Svarta ballader
Dan Andersson

Startsida

Angelika | Den druckne matrosens sång | En gamling | En spelmans jordafärd | En strof till Huck Finns minne | En tröstesam visa till idealisten och läraren Angelman | Fången | Gillet på vinden | Hemlös | Jag har drömt... | Jägarnas vaggsång | Karis-Janken | Kvarnsången | Minnet | När mor dog | Omkring tiggarn från Luossa... | Predikaren | Purgatorium | Spelmannen | Syner | Tiggaren Simons sång | Tiggar-Stinas middagssång | Till min syster | Ung Harald | Vaggsången vid Kestina | Vaknatt | Visa | Vår döde vän |

[Svarta ballader]








   [topp] | [nästa]

Omkring tiggarn från Luossa...



   Omkring tiggarn från Luossa satt allt folket i en ring,
   
och vid lägerelden hörde de hans sång.
   
Och om bettlare och vägmän och om underbara ting
   
och om sin längtan sjöng han hela natten lång.

   
Det är något bortom bergen, bortom blommorna och sången,
   
det är något bakom stjärnor, bakom heta hjärtat mitt.
   
Hören - något går och viskar, går och lockar mig och beder:
   
kom till oss ty denna jorden den är icke riket ditt.

   
Jag har lyssnat till de stillsamma böljeslag mot strand,
   
om de vildaste havens vila har jag drömt.
   
Och i anden har jag ilat mot de formlösa land,
   
där det käraste vi kände skall bli glömt.

   
Till en vild och evig längtan föddes vi av mödrar bleka,
   
ur bekymrens födselvånda steg vår första jämmerljud.
   
Slängdes vi på berg och slätter för att tumla om och leka,
   
och vi lekte älg och lejon, fjäril, tiggare och gud.

   
Satt jag tyst vid hennes sida, hon, vars hjärta var som mitt,
   
redde hon med mjuka händer ömt vårt bo,
   
hörde jag mitt hjärta ropa, det du äger är ej ditt,
   
och jag fördes bort av anden att få ro.

   
Det jag älskar, det är bortom och fördolt i dunkelt fjärran,
   
och min rätta väg är hög och underbar.
   
Och jag lockas mitt i larmet till att bedja inför Herran:
   
Tag all jorden bort, jag äga vill vad ingen, ingen har!

   
Följ mig broder, bortom bergen, mot de stilla svala floder,
   
där allt havet somnar långsamt inom bergomkransad bädd.
   
Någonstädes bortom himlen är mitt hem, har jag min moder,
   
mitt i guldomstänkta dimmor i en rosenmantel klädd.

   
Må de svarta salta vatten svalka kinder feberröda,
   
må vi vara mil från livet innan morgonen är full!
   
Ej av denna världen var jag och oändlig vedermöda
   
led jag för min oro, otro, och min heta kärleks skull.

   
Vid en snäckbesållad havsstrand står en port av rosor tunga,
   
där i vila multna vraken och de trötta män få ro.
   
Aldrig hörda höga sånger likt fiolers ekon sjunga
   
under valv där evigt unga barn av saligheten bo.

   [topp] | [nästa]

En spelmans jordafärd



   Förr än rosig morgon lyser över Himmelmora kam,
   
se, då bärs där ut en död från Berga by.
   
Över backarnas små blommor går det tysta tåget fram,
   
under morgonhimlens svala, gråa sky.
   
Tunga stövlar taga steg över rosensållad teg,
   
tunga huvuden sej böja som i bön.
   
Bort ur ödemarkens nöd bärs en drömmare som död,
   
över äng som under daggen lyser grön.

   
Han var underlig och ensam, säja fyra svarta män,
   
han led ofta av brist på husrum och bröd. -
   
Se en konung, säja rosorna, och trampas på igen,
   
se en konung och en drömmare är död!
   
Det är långt, säja bärarna, det känns som många mil,
   
och när hetare blir dagen går man trött. -
   
Gången varligt, talen sakta, susar sälg och sjunger pil,
   
det är kanske någon blomma som har dött.

   
Men när kistan vaggar svart genom vårens gröna skog,
   
går en tystnad genom morgonvaknad teg,
   
och då stannar västanvinden för att lyssna vem som tog
   
mitt i rosorna så tunga steg.
   
Det är bara Olle spelman, susar tall och sjunger gran,
   
han har lyktat sina hemlösa år. -
   
Det var lustigt, svarar vinden, om jag vore en orkan,
   
jag skulle spela hela vägen där han går!

