Startsida

Strof nummer

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51 52 53 54 55 56 57 58 59 60 61 62 63 64 65 66 67 68 69 70 71 72 73 74 75 76 77 78 79 80 81 82 83 84 85 86 87 88 89 90

Sinclairsvisan

1.
Sist, när på ljuvlig blomsterplan
jag mina lamm utförde,
Och satte mig, som jag var van,
där jag bäst lärkan hörde,
så kom till mig en gammal man,
beprydd med silverhåren.
Han såg mig ganska gunstigt an
och hälsade: "God måren!"
2.
"Hör", sade han, "kom Celadon,
följ med mig litet stycke!
Lägg från dig dina lapprisdon!
Du skall få höra mycke."
Jag steg strax upp, lad´ flöjten bort,
tog gubben uti handen,
och kommo vi strax, innan kort,
till obekanta landen.
3.
En fasligt berg mittför oss var,
det jag rätt häpna´ före.
Men gubben sade: "Å, var karl!
Vi så ej hisna böre.
Säg! Vet du ej, att veklighet
har aldrig vunnit ära,
men däremot manhaftighet
ses alltid kransar bära."
4.
Härav så blev jag fuller styrkt,
men åter´gen förskräckter,
när gubbens hand med rostig dyrk
åt bergets port blev sträckter.
Jag ville rymt tillbaka; men
han fattad´ mig i armen
och sade: "Har du då, min vän,
ej hjärta uti barmen?"
5.
Jag måtte ropa eller be,
det halp dock intetdera,
jag skulle in. Vi fingo se
i berget gubbar flera,
dem jag dock alla trodde väl,
emedan som jag visste,
att de en svensk uppriktig själ
i skrynkne lemmar hyste.
6.
Vi gingo dessa snart förbi
i våra skumma salar,
men fingo därpå genast si
täckt liljeklädda dalar
och lundar av cypresseträd
samt cederprydda höjder.
Vi togos mot av en allé,
som var av lindar böjder.
7.
En äkta sol, med silversken
och pärlestrålar höga,
i klara vassen därpå ren
begynte sig att löga;
hon klädde präktigt guldmoär
uppå agatebergen
och gjorde himlen klar och skär
i höga safirsfärgen.
8.
Beredde fågelsvärmen nu
med gäll-ljudd silvertunga
för denna gyllne purpurbrud
begynt till att sjunga.
Kristallekällan, som utför
demanteklippan kullra´,
hon vid sin klara uppgångsdörr
med pärleböljor pullra´.
9.
Inunder vart ett skuggrikt trä
gråhårige sig döljde,
dem Nöjet satt uppå sitt knä
och med sin mantel höljde
och gav dem nektar utur gull
och dem i kärlek kysste.
Med ett ord sagt: den ort var full
av allt, vad ädelt lyste.
10.
"Ack", sad´ jag, "täcke gubbe, vad
en sällhet du mig ämnat!
Jag är så hjärtans nöjd och glad,
att jag min´ får har lämnat.
Säg, får jag icke här med dig
bakom en buske leva
och uti himmelskt nöje mig
insvepa och inveva?"
11.
Men han mig svarad´: "Käre, håll!
Den, här skall bo och bygga,
han måste först på världens boll
slå odygden till rygga.
Ty utav alla, du här ser,
är ingen, som ej kämpat,
den ene mindre, andre mer
och henne förolämpat."
12.
Härvid jag pustad´ ängsligt till,
men fick ej tid att tala,
ty sinnet föll mig i en grill
och alltför ljuvligt dvala.
Emot oss kom en täcker park,
ett Floras mästerstycke,
där gudarna av frusen mark
ha gjort ett sommarsmycke.
13.
Där stodo lagrar i gevär
och skyldrade för solen,
därunder växte röda bär,
som prydde gröna jorden,
där stod en vattukonst och grät,
så klara vattnet flödde.
Så var, sad´ gubben, hennes sed,
sen Karl den tolfte dödde.
14.
Och är det fåfängt bjuda till
beskriva denna prydnad;
med tysthet jag här hellre vill
bevisa himlens lydnad.
Dock kan jag ej förtiga, vad
oss sen för nåde hände,
då jag min´ ögon, nöjd och glad,
åt höga slottet vände.
15.
