingen kula rörde
Den gamle, där han satt.

Och i beständig växling,
Allt efter lyckans lek,
Omslöts han av en skara,
Som frambröt eller vek;
Men hur ock striden välvde,
Fick gubben ostörd bli,
Och vän och ovän lika
Gick vördande förbi.

Men dagen led, och solen
Vid västerns portar stod,
Då segrade omsider
Den finska härens mod,
Då sågs vart hinder brutet,
Var fiende på flykt,
Och allt kring gamle krigarn
Var åter lugnt och tryggt.

När då den sista truppen
Bröt ned från kullens topp
Och drog förbi soldaten,
Då stod han högrest opp:
I unga, tappra söner
Utav vår fosterjord,
Finns någon här, som aktar
En grånad krigsmans ord?

Stor tack vill han er säga
För denna sköna dag,
Ty aldrig har han skådat
Ett härligare slag.
Gud vare pris och ära,
Vårt folk vet segra än,
Än lever fädrens anda,
Ännu har landet män.

Löjtnant Zidén

      [nästa] | [topp]


Det var den tappre löjtnant Zidén,
Han hade sin egen sed,
För fronten ville han gå allen:
Framåt, mina vasagossar,
Nu gäller att hinna med!

Främst ville han gå var fara emot,
Hans folk fick trampa hans stråt.
Gud nåde den, som var trög på fot,
Så snart löjtnanten ropat:
Hurra, mina män, framåt!

Så lärde han in på eget vis
Sin lilla käcka hop,
Fördrog ej trassel och exercis:
Tätt efter i fjäten, gossar,
Det var hans kommandorop.

Och framåt såg han, han såg sig ej om,
När så mot faran det bar.
Hur tätt i spåren hans skara kom,
Det brukte han sällan varsna,
Förrn mitt i striden han var.

Först då, när fiendens hop han nått
Och börjat hugga och slå,
Då såg han efter, hur flinkt de gått,
Hans kära vasagossar,
Hur nära de voro uppå.

Och hände då, att han kring sig fann
Sitt hela kompani,
Då var allt präktigt, då ropte han:
Hurra, det var flink manöver,
Nu äro vi herrar, vi.

Men gick hans trupp, då han själv sprang fram,
Och kom han i strid förrn den:
Gud sig förbarme, en sådan skam!
Nu hava de gått som paddor,
Nu blevo de efter igen.

Han förde, då kriget först bröt ut,
En trupp av femtio man;
Den hade smultit ihop till slut:
Med tjugu vasagossar
Stod nu i hären han.

Men om med färre och om med fler,
Det gav han ej akt uppå,
Han följde sitt gamla krigsmaner:
Tätt efter i fjäten, bussar,
Nu gäller det fart, låt gå!

Det var i striden i Virta bro,
Den sista, där han var med;
På ögonblicket sågs allt bero,
Fahlander, Malm och Duncker,
De bröto mot stranden ned.

Där stod Tutschkoff med ett tusen man,
Sexhundra blott hade de.
I tre kolonner vi rycka fram,
Skrek överste Fahlander,
Vem hinner främst av de tre?

De orden hörde löjtnant Zidén,
Vasserra, det märktes snart.
Framåt, så ropte han, flinka ben,
Hurra, mina vasagossar,
Karl den, som i dag har fart!

Det var visst icke den första gång,
Han ropat till folket så,
Men aldrig hade i sådant språng,
Så blint han tillförne rusat
Mot fiendens hop som då.

Förrn någon annan till anfall kom,
Tre djupa sår han fått.
Då bröts hans kraft, och han såg sig om,
Såg efter, vad hjälp han hade,
Hur tappert hans bussar gått.

Han sjönk till jorden, han såg och såg;
Det var som förtrollat, nej!
Hans gamla korpral vid hans sida låg,
Hans enda vasagosse,
De övriga såg han ej.

Kolonnen kom, den kom helt när,
Han fäste på den sin blick:
Mitt folk skall väl finnas i hopen där?
Förgäves, han såg platt ingen,
Hans tålamod förgick.

Nu rycka de andra i seger fram,
Och de mina synas ej än.
Gud sig förbarme, en sådan skam!
Nu hava de gått som paddor,
Nu blevo de efter igen.

Det hörde hans gamla korporal,
Slog döende ögat opp:
Håll in, herr löjtnant, med sådant tal,
Ej hövs att om skam här orda,
Ni förde en tapper tropp.

Gud give att alla, som vi, ryckt an,
Då vore så mången ej fälld.
Nu hava vi fallit till sista man,
Ty den främsta var vasaflocken,
Och på oss gav fienden eld.

Ni såg, herr löjtnant, tillbaks ej mer,
Sen ni ropat en gång framåt;
Men vi hörde er röst, och vi följde er,
Och förr blev ingen efter,
Än han stupat på ärans stråt.

Då höjde löjtnanten ännu sin arm,
Där på blodiga sanden han satt,
Hans anlet sken, hans sårade barm
Steg högt i dödsminuten,
Han svängde sin slitna hatt:

Och föllo de alla för ädla sår,
Förrn någon dem sprang förbi,
Och voro de främst i sin löjtnants spår,
Hurra, det var flink manöver,
Nu dö vi som herrar, vi!

Torpflickan

      [nästa] | [topp]


Och solen sjönk, och kvällen kom, den milda sommarkvällen,
Ett sken av mattad purpur göts kring bygderna och tjällen,
Från dagens mödor glad och trött en skara lantmän kom,
De fyllt sitt värv, de vände nu till sina hyddor om.

De fyllt sitt värv, de gjort sin skörd, en dyrbar skörd den gången,
En djärv, fientlig krigartrupp var nedgjord eller fången,
De dragit ut till kamp mot den vid morgonsolens sken;
När allt i seger ändat var, då var det afton ren.

Helt nära fältet, där den stått, den långa, heta striden,
Vid vägen låg ett litet torp, halvt öde då för tiden.
På stugans låga trappa satt en flicka tyst och såg,
Hur skaran kom och drog förbi i fridsamt återtåg.

Hon såg som den, som söker, ser; vem vet, på vad hon tänkte?
På kinden brann en högre färg, än aftonrodnan skänkte.
Hon satt så stilla, men så varm, så spanande ändå,
Att, om hon lyssnat, som hon såg, hon hört sitt hjärta slå.

Men truppen gick sin bana fram, och flickan såg den tåga;
Till varje led, till varje man hon blickade en fråga,
En fråga, bävande och skygg, en fråga utan röst,
Mer tyst än sucken själv, som smög ur hennes fulla bröst.

När hela skaran gått förbi, de första som de sista,
Då svek den arma flickans lugn, då sågs dess styrka brista;
Hon grät ej högt, men pannan sjönk mot hennes öppna hand,
Och stora tårar sköljde ljuvt den friska kindens brand.

Vad är att gråta? Fatta mod, än står oss hoppet åter,
O dotter, hör din moders röst, en fåfäng tår du gråter;
Den, som ditt öga sökte nyss och nu ej återfann,
Han lever än, han tänkt på dig, och därför lever han.

Han tänkt på dig, han följt mitt råd att ej gå blint mot faran,
Det var mitt tysta avskedsord, då han drog hän med skaran.
Av tvång han följde truppen åt, hans håg var ej att slåss,
Jag vet, han ville icke dö från livets fröjd och oss.

Och flickan såg med bävan opp, ur sorgsna drömmar vaknad,
Det var, som om en aning stört det stilla hjärtats saknad.
Hon dröjde ej, hon såg en gång ditåt, där striden brann,
Och smög på väg och flydde tyst och skymdes och försvann.

En stund flöt bort, en stund ännu, det led mot natten redan,
I skyn sam molnet silvervitt, men skymning låg där nedan.
Hon dröjer än; o dotter kom, din oro fåfäng är,
I morgon, innan solen gryr, är ren din brudgum här.

Och dotter kom, med tysta fjät hon nalkades sin moder;
Det blida ögat skymdes nu av inga tårefloder,
Men hennes hand, till hälsning räckt, var kall som nattens vind,
Och vitare än fästets sky var hennes svala kind.

Red mig en grav, o moder kär, min levnadsdag är liden;
Den man, som fick mitt hjärtas tro, har flytt med skam ur striden,
Har tänkt på mig, har tänkt på sig, har följt ert varningsord
Och svikit sina bröders hopp och sina fäders jord.

När skaran kom, och han ej kom, begrät jag nyss hans öde,
Jag trodde, att han låg som man på fältet bland de döde;
Jag sörjde, men min sorg var ljuv, den var ej bitter då,
Jag velat leva tusen år att honom sörja få.

O moder, jag har sökt bland lik till sista skymt av dagen,
Men ingen av de slagna bar de kära anletsdragen.
Nu vill jag icke dväljas mer på denna svekets ö,
Han fanns ej bland de döda här, och därför vill jag dö.

Sven Duva

      [nästa] | [topp]


Sven Duvas fader var sergeant, avdankad, arm och grå,
Var med år åttiåtta ren och var ren gammal då;
Nu bodde på sin torva han och fick sitt bröd av den
Och hade kring sig nio barn, och yngst bland dem var Sven.

Om gubben haft förstånd, han själv, att dela med sig av
Tillräckligt åt en sådan svärm, det vet man ej utav;
Dock visst lär han de äldre gett långt mer än billigt var,
Ty för den son, som sist blev född, fanns knappt en smula kvar.

Sven Duva växte opp likväl, blev axelbred och stark,
Slet ont på åkern som en träl och bröt opp skog och mark,
Var from och glad och villig städs, långt mer än mången klok,
Och kunde fås att göra allt, men gjorde allt på tok.

I Herrans namn, du arma son, vad skall av dig väl bli?
Så talte gubben mången gång allt i sitt bryderi.
Då denna visa aldrig slöts, brast sonens tålamod,
Och Sven tog till att tänka själv, så gott han det förstod.

När därför sergeant Duva kom en vacker dag igen
Och kuttrade sin gamla ton: Vad skall du bli, o Sven?
Sågs gubben, ovan förr vid svar, bli helt förskräckt och flat,
När Sven lät upp sin breda näbb och svarte: Jo, soldat!

Den åldrige sergeanten log föraktligt dock till slut:
Du slyngel, skulle få gevär och bli soldat, vet hut!
Ja, mente gossen, här går allt helt avigt mig i hand;
Kanske det mindre konstigt är att dö för kung och land.

Den gamle Duva häpnade och grät helt rörd en tår;
Och Sven han tog sin säck på rygg och gick till närmsta kår.
Målfyllig var han, frisk och sund, allt annat sågs förbi,
Och utan prut blev han rekryt vid Dunckers kompani.

Nu skulle Duva få sig pli och läras exercis,
Det var en lust att se därpå, det gick på eget vis.
Korpralen skrek och skrattade, och skrattade och skrek,
Men hans rekryt förblev sig lik vid allvar som vid lek.

Han var visst outtröttelig, om nånsin någon ann',
Han stampade, att marken skalv, och gick, så svetten rann;
Men roptes vändning åt ett håll, då slog han bom på bom,
Tog höger-om och vänster-om, men ständigt rakt tvärtom.

Gevär på axeln lärde han, gevär för fot också,
Att skyldra, fälla bajonett, allt tycktes han förstå;
Men roptes skyldra, fällde han som oftast bajonett,
Och skreks gevär för fot, flög hans på axeln lika lätt.

Så blev Sven Duvas exercis beryktad vitt omkring,
Envar, befäl och manskap, log åt detta underting;
Men han gick trygg sin jämna gång, var tålig som förut
Och väntade på bättre tid, - och så bröt kriget ut.

Nu skulle truppen bryta opp, då blev i fråga ställt,
Om Duva kunde anses klok och tagas med i fält.
Han lät dem prata, stod helt lugn och redde saken så:
Om jag ej får med andra gå, får jag väl ensam gå.

Gevär och ränsel fick han dock behålla, även han,
Fick vara dräng, där man höll rast, soldat där striden brann;
Men slåss och passa opp gick allt med samma jämna ståt,
Och aldrig blev han kallad rädd, blott tokig mellanåt.

På återtåg var Sandels stadd, och ryssen trängde på;
Man drog sig undan steg för steg längs stranden av en å.
Ett stycke fram på härens väg gick över ån en spång,
Där stod en liten förpost nu, knappt tjugu man en gång.

Som den var sänd i ändamål att bota vägen blott,
Låg den i ro, sen det var gjort, långt skild från hugg och skott,
Tog för sig i en bondgård där allt vad den kunde få,
Och lät Sven Duva passa opp, ty han var med också.

Men plötsligt blev det annat av, ty utför närmsta brant
I sporrsträck på en löddrig häst, kom Sandels' adjutant:
Till bryggan, gossar, ropte han, för Guds skull, i gevär!
Man sport, att en fientlig trupp vill över älven där.

Och herre, talte han till dem, som förde folket an,
Riv bron, om ni det kan; om ej så slåss till sista man!
Armén är såld, om fienden här slipper i vår rygg.
Ni skall få hjälp, genralen själv han ilar hit, var trygg!

Han flög tillbaka. Men till bron hann truppen knappast ned,
När högt på andra strandens vall en rysk pluton sig spred.
Den vidgades, den tätnade, den lade an, det small;
Dess allra första salva ren blev åtta finnars fall.

Det var ej gott att dröja mer, man sviktade envar.
Ännu en åska, och man såg blott fem kamrater kvar.
Då lydde alla, när det ljöd: gevär i hand, reträtt!
Sven Duva blott tog miste han och fällde bajonett.

Än mer, hans svängning till reträtt gick och besatt på sned,
Ty långt ifrån att dra sig bort, bröt han på spången ned.
Där stod han axelbred och styv, helt lugn på gammalt vis,
Beredd att lära vem som helst sin bästa exercis.

Det dröjde heller länge ej, förrn han den visa fick,
Ty bron sågs fylld av fiender i samma ögonblick.
De rände på, man efter man, men åt envar, som kom,
Gavs höger-om och vänster-om, så att han damp tvärtom.

Att störta denna jätte ned var mer än arm förmått,
Och ständigt var hans närmsta man hans skygd mot andras skott;
Dock djärvare blev fienden, ju mer hans hopp bedrogs;
Då syntes Sandels med sin flock och såg hur Duva slogs.

Bra, bra, han ropte, bra, håll ut, min käcka gosse du,
Släpp ingen djävul över bron, håll ut en stund ännu!
Det kan man kalla en soldat, så skall en finne slåss.
Fort, gossar, skynden till hans hjälp! Den där har räddat oss.

Tillintetgjort fann fienden sitt anfall innan kort,
Den ryska truppen vände om och drog sig långsamt bort;
När allt var lugnt, satt Sandels av och kom till stranden ned
Och frågte var den mannen fanns, som stod på bron och stred.

Man viste på Sven Duva då. Han hade kämpat ut,
Han hade kämpat som en man, och striden, den var slut;
Han tycktes hava lagt sig nu att vila på sin lek,
Väl icke mera trygg än förr, men mycket mera blek.

Och Sandels böjde då sig ned och såg den fallne an,
Det var ej någon obekant, det var en välkänd man;
Men under hjärtat, där han låg, var gräset färgat rött,
Hans bröst var träffat av ett skott, han hade ren förblött.

Den kulan visste hur den tog, det måste erkänt bli,
Så talte generalen blott, den visste mer än vi;
Det lät hans panna bli i fred, ty den var klen och arm,
Och höll sig till vad bättre var, hans ädla, tappra barm.

Och dessa ord de spriddes sen i hären vitt och brett,
Och alla tyckte överallt, att Sandels talat rätt.
Ty visst var tanken, mente man, hos Duva knapp till mått;
Ett dåligt huvud hade han, men hjärtat, det var gott.

Von Konow och hans korporal

      [nästa] | [topp]


Och har jag icke dragit dig upp ur dyn
Allt för det mörkret där kring ditt ögonbryn,
Och har jag icke skaffat dig lön och stat
Och gjort dig till korpral från gemen soldat?

Och har du ej fått stå i varenda strid
Som en kamrat och like mig närmst invid,
Och har jag ej berömt dig som färm och rask?
Så talte Konow vredgad till korpral Brask.

Nu hörs om dig ej annat än klagomål,
Var mänska talar om hur du blivit bål;
Soldaten slår du, där han som bäst klär skott,
Och går med två tuggbussar av högfärd blott.

Men Brask, han hörde butter majorens tal:
Väl var jag intet förr och är nu korpral,
Men vad jag är, det blev jag för trofast mod,
Och drogs ej upp ur dy, herr major, men blod.

Om jag slår till nån gång, är ej ont däri,
Jag gör som mången annan, jag gör som ni,
Och brukte herr majoren här ensam slå,
Lät jag de andra smeka och slog också.

Jag tuggar tvenne bussar, som var man ser,
Det gör jag allt för hedern att stå närmst er;
Men är det så, att äran er syns för klen,
Så tar jag bort den andra och går med en.

Och Konow spände blicken, som han var van:
Du är en präktig pojke och stursk som fan.
Bliv, som du var, min närmaste man och kund,
En sådan har man gagn av i nödens stund.

Snart stod ett slag; då bröt med sin jägarked
Von Konow in i skogen, och Brask var med;
Korpraln var mörk att skåda, och hans major,
Han hängde nedra läppen och sköt och svor.

I fyra runda timmar han redan trätt,
Och allt gick än affären på samma sätt.
Han såg för få som stupat, där han gick fram,
Och fienden kom undan från stam till stam.

Fördömt, så röt han åter, det går ej bra,
Jag ser, hur barken ryker från tallarna,
Men ryssen står bredvid dem, och han går fri,
Var är ert öga, gossar, hur sikten I?

Han fick knappt ur mustaschen sitt sista ord,
När för en trumf av Brasken han damp till jord;
Det var dock nästan mera än svar på tal,
Det hade han ej väntat av sin korpral.

Upp sprang han, drog sin värja, av vrede blek:
Vad har du understått dig, krabat? han skrek,
Nu skall dig djävuln taga med hull och hår,
Då mitt i värsta striden din chef du slår.

Men korpral Brask stod lugn i sitt gamla skick.
Håll in er värja, herre, ett ögonblick,
Tills jag fått mäta honom hans skäppa full,
Som höll på er och sköt, då jag slog er kull.

Med dessa ord han lade geväret an.
I samma stund såg Konow en skäggig man
Bakom en buske störta till marken ned,
Knappt tjugu alnar långt från hans jägarked.

Och var det den, vars kula mig pep förbi
Det ögonblick jag föll, må vi vänner bli.
Ett tag som ditt, det kallar jag karlatag,
Och aldrig lär jag glömma det, tänker jag.

Nu lever Brask hos Konow sen många år,
Den ena går alltjämt där den andra går.
Som kära vänner får man dem ofta se,
Och nästan lika ofta så träta de.

Den döende krigaren

      [nästa] | [topp]


Försvunnen var en blodig dag,
Det var på Lemos strand,
De slagnas sista andedrag
Ren tystnat efter hand;
Det mörknade kring land och hav
Och lugn var natten som en grav.

Vid brädden av den dunkla våg,
Som skådat dagens strid,
En gammal krigare man såg,
En man från Hoglands tid;
Hans panna låg mot handen stödd,
Hans kind var blek, hans barm förblödd.