   
Över ljung och gula myrar gungas hårda döda ben,
   
gungas tröttsamt genom skogens bleka ro.
   
Men när kvällen svalkar härlig över lingonris och sten,
   
hörs det tunga tramp i Himmelmora mo.
   
Tramp av fyra trötta män, som i sorg gå hem igen,
   
och de böja sina huvun som i bön.
   
Men djupt i djupa grova spår trampas rosorna till sår,
   
mitt i äng som under daggen lyser grön.

   
Han är borta, säja fyra, det blir tungt för hans mor,
   
som på fattiggåln i Torberga går. -
   
Varför trampas vi av klackar, varför slitas vi av skor?
   
jämra rosorna och visa sina sår.
   
Det är döden som har dansat genom Himmermora mo,
   
susa tistlarna på klövervallens ren.
   
Han har slipat er till träck med sin gamla grova sko,
   
när han dansade med drömmarens ben.

   
Över gräs och gråa hus flyger natten som ett sus,
   
bleka stjärnor blinka fattigt från sin sky.
   
Över heden ifrån väster nedåt tjärnen går ett ljus,
   
går en sång över näckrossållad dy.
   
Och stormen sjunger svart och vitt och i skum kring Härnaön
   
sjunga vågorna om ödemarkens nöd.
   
Över svarta vreda vatten spelar natten upp till bön,
   
ty en spelman och en drömmare är död.

   [topp] | [nästa]

Spelmannen



   Jag är spelman, jag skall spela på gravöl och på dans,
   
i sol och när skyar skymma månens skära dans.
   
Jag vill aldrig höra råd och jag vill spela som jag vill,
   
jag spelar för att glömma att jag själv finnes till.

   
Jag vill inte tröska råg och jag vill inte repa lin,
   
ty den hand som stråken skälver i skall hållas vek och fin.
   
Ni får inte ge min bannor eller kalla mej för lat,
   
fast jag stundom hellre hungrar än jag spelar för mat.

   
Jag vill inte gräva jorden, jag vill inte hugga ved,
   
jag vill drömma under häggarna till solen hon gått ned.
   
Och i kvällens röda brand ska jag stå upp med min fiol
   
och spela tills ert öga lyser hett som kvällens sol.

   
Jag ska spela när ni gräva era kära ner i jord,
   
jag ska spela hela sorgen i en visa utan ord.
   
Och det svarta som var döden och som hälsat vid er säng,
   
det skall forsa som en strömmande sorg från min sträng.

   
Jag ska följa genom dalarna i höstens höga natt,
   
och i rök från hundra milor ska jag sjunga som besatt.
   
Och när natten böljar becksvart över skogstjärnens skum,
   
mina basar skola ropa djupt ur mänskosjälens rum.

   
Tre sorgens strängar har jag - den fjärde har gått av,
   
den brast i en skälvning på den bästa vännens grav.
   
Men ända in i döden vill jag följa er med sång -
   
och jag vill dö och jag vill spela till uppståndelse en gång.

   [topp] | [nästa]

Karis-Janken



      I

   Det var bara ett hybbel av klumpar
   
kring röset där elden brann,
   
det var ändå en kula att bo i
   
för en ensam och galen man.
   
När han skar sin tobak vid glöden,
   
och åt sitt svarta bröd:
   
det var ändå en tröst och en hugnad
   
i livets blekaste nöd.

   
Och av trasor sydde han dockor,
   
med ögon av talgig glans,
   
och nämnde dem Greta och Lisa,
   
och de voro hustrurna hans.
   
De vaktade hus och hemfrid
   
för troll och folk och fä,
   
de sutto och sågo om kvällen
   
hur han skar sina slevar av trä.

   
Och tyst var himlen den höga,
   
där fullmånen leende brann,
   
och tyst var skogen på berget,
   
medan natten i stillhet svann.
   
Då sjöng han sin galenskaps visa,
   
han sjöng för obygdens natt,
   
och hustrurna Greta och Lisa
   
de skrattade tokiga skratt.

   
Då sjöng han och gned på fiolen
   
vilt så strängarna sprang,
   
han sjöng den konstiga visan
   
om kung Tingi - Ring - i Tang.

      II

   
Och konung Tingi - Ring - i Tang
   
har mantel himmelsblå.
   
Hans hatt är gjord av kristet skinn
   
med röda djävlar på.

   
Och konung Tingi - Ring - i Tang
   
han har en ugn av sten.
   