För nämnde slottets kopparport
en hop stålklädde svenner,
nedkomne ifrån Baldurs ort,
helt trogne Martis vänner,
med dragne pampar stodo vakt,
att ingen skulle kliva
på slottets sammetsklädda prakt
ell´ blanka silverskiva.
16.
Men, tänk! Så bistre, som de här
med bleka ansikt´ stodo
och hotade med blankt gevär,
så tog de dock till godo,
att gamla gubben ledde mig
i deras förmak dyra,
där ett ungt lejon roat sig
ett krossat klot att styra.
17.
Jag häpnad´nu långt mer än förr,
men skräcktes ännu mera,
när gubben lätte på en dörr
av klara silvret skära.
Inför densamma var en sal,
en sal för alla salar,
där inne luften var helt sval
och ljuset som i dalar.
18.
Kring om ett präktigt silverbord
tolv svenska Karlar suto,
som talte intet många ord,
men kungaminer guto.
De åtta sågo gamla ut,
de fyra intet späde,
de förre, som de dock förut
från världen gjort avträde.
19.
Den nionde i denna rad
tyckt´s ha ett hastigt sinne;
den tionde sågs djärv och glad,
med mod i bröstet inne;
den elfte var en täcker karl,
han satt och räkna´ pengar,
han delte ut, liksom en far,
till sina barn och drängar.
20.
Den tolfte var en sirlig, lång
och väl uppväxter hjälte,
den man kund´ se ej enda gång
sitt karlahjärta fällte.
Hans ögon voro oförskräckt´
liksom på unga örnar,
hans styve näve knyttes käckt
som ramar uppå björnar.
21.
Hans korta hår, som kam´des opp,
avbildade en krona,
som var åt en så duktig kropp
en sirlig huvudbona.
Hans armar, ben vor´´full´ av märg,
hans skuldror utav styrka,
hans länder voro liksom berg
och marmorn i vår kyrka.
22.
Han satt uti en svensker rock
av blått, passabelt kläde,
han hade älghudskyller ock,
som aldrig låg i träde,
och handskar utav samma slag,
som långt på armen räckte;
tror knappt manschetten satt i lag,
den styva kragen täckte.
23.
Ett tjockt gehäng, tre finger brett,
var spänt på blåa rocken;
en gruvlig pamp, den mången sett
nedsabla hela flocken,
satt, dragen till en tredjedel,
i detta gula bälte
och ville ut, ge den sin del,
som trotsat denne hjälte.
24.
Ibland så steg han upp och gick
med sina stövlar store,
som sutto uti krigsmans skick
och föga blanka vore.
Han hade sporrar uppå dem,
så stora, att de passa
åt sådan fot och karlalem,
med sina kringlor vassa.
25.
Sin ganska stora höga hatt,
den gyldne knappen prydde,
han på sin krönta hjässa satt;
sen stanna´ han och lydde,
hur kämpevakten skyldrade,
så att gevären slamra´.
Man kunde se, han undrade,
ho kom till dödens kamrar.
26.
Strax lättes blanka dörren opp:
En svensker karl framträdde,
med skjuten, sargad hjältekropp,
dock miner intet rädde.
Hans ansikt´ var med blod besköljt,
nedsablat, trampat, slaget,
och bröstet, som hans hjärta döljt,
had´ grova skott intagit.
27.
Hans hjärna satt i håret klent,
jag ryser det att nämna,
men glädes, att ej är för sent
för himlen sådant hämna.
Han hade spänd pistol i hand,
liksom han ville skjuta,
men dödens hårt åtsnörda band
befallte´n förr att sluta.
28.
Han hälsade på svenskt manér.
Då kungen nådigt svara´
och sad´: "Vi känna intet er.
Vem skulle I väl vara?"
"Jag är", sad´ han, "en svensk major,
mitt namn är Malkolm Sinclair,
min själ nu nylig´ av mig for
från hjärtats vrår och vinklar.
29.
"Hur", sade kungen, "blev du död,
du tappre krigsbuss store?
Du äst i blod så färgad röd,
liksom du slaktad vore."
"Jo", sade han, "hans majestät!
En oförskämd Bellona
har så betalt de trogna fjät,
jag gått för Sveriges krona."
30.
"Jaså", sad´ kungen, "men hör på!
Var var du, när du dödde?"
"Tre mil från Breslau, när en å
ur mina ådror flödde."