Ej kom en vän, som kunde få
Hans sista avskedsord,
Ej var den jord, han blödde på,
En älskad fosterjord.
Hans hembygd Volgas bölja skar;
En hatad främling här han var.

Hans öga lyftes opp ibland,
Fast slocknande och matt.
På samma slätt, på samma sand,
Helt nära där han satt,
En halvt förstelnad yngling låg;
Han såg på honom, när han såg.

När kulan ven, när striden brann,
När bådas blod rann varm,
Med vredens eld de mött varann
Och prövat svärd och arm.
Nu sökte ej den unge strid,
Nu höll den gamle kämpen frid.

Men natten skrider mer och mer,
Man hör ett årslags sus,
Och månen går ur moln och ger
Den hemska nejden ljus;
Då syns en julle tätt vid strand,
En ensam flicka ror i land.

En fridlös vålnad lik, hon steg
I spår, där döden gått.
Hon gick från lik till lik och teg,
Hon tycktes gråta blott.
Med häpnad hennes tysta tåg
Den gamle, väckt ur dvalan, såg.

Dock mera milt med var minut,
För varje steg hon tog,
Och mera tankfullt än förut
Hans sorgsna öga log.
En aning grep hans hjärta visst,
Han tycktes veta, vad hon mist.

Han tycktes vänta: och hon kom,
Som om ett bud hon hört,
Så tyst, så lugnt, så visst, som om
En ande henne fört.
Hon kom. Vid nattens bleka sken
Hon såg den fallne svensken ren.

Hon såg, och ropte högt hans namn,
Det kom ej svar igen;
Hon sjönk emot hans öppna famn,
Men slöts ej mer av den.
Hans genomstungna bröst var kallt,
Och stumt var allt, förvissnat allt.

Då, säger sångmön, föll en tår
Uppå den gamles kind,
Då talte han ett ord, vars spår
Försvann i nattens vind,
Då stod han upp, ett steg han tog
Och hann till flickans fot och dog.

Vad sade väl hans sorgsna blick,
Hans ord, ej tydda än?
Den tår, som ur hans öga gick,
Vad mening låg i den?
Och när till flickans fot han hann
Och föll och dog, vad tänkte han?

Var det för hjärtats frid kanske,
Han höjde än sin röst?
Var det en bön, han ville be
Till ett försonligt bröst?
Begrät han mänskans hårda lott
Att plåga och att plågas blott?

Han kom från ett fientligt land,
En oväns svärd han bar;
Dock fatta, broder, rörd hans hand,
Och minns ej, vad han var;
O, blott på livet hämnden ser,
Vid graven hatar ingen mer.

Otto von Fieandt

      [nästa] | [topp]


Från Kristina var en man,
Otto Fieandt hette han,
Föddes äldst bland bröder alla,
Därav lärde han befalla;

Var i kriget, det är sant,
Endast överstelöjtnant,
Hade med armén fått vandra,
Om han kunnat lyda andra.

Men han gick sin egen stig,
Bar sitt huvud själv för sig,
Kunde under ingen vara,
Fick ock därför egen skara.

Nu så hör, hur han såg ut:
Klädd han gick i grå syrtut,
Den var sydd på hemloftskullen
Och av egna får var ullen.

Överst på hans hjässa satt,
Sliten blank, hans faders hatt,
Ärvd vid Villmanstrand på näset,
Där hans farfar bet i gräset.

Lägg därtill i vintertid
Fårskinnspäls, helt kort, men vid,
Becksömsstövlor sist på foten,
Sådan red han framför roten.

Hjälte var han ej just så,
Att han nu dugt ses uppå;
Andra tider, andra seder,
Fieandt bar för djupt sin heder;

Bar sitt svärd som bihang blott,
Gud vet, om han sköt ett skott
Under hela långa kriget;
Visst är, att det är förtiget.

Järn och stål och krut och bly,
Därom fick hans trupp sig bry;
Den höll primen, han höll basen,
Gubbens vapen var karbasen.

När han gick med den i hand,
Klämde till för kung och land,
Var han seg som gamla eken,
Blev ej gärna trött av leken,

Kunde slåss fast hela dan,
Brydde sig om segern fan,
Ville blott ge drift åt striden,
Därtill var hans kantschuk vriden.

Finnen, visste han helt gott,
Är för trygg för att ha brått,
Ville därför hjälpa arten,
Icke modet, endast farten.

Pipa skulle dock han ha,
Eljest var det aldrig bra;
Men med röken frisk i munnen
Slogs han glatt, fast övervunnen.

Ofta mitt bland vapnens brak
Tog han därför ny tobak,
Lät sin närmsta busse bida
Och slå eld, förrn han fick strida.

När han sen i hopen stod,
Översköljd av svett och blod,
Gjorde med sin dagg försöken
Och ur bottnens djup sög röken,

Fick sin trupp i ordning ställd,
Bajonetten vackert fälld,
Och bröt in i värsta klämman,
Var han som på eget hemman.

Talte finska som en tolk,
Skrek som åt sitt arbetsfolk;
En fick pris, en ann' en skrapa,
Ingen fick stå lat och gapa.

Då, så säga än hans män,
Var ej gott för fienden,
Då var gubben lik hin onde,
Annars var han som en bonde.

Sådan kom han med sin flock,
Samma pipa, samma rock,
Efter många hårda strider
Fram till Karstula omsider.

Hela finska härens hopp
Vilade på denna tropp,
Knappt tolv hundra man numera;
Vlastoff kom med trefalt flera.

Hurtig lek det skulle bli,
Fieandt stoppade uti,
Prövade sin dagg mot klacken
Och begynte strax attacken.

Sexton timmar höll han ut,
Då fick gubben stryk till slut,
Måste dra sin trupp ur flamman
Och ge djävulen alltsamman.

Det förtäljs om honom då,
Att han rakt slöt upp att slå,
Tryckte djupt sin hatt på pannan
Och blev spak som trots en annan.

Så till Möttönen han red,
Såg blott styvt mot sadeln ned,
Höll sin högra hand vid brickan;
Pipan, den låg gömd i fickan.

Vad han satt och tänkte på,
Kunde ingen rätt förstå,
Med sig själv blott höll han gille,
Lät sitt folk gå som det ville.

När han kom till Lintulaks,
Bad han om en halmkärv strax,
Sökte sömn på all sin möda,
Smakte ej en bit till föda.

Sådan slöt han denna dag;
Nästa morgon, tre vid lag,
Sen han fått en smula blunda,
Var han ren helt annorlunda,

Var mest såsom vanligt förr,
Tittade ur stugans dörr,
Lika skarp som förr i synen,
Och drog valk vid ögonbrynen,

Tog en pärla, förrn han for,
Snäste till sin yngre bror,
Gav vid ån en örfil redan,
Rökte friskt i Perho sedan.

Gud vet eljest hur det är,
Väl behövs i fält gevär,
Men att såsom Fieandt strida
Kan väl också ha sin sida.

Därför säga ock hans män,
När det väckes fråga än
Om de tusende besvären,
Landets fall och huvudhären:

Annorlunda kriget gått,
Om en general man fått,
Som förstått värdera tiden,
Och som rökt tobak i striden.

Sandels

      [nästa] | [topp]


Sandels han satt i Pardala by,
Åt frukost i allsköns ro.
I dag, ett slaget, blir striden ny,
Det skall gälla vid Virta bro. -
Herr pastor, jag låtit kalla er hit. -
Var god, foreller en bit!

Jag tänkt behålla er hos mig i dag,
Det är så min önskan och plikt;
Ni känner trakten här bättre än jag
Och kan ge mig notiser av vikt.
Var trygg, vi skola ej lukta blod. -
Ett glas? Maderan är god.

Tutschkoff har sänt mig ett vänligt bud,
Att vår vapenvila är slut.
Låt maten smaka er! Sås, min Gud!
Då vi ätit, rida vi ut. -
Vi måste nöjas med vad vi få, -
Kanske ni befaller margå?

Det kom ett bud, ett ilbud kom:
Den är bruten, vår konvention;
Brusin har vänt med vår förpost om,
Man hinner ej riva bron.
Vårt ur var tolv, och vi följde det,
Men den ryska klockan är ett.

Sandels han satt och smorde sitt krås,
Åt friskt, som om intet hänt.
Försök herr pastor! En dåb på gås?
Den äter man excellent.
Det är Dolgoruki, som brådskar igen;
Ett glas till hans ära, min vän!

Men budet talte: Herr general,
Får jag bringa tillbaka ett svar?
Jo, säg Fahlander, att bron är smal
Och att batterier han har.
Han må hålla ut där en timme, en halv. -
Herr pastor, kotlett av kalv?

Ilbudet for, en sekund förlopp,
Och en ryttare syntes igen:
Som en blixt han sprängde till trappan opp,
I ett språng var han nere på den;
Hans yttre röjde en ung löjtnant,
Det var Sandels' adjutant.

Han skyndade in i salen, han stod
För sin chef med lågande blick.
Herr general, det har flutit strömmar av blod,
Blod kostar vart ögonblick.
Vår här har mod, men den hade det mer
På en halv mil nÄrmare er.

Sandels han såg på den komne förstrött:
Bevars, ni är varm som en ugn.
Ni har säkert ridit er hungrig och trött,
Kom, vila en stund, var lugn!
Man måste tänka på hunger och tÖrst,
Se här, genever till först?

Löjtnanten dröjde. Vår kamp blir hård,
Man forcerar med framgång bron,
Vår förtrupp sviktar i Kauppila gård,
Där den trycks av en hel bataljon,
Armén är bestört, allt går på sin hals;
Vad order ges, vad befalls?

Jo, att ni sätter er vackert ned
Och får er kuvert i skick;
Och sen ni fått den, så ät i fred,
Och sen ni ätit, så drick,
Och sen ni druckit, så ät än mer,
Där har ni order, jag ber.

Harm brann i den unge krigarens själ,
Av dess flammor hans öga sken.
General, jag är skyldig er sanning, nåväl,
Ni föraktas av hela armén.
Hos varenda soldat den tanke jag fann,
Att ni är vår fegaste man.

Sandels han fällde sin gaffel, han teg,
Brast äntligen i gapskratt ut.
Hur var det, herre, är Sandels feg,
Säger man så? Åh hut!
Min häst, låt sadla min Ädla Bijou!
Herr pastor, ni följer ej nu.

Det var storm, det var brak, det var strid på den strand,
Där den Sandelska hären var ställd.
I ett rökmoln svepte sig vatten och land,
Och ur molnet blixtrade eld,
Som av åskor dånade rymdens valv,
Och den blodiga marken skalv.

Där stod vid sitt bröstvärn Finlands tropp,
Såg trotsigt faran emot;
Men från rote till rote en viskning lopp,
Man hörde ett dämpat knot:
Han är borta, han gömmer sig undan igen,
Generalen synes ej än.

Men han syntes, han kom. Vid sitt främsta standar
På redutten han stannade nu,
Och hans öga var lugnt, och hans panna var klar,
Och han sken på sin ädla Bijou,
Och han satt orörlig med tub i sin hand
Och betraktade brygga och strand.

Och han sågs på sin springare långtifrån,
Och som tusendes gällde hans fall,
Och fördubblat hördes kanonernas dån
Från fientliga strandens vall,
Och det ljöd kring hans hjässa av kulor ett vin,
Men han ändrade icke en min.

Och den tappre Fahlander, han dröjde ej mer,
Till sin chef på redutten han red:
General, man har märkt er, man måttar på er,
Det gäller ert liv, rid ned!
Ned, ned, general, er fara är vår,
Skrek stormande hela hans kår.

Sandels han rörde sig ej från sin ort,
Till sin överste talte han stolt:
Är det fruktan, det skriker, ert folk, så förgjort?
Om det sviktar i dag, är det sålt.
Men välan, ett försök! Var beredd till affär,
På minuten är fienden här.

Den ringa hop, som vid Kauppila stod,
Av tusen fiender tryckt,
Den hade kämpat med hjältemod,
Men den nalkades nu i flykt.
Den hann generalens batteri,
Den störtade honom förbi.

Han rörde sig ej, stolt dröjde han kvar,
Som han sutit, satt han ännu,
Och hans öga var lugnt, och hans panna var klar,
Och han sken på sin ädla Bijou,
Och han mätte den här, som i segrande lopp
Mot hans eldar rusade opp.

Och han såg den komma, den kom helt när,
Men på faran ej akt han gav,
Och han söktes av dödar från tusen gevär,
Men han tycktes ej veta därav;
Han såg på sitt ur, han bidde sin tid,
Han satt som i djupaste frid.

Men den kom, den minut, som han väntat, och nu
Till sin överste sprängde han ned:
Är det färdigt, ert folk, är det likt sig ännu,
Skall det veta att bryta ett led?
Jag har låtit de stormande yvas; välan
Vräk undan dem nu som en man!

Det var sagt, det var nog, det behövdes ej mer,
Det blev fröjd, det blev jublande rop.
Sex hundrade krigare stormade ner
Mot den trotsande fiendes hop,
Och den vräktes tillbaka, pluton för pluton,
Tills den föll nedtrampad vid bron.

Sandels han kom till sin här i galopp,
Där vid stranden den segrande stod.
Då hans vita Bijou bland lederna lopp,
I sin snöglans purprad med blod,
Och generalen med tjusningens eld i sin själ
Glatt hälsade trupp och befäl;

Då spordes ej mer ett smygande knot,
En viskning, bitter och dov,
Nej, ett jubel stormade honom emot,
Och i jublet hördes hans lov,
Och det roptes av röster till tusental:
Hurra för vår tappra genral!

De två dragonerne

      [nästa] | [topp]


Stål så hette en, den andra
Gick i fält med namnet Lod;
Båda liknade varandra
Så i kraft som mod.
Samma trakt vid Saimens stränder
Hade fostrat dem,
Gnabbats hade de som fränder,
Bott i samma hem.

Och dragoner hade båda
Blivit sen på samma dag,
Delat troget varje våda
I vartenda slag,
Gnabbats än som stridskamrater,
Huggits man mot man,
Allt om äran att i dater
Övergå varann.

Snart i rykte framom alla
I skvadronen stodo de;
Ingen vågade sig kalla
Bättre, tapprare.
Till korpraler av befälet
Gjordes snart de två,
Men emellan dem blev grälet
Icke slut ändå.

Vad dem eggat som gemena,
Samma tävlan fanns än kvar,
Ännu var alltjämt den ena
Vad den andra var.
Båda stodo lika nära
Ett gemensamt mål;
Var gång Lod blev nämnd med ära,
Nämndes även Stål.

Lyckan svängde dock omsider,
Att den ena seger vann:
Lod gick fri i alla strider,
Stål blev sårad han.
Dömd till vila på det sättet,
Låg han tyst och led,
Låg som sjuk på lasarettet,
Då kamraten stred.

Långa månar av elände
Hade småningom dock flytt,
Och den tappre återvände
Till sin trupp på nytt;
Men då främst ej mera,
Som han fordom stod;
För hans likar gällde flera,
Och medalj bar Lod.

Stål han såg kamratens lycka,
Hörde hur hans rykte steg;
Vad hans hjärta kunde tycka,
Spordes ej, han teg,
Lät ett ord ej det förråda,
Ej ett anletsdrag. -
Nu på strövtåg hade båda
Hållit ut en dag.

Gjort var allt, som borde gÖras,
Det blev tid att vända om.
Plötsligt sågs ett stoftmoln röras,
En kosackhop kom.
Lod tog ordet: Sväng, ty faran
Skall dock gagnlös bli;
Broder, fem man stark är skaran,
Två blott äro vi.

Stål han log ett hånfullt löje:
Du har talat klokt och rätt;
Blöda får du, om vi dröje,
Hittills slapp du det.
Gå, jag möter ensam skocken,
Förrn den hinner oss,
Du, som bär medalj på rocken,
Är för god att slåss.

Sagt; sin sabel sågs han skaka,
Sprängde av med stolt förakt,
Och han såg sig ej tillbaka,
Sen sitt ord han sagt.
På den harm, kamraten röjde,
Föga akt han gett;
Om han följde, om han dröjde,
Var för honom ett.

Kämpa vill han, icke stanna,
Fram till målet bär hans färd;
Stäppens son med blodig panna
Prövar ren hans svärd;
Dödsrop gny, pistoler knalla,
Vän vill hämnas vän;
Mitt i skocken, högst bland alla,
Syns dragonen än.

Äntligt tycks dock lyckan svika;
Segrarn segrar icke mer,
Häst och ryttare tillika
Hava störtat ner.
Fåfängt än i stoftet brottas
Kämpens starka arm,
Fyra blanka pikar måttas
Mot den fallnes barm.

Stum och bister hotar döden,
En sekund blott övrig är;
Finns ej mera hjälp i nöden?
Vänta, Lod är där.
Han har kommit, sprängd är ringen,
sluten kring hans vän;
På den fallne aktar ingen,
Allt är strid igen.

En har stupat av de fyra,
Se, då såras även Lod;
Ögonblicken äro dyra,
Strömvis spills hans blod;
Styrkan ren hans arm förlåter,
Segerns hopp har flytt;
Då är Stål på fötter åter
Och i kamp på nytt.

Den blev kort, så ryktet säger;
Samma rykte nämner om
Att till Sandels i hans läger
Lod om kvällen kom.
Lugnt med sin medalj i näven
Steg dragonen in:
Giv åt Stål en penning även,
Eller tag ock min!

Gamle Hurtig

      [nästa] | [topp]


Aldrig brusto ord vid bivuaken,
Där den gamle Hurtig blott var med;
Ofta satt han långt på natten vaken,
Talande om krig och fred,
Tände jämt sin korta pipa an
Och förgat den åter, bäst den brann.

Tredje Gustav var hans man. Vad strider
Höll han ej med Rysslands stolta fru?
Mina vänner, det var andra tider
För soldaten då än nu;
Kungen själv stod med i rök och blod,
Nu är därtill en marskalk för god.

Tron mig, om hans herrar bott ej vikit
Från vad plikt och mod och ära bjöd,
Hade aldrig segern honom svikit;
Nu blev trolöshet hans död;
Det är världens tack, och den är tung,
Det är synd med sådan ståtlig kung.

När vid Anjala i upprorsskocken
Hann höll tal, hur mild var ej hans ton?
Korpral Svärd nöp kungen tyst i rocken:
'Får jag svansa din kanon?'
'Nej, min gosse', svarte han helt blid,
'Låt oss vänta, det blir än väl tid.'

Så alltjämt med sägner, lika dessa,
Satt den gamle vid sin vakteldsglöd,
Gråa lockar höljde ren hans hjässa,
Men ännu var kinden röd;
Yngre var han dock i Gustavs dar.
Nu till Oravais han kommen var.

Det var natten för det stora slaget,
I den vilda skogen höll man hov.
Sömn var sällspord över huvud taget,
Men den gamle Hurtig sov;
Han, som vakat förr till sista man,
Hade somnat nu förrn någon ann.'

Någon stund likväl av kvälln han sutit
Lutad stilla mot en furas stam,
Tänt sin pipa och i klagan brutit
Om hur kriget gick bakfram,
Hur han nödgats tänka ut ett sätt
Att få slut en gång på sin reträtt.