Där steker han sina köpta barn,
   
och bygger sin mur av ben.

   
Av sommar och vinter är hans land,
   
där röda sjöar slå mot strand,
   
och tistlar blomma i snön.
   
Hans vinst är förlust och hans krona röd
   
är bränd och kolad på stekarerns glöd
   
vid den evigt brinnande sjön.

   
För hej och hå, för hej och hå!
   
För svarta syndares lön,
   
för hej och hå, för hej och hå,
   
för den brinnande - eviga sjön!

      III

   
Det var Karis-Janken som natt efter natt
   
på en stupande häll ner i Pallao satt,
   
det var han som sjöng hela höstnatten lång
   
för dimmiga dalar sitt vansinnes sång.

   
I de svartaste nätter vid det rödaste ljus,
   
i de gungande skogar vid de gråaste hus
   
skall jag hamra mina klippor, skall jag leka med mitt ler,
   
och jag somnar vid min slägga när solen går ner.

   
Jag har svurit mäj åt satan vid psalmbok och kniv,
   
och jag bär på min slägga för att freda mitt liv.
   
Och ingen kan mäj skada och allt skall gå mäj väl,
   
men satan har fått löfte om min pinade själ.

   
Han var husbond min som på bockfot stod,
   
när jag svor vid kyrkljus, när jag svor vid blod,
   
men aldrig i ugnen till plågan går jag in,
   
och jag släpper aldrig taget kring släggan min.

      *

   
Alla mina höga skogar äro skrattande glada,
   
alla mina klara stjärnor månde dansa i natt.
   
Trollmän och onda tider kunna intet mäj skada -
   
djävulen själv är rädd för mitt skallande skratt!

   
Kall som den klara kvällen och svart är min visa,
   
bär den ej ut i bygden, där skrattas den åt,
   
sjungen den är i natten för Greta och Lisa -
   
slocknar högt upp i himlen och slutar som gråt.

      IV

   
Han släpade med sig på lek och till värn
   
en sliten slägga av blänkande järn.
   
Den glimmade lustigt i svartnande skog,
   
när han takt till sin visa mot stenarna slog.

   
Och han grät och log och rasade vred,
   
tills han sanslös och sjuk föll till jorden ned.
   
Och när skolbarnen skyggt gingo vägen till byn,
   
satt han stilla och såg mot den leende skyn.



   
Han hittades död och kall en dag,
   
med släggskaftet fast i ett järnhårt tag.
   
Och en solstråle dansade spelande fin
   
kring munnen som stelnat i dårens grin.

   [topp] | [nästa]

Tiggar-Stinas middagssång



   Vem snuddade vid din vagn, herre, vem knackade husvill på?
   
Trasig skalv jag i din lada, tills morgonen lyste grå.
   
Du undrade vem det var, herre, men lugna däj nu -
   
jag minns din barndom på Härönäs, jag är dubbelt så gammal som du.

   
Å - tungt trycker brödet, jag har tiggt, på min arm,
   
och min gula och skrumpna kind känns så varm,
   
och så trasig och slafsig slänger kjolen.
   
Genvägen tog jag över Hagberga fall,
   
skuggan där är ljuvlig under gran och tall -
   
mellan röda enar bränner solen.

   
Jag snuddade vid din vagn, herre, där mjukt du slöade fram -
   
Tiggar-Stina har bannat din rygg och spottat i hjulens damm.
   
En söndrig skugga var jag, ett nånting som gick förbi:
   
ett stinkande trasbylte bara, med ett skälvande hjärta i.

   
Genvägen tog jag över Kärrmyra fall,
   
skuggan där är ljuvlig under gran och tall -
   
trasig och slafsig slänger kjolen. -
   
Gamla stela ben vilja helst gå svalt och mjukt,
   
svalka vill mitt huvud ha för det är hett och sjukt -
   
mellan röda enar bränner solen.

   
Jag minns när du byggde, herre, små hus vid Tärnsjöns strand,
   
hur den blödde av skarpa stenar din lilla vita hand.
   
Hur du grät dig i sömn den kvällen, när Nero fick stryk för stöld,
   
har du kvar det hjärtat ännu, då bär du det som en böld!

   
Om du visste hur solen bränner
   
en tiggerskas vissna kind,
   
då bad du väl till din barndoms Gud
   
om en sval men skonsam vind?
   
Du minns väl den gamla guden?
   
Han som amman trodde på -
   
han som orkar så mycket och vill oss så väl
   
så länge vi är små.
   
