[text- diktarkivet] | [tillbaks index]

[Till Jo. Jo.(Johan Jolin)]
[Till Fredrik Scholander på Fredriksdagen]


[Johan Jolin - länk till en dikt]
[Sven Scholander (sonen) - länk till en visa]



[topp]

Till Jo. Jo.

Två tusen solår snart förgått
så hyggliga och sansade,
se´n stolt Herodia dansade
sin bibliska gavott.

Men hennes kavaljer var lat,
med benen ej han drillade.
Hans huvud låg och trillade
i danstakt på ett fat.

Och purpur stritt ur halsen dröp
för var gång fatet vickade,
Herodias´ pappa nickade
så nöjt. Han satt och söp.

Men Johan kallades dansörn.
Hans dag med kransar viras än,
med dans och flämtlåt firas den,
med druvblod i vart hörn.

Det blodet gjuts ur flaskans bål -
snålt, kannibaliskt dricka vi,
och likt Herodes nicka vi:
Skål, gamle Johan, skål!

Vännen Acharius.

[topp]

Till Fredrik Scholander på Fredriksdagen 1880.

Tvi mig, som skamligt glömde af -
ej Fredrik, den bekransade,
fint knäfvelbåreansade -
men dag, som honom livet gaf.

Midsommaraftonen var hans.
I nöjets hav som simmare
jag glömde mig som rimmare
och kom förutan lagerkrans.

Nu är det Fredriks sköna dag!
Visst hundra hakar regnar det,
men mig som gartner fägnar det,
på lyran slår jag jubelslag.

Nu är det Fredriks namnsdagsfest;
nu står jag här som drillare;
min sångmö, håll mig stillare,
jag annars glömmer mig som gäst!

Anförare för damer sex!
Fruntimmersveckans löpare,
du store väderdöpare!
Din nederbörd gör mig perplex.

Tack för poemet, 'skaldekung'!
Då du mig, Johan hyllade,
ditt versslag mig förbryllade;
jag stjäl nu guldmynt ur din pung.

Med dina rim, bålstore karl!
jag nu försöker röra mig,
fast de hardt när förstöra mig.
Hell dig, o Fredrik! Sångens Jarl!

Jag blott en enda Fredrik minns,
ty alla andra glömmer jag,
och blott för honom tömmer jag
hvar droppe, som i glaset finns.

Fredrik den store! Hvad var han?
Vår Fredrik, ordensprackaren,
se´n Adolf Fredrik, stackaren?
Småkryp allenast, alle man.

Min Fredrik, han är allt för mig,
den bäste bland Scholandrarne.
Ja, jag gör neder klandrarne,
om de af harm förklara krig.

Hans snille, syrka och vigör,
och så de många witzarne
och - trots små ålders-ritsarne
på kind och panna - så´nt humör.

Nu njuter han af permission.
Tvärt börja käggelorg´erna.
Men frun förgäter sorgerna,
ty hennes gud är hans person.

Der kilar han i sin kanot
till Lidingövärdshusflickorna, -
som trippa sött med brickorna -
och slungar djerft sitt mazurklot.

'Kringskuren kung' det slår han helst;
slik är han som politiker;
som hofman var han kritiker,
thy blef han från sitt hofliv frälst. - -

Nu är det slut på min salut!
Ack Fredrik hjertefångare!
Tag från din namnsdagssångare
med huldhet mot hans verstribut.

[topp]
[text- diktarkivet] | [tillbaks index]