Att gå undan, så de fallit, orden,
Har man lärt sig nog och lär sig än.
Sprungit har man en gång förr mot norden
Och är nu på språng igen.
Fly, det är det usla hopp, man har,
Och att en gång stanna, Gud vet var.

Nu blir strid likväl, så snart det dagas,
Då är tid att börja annan sed.
Den som vill, må härda ut att jagas,
Hurtig kan ej mer därmed;
Han har sakta börjat blygas ren
Att ej hava tröttnat längesen.

Jagas, bröder, skall ej gubben mera.
Han har funnit råd på gamla dar.
Bästa konsten mot att retirera
Är helt enkelt att stå kvar;
Den som lärt sig denna konst en gång,
Han kan ta farväl av allt sitt språng.

Sen han sagt den, hade lugnt han knutit
Sina armar över bröstet blott,
Och mot trädet, vid vars stam han sutit,
Sänkt sig tyst och somnat gott,
Somnat utan sorg och huvudbry
På sin sköna konst att aldrig fly.

Nästa afton hade Finlands skara
Kämpat ut sin sista hårda strid;
Slut var kraften att vårt land försvara.
Tiden var en sorgens tid;
Hären, krossad lik en brusten våg,
Hade börjat nu sitt återtåg.

Var den syntes, sågs blott dyster smärta,
Hördes blott en klagan, djup och dov;
Lugn fanns ej i något vaket hjärta,
Men den gamle Hurtig sov;
Där Kamenski slutligt sprängt hans led,
Hade gråa krigarn lagt sig ned.

Och han sov, som om av Gustavs tider
Varje minne längesen han mist,
Sov mer djupt från marscher, språng och strider
Än vid bivuaken sist,
Sov förutan sorg och huvudbry
På sin sköna konst att aldrig fly.

Kulneff

      [nästa] | [topp]


Och efter kvällen räcker till
Och minnet ger oss glädje än,
Om Kulneff jag berätta vill,
Säg, har du hört om den?
Det var en äkta folkets man,
Båd' dö och leva kunde han,
Den främste, där det höggs och stacks,
Den främste, där det dracks.

Att kämpa, kämpa nätter, dar,
Det var för honom tidsfördriv;
Att falla endast blomman var
Utan en hjältes liv.
Vad vapen man i handen höll,
Det var detsamma, blott man föll,
I stridens eller lekens ras,
Med sabel eller glas.

Och älska var hans hjärtas lust,
Och lika fritt som snabbt hans val:
Han kom blott från en blodig dust
Och gav helt färmt en bal;
Och sen han lågat natten ut,
Tog han sin skönas sko till slut
Och fyllde de ur närmsta bål
Och drack sin avskedsskål.

Du skulle sett hans anletsdrag!
Än finns på mången hyddas vägg
Bland tavlor en av eget slag,
En bild av bara skägg;
Du träder närmre, och du ser
En mund, som under skägget ler,
En blick, helt öppen, varm och mild,
Det är just Kulneffs bild.

Dock fick man vara trygg och van
För att ej blekna vid hans chock;
Var man det minsta rädd för fan,
Var man för honom ock;
Det var på håll hans åsyn blott,
Som skrämde mer än pik och skott,
Och hellre såg man mot hans hugg
Än mot hans svarta lugg.

Så sågs han, när han rände an
Med sabeln lyft, i eggat språng,
Och sådan var han, säger man,
När han höll ro nån gång,
När, med sin korta päls uppå,
Från gård till gård han syntes gå
Och dröjde kvar som vän och gäst,
Varhelst han tyckte bäst.

Än talar mången moder om
Sin skräck, när utan krus och lov
Rakt fram till vaggan Kulneff kom,
Där hennes älskling sov.
Men, säger hon, han kysste blott
Mitt barn och log så fint, så gott,
Som nu hans bild på väggen där,
Om blott man närmre är.

Visst är, att i sitt rätta ljus
Var gubben Kulneff god som guld;
Man klandrar,att han tog ett rus,
Det var hans hjärtas skuld;
Och detta hjärta bar han med,
Då han höll frid, som då han stred:
Han kysste och han slog ihjäl
Med samma varma själ.

Det fanns i ryska härens namn,
Som på sitt blad historien skrev,
Som fördes hit i ryktets famn,
Långt förr än kriget blev.
Barclay, Kamenski, Bagration,
Dem kände varje Finlands son,
Och skarpa strider bidde man,
Där dessa ryckte an.

Men Kulneff visste ingen av,
Förrn krigets flamma här var tänd;
Då kom han såsom storm på hav,
Knappt anad förr än känd,
Då bröt han fram som blixt ur sky,
Så väldig och likväl så ny,
Och glömdes ej och kändes nog
Från första slag, han slog.

Man hade kämpat dagen ut,
Och rysse liksom svensk var trött.
Man trodde glad, att allt var slut
Och sov helt lugnt och sött;
Men bäst vid drömmens barm man låg
Och guld och gröna skogar såg,
Så skrek en skyltvakt: I gevär!
Och då var Kulneff där.

Man följde makligt en transport,
Långt skild från ryska härens stråt,
Men åt och drack av bästa sort,
Och drack på nytt och åt;
Men plötsligt, mitt i glädjens stund,
Kom Kulneff som en obedd kund,
Det yrde opp ett moln av damm,
Hans pikar glänste fram.

Och satt man stadigt på sin häst
Och gjorde allt med bästa flit,
Kom gubben rakad från vår fest,
Så skäggig han kom dit;
Men höll man mindre amper min,
Då blev det han, som drack vårt vin
Och bjöd oss kvitta detta lån
Vid stränderna av Don.

Och var det varmt och var det kallt,
I regn, i snö, om dag, om natt,
Allt syntes Kulneff överallt
Och gjorde spratt på spratt;
Och ställdes här mot här till slag,
Visst märkte man, var han tog tag,
Den fria stäppens käcke son,
Kamraten långtifrån.

Dock hade Finlands hela här
Ej kunnat visa en soldat,
Som ej höll gamle Kulneff kär
Som trots en stridskamrat.
Och syntes blott hans kända drag,
Då grinade av välbehag
Mot björnen från kosackens land
Hans bror från Saimens strand.

Och denne åter såg helt nöjd
Mot ramar, vilkas tag han rönt,
Och bröt han in, var det med fröjd,
Som om det mödan lönt.
Det var en syn, som dugde se,
När Kulneff togs med finnarne;
De visste bära opp varann,
De starke, de och han.

Hans arm har domnat längesen,
Han föll i strid med svärd i hand,
Hans ära lever kvar allen,
Bestrålande hans land;
Och var hans namn du nämnas hör,
Hör du den tappre nämnt framför;
Den tappre, vilket härligt ord
Av tacksam fosterjord!

Hans klinga drogs mot oss, hans lans,
Den gav oss ofta djupa sår,
Dock älska även vi hans glans,
Som om han varit vår;
Ty vad som mer än alla band
Av fana och av fosterland
På krigets ban förbrödrar oss,
Är samma kraft att slåss.

Hurra för Kulneff, för hans mod!
Hans like skall ej hittas lätt;
Vad mer, om än han göt vårt blod,
Det var hans krigarätt.
Han var vår fiende, välan,
Vi voro fiender som han;
Att han högg in med fröjd som vi,
Var det ett ont däri?

Förhatlig är den fege blott,
Åt honom ensam hån och skam,
Men hell envar som tappert gått
Sin krigarbana fram!
Ett glatt hurra, ett högt hurra
För varje man, som kämpat bra,
Vadhelst han blev i livet än,
Vår ovän eller vän!

Konungen

      [nästa] | [topp]


Och konung Gustav Adolf
Stod upp uti sin sal,
Bröt av sin långa tystnad,
Tog ljud och höll ett tal.
Åhörare för gången
Han hade summa tre:
Fältmarskalk Toll, grev Piper,
Carl Lagerbring, blott de.

Och konungen tog ordet
Och talte allvarsam:
Vår finska här, Gud bättre,
Går bakläng's icke fram.
Det hopp, vi byggt på klingspor,
Tycks ej fullbordat bli,
Och Sveaborg har fallit,
Det stödet är förbi.

Vi trott allt i det längsta
På uppenbarelsen,
Men ärkeängeln dröjer,
Han har ej vist sig än.
Emellertid förspörjes
Allt närmre krigets brak;
Det är för oss som Konung
En högtbetänklig sak.

Och därför ha vi fattat
Vårt Kungliga beslut,
En föresats allvarlig
Vi ärnat föra ut;
Vi låtit nämmeligen
Oss bringa hit i dag
Den skrud, vårt svenska lejon
Vigt in vid Narva slag.

Kung Karl den tolvtes handskar
Vi vilje lägga an;
Det är i dubbel mening,
Som Konung och som man.
Vi vilje kring oss gjorda
Den store hjältens svärd
Och slå som han med häpnad
En svag, försoffad värld.

Ni, Piper, skall oss hjälpa
Hans ena handske på,
Ni, Lagerbring, behandlar
Hans andra likaså.
Fältmarskalk Toll, er ålder,
Er ära gör er värd
Att spänna kring vår medja
Hans segerkrönta svärd.

Och konung Gustav Adolf,
Högtidlig lik en gud,
Stod snart för allas blickar
I Karl den tolvtes skrud.
Han var för stolt att tala
I denna stund, han teg,
Han gick ett varv i salen
Med jättelånga steg.

När detta varv han slutet,
Var än en syn att se,
Han räckte svärd och handskar
Tillbaka åt de tre,
Såg på dem med en uppsyn,
Som ej för skämt var gjord,
Och täcktes bryta tystnan
På nytt med dessa ord:

Nu, Lagerbring, besörjer
Ni strax till hären bud,
Att vi i nåder klätt oss
I Karl den tolvtes skrud.
Fältmarskalk Toll, grev Piper,
Er båda kallar jag
Till vittnen av min handling
På denna stora dag.

Hurvida finska kriget
Ett annat skick han gav
Med denna stolta handling,
Vet ej historien av;
Men visst slog han med häpnad
Sin värld där runtomkring,
Den gamle Toll, grev Piper
Och även Lagerbring.

Fältmarskalken

      [nästa] | [topp]


Glatt i Frantsila ett jubel
Ljöd från Cronstedts lägerställen;
Bud om Siikajokis seger
Hade hunnit dit om kvällen.
Och man drack i spridda gillen
För sitt fosterland, det kära,
För dess första skymt av lycka,
För dess äntligt frälsta ära.

Tvenne tappra veteraner,
Överstelöjtnanter båda,
Gamle Christiernin och Lode,
Fick man dÄr tillsammans skåda.
Jämlik dem vid deras sida
Höjde Aminoff sin hjässa,
Och en ring av yngre kämpar
Hade slutit sig kring dessa.

Och man språkade vid glaset,
Talte fritt om varjehanda;
I en sådan krets behövde
Ingen man sin tunga banda:
Allt det svaga hos befälet
Kunde utan våda klandras,
Och bland stolta namn, som nämndes,
Ljöd marskalkens framför andras.

Aflecht, han som främst i striden
Slöt vid Revolaks sin bana,
Talte muntert: Skål för Klingspor!
Bröder, han har ändrat vana;
Lustigt skall det bli att skåda,
Hur han lyfter nu sin panna;
Sen han travat genom landet,
Har han äntligt vågat stanna.

En av Cronstedts adjutanter,
Löjtnant Reiher, föll i talet:
Den som sagt att KLingspor stannat,
Han har talt förbannat galet.
Adlercreutz det var och Hertzen,
Som slog knut uppå vår nesa;
Fältmarskalken var som vanligt
Ren för fan i våld på resa.

Major Furumarck tog ordet:
Det är kungen, som har felet;
Varför har han satt i nåder
Denna lumpna trumf i spelet?
Ladau sade: Du är jävig
Att marskalkens värde mäta:
Du har hjärta, han har mage,
Du vet dö, och han blott äta.

Ehrnrooth talte: Låt oss minnas,
Var han lyst i sina dagar;
Det är ej i magasiner
Man blir varm för ärans lagar.
Klingspors hjälteban har burit
Uppför kommissariatet,
Vem vill undra, om han älskar
Icke striden nu, men fatet?

Tigerstedt, den finske gossen,
Han, som Aflechts öde hade,
Bet tillhopa sina tänder
Och bröt ut i harm och sade:
Det är sant, han är en främling,
Har ej växt i våra dalar,
Han förstår ej våra seder,
Ej det språk, vår tunga talar;

Men vårt land, det har han skådat,
Han har sett dess skär och öar,
Sett som vi från våra höjder
Dessa tusen, tusen sjöar.
Utan Gud och utan hjärta
Måste dock den mänskan vara,
Som ej tjusas in i döden
Av att detta land försvara.

Christiernin såg upp mot Lode:
Hör du, broder, på de unga?
Klingspor har som vanligt åter
Råkat ut för deras tunga.
Sälla må vi väl oss prisa,
Om vi falle, om vi blöde;
Det är annat än att drabbas
Av vår arma marskalks öde.

Gamle Lode, barske herren,
Hade sutit tyst vid talen;
Nu blev gubben röd i synen
Och stod högrest upp i salen,
Drack sitt fyllda glas i botten,
Stötte det med kraft i bordet,
Fick sin hatt inunder armen
Och tog harmfull så till ordet:

Jag går bort från detta gille,
Andra må här han sin gamman.
Klingspor får man höra klandras,
Var man helst må råka samman.
Fältmarskalken, fältmarskalken,
Annat finns ej i språklådan;
Det är skam att tappra männer
Täckas tala om en sådan.

Sveaborg

      [nästa] | [topp]


Vi suto efter slutad dag
Vid aftonbrasans sken,
Den gamle fänrik Stål och jag;
Det var vår vana ren.
En stund flöt bort vid glam och skämt;
Då råkte Sveaborg bli nämnt.

Jag nämnde flyktigt blott dess namn,
Men det blev allvar då:
Har du sett ön i havets famn
Med Ehrnsvärds fästen på,
Gibraltars like i vår nord?
Så tog den gamle mörk till ord.

Den blickar över hav och fjärd
Med ögon i granit,
Den lyfter högt sitt Gustavssvärd
Och manar stolt: 'Kom hit!'
Det svärdet sänks ej för att slå,
Det blixtrar blott och krossar så.

Låt bli att trotsigt nalkas ön,
Då kriget gör sin rund,
Stör icke drottningen av sjön
I hennes vredes stund:
Hon slungar mot dig dödens bud
I tusende kanoners ljud.

Tillbakaträngd var Finlands tropp,
Vid polens gräns den stod;
Dock flammade ännu vårt hopp,
Dock glödde än vårt mod.
Att bota allt ej troddes svårt,
Så länge Sveaborg var vårt.

Klar blev i hast var mulen blick,
När detta namn blott ljöd,
Allt knot var slut, all sorg förgick,
Det fanns ej köld, ej nöd.
Ny fart den finska björnen tog
Och skakade sin ram och slog.

På drivans bädd hur mången natt
Jag hörde detta ord
Av gråa kämpen, där han satt,
Långt skild från hemmets jord;
Det var hans eld, när det var kallt,
I fjärran bygd hans hem, hans allt.

Då flög en viskning oss förbi,
Ett rykte söderfrån;
Det talte om förräderi,
Om våra vapens hån;
Från man till man, från trakt till trakt
Det möttes blott av stolt förrakt.

Ej glöms i tiders tid den dag,
Då denna sägn blev sann,
Då likt ett dystert tordönsslag
Det säkra bud oss hann,
Att landets sista hopp gått ner,
Att Sveaborg var svenskt ej mer.

Har havets bottenlösa svall
Det i sin avgrund sänkt,
Har himlens blixt, har åskans knall
Dess fasta murar sprängt?
Fanns ingen man på vallen kvar?
Det frågtes blott, det gavs ej svar.

Men djupt ur mången sluten barm
En pressad suck sig bröt,
Och mången blick, på tårar arm,
I strida floder flöt;
Det hade dött, ens fosterland,
Man stod och grät vid gravens rand.

O liv! Den man, vars skuld det var
Att denna tårflod rann,
En gång den skönsta lager skar,
Som någon hjälte vann:
Den svenska flottans största glans,
Dess seger vid Svensksund, var hans.

Dock om sitt ljus, sin glans en värld
Utav hans klinga fått,
Om solar bleknat för hans svärd,
Skall han föraktas blott.
Det blir hans lön för hans bedrift
På klippan där med Ehrnsvärds grift.

Du älskar, yngling, ton och sång,
Vår forntid älskar du;
Kanhända sjunger du en gång,
Vad jag förtäljer nu;
Då giv hans svarta bragd sin dag
Men hölj i natt hans namn som jag.

Förtig hans ätt, nämn ej hans stam,
Välv ej på den hans brott;
Må ingen rodna för hans skam,
Den drabbe honom blott.
Den, som förrått sitt land, han har
Ej ätt, ej stam, ej son, ej far.

Nämn honom blott den falska arm,
Man ställt till Finlands stöd,
Nämn honom blygd och hån och harm
Och skuld och straff och död.
Det är blott så, han kallas bör,
Det är att skona den som hör.

Tag allt vad mörker finns i grav,
Och allt vad kval i liv,
Och bilda dig ett namn därav
Och det åt honom giv;
Det skall dock väcka mindre sorg
Än det, han bar på Sveaborg.

Döbeln vid Jutas

      [nästa] | [topp]

Herr prosten talte: Döbeln är en hedning,
Förtappad är han evigt, om han dör.
Jag kommer, varnar, bjuder tröst och ledning,
Och han, han ligger tyst en stund och hör;
Då reser han sig plötsligt upp i sängen:
'Driv ut prelaten', ropar han åt drängen,
'Och akta dig, om han släpps in härnäst!'
Är det ett språk av en, som nalkas döden?
Dock, han må svara själv för sina öden,
Jag har gjort nog som människa och präst.

Så talte vid sitt middagsbord, det rika,
Herr prosten, där han satt i all sin ståt,
Han talte så och drog en suck tillika
Och skar en bit av steken än och åt.
Men på sin bädd låg Döbeln, tärd av plågor,
Hans barm sågs kämpa, ögat brann i lågor,
Och feberflammor färgade hans hy.
I sträcktåg nyss hans skaror norrut ilat,
På tvenne dygn, de sista, icke vilat;
Själv var han kommen till Nykarleby.

Han led av pulsens brand, men i sitt sinne
En eld, mer tärande än den, han bar;
Såg man hans öga, röjde sig där inne
En oro djupare, än feberns var.
Han räknade var stund, som hann förlida,
Han tycktes lyssna, vänta, ängsligt bida,
Och ofta var hans blick på dörren fäst.
Den uppläts, färdlös trädde genom salen
En yngling fram till bädden, till generalen;
Och Döbeln talte till sin unga gäst:

Herr doktor, flärd är mycket, som vi dyrke,
Och bland fritänkare är jag visst en;
Två ting dock lärt mig akta läkarns yrke:
Min bräckta panna och min vän Bjerk´n.
Vad ni förordnat, har jag därför tagit,
Har som ett barn här legat och fördragit
Det batteri, ni radat på mitt bord.
Jag vet det väl, ni följer konstens lagar:
Men binda de mig här för timmar, dagar,
Så bryt dem som en man, det är mitt ord.