Han var ljuvlig att ha, den gamle -
   
alla barnens skäggiga, kronprydda Gud -
   
sen blir han en psalmboksgubbe
   
för barndopskvinna och brud.
   
Sen blir han en sträng en herre,
   
över stora, otäcka barn,
   
som han maler sakta och säkert
   
på sin gamla skrikande kvarn!

   
Byltet är tungt och solen är het.
   
Bröd har jag fått i Hagberga gård -
   
hårda gamla kanter vart mitt byte.
   
Men ingen enda kant är väl så jämmerligt hård
   
att jag inte kan blöta den i Västnora kärr -
   
brödet, som har hårdnat i mitt knyte.

   
Det är tungt att gå och känna säj som en trasig gammal lump,
   
som bäst kunde bindas och stenas ner i nån ödslig, gungande sump,
   
det är svårt att veta vad som är värst, att dö i ett blött moras,
   
eller hänga i ett träd eller gå omkring och skys som ett gammalt as!

   
Och nu har jag sett i sjutti år - och hört och känt en del -
   
och folk ska en aldrig förbanna, för ingen är utan fel,
   
men jag säjer ändå: det är inte värst när en gård är granrisströdd,
   
det är ruskigt höra att nån är död, men värre att nån är född.

   
Det svartnar kring skyn, det skymmer,
   
det mörknar ihop till kväll,
   
det rumlar av åska och blixtrar vitt
   
bakom Skambergets röda häll.
   
Jag ska lägga mitt bröd till huvudgärd
   
och vänta på allas tröst -
   
kanske kommer han ner ur åskbyn
   
och klämmer ihop mitt bröst.

   
Stort är mörkret kring mitt hjärta
   
hård är dagen, svart och kall!
   
Kall går skuggan kring mitt huvud -
   
ljuvlig är skuggan på Hagberga fall!
   
Å - hur jag styvnar i en svepning av trasor -
   
ingen i byn vet hur det är fatt -
   
Å - sträck er raka, ben som brinna -
   
ensliga vägar - godnatt!

   [topp] | [nästa]

Jägarnas vaggsång



   Vår eld är röd som kvällen som brann
   
bakom Dombergets vågiga ked,
   
röd som älgblod som ångande rann
   
i sanden vid Hautana hed.
   
Vi drömma och drömmen är het och röd,
   
är dröm om koppel och flämtande nöd,
   
är brak och rassel av skrapande horn
   
och smällar som sjunga om en död.

   
En älgkalv kom löpande från Västmora nor
   
och fick nåd och fick löpa igen,
   
men i mörkret vid Bårhällen stupade hans mor,
   
tre mil ha vi sprungit för den!
   
Vi slaktade glada vid Stormyrens skär,
   
efter drevturen ändlöst lång,
   
och kött ha vi stekt vid riselden där
   
och sova på granris på klippdalens botten,
   
sövda av skogarnas sång:

   
Somna in, somna in, vila seniga ben!
   
Drömma kött, drömma blod, drömma död!
   
Vi ha gamla, gamla anor från kastspjut och sten,
   
vi är stora, starka jägare och döda är vårt bröd.

   
Och i drömmen spänna vi
   
musklerna av stål,
   
och vi bita våra tänder var och en!

   
Våra halsar sträckas stelt,
   
våra naglar gräva hål,
   
bredvid elden, den röda,
   
och natten är så sen!

   
Tyst, på huk! Spänn din rygg!
   
Slunga säkert din lans!
   
Lilla vilde i din blodiga dröm!
   
Borra kniven din i ben,
   
och i blodets röda glans
   
skall du spegla dig - spegla dig -
   
så skinande blir aldrig
   
din yxa av sten!

   
Du skall dansa alla jägarnas dans,
   
sen du tuggat på din lever,
   
och sörplat ditt blod!

   
Med din mage full av djurblod
   
skall du ligga hos din kvinna,
   
som ska föda dig små jägare
   
om lyckan är dig god.

   
Små jägare som döda,
   
av fruktan och för nöje,
   
för magen och för honan
   
sig själva och varann.

   [topp] | [nästa]

Ung Harald



   Ung Harald han våndas - Guds pina och död!
   
Jag ville sjunga vid tennstop till luta,
   
men någon må skänka mig vatten och bröd,
   
och en säck där jag ögonen må sluta.

   
Och Haralds moder hon ber för hans väl:
   
Jag kan ej sova om han vaken måste vara!
   