"Vem mördat dig?" - "Sex ryske män
som stulo av mig livet.
Had´ jag fått tid, jag dem igen
skull´ snälla piller givit."
31.
"Jaså, då slåss vårt Sverige än
med ryssen uti iver?"
"Nej, hans maj´stät, han är vår vän,
så sagt åtminston´ bliver."
"Nej säg, men vad för slag had´ du
i Breslau till att göra?
Säg, sku´ vi tro, att kejsarn nu
vill sig på oss förföra?"
32.
"Nej män, det höres intet av.
Mitt äventyr var detta:
Jag for till sultan i fullt trav,
min konungs värv förrätta."
"Ack sultan! Håll, håll, Sinclair, håll!
God vänner, Karlar alla!
Här är en svensk från världens boll,
som mördad nödgats falla.
33.
Se, var han står, och blodet ned
i strida strömmar rinner!
Där kan man se en hjältesed,
som ej i döden svinner.
Tänk på, han kommer från Turkit!
Ack, låt oss då få höra,
hurledes Mars sin dragne plit
nu brukar till att föra!"
34.
Strax reste de sig alle tolv
vår Sinclair att bestråla,
som deras blanka silvergolv
med röda saften måla´.
Den elfte sad´: "Stig hjälte, hit
till bordet, me´n du talar!
Lägg bort pistolen och din plit!
Han dig ej mer hugsvalar."
35.
Ty klev han fram uti sitt blod,
att den kring benen stänkte;
ett karlaväsend´, hjältemod
i röda köttet blänkte.
Den tolfte sad´: "Berätta snart,
vad sker i våra länder,
ditt ärende och överfart
samt vad däruppe händer!"
36.
"Jo", börjad´ han, "vårt Svea är
en dam, som stilla sitter
och sina gröna lagrar skär,
förnöjd med fåglakvitter.
Hon dricker fridens söta vin
ur Fredriks gyldne koppar
och skådar med en hurtig min
på sina blåa troppar.
37.
Och skall knappt någon hava sett
en så förnuftig flicka,
som, fast hon framdels sig berett
på grönan kjortel sticka,
har hon dock laddat flinkt gevär
och lagt utmed sin sida,
så att, om nån skull´ gå förnär,
skall han i fallet bida.
38.
Hon klär sig som en karl med hatt
och lider ingen mössa.
Dess purpurmun får ingen fatt,
fast mindre lov att kyssa,
mer än som hennes äkta man,
kung Fredrik store, dyre,
i vilkens trogan, starka hand
hon anförtrott sitt styre.
39.
Och som hon vänlig min vill se
av alla uppå jorden,
så täcktes hon ock nådigt ge
åt mig de höga orden:
"Red, Sinclair, red dig till och far
till sultans varma länder!
Du vet, vi vänskap plägat har,
sen Karol var i Bender."
40.
Ty for jag dit i största hast,
kom lyckligt ock tillbaka;
men åter bort på lyckans kast,
min konungs värv bevaka;
kom lyckligt dit, förrättad´ väl,
vad mig var budet göra,
fast oväns arga, falska själ
vill smädetal kringföra.
41.
Nu slogs sultan och slåss ännu
med ryska kejsarinnan,
de ge varannan tu för sju,
dock tyckes sultan vinna.
Och efter jag till honom for,
strax ryska hovet gissa´,
att jag på Sveriges vägnar svor
med honom punkter vissa.
42.
Man tillad´ även också sen,
och ilsken därmed visste,
att mången ryss båd´ arm och ben
för min skull plötsligt miste
och att jag kund´ ej för min död
det väna folket lida
samt att min klinga ofta flöt
okallad ur min slida.
43.
Nu var jag rester därifrån,
till Breslau äntlig´ kommen,
varest, när såsom min person
av amtet blev förnummen,
mig önskades en lycklig fart
till svenska kungens länder,
det jag ock upptog för en art
av Sveriges trogna vänner.
44.
Men när jag sedan några mil
på vagn från staden hunnit,
for en av sex liksom en pil
förut, den sen mig vunnit;
han kom tillbaka, alde an
och frågad´, vad jag förde
för lustigt nytt till Sveriges land,
som ryska kronan rörde.
45.