Jag vill, jag skall bli frisk, det får ej prutas,
Jag måste upp, om jag i graven låg.
Lyss, hör, ni hör kanonerna vid Jutas;
Där avgörs finska härens återtåg.
Jag måste dit, förrän min trupp är slagen.
Skall vägen spärras, Adlercreutz bli tagen?
Vad blir, du tappra här, ditt öde sen?
Nej, doktor, nej, tänk ut en sats, min herre,
Som gör mig för i morgon sjufalt värre,
Men hjälper mig i dag på mina ben!

Den unge läkarn hörde mulen ordet,
Dock plötsligt fick hans ädla anlet dag;
Han sänkte lugnt, helt lugnt, sin arm mot bordet
Och strök det tomt uti ett enda drag.
Nu, herr general, gör ej min konst er hinder. -
En högre rodnad flög på Döbelns kinder,
Och upp han sprang, fast sviktande och svag:
Hav tack, min unge vän, en kyss på pannan!
Ni har förstått mig ni, som ingen annan;
Ni är en man, och så är även jag.

Vid Jutas hade skotten tystnat alla,
Sen döden gjort där ren sin första skörd,
Den finska truppen, färdig blott att falla,
Ej segra mer, stod bruten, spridd och störd;
Ett anfall var tillbakakastat bara,
Och Kosatschoffski ordnade sin skara,
Beredd att allt förkrossa med ett nytt.
En dyster stillhet rådde under tiden,
Som då en åsksky, nyss från valvet skriden,
Står dubbelt hotfull åter, där den flytt.

Vem skulle samla våra glesa leder,
En återstod från dyra segrars dar?
Av mod, av kraft, av guldren tro och heder
Fanns nog, ja nog, men ordnarn borta var.
Den man, som tänt vårt hopp i nödens tider,
Som fört i hundra blodigt sköna strider
Sin tappra björneborgska skara an,
Han skulle nu ej se dess sista öden,
Hans veteraners lugna gång mot döden,
Den skulle slumpen leda, icke han.

Det glömmes ej, du var dock där tillstädes,
Du, som så ofta sågs i stridens lek,
Du, vid vars namn det fosterljud än glädes,
Som djupt har sörjt ditt öde, tappre Eek!
Men du och dina ädla vänner alla,
I kunnen kämpa, icke så befalla;
Det var hans konst, den sjukes, endast hans.
Du stod där, du, men stum, men klingan dragen,
Kall bidde Kothen, sluten red Grönhagen,
Blott Konow svor, och bister röt von Schantz.

Giv akt, tyst hör! Det ljöd hurra på höjden.
En man till häst syns nalkas. Vem är han?
Hör, vilken storm av rop! Vad vållar fröjden,
Som brusar jublande från man till man?
Hurra, hurra, far över fält och kullar,
Det slukar massor, vidgas, växer, rullar
Som en lavin av röster ned mot daln.
Ha, han har kommit, han och ingen annan,
Den lilla mannen syns med band om pannan,
Den ädla, tappra, varma generaln.

Han bjuder tystnad. Hör hans röst! Han ropar
Till detta folk, som striden nyss förspred;
Han rider fram, de sluta sig hans hopar,
Och det blir skick på nytt från led till led.
I täta rader blixtra ren gevären,
Den svartnade, i trasor klädda hären
Står ordnad, hotfull, fruktansvärd igen;
Den har ej mer blott döden att förbida,
Den tänker segra nu, ej endast strida,
En annan ande vilar över den.

Men Döbeln red längs fronten av sin skara,
Sen han den åter stark och tryggad fann,
Hans skarpa öga tycktes överfara
Var trupp, var rote, varje enskild man.
Det syntes klart för alla, svensk som finne,
Att stora planer välvdes i hans sinne,
Och sluten var han mer, än han var van;
Dock var han ovant mild också den dagen,
Och ofta ljusnade de bistra dragen
Mot någon välkänd, trumpen veteran.

En sådan stod då i din trupp, von Kothen,
Det var korpralen numro sju, Standar.
Han stod med söndrig sko på ena foten,
Den andra foten blödde och var bar.
Då Döbeln hann den gamle, sågs han stanna.
Med blicken mörk, med handen på sin panna,
Besåg han stum den gråa krigarns skick.
Du var dock med, så talte han omsider,
På Lappos slätt, vid Kauhajokis strider,
Är det den lön, du för vår seger fick?

Herr general, så svarte veteranen,
Se här är det gevär, ni själv mig gav.
Ännu är pipan utan fel, och hanen
Ger eld som fordomdags, det är nog av.
Att jag är dåligt klädd, lär ingen klandra;
Men är ej sämre, då man är som andra,
Och dräkten är ej mannen, vill jag tro.
Skodd eller oskodd gör till saken ringa;
Sörj ni blott för att vi få stå, ej springa,
Så hjälper nog sig foten utan sko.

Och Döbeln talte icke mer, men höjde
Av aktning hatten vid den gamles ord.
Så red han hän till Brakels trupp; där dröjde
På nytt han nu, han såg trumslagar Nord.
Det var en gubbe, känd sen åttiåtta;
Nu var han stel i armen utan måtta
Och kunde föga mer en virvel slå;
Men fast han sällan släpptes till paraden,
Stod han, där blod det gällde, med i raden.
Till honom talte generalen så:

Kamrat, får du då aldrig nog av slagen?
Finns ingen yngre här till hands än du?
Här har du stått och styvnat hela dagen,
Hur vill du röra dina pinnar nu?
Den tappre hörde halvt förtrytsam orden:
Herr general, väl är jag gammal vorden,
Och att som pojkar drilla blir mig svårt;
Men att ha kraft i armen, det är summan.
Skrik ni som Armfelt: 'Marsch, framåt, rör trumman'!
Och Nord slår trögt sin virvel, men slår hårt.

Och Lappos hjälte log och räckte handen
Åt mannen från den tappre Armfelts dar.
Så red han hän och kom till ån, till stranden,
Där Gyllenbögels frikår uppställd var.
Där stod en yngling, nyss från plogen tagen;
Genralen såg de bleka anletsdragen,
Höll in sin häst och röt med vredgad ton:
Vem är du, bonde? Säg, vad gäller nöden?
Har du ej lärt dig än förakta döden,
Din kind är vit som snö, är du pultron?

Men ynglingen steg fram och höjde armen
Och rev sin slitna gråa tröja opp.
Då lyste fram ett blottat sår ur barmen,
Och frisk en ström av blod i dagen lopp.
Det fick jag, herr genral, här nyss i striden.
Jag blött kanske för mycket under tiden,
Och därför har min kind ej rodnat mer;
Dock kan jag än de tappres antal öka,
Jag låg väl fallen, men låt mig försöka,
Jag har fått kraft på nytt, sen jag såg er.

Då bröt en tår ur Döbelns stolta öga:
Välan då, ädla folk, till strid, till slag!
Jag har sett nog, att tveka båtar föga,
Vår kamp blir skön, i dag är Döbelns dag.
Språng av, herr adjutant, vår skörd är mogen;
Befall på höjd, på slätt, längst bort i
Vår hela front, att den sig framåt rör.
Ej här, därborta må vi pröva svärden:
Med dessa trupper kan man trotsa världen,
Man väntar ej med dem attack, man gör.

Längs linjen hördes snart ett jubel skalla:
Framåt, framåt till seger eller död!
En åska var, Standar, din röst för alla,
Och gamle Nord slog trumman, att det ljöd,
Och ynglingen med barmen sönderskjuten
Gick fram på slätten, med hans blod begjuten,
Och främst red Döbeln själv med draget svärd.
Och innan kvällen hann sin skugga sända,
Var ryska styrkan kastad över ända,
Och räddad Adlercreutz, och fri hans färd.

Och krigets skaror ren försvunnit
Ifrån den nejd, där först de mött varann;
Men på det fält, där striden hetast brunnit,
Stod kvar i kvällens sena frid en man.
Invid hans sida var hans stridshäst bunden.
Han stod där ensam i den hemska runden
Bland lik och spillror på en blodstänkt jord.
Långt, långt i fjärran hördes segerfröjden;
Den bleka mannen såg med lugn mot höjden,
Och från hans läppar ljödo dessa ord:

En plikt är fylld, de segrat, mina leder;
Ett värv är övrigt, även det är mitt.
Fritänkare jag nämns, det är min heder;
Friboren är jag, och jag tänker fritt.
Dock vet jag, att varhelst min tanke hunnit,
Har ytterst dig den sökt och dig blott funnit,
Du, i vars vilja livets banor gå.
Det är till dig jag blickar mot det höga;
Här, där blott döden ser med slocknat öga,
Kan utan vittnen jag dig tacka få.

Du skänkt mig åter fosterland och vänner
Den stund, vårt hopp var djupt i mörker sänkt;
Du skådar allt, rannsaka, vad jag känner,
Och se, om jag vet skatta vad du skänkt!
Må slaven för sin Gud i stoftet ligga;
Jag kan ej krypa, har ej lärt att tigga,
Jag söker gunst ej och begär ej lön.
Jag vill blott glad inför ditt anlet stanna
Med eldat hjärta och med upprätt panna,
Det är min manliga, min fria bön.

Du gav mig kraft att stridens massor välva
I omotståndlig fart från trakt till trakt;
Min kropp är bräckt, och mina lemmar skälva,
Vad hade jag förmått av egen makt?
Ja, jag har segrat. Kringvärvd, innesluten,
Ser Finlands här en väg till räddning bruten,
En ban till bragder öppnad genom mig;
Dock är det du, blott du, som frälst oss alla,
Min Gud, min broder, hur jag dig må kalla,
Du segergivare, jag tackar dig.

Så talte mannen, och hans öga sänktes,
Han steg till häst och syntes snart ej mer;
Och dagen slöts, och nattens tårar stänktes
På dödens skuggomhöljda skördar ner.
O fosterland, vem spanar dina öden?
Förborgat är, om lyckan eller nöden
En gång skall röjas i din framtids drag;
Men hur du jublar då, men hur du klagar,
Skall ständigt dock bland dina skönsta dagar
Du minnas denna, minnas Döbelns dag.

Soldatgossen

      [nästa] | [topp]


Min fader var en ung soldat, den vackraste man fann,
Vid femton år gevär han tog, vid sjutton var han man.
Hans hela värld var ärans fält,
Där stod han glad, var han sig ställt,
I eld, i blod, i frost, i svält;
Han var min fader, han.

Jag var ett barn, när han drog bort, sen fridens dag var slut,
Dock minns jag än hans stolta gång, jag minns den var minut,
Hans hatt, hans plym, den bruna hyn
Och skuggan från hans ögonbryn:
Nej, aldrig går det ur min syn,
Hur härlig han såg ut.

Det hördes snart från höga nord, när hären ryckte ned,
Hur han var käck, hur han var stark, hur i var strid han stred.
Så sads, han fått medalj också.
Det spordes snart, att han fått två;
Ack, tänkte jag i hjärtat då,
Den som fick vara med!

Och vintern gick, och drivan smalt, och det var lust och vår,
Då kom ett bud: Din fader dött, han dog för ädla sår.
Jag tänkte då, jag vet ej vad,
Var stundom ängslig, stundom glad;
Men mor, hon grät tre dar å rad,
Så blev hon lagd på bår.

Min fader slöt på Lappos slätt, sin fana närmst invid:
Det sägs, det var den första gång han blekna setts i strid!
På Uttis malm, för Gustavs land,
Min farfar dog med svärd i hand;
Hans fader föll vid Villmanstrand,
Han var från Carols tid.

Så var med dem, så blödde de, så har det ständigt gått;
Ett härligt liv de levat dock, en härlig död de fått.
Ack, vem vill stappla trög och tung?
Nej, gå i fält helt varm och ung
Och dö för ära, land och kung,
Se, det är annan lott!

Jag är fattig gosse jag, som äter andras bröd,
Jag har ej huld, jag har ej hem allt sen min faders död;
Men klaga är ej mitt behag,
Jag växer högre dag för dag,
Jag är en krigargosse jag,
För mig finns ingen nöd.

Och lever jag tills jag blir stor och fyller femton år,
Till samma svält, till samma kamp, till samma död jag går.
Där kulor vina tätast då,
Där skall man finna mig också,
Där vill ock jag försöka på
I mina fäders spår.

Björneborgarenas marsch

      [nästa] | [topp]

Söner av ett folk, som blött
På Narvas hed, på Polens sand, på Leipzigs slätter, Lützens kullar,
Än har Finlands kraft ej dött,
Än kan med oväns blod ett fält här färgas rött!
Bort, bort, vila, rast och fred!
En storm är lös, det ljungar eld och fältkanonens åska rullar;
Framåt, framåt led vid led!
På tappre män se tappre fäders andar ned.
Ädlaste mål
Oss lyser på vår bana;
Skarpt är vårt stål
Och blöda är vår vana.
Alla, alla käckt framåt!
Här är vår sekelgamla frihets sköna stråt.
Lys högt, du segersälla fana,
Sliten av strider sen en grånad forntids dar,
Fram, fram, vårt ädla, härjade standar!
Än finns en flik med Finlands gamla färger kvar.


Aldrig skall vår fosterjord
Av våldets makt ur oförblödda bataljoners armar ryckas;
Aldrig ljuda skall det ord,
Att Finlands folk förrått sin fria bygd i nord.
Falla kan den tappre blott,
Ej rygga för en faras hot, ej svika, böjas och förtryckas.
Falla, sköna krigarlott,
Bliv vår, sen för en seger än vi kämpa fått!
Vapen i hand
Och käckt vår ovän nära!
Dö för vårt land
Är leva för vår ära.
Rastlöst fram från strid till strid,
Ty nu är stunden vår och nu är skördens tid!
Glesnare leder vittne bära
Härligt om mod och bragder, om vårt lands försvar.
Fram, fram, vårt ädla, trotsiga standar!
Omkring dig än din trogna finska vakt du har.

Fänrikens marknadsminne

      [nästa] | [topp]


Gode vänner, män och kvinnor, finns här någon som mig hör,
Som vill lyssna till en visa av en gammal granadör?
Så begyntes sången, yngling, ord för ord jag minns den än;
När jag sist var rest till staden, hörde jag på torget den.

Det var marknad; folk och varor mötte ögat, vart man såg,
Folket var ej glatt att skåda, och för köp var ej min håg.
Sen jag tanklös gått och vandrat, kom jag till ett hörn till slut,
Där en vagn i trängseln stannat några ögonblick förut.

Om med avsikt så den hejdats, om av tvång, det vet jag ej;
Kusken höll, och framför spannet röt åt hopen en lakej.
Men i vagnen satt en herre, vårdslös mot suffletten stödd,
Sobelbrämad var hans kappa, och hans barm var stjärnbeströdd.

Och jag såg och såg. Ett minne vaknade från forna dar.
Dessa anletsdrag jag skådat, tänkte jag, men när och var?
Jo vid Lappo, jo vid Salmis stod han bland de tappres tal,
Men han var kapten den tiden, nu är han en hög genral.

Och förändrad var han mycket, ej likväl av åren blott,
Mer av denna stolta prägel, han på livets höjder fått.
Var det högmod? Kanske icke; - i hans min, hans skick, i allt
Låg ett drag av lugn tillika, fast förnämt och stelt och kallt.

Glatt det var mig stÄds att råka en kamrat från krigets tid,
Men på denne såg jag bara, hjärtat blev ej varmt därvid.
Yvs, jag tänkte, lys och stråla; förr var du bland oss också,
Mindre stolt, men bättre smyckad var du, när du blödde då.

Nu ljöd sången, skrällde plötsligt orden, som jag nämnde här,
Genom marknadssorlet trängde stämman, darrande och skär;
Gode vänner, män och kvinnor, finns här någon som mig hör,
Som vill lyssna till en visa av en gammal granadör?

Jag ver en som ville lyssna, en av granadörens sort,
Och jag vände mig med stolthet från den höge herren bort,
Styrde några steg åt sidan genom trängseln tyst min gång
Och kom fram till gamle knekten, där han satt och sjöng sin sång.

Högrest, men med blottat huvud på en trappas steg han satt,
Med den vänstra handen höll han över knät sin slitna hatt.
Denna hand fanns kvar att sträckas mot en unnad gåva än,
Men den högra, den var borta, kriget hade skördat den.

Och han sjöng för menigheten, vem som ville höra på,
Skral var sången, priset ringa, hans publik var likaså;
Närmast honom kring hans trappa stodo i förtroligt lag
Några trasigt klädda pojkar och en glad student och jag.

Men han sjöng om höga minnen, dar som strålat längesen,
Hjältar, gömda nu i graven, bragder, halvt förgätna ren.
Det var Finlands kamp han sjöng om, fosterlandets sista strid,
Våra segrars, våra sorgers och vår äras gyllne tid.

Jag har stått för kulor, sjöng han, uti sex och tretti slag,
Kunnat tåla köld och hunger, kunnat vaka natt och dag;
Jag har varit man i ledet, fast jag nu förskjuten är,
Har min bättre arm i Ume och den andra bräcklig här.

Finns här bland ett yngre släkte någon enda som var med,
Då det ljöd: Till vapen, männer, det är slut med landets fred!
Då fanns eld i mannasinne, då var allt på annat vis,
Då brann också detta hjärta, som rättnu är kallt som is.

Tavasthus, jag kan ej glömma, hur i månans sken du låg,
När från Hattelmalas höjder jag dig första gången såg!
Sen var stunden, bister kvällen, jag var trött av dagens färd,
Men jag sökte nu ej vila, tänkte ej på tak och härd;

Nej, till dina fält och isar stod min längtan denna gång,
Där fanns mer än härd och flamma, mer än vila natten lång,
Där fanns Finlands HÄr församlad, ung och modig, stark och fri,
Och på oss såg fosterlandet och på fosterlandet vi.

Ära över gamle Klercker, evig ära kräver han!
Mångbeprövad, sjuttiårig, var han än soldat och man,
Ja, jag minns hans vita huvud, där bland rotarne han red
Och med ögon som en faders såg på sina gossar ned.

Med sextusen söner kring sig, lika stark som fienden,
Ville han med fröjd och ära göra front i livet än.
Tvekan fanns ej, fruktan fanns ej, allas längtan var att slåss,
Och vi litte på varandra, vi på honom, han på oss.

Då kom Klingspor, fältmarskalken, stolt som majestätet självt
Med två hakor och ett öga och av hjärta knappt en hälft,
Då kom Klingspor, tog befälet med sin höga titels rätt
Och gav order, han som Klercker, men hans order var reträtt.

Natt på drivan genomvakad, stjärnenatt vid Tavasthus,
Än, sen många är förflutit, står du för mitt sinne ljus,
Fast vår trohet blev besviken, fast vårt hopp blev slaget kull,
Fast vår seger blev en dröm blott för en hjärtlös veklings skull.

När han skall sitt dåd förklara, när skall han till ansvar stå
För de steg han tog tillbaka, då han kunnat framåt gå,
För den nesa, som han fäste på vårt rykte, på vårt mod,
För de tårar, dem vi göto, då vi bort få gjuta blod?