Förgör hans kropp, o, Gud, men hans själ
   
för det yttersta av mörkret bevara!

   
Ty folket vill ha narrar och visorna hans,
   
på en svart grammofon får han veva.
   
Hans öga har den höstvåta malörtens glans -
   
o, Herre, han har svårt för att leva!

   
Små lappar har han klippt av en tatterskas schal,
   
och pyntat små trasdockor fina.
   
Men ögon har han gett dem som spruta av kval
   
och händer förvridna av pina.

   
När han vevar, då dansa alla dockorna små
   
och han suckar och skrattar av smärta.
   
Han sjunger: 'Om jag finge från marknaden gå,
   
jag ville ge er en bit ur mitt hjärta.'

   
Jag är bunden av billiga jordiska band
   
och varje dygn är en fil på min kedja.
   
Följ mig, när den brister, till Ditt tidlösa land,
   
ung Harald är för rolös att bedja.

   
En femöring, herre, för en vansinnigs sång -
   
jag är en fluga som surrar mot en ruta.
   
Å, vad solljus gör ont och vad natten är lång -
   
Herre Gud, att få stupa och sluta!

   [topp] | [nästa]

Tiggaren Simons sång



   Jag är tiggaren Simon - vill du höra mäj predika?
   
Jag är skapt att mässa en åsknatt, eller hur?
   
Min mor var en stickerska som stack åt de rika,
   
hennes håliga kindben hade hungern grävt ur.
   
Min far var en fattig man med darrande händer,
   
om jag sluter mina ögon jag ännu honom ser:
   
På knä på golvet står han, vid brasans sista bränder,
   
och som stjärnor som slockna är hans blick när han ber.

   
Min mor ville slita sig till döds för att ge mig
   
en brödbit litet större än hon själv hade fått.
   
Som boklärd herreman ville hon se mig,
   
det var därför hennes hår så fort vart så grått.
   
Och min far var ett helgon som led alla fasor,
   
och brottades med Gud om min mörknande själ,
   
och jag är en vandrande benhög i trasor,
   
och förr än jag arbetar vill jag svälta ihjäl.

   
Du tål inga drönare - du säger, bed och arbeta,
   
du värderar bara arbete och kärlek, min bror,
   
men min far, han bad sig till döds skall du veta,
   
och självmord av kärlek gjorde min mor.
   
Och här ser du bönerna vår Herre skulle höra,
   
här är väven som valkat en modershand hård,
   
och här har du sångerna som sjungits i mitt öra:
   
Får jag svälja mitt sista brännvin på din stormrivna gård?

   
Min mor hon dog av arbete och sorg om våren,
   
och det var inga stjärnor som lyste hennes säng.
   
Med ögonen dimmiga av brännvin såg jag båren,
   
där hon kallnade bland rosor, så mörk och sträng.
   
Och jag bytte mig ett veckolångt rus för det hon lämnat
   
åt sin son till välsignelse när en gång han vart stor.
   
Åt tiggaren Simon var arvet ämnat,
   
och i ruset var jag tacksam mot mor.

   
Jag har tiggt - en ska antingen råna eller tigga,
   
ej vackla av hunger framför höga hus.
   
I ett dike en stormnatt med en liter ska en ligga,
   
och se månen gunga i moln när en smälter sitt rus.
   
Utan far, utan mor, utan släkt vill jag vara,
   
se träden piska varandra, höra grenar gnissla som hat.
   
Se moln som vänlösa män i ändlösa öknar fara,
   
när alla de snälla sova med sin Gud och sitt kärleksprat.

   
Så underligt - i natt får jag värma mina händer,
   
vid din brasa får jag sitta som en svagögd gammal hund
   
som jagat åt sig själv tills han mist alla tänder,
   
och utan att veta det väntar det vinande blyets stund.
   
Men jag vet att Han skall komma, Han som dräper för att hela,
   
ur natten skall jag höra hans vingars sus.
   
Min daggiga bädd av jord skall han dela,
   
hans andedräkt skall släcka mina ögons ljus.

   
Jag älskade - ja, jag var från mina sinnen,
   
att minnas mina kvinnor är att röra i strö.
   
Du ber mig att vekna inför gamla, gamla minnen -
   
bara ett är hårt och heligt: när far skulle dö.
   
Det var bara mor och jag som höll vakan,
   
och satt där och älskade vad som fanns kvar.
   
Genom gluggen föll stjärnljus på slitna lakan,
   
och ute sjöng stormen avsked åt far.