Jag viste´n av rätt tämligt kort;
men fyra hans dragoner,
de ryckte mig av vagnen bort,
ursinnige pultroner,
och revo till sig allt, vad som
på papper var uppskrivet,
där jag helt troget handlat om
vad Sverige nyttigt blivit.
46.
Sen sporde han mig åter till,
vad mera nytt jag hade.
Jag teg därpå, förbittrad, still,
då annan en strax lade
mig genom huvud med ett lod,
så att jag nödgad´s falla;
min själ for bort, mitt hjälteblod
och krafter blevo alla.
47.
Sen höggo de mig lem från lem,
fast hjärtat i mig picka´.
Man orsak har berömma dem,
som, utan till att klicka,
förmådde skjuta mig ihjäl
med ällova pistoler.
Den tolfte ligger 'ännu här
för svenska tolv Karoler.
48.
Och såleds har oskyldigt jag
för ovän misstänkt blivit,
jag har för samma sett min dag
och måst kvittera livet.
Min själ var ännu aldrig arg
på ryska kejsarinnan,
dock ryssar mig som björn och varg
hanterat härutinnan.
49.
Och uppå ett förrädiskt sätt
man mitt porträtt utsände,
så att det skulle falla lätt
mig slå, var jag anlände.
Nu ha de då sin önskan fått,
dock kan det mig hugsvala,
jag vet, min konung detta skott
lät ofelbart bet - - - beklaga."
50.
"Men, Sinclair, hör!" den siste Karl
till honom därpå sade.
"Säg, fick du ej som tapper jarl
dig värja för slik skade?"
"Nej", sade han, "de rövad´" bort,
som tjuvar, vapen mina
och gjorde sen processen kort
och glömde mig att pina."
51.
"Nu", sad' kung Karl, "vi säga kan,
det hjärtligt oss förtryter,
att en så hurtig karl och man
så hårda isar bryter.
Och straffe himlen även den,
som åt ditt blod sig fägnar
ell´ sänt de mördare och män
ell´ dem försvarar, hägnar!
52.
Men, apropå, håll, Sinclair, hör!
Hur är med Pruthska freden?
Månntro i folket hjärtat dör,
till tiden är förliden?"
"Nej, nej, hans majestät, tro fritt,
sultan har hårda nävar,
och felas föga, var tar sitt
och ojämnt byte jävar.
53.
"Ja, men det vor´ lust höra få,
de gamle tappre götar
ännu en gång med mod att gå på
och dela karlastötar;
man menar, deras krutrök lär
kring världen ännu lukta,
och ingen är, som icke svär
sig kunna tio tukta."
54.
"Hans majestät, tro säkert, att
om de allenast fingo
se hans maj´stäts durchskjutne hatt,
det skulle dem så tvinga,
att hela hjärtat upp och ned
i bröstet skulle picka
och deras svärd på karlased
begära blod att dricka."
55.
"Kung Stanislaus, käre, säg,
hur är det med hans lycka?
Säg, vandrar´n än på ojämn väg
på lyckans falska krycka?
Säg, vill ej någon puissance
mer uppå honom tänka?
Har då hans sol gjort alliance
med mörkret, mer ej blänka!"
56.
"Hans majestät, han lever nöjd
på lyckans lägre säte,
och tror man, han är föga böjd
mer om sin krona träta.
Dock törs jag intet gärna se
i ödets dolda lagar,
han får henn´ än en gång kanske,
om himlen så behagar."
57.
Rätt som man nu så taltes vid,
så hördes litet bullra,
och utför fönstren sågs därned
helt många vagnar kullra.
Man sporde genast, ho där var.
Då bleka vakten svara´:
"En ganska stor ministerskar´
är kommen här att vara."
58.
En kom strax in, fick audience,
hans sak de snart avgjorde,
sen slog han upp sitt reverence
för hela kungaborde,
gick därpå ut; en ann´ kom in
och för sitt hov agera´
så fermt, att man dess stolta min
och slughet admrera´.
59.
Ja, vart ett hov av Jafets land
här hade en minister,
som med helt mjuka kärleksband
skull´ binda alla tvister.
Och var och en kom till förhör,
så snart det honom borde;
men ingen inför deras dörr
okallad träda torde.
60.
Här var en kejserlig och fransk
samt engelsk, preusk och rysker,
här var en italiensk och spansk,
holländsk samt dansk och tysker.