Sveko vi vid Siikajoki, när det äntligt gällde sen,
Låg vid Revolaks vår styrka ej i armar, men i ben?
Adlercreutz har kunnat svara, Cronstedt ock, och andra fler,
Men de tappre, hör jag, finnas, där de icke svara mer.

Jag har nämnt de stora båda, ära, ära över dem!
Många deras vederlikar gått som de till fridens hem.
Döbeln vilar, Duncker vilar; spörjs det nu om deras tid,
Får, som här, till vittne duga en förgäten invalid.

Varför fick jag icke falla, där så mången hjälte föll,
Där den käcka finska hären sina högtidsstunder höll,
Där vår ära lyste klarast, där vår lycka blidast var,
Under Siikajokis, Lappos, Alavos och Salmis dar.

Ej jag tvungits då att tåga högt mot nordens snö på nytt,
Ej att se vår segerglädje snart i mörk förtvivlan bytt,
Ej att sörja tusen bröder, bittert dömda innan kort
Att på Tornes isar stelna och vid Kalix skänkas bort.

Hårda slut på våra mödor, tunga avsked från vÅrt land!
Dock jag kom med några andra än till Västerbottens strand.
Sen jag där med trofast kÄrlek blött den svenska sanden röd,
Sitter nu jag här på torgen, sjunger för en smula bröd.

Gud bevare fosterlandet! Ringa är allt annat sen;
En soldat skall kunna mista liv och lycka, arm och ben.
Gud bevare fosterlandet, det Är summan av min sång,
Så, fast andra ord förbytas, slutar jag den varje gång.

Och han uppstod, granadören, gick bland menigheten kring,
Fick en slant av en och annan, av de flesta ingenting;
Och så kom han fram till vagnen, där den höge herren satt,
Böjde djupt sitt gråa huvud och stack fram sin slitna hatt.

Höge herren, generalen, klädd i glitter, bjäfs och band,
Blev då mörk och ryckte häftigt hatten ur soldatens hand,
Såg på honom, såg på folket, såg, och inom en minut
Låg den gamles skatt av slantar slagen över torget ut.

Häpen stod där granadören, men genralen tog till ord:
Jag har hört din sång, jag kämpat såsom du för samma jord.
Att jag äger detta minne i min ålders höst ännu,
Ser du, jag är stolt däröver, mycket stoltare än du.

Det är sant att lyckan svek oss under mången blodig dag,
Det är sant att våra segrar byttes snart i nederlag.
Men ödmjuka oss behöva vi för ingen man ändå,
Och jag bär min hatt på huvu't, bär du, gubbe, din också!

Sagt; ett sken av hög förklaring i hans anlet nu sig spred,
Och han tryckte manligt hatten på soldatens hjässa ned;
Men han talte - hjärtat brinner än av glädje i mitt bröst,
När jag tänker på hans uppsyn, när jag minns hans ord och röst:

Ojämnt falla ödets lotter, så en högre vishet bjöd,
Jag fått glans och rika håvor, du fått ringhet, du och nöd;
Men det bästa ha vi lika, trohet, aldrig vilseförd,
Ära, med vårt blod beseglad, och vårt hjärtas vittnesbörd.

Därför äro vi kamrater, därför kom och sätt dig här!
Glatt vi dela må det mindre, när det större lika är.
Jag har guld, om du behagar, jag har tak och bröd för dig,
Du må ha den sena trevnad och din vackra sång för mig.

Och i samma stund i vagnen satt den gamle granadörn;
Folket skilde sig med vördnad och gav plats från hörn till hörn,
Och jag hörde vagnens rullning, där den for längs gatan ner,
Men min blick var skum av tårar, och jag såg den snart ej mer.

Lotta Svärd

      [nästa] | [topp]


Ännu så händer det mången stund,
Då vid kvällens trevliga härd
Man träffar från kriget en gammal kund,
Att man talar om Lotta Svärd.

Hur trumpen kamraten förut man sett,
Får strax han ett blidare drag,
Och de grå mustascherna krusas lätt
Av leende välbehag.

Han minns hur ofta från stridens ras,
Från segerns blodade fält,
Han kommit tröttad och tömt sitt glas
I Lottas bräckliga tält.

Och han nämnder med glädje ett ord och par
Om madamen och skrattar smått;
Men han mulnar också, då du ler till svar,
Om ej löjet är glatt och gott.

Ty en pärla var hon på krigets stråt,
Och en äkta pärla också,
Och något tålte hon skrattas åt,
Men mera att hedras ändå.

Och var hon vacker, och var hon ung?
Hon räknade tjugo år,
Sen tredje Gustav var Sveriges kung
Och hon i sin levnadsvår.

Förrn den ädle kungen i Finland stred,
Hon blivit en krigsmans brud;
Och då trumman rördes och Svärd drog med,
Så följde hon samma ljud.

Då var hon vacker. En läpp, en kind
Som hennes så skär knappt fanns,
Och mången krigare såg sig blind
På de bruna ögonens glans.

Men en vår är flyktig, enblomning kort,
Och hennes, den blev ej lång,
I trenne växlingar gick den bort,
En tredjedel varje gång.

En togs av den första vinterns köld,
Sent mildrad och tidigt sänd,
Den andra blev första sommarens stöld,
Den vissnade solförbränd.

En del, den tredje, som återstod,
Den höll hon ej mycket värd,
Den lät hon drunkna i tårars flod,
Sen han stupat i striden, Svärd.

När det sista kriget med storm bröt ut
Och hon syntes bland oss på nytt,
Då mindes hon knappast sin fägrings slut,
Så längesen hade den flytt.

Men vacker än, fast på annat vis,
FÖr en krigsmans sinne hon var,
Och ofta nämndes hon än med pris
Som i blomningens bästa dar,

Fast de forna löjenas högkvarter
Nu hyste rynkor i flock,
Och ögat ensamt var brunt ej mer,
Men hela ansiktet ock.

Hon älskade kriget, vadhelst det gav,
Mot-, medgång, fröjder, besvär,
Och de gråa gossarne höll hon av,
Och därför var hon oss kär.

Och om någon med Svärd vid hans fana stått,
Var han säker att ej bli glömd;
Åt sådana mätte hon fullare mått,
Och för den skull blev hon berömd.

Så följde hon trogen och käck armén,
Varthelst på sin marsch den kom,
Och där skotten smällde och kulan ven,
Där var hon ej långt bakom.

Ty de kära gossarnes unga mod,
Det tyckte hon om att se,
Och mente, hur nära hon striden stod,
Att hon ej var närmre än de.

Och om någon tröttnat i rök och eld
Eller fått sig ett ädelt sår,
Så ville hon ha sin butik så ställd,
Att han nådde en styrketår.

Och den grå butiken, den röjde också,
Om akt på dess flikar man gav,
Att den härbärgerat en kula och två,
Och de kunderna skröt hon utav.

Nu lyssna vänligt och hör ett drag,
Det sista av henne jag såg.
Vi slutat Oravais blodiga dag
Och gjorde vårt återtåg.

Med var hon, hade med möda fått
Ur striden sin enda skatt,
Sitt tält, sin kärra med käril och mått
Och sin grålle, bruten av spatt.

Vi rastade. Lotta skötte sin sak,
Höll disk, som hon förr var van,
Men gömt var tältet, hon valt till tak
Nu endast en skyrest gran.

Och sorgsen var hon, om än hon bedrog
Med ett löje emellanåt;
Hon sörjde de tappres sorg, och hon log,
Men den bruna kinden var våt.

Då kom till henne, där så hon stod,
En sälle, en ung dragon;
Hans blickar lyste av övermod,
Och av spotskhet svällde hans ton:

Häll i, så skrek han, för ingen bang,
I afton vill jag bestå,
Ty silver har jag, du hör dess klang,
Och vänner kan jag mig få!

Hon sköt på den stolte en vredgad blick:
Det är väl, jag känner dig nu.
För en fattig moder i fält du gick,
Men hur stridde i dag här du?

I mitt tält, där satt du försagd och vek
Och kved att du sårad var.
Nu bär du rosor, då var du blek,
Och såret, var finns det, var?

Säg ej, att din moder i graven bor,
Att för henne gevär du ej tog;
Si! Detta land är din gamla mor,
Det är denna mor du bedrog.

Och hade du skatter, din ränsel full,
Och ett hav att ösa dem från,
Vid Gud, en droppe för allt ditt gull
Jag gav ej en sådan son.

Hon knöt vid sidan sin näve blott,
Det var så madamens maner,
Och den rike stormaren fann ej gott
Att försöka närma sig mer.

Men ett stycke borta vid vägens rand
Där satt en yngling allen,
På honom sänkte hon blicken ibland
Med den blidaste stjärnas sken.

Det syntes, om närmre hans skick man såg,
Där han satt mot geväret stödd,
Att han följt med möda vårt skyndande tåg
Och att rocken var genomblödd.

På honom såg hon från stund till stund
Så moderligt varmt och rent,
Som om varje glas, hon räckte en kund,
Just varit åt honom ment.

Men då ständigt han sjönk blott djupare ner
I de sorgsna drömmars famn,
Då tycktes hon ledsna att vänta mer,
Och hon nämnde ynglingens namn.

Kom, så hon sade med bruten röst,
Än finns här en pärla kvar,
Kom hit, min gosse, ett glas ger tröst,
Vi behöva den nu envar.

Du blygs? Vad mera! Jag vet det nog,
Att ej guld i din ränsel du bär;
Från ett torp i skogen till strids du drog,
Och guld det skar du ej här.

Men där blod det gällde, där var du ej sämst,
Det såg jag på Lappos slätt,
Och vid Ruona där stod du på bryggan främst,
Då det stormades, minns du det?

Sörj därför ej, om ett glas du tar,
För betalningen, den får gå;
Ett glas för Lappo till godo du har
Och för Ruona fullaste två.

Och stod han, Svärd, vid geväret än
Med sin tappra, vänliga själ
Och hade dig sett, hur i dag igen
Du blödde och slogs likväl,

Då stod du hos honom i denna stund
Som en son hos sin köttsliga far,
Och, så sant jag lever, på jordens rund
Fanns aldrig ett ädlare par.

Soldaten kom, och hon fyllde sitt mått
För den tappre till yttersta rand,
Och det feltes ej stort, att till råga hon fått
Två tårar till däribland.

Det är länge sedan jag henne såg,
Men hon bor i mitt minne dock,
Och madamen kommer jag gärna ihåg,
Och hon kan förtjäna det ock.

Ty en pärla var hon på krigets stråt,
Och en äkta pärla också,
Och något tålte hon skrattas åt,
Men mera hedras ändå.



Gamle Lode

      [nästa] | [topp]


Ständigt, förrn han gick att strida
Och till anfall order gav,
Sågs den gamle Lode bida
För sin front med hatten av.
From och lugn med silverhåren,
Böner allt från barndomsåren
Hördes än från gubbens mund.

Hatten av i alla leder!
Stilla andakt, helig frid!
Kulor kommo, slogo neder
Än i truppen, än bredvid.
Mången kämpe bet i gräset,
Halt dock! Ingen storm förut,
Innan Fader vår var läset
Och välsignelsen var slut.

Först när han sin bön fått ända,
Sagt sitt amen högt och glatt,
Då var gubben klar att vända,
Slog på hjässan ned sin hatt:
Komme nu all avgrunds skara
Oss till mötes på vår stråt,
Gud är med oss, ingen fara,
Hurra gossar, raskt framåt!

Och så bröt han in i elden
Med sin Gud och med sin tropp;
Inga makter, inga välden
Skakat nu hans mod och hopp,
Lutad, men med kraft i armen,
Ömsom yr och allvarsam,
Snö i locken, eld i barmen,
Så gick gamle Lode fram.

Folket sade: Fyr och flamma!
Nu är gubben ung på nytt;
Forna junkern är densamma,
Bor i hjärtat oförbytt,
Tänder i hans blickar blossen,
Lyser oss till seger skön;
Nu kan fan ej skrämma gossen,
Sen han bett sin moders bön.

Blodig lek var bragt till ända,
Segern vår väl mången gång:
Hären fick till ro sig vända
Efter slutad bön och sång.
Trötta skaror sökte tälten,
Höllo glade rast igen;
Lode? Nej, han mätte fälten,
Spökade kring nejden än.

Ensam gick han för det mesta,
Utan buller, utan ståt;
Några män blott, av hans bästa,
Fingo följa honom åt.
Var han varit värst i klämma
Under dagen tung och lång,
Där, där var hans tanke hemma,
Ditåt styrde han sin gång.

Hade han ej nog av striden?
Var dess hågkomst honom ljuv?
Var, fast kampen var förliden,
Han ej mätt på blod ännu?
Ville han betrakta döden,
Fröjdas åt dess offers tal?
Lode? - Nej, han sökte nöden,
Ville lindra likars kval.

Var av liv en gnista röjdes,
Var en puls än vaken fanns,
Där höll gubben rast, där dröjdes,
Där försöktes vård och ans.
Ingen fick i omsorg svika,
Ingen välja känd och kär,
Vän och ovän, allt var lika,
Bröder voro alla där.

Mången kämpe, van att akta
Livet blott som stundens lån,
Kunde stå och tyst betrakta
Gubbens vandring långtifrån,
Glömma bivuakens nöje
Blott för nöjet att en stund
Le, men med sitt bästa löje,
Åt hans underliga rund.

Dock, - det var ej gamle Lode,
Som bröt leder och högg ned,
Det var gubben ej, den gode,
Det var pojken, som var vred.

Pojke var han, men med heder,
Pojken satt i hjärtat lugnt;
Gammal tro med gamla seder
Höll det hemmet varmt och ungt.
Stilla allvar var hans yta;
Såg man i hans blick likväl,
Sågs den som i speglar bryta
Glädjen i hans barnasjäl.

Enkel skrud och enkel ära
Var hans fröjd, kampanjen lång.
Det blev fred. Han måste bära
Band och stjärnor sen nån gång.
O, då var det, som om ståten
All hans vår kylt av till höst,
Som om pojken, halvt förgråten,
Klämts och frusit i hans bröst.

Kom han då inför paraden
Tvär och tung i högtidsdräkt,
Stod hans manskap hela raden
Häpet, som ur sömnen väckt,
Ingen skyldring gick med gamman,
Ingen sväng förtjänte ros,
Tills han gav dem allesamman
Kort goddag och red sin kos.

Sådant hände. Dock blott sällan,
Blott en stor parad till lags.
Höll han övning däremellan,
Var han klädd som fordomdags.
När han då red fram för skocken,
Eja, det var sömn ej då;
Gamla herrn och gamla rocken,
Den förstod man sig uppå.

Liv och kraft i var manöver,
Lust och fröjd, varhelst han kom,
Aldrig under, alltid över
Vad han trott sin skara om.
Gubben fick ej annat göra
Än att gå från man till man,
Nypa här en kund i öra,
Där i skägget glatt en ann'.

Folket sade sen: Anamma!
Än har gubbens vår ej flytt.
Forna junkern är densamma
Bor i hjärtat oförbytt.
Tiden på hans hjässa snögat,
År och mödor böjt hans kropp,
Pojken log dock än ur ögat,
Skälmen kröp ur gömman opp.

Främlingens syn

      [nästa] | [topp]


Vems är palatset, som jag for förbi
I kvällens mörker nyss? Vem bor däri?
Så gravlikt hemskt det stannat i mitt minne:
Det höjde sig så stolt bland nejdens hus,
Men det var mörkt och tomt och dött därinne,
Blott ur ett rum, ett enda, lyste ljus.

Jag stannade en stund och såg. Det var
Palatsets stora sal, som lyste klar;
Den låg som öppen för mitt skärpta öga.
Jag sökte människor i salen, men
Min väntan såg sig fylld så ganska föga,
Blott två gestalter rörde sig i den.

En svartklädd kvinna, hög, fast böjd av år,
Med rika lockar av ett silverhår,
Som föll på skuldran ned, var en av dessa;
En svartklädd man, den andra av de två,
Höll lugnt en kandelaber, och hans hjässa,
Än buren upprätt, sken som snö också.

Mitt öga följde dem. Det fanns en bild,
En tavla fäst på salens vägg, och skild
Från den på ringa avstånd fanns en annan.
När kvinnan nådde dessa på sin rund,
Då höjde fridsamt hon den sänkta pannan
Och såg mot dem liksom i bön en stund.

Vem var hon? En minut, och allt förgick:
Hon hade vandrat. Nästa ögonblick
Sågs ej ett ljus sig mer i slottet tända.
Vem var hon, säg? En vålnad utan ro?
En enslig bilderdyrkerska kanhända,
Från andra länder och av annan tro?

Nej, främling, ingen vålnad, ingen strid
Du skådat, - allt var verklighet och frid.
Dock, om i morgon du vid samma timma
Vill följa vägen, som till slottet bär,
Skall du som nyss se ljus i salen glimma
Och se den gamla kvinnan åter där.

Sen långa tider ren, sen många år
Med samma tjänare i samma spår
Hon vandrar så, var gång till natt det stundar:
Hon dröjer en minut, sen syns hon gå;
I nästa stund hon vilar ren och blundar,
Och det är fridens sömn, hon sover då.

De båda bilderna, du kunde se,
Två ädle bröder Ramsay voro de,
I denna boning vuxna med varandra.
Den ena stupade på Lemos strand,
Helt kort därpå vid Lappo föll den andra,
Och båda för ett älskat fosterland.

Om dem vet sägnen tälja många drag,
Och Finlands skalder sjunga än i dag,
Hur glatt sitt unga hjälteblod de blödde.
De fingo segra i sin ålders vår,
De fingo falla för det land, dem födde,
En tjuguett, den andra nitton år.

Men kvinnan, ädle främling, som du såg
Med dyster undran, när i stilla tåg
Hon långsamt skred från broder och till broder,
Hon lever nu av sina minnens skatt:
Det var de båda tappres gamla moder,
Hon tillbad ej, - hon tog godnatt.

Fänrikens hälsning

      [nästa] | [topp]


Har du på livets stigar märkt nån gång
Ibland de tusende, du där sett vandra,
Hur av en okänd makt, ett inre tvång,
En människa kan dragas till den andra?
Man ser ett anlete, en röst man hör,
Och fängslas, glädes, vet ej själv varför.

Det fanns vid Cronstedts skara förr en man,
Ännu i minnet kär för mig att skåda;
Jag var ren veteran, en yngling han,
Men samma anda bodde i oss båda.
Jag glömmer mycket, glömmer lätt, men nej!
Gregori Tigerstedt jag glömmer ej.

Det syntes på hans blick, hans gång, på allt,
Att han var född för svärdet, ej för trossen.
En högrest krigarbild, en smärt gestalt,
Gick han sin bana fram, den raske gossen.
Han var mitt ögas fröjd från dag till dag,
Han kände icke mig, men honom jag.

Jag minns hans stämma, fostrad högt i nord,
Ljöd den som nordan skarp inför plutonen;
Till målet har som kulan vart hans ord
Och trängde in, ty det var krut i tonen;
Det låg ett vittne ren i denna röst,
Att den var hemma från ett trofast bröst.

Och vart det bar, vadhelst han pröva fick,
Vid hopplöst återtåg, av nöd och våda,
Brann samma eld i samma öppna blick,
Sågs samma lugn i samma anlet råda;
Det var, som om man läst i brons däri:
Än kommer dag, än är ej allt förbi.

Ibland när farten norrut blev för stor
Och mången kämpe grät av harm och smärta,
Då bet han tänderna ihop och svor,
Men tåren gömde han uti sitt hjärta;
Blott pressat från hans läppar hörde vi:
Än kommer dag, än är ej allt förbi.

Och dagen kom, hans festdag, då vår här
Med ära kunde veckla ut sin fana.
Vid Revolaks ljöd ropet: I gevär!
Och krigarn, jagad nyss, fick ändra bana.
En blixt av fröjd flög genom männens rund,
Det var en stund, en oförgätlig stund.

O vilken syn! En här med slocknat hopp
Bröt fram att det vid stridens låga tända,
En hämmad ström ur sprängda dammar lopp
Att mot vart hinder sina böljor vända,
Ett folk, förnedrat till förtvivlans rand,
Stod upp att värna sina fäders land.

I ljus smalt rodnan bort kring österns berg,
Och dagens strålflod kom alltmera nära,
Då tog omkring oss drivan purpurfärg,
Där grydde morgonrodnan av vår ära:
Allt djupare, ju högre solen stod,
Sken denna morgonrodnad, - den var blod.

Men dagens första väkt knappt än förgått,
När stridens sista flamma var förbrunnen
Och Siikajokis unga seger fått
En tvillingsbroder, lika skön befunnen.
Ett jubel skallade från led till led,
Det var den hälsning, som den mottogs med.

Jag stod på kampens kulle. Allt var lugnt,
Där vreden rasat nyss, nu rådde friden:
Man stred ej mer, man sov där djupt och tungt,
Man sov den sömn, som mer ej störs i tiden;
Och fanns en vaken, var det blott en vän,
Som hos en vän, som somnat, dröjde än.

Jag hade sökt, jag hade hittat rätt,
Jag fått en visshet, lika svår att sakna:
Jag hade sökt bland leden Tigerstedt,
Men han fanns här, han fanns ej bland de vakna.
I segerns stund, av stridens glädje varm,
Han somnat här med genomstungen barm.

Den tappre! Nyss likväl jag honom såg
Så ung, så käck, så stark sin stormning våga
Och rycka an i omotståndligt tåg
Mot höjda svärd och vilda eldgaps låga;
Nu låg han stel, på samma driva sträckt,
Där nyss Bulatoffs eldar djärvt han släkt.

Dock än med livets färg ifrån hans drag
Ej prägeln av hans lugna själ försvunnit,
Uti hans bleka anlet kunde jag
Än se det trygga mod, jag förr där funnit;
Jag måste tänka, när jag såg däri:
Än kommer dag, än är ej allt förbi.

Och se! Än var ej allt förbi. Ännu
Han sparad blev för fosterlandets fana.
Jag såg ej honom sen. Kanhända du
I livet möter honom på din bana:
Då hälsa honom än från fordomdags,

Från Stål, från bragderna, från Revolaks.

Så talte gamle Stål en gång om dig,
Du kämpe från vår äras gyllne tider.
Hans hälsning har studenten gömt hos sig,
Tills grånad ren han bär den fram omsider,
Nu, när ett sekel hunnit halvt förgå,
Sen för din fosterjord du stridde då.

Tag denna hälsning kärt, det bor i den
En hälsning ock ifrån det land, dig födde;
Det räknar lederna utav de män,
Som för dess tro, dess hopp, dess minne blödde.
De glesnat mycket, desto mera har
Det kärlek för de få, det äger kvar.

Det tackar dem för detta trogna mod,
Som än vid polens is ej slöt att brinna,
Det tackar dem för allt det ädla blod,
De för dess framtids räddning låtit rinna,
Att genom dem dess lösen kan förbli:
Än kommer dag, än är ej allt förbi.

Von Törne

      [nästa] | [topp]


Jag minns väl knappast, om jag talt tillförne
Om mannen från S:t Michel, gamle Törne?
Bland gråa hjältar nämndes även han
Och förde Savolaks vargering an.

Von Törne, vet du, var en äkta finne,
En gammal, knotig björk med masur inne,
Det var ej lätt att över honom rå,
Det skulle vara hugg, som bet uppå.

Han visste av det själv och trodde gärna,
När folket sade, att han hade kärna,
Att gamle Törne stod uppå sin kant
Båd' som major och överstelöjtnant.

Jag kände gubben under freden redan,
Då var han rund och trygg som framgent sedan;
En främling kunnat tro sig sen en stock,
Som man klätt sporrar på och krigsmansrock.

Men i den stocken fanns ett hjärta slutet,
Ett hjärta, fläckat ej, ej heller brutet,
Med starka pulsar och med eldat blod,
Ett kärnfriskt mannahjärta, fullt av mod.

Och detta hjärta slog för fosterbygden;
Att veta akta den, se det var dygden.
Varför? Jo, därpå gav han det besked,
Att den var hans och hans vargering med.

Jag minns hur ofta, när han var bland kända,
Det var hans lust att orda utan ända
Om detta land, det bästa rakt, som fanns,
Och om dess folk, ett sådant folk som hans.

Han stod då gärna bredbent mitt i ringen,
Det var hans sturska vana, efter ingen
I vida världen, liten eller stor,
Förneka djärvts, att han var finsk major.

Som denna ära höll han ingen annan,
Med den i hugen lyfte stolt han pannan,
Och var beredd att gå fast mot en värld
Med sin kohort, sin fullmakt och sitt svärd.

Ibland likväl, när han var rätt i taget,
Beskrev han finnens enfald för gelaget,
Hur ärlig mången var, men dum också:
Han log var gång ett jättelöje då.

Men kom en annan och försökte klandra, -
Pass! Det gick an för gubben, ej för andra.
Långt förrn berättarn hunnit än till slut,
Fick han tillbaka: Herre, håll er trut!

Jag frågar er, som är så stolt i orden,
Var ni sett en nation på vida jorden,
Sett eller läst om en i skrift, i bok,
Mer än den finska ädel, käck och klok.

Försök att stå med den på tjänstens vägnar,
Där kulan viner och där blod det regnar,
Och svara, sen ni prövat själv och sett,
Om finnen saknar eld och har ej vett!

Som han i freden var, var han i striden.
Jag var furir vid gubbens trupp den tiden
Och kunde nämna många andra drag,
Men vill blott tala nu om Lappos dag.

Vi voro sända då att rensa skogen,
Vi ville fram, var man var redobogen,
Men gamle herrn fick lust att göra halt,
Emedan finnen sköt så skarpt och kallt.

Halt, skrek han, gossar, tagen stöd av träden
Och mejen skocken, som man mejar säden;
Skarpt korn, kall siktning! Här får korpen stek,
Det här blir en fördärvat rolig lek.

Han kände varje man i bataljonen
Till namnet icke blott, men till personen,
Gav akt, så långt han såg, på en och var
Och hade ord för alla som en far:

Rätt så, Karl Hurtig, det var träff, det skottet,
Nu puffar aldrig mera den som fått'et.
Bra, korpral Flink, du skjuter som i fjol!
Aj se, för tusan, där föll Per Pistol!

Nå, det var synd med stackars gossen käcka,
Hans gamla far skall få mitt torp för Pecka.
Så var hans språk, så förde han befäl,
En finsk major till botten av sin själ.

Det kom ett bud från Adlercreutz: Forcera!
Framåt med bataljonen, skynda mera!
Von Törne hörde ganska lugnt därpå,
Behöll sin plats och svarte blott: Jaså!

Nu kom det glada. Gubben stod vid fanan,
Stod stolt och rund och bredbent efter vanan,
Som om han ärnat stå till världens slut
Och ment åt själva kulan: Stopp, vet hut!

Vart ville budet med en slik ta vägen?
Den unge fänriken var helt förlägen;
Han hade sprängt dit över sten och stock,
Och allt stod gubben kvar mot order dock.

Ryck framåt, herr major! - Tyst, herre, bara!
Ni kan ju se det, här är ingen fara.
Men generaln befallt. - Ja, leve han!
Karl Adlercreutz, han är en ärans man.

Han sagt det knappt, när han från närmsta tallen
Fick sig en sats av splittrad bark mot skallen:
Åhå, jag kunde vänta sådant här,
Det är en karl att sikta bra, den där.

Det var så när att han mig träffat hade;
Nu får jag säga, som Hans Klinga sade,
När kulan strök förbi hans ögonbryn:
'Den djävuln aktar ju ej ens folks syn'.

De orden hade ständigt gjort hans nöje,
Nu log han ock på nytt sitt stora löje
Och ställde sig helt trygg, som nyss förut,
Med hand i sidan och med benen ut.

Gud vet hur länge än han dröjt med slaget,
Men bäst han stod där mitt i själva taget,
Paff, kom en kula åter och flög hän
Rakt genom porten mellan gubbens knän.

Den gamle märkte fladdret i syrtuten,
Så ned, såg på den, den var genomskjuten,
Höll upp ett skört, det andra likaså, -
Fördömt, det syntes hål i båda två.

Nu blev han misslynt, tog sig vid sitt öra:
Här får Matts skräddare ett vackert göra!
Men skynda, gosse, kära Janne, kom
Och se, om det står bättre till bakom.

Och Jan, hans gamla dräng, steg fram: Ack herre,
Nu gick det tokigt, här är sjufalt värre,
Där framtill finns helst skörtet i behåll,
Men här en trasa bara utan fåll.

Då blev von Törne vred: Nej, si en tocken,
Som tar och skjuter platt fördärvad rocken,
Som jag i dag bär på mig andra dan!
Framåt här, gossar! Fan skall ta den fan.

Den femte juli

      [nästa] | [topp]


Nu lyser julisolen klart,
Mitt sinne stäms så underbart
I denna morgonstunden;
Kom, yngling, om du vill som jag,
Kom, låt oss andas några drag
Av sommarluft i lunden;
Det är i dag en högtidsdag.

Den gamle knekten talte så,
Sköt nätet bort, stod upp att gå
Och tog mig tyst vid handen;
Och genom byn vi följdes åt
Och över ängens blomsterstråt
Till blåa sjön och stranden,
I pärlor klädd av daggens gråt.

O, vilken himmel, vilken jord!
Den gamle talte ej ett ord,
Han tycktes blott betrakta.
En tår föll på hans kind ibland,
Omsider tryckte han min hand
Och log och sporde sakta:
Säg, kan man dö för detta land?

Jag teg. En blick ur hjärtat var
Mitt enda, lättförstådda svar,
Han sökte ej ett annat.
Och tystnad rådde en minut,
Han såg kring nejden som förut
Från kullen, där vi stannat;
Då tog han ord, då brast han ut:

Ja, yngling, här från denna strand
Du ser ett stycke av det land,
Som fosterland du kallar:
Skönt, som vid Virdois sjöar här,
Är det kring Saimens tusen skär,
Där Vuoksens bölja svallar,
Där Imatra i skum sig klär.

Och stod du nu längst upp i nord,
Du såg en lika härlig jord
I från dess fjällar höga;
Och om den flacka kust du såg,
Som sköljs av Bottenhavets våg,
Låg Finland för ditt öga
Och tände kärlek i din håg.

Men vet du, vad jag syftar på,
Kan du den tysta tår förstå,
Som i mitt öga sitter?
Och denna dag, säg anar du,
Hur den kan vara mig så ljuv
Och likafullt så bitter?
Det är den femte juli nu.

En dag gryr opp, en dag förgår;
Hur mången lämnar ens ett spår,
När den från oss är tagen?
Den femte juli, ack, den drog
Ej spårlöst bort, jag minns den nog
Sen sjutton år den dagen,
Det var den dag, då Duncker dog.

Här fanns ett folk i Suomis land,
Det finns ännu: vid sorgens hand
Det lärt att bära öden,
Det känner intet offer svårt,
Dess mod är tyst, dess lugn är hårt,
Dess trohet trotsar döden,
Det är ett folk, vi kalla vårt.

Du ser det i dess vila, du,
Det härjas ej, det störs ej nu,
Dock kan för det du flamma;
Jag såg det i dess prövningstid,
I frost, i svält, i storm, i strid,
Jag såg det då detsamma;
Vad, tror du, kände jag därvid?

Jag såg det blöda dag från dag,
Jag segrar såg och nederlag,
Men ingen såg jag svika;
I bygder, där ej sol gick opp,
Stod kämpen än med ishöljd kropp
Och nekade att vika
Fast utan hem och hopp.

Vad tålamod, vad mannamod,
Vad kraft i hug, vad eld i blod,
Vad lugn i skiften alla,
Vad bragder krävdes ej av den,
Som detta folk, som dessa män
Sin hjälte skulle kalla
Och dyrka efter döden än?

Men fråga, om du träffar på
En veteran från kriget då,
En av de tappras skara,
Spörj om han kände dock en man,
Som priset över alla vann,
Och trofast skall han svara:
Ja, herre, Duncker hette han.

Och utan höga anors lån
Kom denne man, en hyddans son,
Från obemärkta trakter
Och vann en storhet, knappast drömd,
Blev landets stolthet, blev berömd
Som starkast bland dess vakter
Och blir i Finlands tid ej glömd.

Och denna äras rena glans,
Hans kärlek gjorde den till hans,
Hans varma hjärtas låga.
Som fosterjord han trohet svor,
För den som för en brud, en mor
Sitt allt han ville våga, -
Med denna kärlek blev han stor.

Han föll; och dock, vad härlig lott
Att dö som han, sen så man fått
Sitt liv med ära hölja!
Det är att trotsa glömskans sjö,
Att lyftas som en grönklädd ö
Ur djupet av dess bölja;
Det är att dö, och dock ej dö.

Nu stråla blomsterprytt, o land,
Höj överallt en lövrik strand
Ur sommarvarma vågen,
Låt rodna dina fjällars topp,
Låt skimra dina strömmars lopp
Och slå mot himlabågen
I glans ditt Saima-öga opp!

Att minnet, när på denna dag
Det nämner Dunckers namn, som jag,
Kan stolt till dig sig vända
Och säga: Se, så härligt log
Det land, som hjältens kärlek tog;
Säg, kan det hjärtan tända?
Det var för denna brud han dog.

Munter

      [nästa] | [topp]


Vackert var det att betrakta
Hjälten Adlercreutz, genralen,
Hur han kom så tyst och sakta
Till soldatens grav i dalen,
Hur han stannade vid randen
Och med hatten sänkt i handen,
Såg den enkla bädd fullbordas,
Där Hans Munter skulle jordas.

Stor var eljest icke hopen,
Honom följde i det sista:
Två soldater grävde gropen,
Fyra stodo vid hans kista;
Men till heders sen för resten,
Utom generaln och prästen,
Tre korpraler, pengar värde,
Och furiren, jag, - den fjärde.

Annan ståt fanns ej att skåda.
Klädd i slitna krigarkläder
Låg han, Munter, i sin låda
Hopklämd mellan fyra bräder,
Trygg och nöjd att se i döden,
Som han var i alla öden,
Samma kämpe som i livet,
Mindre färm blott, det är givet.

Nu, när skild från strid och skiften
Sitt kvarter han fått, soldaten,
Framsteg korpral Buss på griften
Och höll tal om stridskamraten.
Hur han var till börd och minnen,
Hjärta, språk och kraft och sinnen
Som en slant till krigsman slagen, -
Allt drog gubben Buss i dagen.

Det var konstlöst, men man rördes,
Stod där kvar i tyst förbidan,
Log, när Munters kärnspråk hördes,
Strök mustascherna åt sidan. -
Vill du lyssna till hans saga?
Den är enkel och alldaga,
Kan väl mödan knappt betala;
Hör dock! Gamle Buss må tala.

Krigsmän! Nu är Munter borta.
Känd och käck, långt mer än mången,
Har han kommit nu till korta
Och åt döden gett sig fången.
Efter marscher, stormar, strider
Har han nu gjort halt omsider,
Lagt sig här till rast i backen
Och vänt lugnt i vädret klacken.

Fråga oss, som närmst i elden
Fått med honom kulor smaka,
Om han höll sig, där man ställde'n,
Eller ryggade tillbaka,
Om i striderna och slagen
Han fick vitt i anletsdragen
Eller såg mot dödsminuten
Mörkbrun, som av koppar gjuten.

Till armén från vilda skogen
Kom han, styv till skick och later,
Sina tappra fäder trogen,
Allt från hedenhös soldater,
Svarte kort och talte föga,
Log med skalken i sitt öga:
Högst tre ord, sen stum som spiken,
Men på huvu't slog han spiken.

Liksom han, så hela raden
Av hans släkt gått fram i världen,
Blött och dött i lägsta graden,
Hållit truten, talt med svärden.
En gång som ett troll omsider
Steg i Karl den tolvtes tider
Ända till furir en Munter;
Sen dock bar på nytt herunter.

Mången, ej i tjänsten övad,
Släpper sent sitt hem ur minnet,
Hänger näbb och går bedrövad,
Innan tiden stålsatt sinnet.
Sådan var ej Munters vana,
Nej, till tredje Gustavs fana
Kom han, rakt från första dagen
Som en slant till krigsman slagen;

Drack av fröjd, blev vild om kvällen
Och slog buckla på geväret;
Nästa morgon fick sig sällen
Litet fuktel för besväret.
Väbeln sade: 'Tag ej illa,
Så är tjänsten, gubbe lilla!
Har du mjuknat nu till början?'
'Jo', sad' Munter, 'tack för smörjan!'

Nykter var han ock alltsedan,
Hurtig, nöjd och oförtruten,
Fick i första dusten redan
Vänstra skuldran genomskjuten.
Döbeln stod då bland de sina,
Hörde samma kula vina:
'Den gick nära, barn, vem fick'en?'
Munter svarte: 'Jag var pricken.'

Knappast läkt på nytt den gången,
Fick han åter lyckan pröva,
Fick, i en kosackhop fången,
Sina breda fötter öva;
Tvangs att följa, halva milen
Stäppens fåle, snabb som ilen,
Tills av några djärva kunder
Han blev frälst som av ett under.

Svetten svällde i hans panna,
Hjärtat slog och barmen hävdes,
När han äntligt kom att stanna; -
Dock god min behölls och kvävdes.
'Fick du trava?' ljödo ropen
Skämtsamt ur den ystra hopen,
'Hur gick färden, hur var stigen?'
Munter svarte: 'Tämmeligen.'

Kort därpå blev Armfelt slagen;
Munter blodbestänkt, ja, färgad,
Stod sin fana närmst den dagen,
Genom honom blev hon bärgad.
Nu vasserra, äntligt fick han
På den fästa, gråa brickan
Svärdsmedaljens hederstecken;
Munter sade lugnt: 'Å näcken!'

Som han var i dessa strider,
Lika nöjd och oförfärad
Var han allt till sista tider,
Endast mer bemärkt och ärad,
Var nu grå i skägget vorden,
Kanske än mer karg på orden,
Men i eld och rök och flamma
In i döden än densamma.

Sent på ett besök i våras
Kom hans mor till bivuaken;
Då fick Munter lov att tåras,
När han såg den gamla draken;
Satt ock sedan långt på natten,
Teg och log och såg på skatten.
Detta möte var det sista,
Nu lär gummans hjärta brista.