Ja, jag kan sannerligen ej
mig alla nu erinra,
men alla syntes utav mej
i guld och silver glindra.
61.
Jag stod hos gubben så långt bort,
att jag ej kunde höra,
vad desse herrar talte kort,
ell´ det till sinnes föra.
Dock smög jag uti skuggan fram,
så snart en tala börj´de,
som sad´ sitt hov få hjärtekram
av allt, det Sinclair sörjde.
62.
Och talte´n, liksom man förut
skull´ trott det hovet villa,
att Sinclair på sitt liv fick slut
och nödgades bli stilla.
Han ropad´ mycket om honnör,
om ädelt, kristligt sinne,
och att dess hov allt ärbart gör
för världens friska minne.
63.
Han deklarera´ den infam
och hovets rang ovärdig,
som inte hade blygd och skam,
att slå en så rättfärdig.
Och när han äntligt talat ut,
så strök han uppå foten
och mente för sin söta trut
nu lagat bot för soten.
64.
Man tog hans talan gunstigt opp
med helt förställda miner,
man log åt tankens fria lopp
och tungans styva liner.
Sist tacka´ mannen gunstigt för
de målade dusörer,
som han så ymnigt dem nu gör
av alla slags kulörer.
65.
Just nu steg Karl den tolfte bort,
tog Sinclair uti handen;
de gingo ut och innan kort
sågs de på gröna landen.
De gick tankfulla upp och ned
i vackra gångar gröna.
Att de om viktigt taltes vid,
man kunde se och röna.
66.
Man kan ej veta, vad det var,
varom de resonera´;
men stundom sågs den store Karl
sig litet alterera.
Omsider kommo de igen.
Då Karl den elfte fråga´:
"Hur står det till, min son och vän?
Ditt hjärta står i låga."
67.
"A, bagatell!" sad´han. "Min far,
jag utav åtrå brinner
att se, om Mars där upp´ är karl
och om han kransr vinner.
Jag vill mig laga till gå opp,
bli borta några dagar
och föra an min hjältetropp,
så Fru Bellona bragar.
68.
Kom, Sinclair", sad´han, "kom, följ med!
Vi sku´ för ro skull pröva
att bryta stål som ruttet trä
och styva kaxar söva."
Vår Sinclair genast färdig var,
höll tropp med slika frågor;
han tog en air som modig karl
och döljde sina plågor.
69.
"Flinkt väsend´," sad´ kung Karl, "skall bli,
friskt, bussar uti norden!
Båd´ sol och måne skall få si
förändring uppå jorden.
Kom, Sinclair, låt oss här gå opp
och genast slå till korum
och rida kring i fullt galopp
på Martis flinka forum!"
70.
Den elfte tog den tolfte fatt,
rätt som han skull´ marschera,
och sad´: "Min son, vi ha god natt
från världen tag´t. Än mera,
om du nu skulle komma hän,
vor´ ingen, som dig kände
i hela vida Sveriges län
ell´ tankan på dig sände.
71.
För övrigt drar vår måg, din bror
och svåger, Fredrik store,
för allting omsorg, så jag tror,
om du där själver vore,
så skull´ det vara alldel´s ett;
du känner ock Ulrika,
din syster; därför kom och sitt,
ej efter oro fika!
72.
Jag menar, du må vara mätt
av slika sura druvor,
som hade knappt på tronen trätt,
förr´n ovännen dig trugar
att gå med sig på fältet ut.
Och, fast han gruvligt tappa´,
så had´ han dock så när en klut
bortrivit av din kappa.
73.
Sen fick du ej ditt Sverige se,
förr´n kort förrän du dödde,
du som tolv år och trenne tre
dig på din klinga stödde.
Nu är du kommen uti ro,
bliv då för guds skull stilla;
låt dem, som nu på jorden bo
på slika saker grilla!"
74.
Vid dessa ljuva fadersord
strax sonens ögon runno,
de stego åter till sitt bord,
och ögon kärligt brunno.
"Ja", sade han, "min ljuva far,
jag vet väl, jag är döder;
men för den kärlek, som jag har
till Sverige, jag dock blöder.
75.
Jag vet, vad hjärta, kraft och mod
jag i soldaten satte,
när jag mittför hans ögon stod
och själv i fästet fatta´;
och där jag red för rytterit,
där växte mod i bröste,
där drog en karlaarm sin plit
och blod på marken öste.