Aldrig nej, vadhelst hon sade;
Till vart ord från moderns tunga
Endast ja och ja han hade,
Tills hon äntligt hördes sjunga:
'Käre son, var ej förvägen!
Håll dig skaligt, gå ur vägen,
Bättre fly än illa fäkta!'
Då sad' Munter: 'Pass, ursäkta!'

Nyss på orderna vi läste,
Hur, liksom att föra ordet,
En granat kom in och fräste
Mellan herrarne kring bordet.
Munter, van att röra bränder
Spottade i styva händer
Och fick gynnarn över nacken,
Flink att skynda ut på backen.

Dörren hann han, klippte sedan
Genom farstun ut i rycken,
Stod så när på trappan redan,
När granaten sprang i stycken.
Det var Munters bragd den dagen.
Nu så låg den tappre slagen,
Dock, till modet än behållen,
Sad' han endast: 'Fan tog bollen'.

Än i dag, när morgon grydde,
Höll han kvar av liv en gnista;
Ingen klagan, hållning prydde
Veteranen i det sista.
'Stackars gubbe, ena armen,
Den är borta, hela barmen,
Full med skärvor av granaten!'
Munter sad': 'Hon sprack, den saten'.

Sådan slöt han, sådan var han,
Karl i början, karl i slutet,
Trög i ord, men kvick i faran,
Med om saken oavbrutet.
Van att handla, ej att pråla,
Van att sakna, van att tåla,
Var han man att allt fördraga,
Allt, ja, utom ett - att klaga.

Kunde världen oss betala
Våra bistra dar och nätter,
Ägde de ett språk att tala,
Finlands genomblödda slätter,
Kunde härens fanor säga,
Vad en Munters likar väga,
Mången med galon på rocken
Fick då buga för en tocken.

Ja, min gamla barm känns höjas
När jag honom minns i ledet;
Skulle dödens fåror plöjas,
Vänner, det var häst i redet;
Aldrig ängslig och förlägen,
Bara hejsan och ur vägen,
Gången jämn och efter trumman,q
Framåt, det var huvudsumman.

Och hur var han dock ej boren
Vänfast, trofast, lugn och stilla!
Som ett barn, fast grå till håren
Ville han knappt ovän illa.
Fienden var för hans händer,
Vad tobaken för hans tänder:
Bägge sleto press och våda,
Dock som kära plantor båda.

Heder över honom, heder
Över krigarn, där han gömmes!
Mannamod och mannaseder
Akte, att hans namn ej glömmes.
Inga slavar trampe kullen,
Där den tappre bor i mullen,
Nej, en ätt av gamla stammen
Skydde ständigt graven. Amen!

När korpralen slutat hade
Och steg ned från vigda sanden,
Tog genralen själv en spade
I den segervana handen.
Det var han, som sist av alla
Sakta lät på graven falla
Litet stoft av fosterjorden;
Men han talte. - Glöm ej orden!

Vad han sade, föll i tycket,
väckte tankar mångahanda,
Fast det ej var grant och mycket,
Endast talt i Munters anda;
Nog det var att vittne bära
Om vår trohet, om vår ära.
Nog också till krigarns minne; -
Orden lydde: Han var finne.






Von Essen

      [nästa] | [topp]


Han stod på sin farstutrappa
Med mössa av krigarsnitt,
Med sporrar och ryttarkappa;
Han ägnade göra sin ritt.

Han stod där sjuttiårig,
En kämpe till min och blick,
Smärt, högrest, silverhårig;
Där har du hans yttre skick.

Men vad vållar gubben vreden?
Han stampar helt vilt av harm.
Vi leva ju mitt i freden,
Hur gör han sådant alarm?

Betrakta blott lugnt processen,
Så farligt är ej därmed;
Du ser den gamle von Essen,
Du ser hans vanliga sed.

Nu ropar han. Lyss till orden,
Nu ger han reson och skäl:
Matts kusk, du mitt straff på jorden,
Dig borde jag rakt slå ihjäl.

Hur länge skall här jag bida
Allt för din sömnighets skull?
Du känner, när jag vill rida,
Du vet, när timmen är full.

Och kusken, han kom ur stallet
Med skymmeln stolt att se;
Att han sovit, det var ej fallet,
Han vaknat för fort kanske.

Med huvudet högt uppburet
Framledde han hingsten stum.
Blixt, dunder! Det ädla djuret
Stod skälvande, höljt av skum.

Han steg från sin farstutrappa,
Genraln, i sitt bästa skick,
Med sporrar och ryttarkappa;
Då föll på skymmeln hans blick.

Han stod som av åskan slagen,
Han trodde sitt öga ej:
Säg, skurk, är min syn bedragen,
Är detta ditt verk? Säg nej!

Men dukar du opp en fabel
Och ljuger mig full här nu,
Så går jag och tar min sabel
Och klyver ditt huvud itu.

Det var Matts kusk, soldaten,
Han blev ej så lätt försagd;
Väl hade han gjort mandaten,
Men svarade själv för sin bragd.

Hur? Ljuga här? stolt han sade,
En skam är att misstros så.
Väl svårare skuld jag hade
Och ljög ej, herre, ändå.

Här kom en kosack på vägen,
Han skröt med sin flinka rapp.
Vad? Skulle jag bli förlägen?
Jag red med honom i kapp.

Von Essen, sjuttiårig,
Med flammande eld i barm,
Smärt, högrest, silverhårig,
Han hoppade högt av harm.

Bort, skrek han, du fräcka sälle,
Till stallet igen, och minns
Att hämta i skymmelns ställe
Den grövsta piske, där finns!

Han var en man, soldaten,
Som stått för kulor och död,
Som tagit sin kost av staten;
Nu åt han von Essens bröd.

Han gick helt stum och sluten,
Men hans öga, det brann i glans;
Han gick och kom på minuten
Med den grövsta piske, som fanns.

Han räckte den åt sin herre:
Jag var man i mitt led också,
Och sköts det, sköt jag värre,
Och stacks det, stack jag som två.

Skall nu som en häst jag smaka
Er snärt, då jag gjort som bäst,
Så sparkar jag upp tillbaka
Och sparkar ock som en häst.

Genralen, han hörde hotet,
Helt rak tillbaka han steg,
Han tycktes ej ha emot'et,
Han såg på mannen och teg.

Och allt som han såg, så höjde
Han högre sin resliga kropp,
Och allt som han teg och dröjde,
Så klarnade anletet opp.

Och hör du, skrek han omsider,
Var fick du ett sådant mod?
Det där är från forna tider,
Det där har vuxit i blod.

Jag ser det ej första gången
I dag, jag har känt det förut.
Jag såg det hos mången, mången
I själva hans dödsminut.

Jag sett det, där Finlands fana
Glatt fläktat på segerns fält,
Jag sett det på nödens bana,
I slagnas isade tält.

Och skulle, när du dig skickar
Så manligt som nu, min son,
Och skulle, när så du blickar,
Jag ge dig åt piskens hån;

Vid himmelens Gud och Fader,
Då vore jag aldrig värd
Att nämna de tappra rader,
Bland vilka jag höjde mitt svärd.

Gå, sök dig en vän här nära,
En duktig och stursk kamrat,
Och drick ett glas för vår ära,
Här har du en blank dukat!

Och tack för det vackra minne,
Du väckt i mitt hjärta, du,
Och tack för ditt arga sinne, -
Och drag åt helvete nu!

Han strök sig om ögonbrynen,
Det tycktes hans blick var skum,
Han svängde sig, barsk i synen
Och gick tillbaks till sitt rum.

Det var densamme bjässen,
Jag mindes sen fordomdags,
Det var densamme von Essen,
Som stridde i Savolaks.

Färm var han, aldrig dåsig,
Nu bar det ändå till fjälls.
För kölden han dragit på sig
Storstövlar och vargskinnspäls.

När så han gick mot faran,
Som vanligt i främsta led,
Och skönk i den brustna skaran,
Var gång han sin fot stack ner.

Då svettades gubbens panna,
Då kände han tung sin plikt,
Då måste han stundom stanna
Inunder sin gräsliga vikt.

Men framåt! skrek han åt hären
Med samma eld ändå,
Och bären mig, gossar, bären,
Ifall jag ej orkar gå.

Tre ting i lust och smärta,
Dem ägde han, käck och god:
Stolt själ och lättrört hjärta
Och brinnande hetsigt blod.

Trosskusken

      [nästa] | [topp]


Gamle Spelt, skall han så helt förgätas? Nej!
Han var kusk vid trossen, högre var han ej,
Hade som hans likar måst i glömska falla,
Om han ej fått namn som latast bland dem alla.

Pengar värd var gubben ock att se uppå,
Han och hästen, som han körde, likaså.
Höll den ena sina steg med två ben dyra,
Tycktes knappt ett pris förslå för den med fyra.

Sådan var farten, sådan var ock rykt och ans,
Lika tovig gubbens lugg och hästens svans.
Grålle bar från eget stall sitt damm i världen,
Och sitt sot på näsan Spelt från egna härden.

Där de syntes så alltjämnt i trängen sist,
Är det säkert, att på skratt var ingen brist;
Hästen gick i sömnen, gubben sov på kärran,
Hur den gamle hölls på lasset, vete Herran.

Sakta bar likväl det framåt, småningom,
Högre, högre upp mot nordens bygd man kom;
Halva Österbotten snart han genomfarit,
Var dock allt detsamma, han i Nyland varit.

Och på lika sätt gick även färden till,
Samma skratt, var han for fram, var han höll still,
Och vid skrattet klatschar, det var klippt och skuret,
Än på gubbens rygg och än på kreaturet.

Ingen ändring dock i skick och lugn och fart,
Spelt han var ohjälplig, det var uppenbart;
Ingen piske bet på gubbens tjänstekläder,
Och i tjänsten bar ock Grålle barkat läder.

Så omsider nåddes Siikajokis strand,
Blott en frusen flik fanns kvar av fädrens land,
Även denna skulle snart till byte lämnas;
Dock, en stark kan brytas, och en svag kan hämnas.

Före kväll var vunnet härens första slag,
Flyktens dag förvandlad till en segerdag,
Återsvalla skulle en gång jagad bölja,
Strömmen ändras, den förföljde nu förfölja.

Snart också från man till man en maning lopp:
Nästa morgon allt i skick att bryta opp!
Här och tross skall innan natt i ordning lagas,
Och med fröjd mot söder sen, så snart det dagas.

Allt var ordnat, det blev natt, man sov i fred;
Endast unge fänrik Blume sov ej med.
Eld och iver brände i hans tappra sinne,
Stugan blev för kvav, han fick ej ro därinne.

Ut på trappan kom han. Mörkt och tyst var allt,
Fästets stilla stjärnor lyste klart och kallt,
Blott i öster, mellan skogens toppar dragen,
Sågs en blekröd strimma gry, en rand av dagen.

Ingen mänska skönjdes, lass och vagnar blott,
Utan förspann, vända norrut, som de stått;
Allt var som det varit, intet annorlunda;
Samma färd som hittills tycktes åter stunda.

Samma färd? - Nej, något olikt fanns ändå,
Fast ej blicken strax i skuggan föll därpå;
Just den sista kärra, som åkt upp i ledet,
Den stod omsvängd nu och hade häst för redet.

Och vid tygeln ren i skick en man sig ställt,
Blume trodde ej sitt öga, - det var Spelt;
Gamle Spelt, som nedböjd genom landet farit,
Var ett huvud högre nu, än förr han varit.

Rak som trots en yngling bar han sina år,
Djupt på skuldran föll hans vackra silverhår,
Anletet, med kinden slät och näsan tvagen,
Sken i mörkret nu mer ljust än förr om dagen.

Unge Blume visste knappt att fatta sig:
Vilket under, gubbe, har förvandlat dig?
Du, mer lat och sotig förr än likar andra,
Står nu putsad främst och främst beredd att vandra.

Vem har tvått ditt anlet rent från sot och damm,
Vem har pressat i din gråa lugg en kam,
Vem har fått dig väckt, det är dock huvudsaken,
Du, som knappt på själva dagen förr hölls vaken?

Unge herre, hördes lugnt den gamles svar,
Långsamt far man, när från eget land man far.
När man ser sitt folk med skam fly unnan bara,
Då är bättre sova, än att vaken vara.

Varför skulle jag mitt gamla anlet två?
Mera öppen hade blygseln synts därpå.
Gärna tog jag mot och tålte spe och snäsa;
Sorg jag bar, och därför bar jag sotig näsa.

Nu är allt förändrat, finska hären stritt,
Finland ligger för oss öppet himmelsvitt,
Ingen fläck skall mer på landets ära stanna;
Nu kan mannen visa ren och klar sin panna.

Kalla folket upp, låt röra trumman snart,
Natten är förliden, dagen lyser klart!
Förr så var det brådska, då vi mest bort rasta;
Ädle, unge herre, nu är tid att hasta!

Wilhelm von Schwerin

      [nästa] | [topp]


Och överstelöjtnant Druva han stod
Bekymrad nu:
Här dugde ej att ha sprucket mod,
Det brast itu.
Nu ser jag fienden rycka an,
Mångdubbelt starkare kommer han,
Och order har jag att stanna
Och slåss till sista man.

Och hade jag helst vid kanonerna där
En veteran,
En man, som vant sig att bruka gevär,
En krutsprängd fan;
Men nej, en yngling, spenslig och fin,
En femtonåring, en grev Schwerin
Skall svara för batteriet,
Vad håller en sådan för min?

Han red till ynglingen hän med hast,
Sin hand han bjöd:
Min vän, snart spelas här höga kast
Om liv, om död,
Död, säker död, om ni står er slätt,
Men liv kanske, om ni siktar rätt.
Dö, leva, det får ni, herre,
Men vika, nej pass för det!

Jag ser er stå här så späd och vek,
I storm ett rör;
Ni har ej prövat en sådan lek,
Min sorg det gör.
Den leken leks ej till tidsfördriv,
Så känn på hjärtat och svar mig giv:
Skall ni våga i dag, om det gäller,
Blankt offra ert unga liv?

Herr överstelöjtnant, ni drar ert svärd
Med årbräckt hand
Och vågar dock bjuda ert liv som gärd
För kung och land,
Jag har ett liv i sin styrkas vår,
Det bott i mitt hjärta blott femton år,
Säg, skall jag ej våga det bjuda?
Jag vill se, vem min gärd försmår!

Den gamle Druva han spände sin blick:
Det där klang stål!
De orden, herre, de slogo ej klick,
De råkte mål.
Så må jag kalla er vek ej mer,
Men tacka Gud, att han gett mig er,
Ty hjärtat är det, ej armen,
Till slut dock, som kraften ger.

Snart ljödo kanonerna, ynglingen stred
Sin första strid.
Hans folk, svårt härjat, till flykt sig spred,
Han själv höll vid.
Hans batteri var hans härd, hans hem,
Han skötte dess eld, han tjänte för fem:
Där kom en skara kosacker,
Han svedde skägget på dem.

Han fick ett ögonblick rast, han sprang
Hän till sitt folk,
Hans ord bröt sinnen, hans stämma klang,
En vredens tolk.
En stund blott än, och sig allt förbytt,
I strid var åter hans trupp, som flytt,
Han själv vid den älskade härden
Och elden i fart på nytt.

Och Druva han såg med förundran uppå,
Fast långtifrån:
Ett mästerstycke jag kalla må
Slikt lärospån.
Vinns sådan ära med första språng,
Vad hinner han ej, om hans tid blir lång?
Gud skydde den ädle gossen,
Han för arméer en gång.

Men dagen slöts och dess kamp bröts av,
Då kom Schwerin;
Han stått mot svallet av stridens hav,
Fast späd och fin.
Då han kom med kanonerna åter i hamn,
Då ropade grånade kämpar hans namn,
Och vid högt hurra slöt Druva
Den tappre i faderlig famn.

Den unge hjälten! Hans namn gick opp
Med tidig glans.
Ej sågs en bana mer ljus av hopp,
Mer skön än hans.
Hur blev den banan ej kort ändå!
Ett månvarv hunnit ej halvt förgå,
När till närmaste griftvalv vägen
Var måttet på den också.

Dock än ett minne åt sägn och sång
Han hunnit ge,
En strid han kämpat ännu en gång,
Den skönaste,
Förrn döden nådde hans unga barm,
Förrn pulsen stelna, som slog så varm,
Förrn fåfängt vinkad av bragden
Låg vissnad hans domnade arm.

Det var när Oravais blodiga dag
Till sorg gick opp,
När segern själv blev ett nederlag,
Som bröt vårt hopp.
Då, säger man, strålade klarast hans mod,
Då träffade säkrast hans vingade led,
Då eldades varmast kanonen,
När han stänkte den röd med sitt blod.

Då, säger man, hade han dignat ned
Till sist vid den,
Men kringränd rest sig mot fiendens led,
Med svärdet än,
Och ropat sin skara och ilat förut
Och brutit sig bana och huggit sig ut
Och fallit först, när de sina
Kringjublad han nått till slut.

Han hade sitt sextonde år ej nått,
På bår ren lagd.
Långt var det liv dock, han leva fått,
Om liv är bragd.
Ack, mången grånat i ärans glans,
Som fäst med glädje sin strålande krans
På den femtonåriges hjässa,
Om i byte han vunnit hans.

Han hade sitt sextonde år ej nått,
Ja, ung han dog;
Dock sörjde en blödande här hans lott,
Själv prövad nog;
Dock stod kring hans läger i tyst förbund
Av krigets ädlaste kämpar en rund,
Och vad för de tappre han varit,
Det syntes i denna stund:

Ej veklig klagan, blott saknad tung,
Blott sorg var spord.
Till hjältens ära, som dog så ung,
Ej föllo ord;
Men Vegesack prisade livets vår,
Och Adlercreutz smekte den bleknades bår,
Och ur Druva såg man pressas
Rart vin - en stor, klar tår.






N:r femton Stolt

      [nästa] | [topp]


Den sköna dagen på Lappos fält
Var ändad, och segerglad
Red Döbeln fram, där hans här sig ställt,
Längs hela dess stolta rad.

Han tackade vänligt var trupp därvid
Med en krigares enkla ord
För trofast hedet, för manlig strid
Och för kärlek till fosterjord.

Han nådde sin yttersta flygel till slut
Vid aftonens sista glans;
Han tackade skaran där, som först;
Den fördes av kapten Schantz.

Den glesnat mycket, han såg det väl,
Fått luckor i varje led;
Snart fäste dock annat genralens själ,
Och nu ryckte han fram därmed.

Man märkt vid talet från stund till stund,
Hur han blickat åt sidan ren
På en tiggarskepnad, en trasig kund,
Som stod där tyst och allen.

Nu gav han mannen en vink: Du, du
Därborta, kom hit, tag mod!
Du var oss närmare dock än nu
I dag, där det gällde blod.

Säg, har du glömt hur du tog dig gevär
Ur en fallen krigares hand
Och skyndade efter min tappra här
I stridens hetaste brand?

Då vi döko i åkern, hann du oss opp
Och dök som de övriga med,
Då den syntes ånyo, min segrande tropp,
Då slogs du i främsta led.