76.
Hjälp, gud! Jag kan ej utan gråt
och tårar mig påminna,
då jag och Rehnsköld följdes åt
vid Narva, kransar vinna.
Det blåst´s alarm, vi gingo på,
så solen huvud skaka´,
och Cronstedt sköt, så bergen blå
begynte till att knaka.
77.
Än Düna slag, än Clischow då,
än Krakau, Lemberg, flera,
månn´ tappre svenske bussar blå
ej där suv´ränt regera´?
Augustus måste ju av tron,
när som han såg min klinga,
och nu - - -
Det kan mitt hjärta tvinga.
78.
Fast mången tyckte, att min sol
sig sänkte vid Pultava
och steg inunder mörker pol,
att låta sig begrava;
så, tro mig fritt, had´ Fredrikshall
mitt liv så brått ej ändat,
had´ mina grova styckens knall
väl nya solar tändat.
79.
Men nu är fåfängt tala om
de förra friska tider;
vi veta dock ej, huru som
man nu på jorden strider.
Dock önskar jag mitt Sverige gott,
jag, som dess konung varit
och klätt för samma många skott,
när jag i fält har farit.
80.
Så må då väl, I bussar blå,
I lejon uti norden!
Låt se, I alltid på er stå
och ägen norra jorden!
Jag tackar er för var en dag,
jag eder kommendera´,
för I gick på i mina slag
och veko ingendera.
81.
Gack, Sinclair, i ditt rum och sitt,
sätt värjan i din skida!
Oss har dock himlen mycket gett,
varmed vi tiden lida.
Vi äga ju en gudafröjd
i våra himlasalar,
vårt läger är av nöje höljt
i täcka liljedalar."
82.
Av denna hjälte ivren svann,
hans grymma ärr ej sågos,
han sig förnyad genast fann,
hans kropp ej mera plågas;
fast han i världen hurtig var
och kunde tycken vinna,
vart han dock nu en annan karl,
som vi en gång ska´ finna.
83.
Strax steg vår Sinclair i ett rum,
som klart av pärlor lyste;
där mötte´n hjältar, famna´n om
och honom kärligt kysste;
där inne sågs i blåa klä´r,
på silkesklädda troner,
högborne ädle, som gevär
ha burit för tre kronor.
84.
En gudalust kringsvävade
och allas hjärtan nöjde,
jag skåda´ det, jag bävade
och mig till marken böjde,
jag knäppte mina händer hop
och vördsamt gratulera´
med underdånig suck och rop
dem, som så väl regerat.
85.
Sen tog mig gubben vid sin hand
och förde mig tillbaka;
jag grät, att mina levnadsband
förhindrad´ mig att smaka
ett sådant nöje, som här var
för dem, som väl har levat
och efter ärans krona har
med fulla krafter strävat.
86.
Därpå fick jag strax se min hjord
och lammungarne snälle,
som åto vid sitt blomsterbord
på samma rum och ställe.
"Se nu", sad´gubben, "lämnar jag
dig där jag dig från ledde,
och glöm nu aldrig denna dag
ell´vad på honom skedde!"
87.
Och härpå tog han mig i famn
och tacka`för gott följe.
Jag bad en säga mig sitt namn,
men han mig det fördöljde.
Sen stultad´ han från mig igen,
jag stanna´kvar och kvillra´,
tills denne min utlevde vän
utur mitt sikte tillra´.
88.
Sen satte jag mig ned och grät
och ömkade den skade,
att Sinclair så i hastighet
sin´ ögon sammanlade.
Det var likväl en hurtig karl,
en krigsbuss och en hjälte,
som, om reson fått vara kvar,
med Küthler väl spänt bälte.
89.
Ack, tänk var redlig svensk uppå
den herrens svenska hjärta!
Mång´ hjältes hjärta bliva må
mot hans en liten ärta.
Ja, tänk uppå, hur som han föll
och vem den gärning gjorde
samt hur han tyst i döden höll,
vad sägas just ej borde!
90.
Därför, I hjältar, som ha mod
och hjärta uti bröste,
ack, hämnen Malkolm Sinclairs blod,
som Küthler mordiskt öste!
För övrigt är jag städse er
tillgiven alla tider,
och slutar nu, helst som jag ser,
vår sol i skuggan skrider.
[topp]