Då man stormade byn mot kanonerna än
Och jag kastade blicken dit,
Då såg jag din trasiga jacka igen
Först uppe på batterit.

Det där var hurtigt: ett slikt försök
Kan bäras i ryktets famn;
Så gala öppet, min käcka gök,
Låt höra till först ditt namn?

Vad namn i världen jag fått av präst,
Har ingen sig fästat vid;
Men fähund har man mig kallat mest
I hela min levnads tid.

Bra! Kasta namnet tillbaks på dem,
Som gett det, och tröstad var.
Men säg mig blott var du har ditt hem
Och var du har ditt försvar!

Han viste på vägen vid kullens rand:
Mitt hem på denna jag har.
Han viste sin knutna, väldiga hand:
Och här, här har jag försvar.

Ditt hem går an, ditt försvar är gott;
Ditt yrke, det är dock, säg,
Att stjäla i kyrkor, att snatta smått,
Eller röva på allmän väg?

Och hade jag stulit stort eller smått,
Visst ägde ett öre jag dock;
Och hade jag plundrat en tiggare blott,
Visst bar jag en helare rock.

Då strålade Döbeln av välbehag:
Von Schantz, herr kapten, hör hit!
Vem var den tappraste man i dag,
Som föll här i kompanit?

Låt hämta hans ränsel, hans rock, hans hatt,
Hans plit och gevär också:
Hans ädla namn och hans krigarskatt,
Den här skall i arv dem få.

Man kom med vapen och dräkt i hast,
De burits av femton, Stolt.
Von Döbeln log med ett ögonkast
På sin skyddslings trasiga kolt.

Stolts rock är blodig, det fordras mod
Att dra det plagget uppå;
Men Fähund, ser jag, har tjockt av blod,
På egna klutar också.

Så byt och kläd dig i uniform
För fronten här uppenbart!
Du gick framför den vid dagens storm,
Jag vill se dig inom den snart.

Han bytte dräkt, och hans kind den brann,
Sen han vapen och rustning fått;
Och tyst kom Döbeln och ställde sin man
I luckan, där femton stått.

Och nu så är du en ung soldat
Av äktaste skrot och hålt,
Och nu så är du vår krigskamrat
Och numero femton Stolt.

Så var till mod och till hjärtelag
Densamma du var förut,
Men nämns du fähund från denna dag,
Så drag din plit och säg: hut!

Den nye krigarn, till denna stund
Hans bröst höjts lugnt som ett valv;
Vid dessa ord från genralens mund
Man såg dock, att djupt det skalv.

Han hade smakat ej ens som stöld
En fröjd i sin levnads dar;
Hans tårar, frusna i livets köld,
Ej runnit sin barn han var.

Nu sken på hans hjärta för första gång
En strimma av sol och vår,
Och ur smultna källor med hejdlöst språng
Framströmmade tår på tår.

Och får jag vara i lust och nöd
Soldat, bland de tappre en,
Så säg, när gäller det kamp och död?
Gud give i morgon ren!

Bröderna

      [nästa] | [topp]


Du nämner mörk en Wadenstjernas namn?
Jag vet, du syftar på en dyster sägen:
Hur sökande mot livets storm en hamn,
Hans broder kom, men stöttes från hans famn
I natt och dimmor åter ut på vägen.

Till Svansjöns nejd nån gång din kosa ställ;
Där syns en gård, som höga björkar värna.
Vid solljus middag, eller kolsvart kväll
Träd in i detta gästfritt öppna tjäll,
Där bor den gamle Johan Wadenstjerna.

En enkel hjärtlighet, en flärdlös tro
Från första stund skall du hos honom röja
Och känna dig så väl, så full av ro,
Som skulle i ditt eget hem du bo
Och vid din egen faders sida dröja.

Nämn endast ej ett namn, ett namn, som må
Om ock för evigt plånas ur vårt minne,
Säg allt, och lugn han höra skall därpå,
Men nämn ej ordet Sveaborg, ty då
Är friden bruten och i storm hans sinne.

Allt vad hans hjärta fordom tjustes av,
Hans folk, hans hand, dess trohet, kraft och heder,
Allt, allt, vad förr hans ande vingar gav,
för honom sänkts i denna klippas grav,
Förkastat, skändat, härjat, trampat neder.

Och därför skakas han sen många år
Av gravens namn, var gång han det måst höra,
Och därför bränner i hans själ dess sår,
Och därför reser sig av harm hans hår,
När ljudet Sveaborg blott når hans öra.

Det var en vinterafton, mörk och sen.
Den gamle, utan minnens skuld, och utan
En framtids fruktan, satt vid brasans sken
Och hörde lugn, hur stormen ute ven
Och drev i bistra skurar snö mot rutan.

Han satt allena nu. Sin hand han räckt
Nyss till godnatt och lämnat sina kära,
När plötsligt han, ur vilans drömmar väckt,
Såg dörren öppnas och i snöhöljd dräkt
En vandrare hans bonings skygd begära.

Han såg och såg. En rysning genomfor
Hans hjärtas djup, när han den komne kände.
Det var en främling ej, det var hans bror,
Av samma fader född och samma mor,
Den man, som till hans tjäll i natten lände.

Det var den broder, som i forna dar,
Då i sin faders hem de växte båda,
Av syskonskaran honom kärast var,
Det var den ende, som han ägde kvar
Och ej på nitton år fått återskåda.

Dock, ingen skuldlös främling hade dröjt
Så lågt vid dörren, som den komne dröjde,
Och ingen okänd gäst så stum sig böjt,
Så tveksam bidat, sådan bävan röjt,
Som den en broder nu för broder röjde.

Ej ord, ej ljud. Minut uppå minut
Liksom för döda komma fick och vandra;
Tills, som i bön så stilla, dock till slut
Den bror, som kommit, syntes breda ut
På avstånd sina armar mot den andra.

Ett ögonblick var hjärtats språk förstått
Och tycktes Johan Wadenstjerna skaka,
Det var en kort sekund; när den förgått,
Han vände stel sig bort, med handen blott
Den bjudna famnen visade tillbaka.

Då ljöd omsider den förskjutnes röst,
Djup, hemsk och dyster som en suck ur graven:
Låt isen smälta, broder, i ditt bröst,
Giv ej förakt åt den, som söker tröst,
Och bryt ej över en förkrossad staven.

Ja, jag har felat. Mig ock ödet fött
Att bära nesans börda av den dagen,
Då finska krigarn gav sig, förrn han blött,
Då Sveas stolta borg, förrn kula stött
Mot dess granitvall, fegt blev skänkt och tagen.

Men var jag man att spränga pliktens damm
Och rycka till mig händelsernas roder,
Var jag den starke, som bort träda fram?
Dock, att jag det ej gjorde, är min skam;
Säg så, men krossa mig med hat ej, broder!

Han slöt, hans panna sjönk, hans stämma dog
Uti en ström av tårar, bittra, strida.
Han hade talat till en broder nog,
Och nu med öppen famn ett steg han tog
Och tycktes av hans famn ett möte bida.

Då höjdes våldsamt gamle Johans barm,
En storm var lös däri av harm och smärta;
Men stum från väggen ovan stolens karm
Han ryckte ned och höll med säker arm,
Till svar, en spänd pistol mot broderns hjärta.

Så är den hemska sagan om de två,
Mer mörk kanske, än jag förmått att skildra;
Har du, som hört med fasa nu därpå,
För strängt den stränge dömt, så hör också
Ett ord av frid, som må din dom förmildra.

Det sägs, sen brodren tröstlöst vandrat, att
Den hårde brodren sina ögon täckte
Och utan sömn och utan vila satt
Och grät om kvällen, grät den långa natt
Och grät än som ett barn, när morgon bräckte.


Landshövdingen

      [nästa] | [topp]


Gror bragdens ära blott på stridens mark,
Där tappre krigarn fuktar den med blod,
Kan ej den vapenlöse hälsas stark
Och visa hjältemod?

I djupa Finland bortglömd fanns en man,
En fridens man allt från sin ungdom hän;
I fridens värv ren grånad, styrde han
Som hövding nu sitt län.

Wibelius var hans namn, av anors glans
Omstrålat ej, men vördnadsvärd ändå,
Ty namnets ära var, att det var hans,
Hans adel föll därpå.

Han ägt sin mannaålders gyllne tid
Av lugna mödor; den fanns mer ej kvar.
Nu var hans fosterland i kamp och strid,
Och gammal själv han var.

Av härar omvärvd, sliten som ett rov
Emellan vän och ovän växelvis,
Fick han var stund för segrarens behov
Ge frid och lugn till pris.

Att värna rätt, förmedla bördors last
Han som en helig plikt sig föresatt,
Och därför var hans dag och utan rast
Och utan sömn hans natt.

Så satt en gång han på sitt ämbetsrum,
Blott han med två hans sekreterare;
Han syntes bruten nu, hans läpp var stum,
Och tyste voro de.

Han önskat vila, vila en sekund;
Det var för mycket. Salens dörr slogs opp,
Han såg en krigare i samma stund,
Följd av en väpnad tropp.

Den ryska härens övergeneral
Var krigarn, ingen ringare person;
Han kom, steg fram och höll helt kort ett tal
Med hot i min och ton:

Herr hövding, Finlands kamp har nått sitt slut,
Oss tillhör landet nu med vapnens rätt;
Dock kämpa landets söner som förut
I Sveriges här för det.

Välan, här är en penna, sätt er, skriv
Ett kraftigt bud, en maning nu till dem:
Att den skall tryggad bli till gods och liv,
Som återvänder hem;

Men att, om någon brottsligt håller vid
Att strida mot sin herre och monark,
Hans släkt skall jagas utan nåd och frid
Ifrån hans gård och mark.

Har ni förstått min mening, ord för ord,
Så skriv! Han slöt med trotsigt välbehag.
Då stod Wibelius vid sitt domarbord,
Och där låg Sveriges lag.

Han sänkte tungt sin hand uppå dess pärm,
Hans blick, på boken fästad, lyste klar:
Herr general, här ni ser ett beskärm
För dem, ni hotat har.

Här är vår vapenlösa trygghet än,
Vår lag, vår stora skatt i lust i nöd;
Er härskare har lovat vörda den,
Den vädjar till hans stöd.

I den, sen sekler ren, det stadgat stått,
Att, bryter en, all skuld är endast hans,
Att mannen böter ej för hustrus brott,
Ej hustrun för sin mans.

Om det är brott att kämpa för sitt land,
Vartill vart ädelt hjärta svarar nej,
Så utkräv straff av män med svärd i hand,
Av barn och kvinnor ej!

Ni segrat, makten tillhör er i dag,
Jag är beredd, gör med mig vad ni vill!
Men lag skall överleva mig, som jag
Långt efter den blev till.

Han talte så. En bävan genomlopp
De båda unga männerna i saln,
Och nu han slog sitt klara öga opp
Och såg på generaln.

Det bistra uttryck, krigarns anlet haft,
Var borta, varmt han mötte gubbens blick;
Han tog hans hand och tryckte den med kraft
Och böjde sig och gick.

Och nu, med händren slutna som till bön,
Sjönk hövdingen i domarsätet ned;
Han kämpat ut, han njöt sin segerlön,
En överjordisk fred.

Och dessa vittnen två, som dröjde kvar,
De nämnde ofta sen med eldad håg
Om en förklaring stilla, underbar,
Som i hans anlet låg.

Att detta sken var himmelskt skönt, därom
Fanns blott en enda tanke hos de två;
Men varifrån det vackra ljuset kom,
Blev olikt tytt ändå.

Den ena höll det för ett yttre lån
Av dagens sol, som lyste mild och klar;
Den andra sade: Det kom inifrån,
Hans samvete det var.





Adlercreutz

      [topp]


Vem är den höge mannen där på älvens strand,
Som skådar över fjärdarna och fälten?
Hans skick, hans dräkt, hans läppars trots, hans blickars brand
Och svärdet stålblankt i hans manligt knutna hand,
Allt detta ger en bild av krigaren och hjälten.
Han står allena, ingen har han när,
Minutligt blott man komma ser och vandra
En ung soldat, som bud till honom bär;
Men framför honom och bakom står här mot här,
Med blod och dödar hotande varandra.

Inför hans öga ligger Siikajokis nejd
Så vinterödslig, som ett lik på båren,
Och för hans tanke än mer ödslig Finlands fejd
Med återtåg i blygd, med strid och ära väjd
Och ryska härens jubelhån i spåren.
Därav det mörker, på hans panna bor,
Den skugga, som de ädla anletsdragen
Har överhöljt som med ett sorgens flor:
Han ser sitt fosterland, en fattig, skyddlös mor,
Ett offer bli, på söners mod bedragen.

Den man, som detta skådar, skådar allt förött,
Att svika pliktens bud var ej hans vana:
Han är en man så trofast något land har fött,
En man, som prövat faror, kämpat, segrat, blött
Som yngling redan under ärans fana.
Du ser ett sinne, som ej bräckts, ej böjts
Av lust, av nöd, av låga eller höga,
Du ser en ande, som i stormar höjts,
Du ser den tappraste bland tappre, Adlercreutz: -
Han har de bilderna för själ och öga.

Och dock så är det han, just han, som nyss befallt
Det dystra sorgespelet börjas åter,
En hopplös färd, en vandring utan rast och halt,
En mistning steg för steg av hemland, ära, allt,
Vad blott ett brustet hjärta ej begråter.
Ett verktyg för en annan viljas lag,
Ej strid, men flykt han nödgats anbefalla,
Sin trogna här han ordnat ren till slag,
Men nej, den får ej slåss, den måste fly i dag,
Som den har gjort en dag förut och alla.

Han ser dess slutna skaror lösas åter opp,
I spillror söndras ordningen för striden.
Han känner detta folk i var brigad, var tropp,
Han levat deras liv, han hoppats deras hopp
Ej blott i dag, men långt förut i tiden.
Han vet, att denna här ej liknöjd går
De nesans steg, hans bud har föreskrivit,
Att bitter harm förtynger varje spår,
Han vet, att i vart bröst bor frätande ett sår,
Mer kvalfullt, än om dödens hand det givit.

O denna här! Han prövat har dess kraft, dess mod
I bättre dagar, längesen förflutna,
Han minns, hur glad för tredje Gustavs blick den stod
Och gick i striden fram och tecknade med blod
Sin bana mellan leder genombrutna.
Ja, det är samma här, han nu för an,
Föryngrad i en ätt, men ej en annan,
Och därför vet han, vad den vill och kan,
Och därför, när han ser den rygga, mörknar han
Och sänker, som av blygd, den stolta pannan.

Ren har i vrede Döbeln hunnit tåga av,
Sin tropp till färd syns Palmfelt sammantränga,
Och Gripenberg har sänkt sin segervana glav.
Var stund är dyr. Med storm går över istäckt hav
I massor fienden att vägen stänga.
Orörlig dock står Adlercreutz än kvar,
Ännu ett värv han har att övervaka:
På älvens is en bataljon han har;
Den får han ej i gång, den står vid sitt standar
Och viker ej ett enda steg tillbaka.

Den man, som för den, tröttnat att med flykt och skam
Ett slagfält ständigt byta mot ett annat,
Hans återtåg är gjort, och tyst och allvarsam
Står för sin front han nu, besluten att gå fram,
Om ej, så bli på platsen där han stannat.
Ej vill han stelna bort i polens snö,
Nej, hellre stupa, värmd av stridens flamma,
Ej vräkas som ett flarn på vredgad sjö,
Nej, kämpa som en man och sedan manligt dö;
Och truppen, som han för, den vill detsamma.

Det är von Hertzens trupp. Genralen känner den
Och vill ej överge sitt folk i nöden:
Hans egen hembygds hyddor fostrat dessa män,
Han kallar, bjuder, ber; men nej, de dröja än,
De trotsa honom, som de trotsa döden.
Vad under! Brusar han ej upp av harm
Vid detta trots? O nej, han står betagen,
Klar blir hans panna, blicken ljus och varm;
Man ser, en eld är lös i djupet av hans barm,
Och återskenet syns i anletsdragen.

Ett ögonblick, och se, hans eld har brett sig ut,
Så långt ditt öga hinner, skönjes branden.
Hans ilbud flyga, nya sändas var minut,
Och skaror svänga om, som skyndat bort förut,
Och Hertzens bataljon har stormat stranden.
Sprängt är vart hinder för dess segerlopp,
En mäktig här i hjärtat genombruten,
Och Åbos kämpar skynda mot den opp,
Och Gripenberg för fram sin tavasthus'ska tropp
Med högt hurra, i täta leder sluten.

Se dessa män! von Essen, djärv, vid svärdet van,
Med Heideman och Ramsay vid sin sida,
Se, hur i språng de rusa fram på blodad plan!
Och Lange, Kihlström, Bremer, Bröijer, Nordensvan
Och tusen än, säg om de lärt att strida?
Nu äntligt lösta ur ett hopplöst tvång,
Se de med tjusning ärans kransar viras:
Lång var förnedringen, de burit, lång;
Nu har för dem grytt opp en hedersdag en gång,
Och med en bragd för sekler skall den firas.

Förgäves tapper gör sitt motstånd än en här,
Som själv till denna stund ej motstånd prövat.
Rajevskis blixtar skrämma ej: det namn, han bär,
Så skönt, så fruktat nyss, är dömt att slockna här,
Sin trollmakt avklätt och sin glans berövat.
Dock än en strid. Hans rader fly, men snart
Med nya massor ses han spetsen bjuda,
Och Finlands kämpar hejda ren sin fart;
Då hörs i fjärran än, men var sekund mer klart,
Den stolta Björneborgska marschen ljuda.

Han kommer, Döbeln, på sin vapenbroders bud,
I sträcktåg har han hunnit framom tiden.
Ett jubel hälsat ren hans kända toners ljud;
Nu syns han. - Adlercreutz, som eldad av en gud,
För vid hans sida hans kohort i striden.
En stund blott flammar kampens låga än;
I nästa stund då är den ren förbrunnen,
Och Siikajokis fält är vårt igen,
Och flyktens nesa tvådd med blod från tappre män,
Och deras första, stora seger vunnen.

Han, som en gång på våra kala drivor stod
Och kunde för sitt land dock kärlek bära,
Han, som för detta land göt glatt sitt varma blod,
Han, som då allt gavs bort, än ägde kraft och mod
Att träda fram och rädda Finlands ära,
Han vilar nu. Den starke har fått frid,
I Sveas trygga jord hans aska gömmes,
Och även där han kämpat skönt en strid,
Och ingen skådar än en gryning av den tid,
Då han av Sveas stolta folk förglömmes.

Men om i hjältars land, i sena framtidsår,
Hans bragder blekna bort för större minnen,
Och vid hand namn ej mer ett hjärta eldat slår
Och enslig, obesökt, med nötta runor står
Den grav, vari han göms, den trogne finnen,
Då har hans lov, hans ära än ej dött,
Då skall hans ande ila över haven
Med stolthet till det land, som honom fött:
Här glöms han aldrig, här har för sitt folk han blött,
Här skall han leva, om ock där begraven.

[topp]

[tillbaks index] | [text- diktarkivet] | [Johan Ludvig Runeberg dikter]