   
En bror har jag haft - han var blek om kinden,
   
och hans ögon voro ljumma som utbrunna ljus.
   
Han låg på ett fattighus och lyssnade på vinden,
   
och yrade om solen och hedarnas grus.
   
Han väntade på vilan, för sjuk för att vandra,
   
för vek att bli min lustiga tiggarkamrat.
   
Och en gumma med rinnande ögon
   
satte fram hans skål med mat.

   
En dröm har jag kvar - jag kan ännu drömma -
   
på en myr vill jag ligga, mjukt mot dyn.
   
Över bädden av pors skall stjärnljus strömma,
   
och mina brustna ögon skola se mot skyn.
   
Över bittra örter skall vinden vina -
   
som en mask skola vandrande moln mig se.
   
På mitt beniga bröst skall månen skina,
   
och min puls skall stanna och min mun skall le.

   [topp] | [nästa]

Hemlös



   I natt har jag vandrat från Hedsunda by,
   
där jag fåfängt bönföll om hägn,
   
mina glappande skor äro tunga som bly
   
av träckstänk och midnattsregn.

   
Jag kom från tjuvarnas gråstensborg,
   
där min skugga var min kamrat.
   
Där var år av grubbel och månaders sorg
   
och nätter svarta av hat.

   
Ty jag älskade strid med sten och kniv,
   
och log åt jämmer och sår -
   
och till sist så tog jag en kvinnas liv,
   
och satt fången i långa år.

   
Och vid Kersnas tjärn, nedom Hävamo brant
   
jag ville ur livet fly,
   
när den drivande månens guld föll grant
   
över strändernas gungande dy.

   
Men inom mig är något som icke vill dö,
   
och som hatar att leva ändå -
   
det är bittert att kvävas i kvällssvart sjö,
   
och bittert att levande gå,

   
och känna hur eländet suger en ner,
   
tills man andas med bara hat -
   
fast solen lyser - fast sommaren ler -
   
det är bittert, bittert, kamrat!

   [topp] | [nästa]

Visa



   Min kärlek föddes i lustfylld vår,
   
på stränder av lekfullt dansande vatten,
   
och vildhonung drack jag i ungdomens år
   
på ängar våta av dagg i natten.

   
Min kärlek föddes vid Paiso älv,
   
där laxarna hoppa och gäddorna jaga.
   
Där vart den en visa som sjöng sig själv,
   
en vildes rus och en spelmans saga.

   
Den sjöd i mitt blod varje svallande vår,
   
pånyttfödd att locka och vinna,
   
den sjöng där all världen i vinrus går
   
och jord och himlar brinna.

   
Men aldrig mera älskar jag så
   
som i rosornas år, som vid Paisos vatten,
   
min kärlek är gammal och börjar bli grå,
   
och hittar ej vildhonung mera i natten.

   [topp] | [nästa]

Vaknatt



   I kvävande vaknätter ändlösa långa,
   
när minnen sticka som retade bin,
   
jag ber om en vårnatt igen av de många,
   
som eldat mitt blod till ett brinnande vin.

   
Jag ber om en vårkväll på rusiga ängar,
   
en enda - en lustarnas jäsande kväll!
   
En handfull av eldgräs från vildsådda sängar,
   
en sängplats av mossa på Vagnbergets häll!

   
Bakom mig gå vallarevisorna höga,
   
och hos mig är ingen och ingen mig ser.
   
Förbrunnet är det som har tröstat mitt öga,
   
och längesen är det som solen gick ner.

   [topp] | [nästa]

När mor dog



   Stor sorg! sjöng vakan och flög mot skog,
   
när solen sänkte sig röd,
   
om sorg skrek ugglan och bort hon drog
   
från gården, där mor var död.
   
Tolv slag slog klockan i bondens gård,
   
där husfolk med knäppta händer
   
höll bön till Herran som vred och hård
   
sina bittra prövningar sänder.

   
Sov ut! sjöng göken i daggvåt lund,
   
när solen gick eldröd opp.
   
Och härlig var ängen i dagningens stund,
   
och våt varje rosenknopp.
   
Men tungt sov mor i skumhöljd sal,
   
och aldrig mer skall hon vakna,
   
och lemmar som vridits i kampens kval
   
få äntligen kallna och rakna.

   [topp] | [nästa]

En strof till Huck Finns minne



   Jag har rett ett läger och tänt en eld
   
på lövströdd lera och gulnat grus,
   
och nu räknar jag himlens stjärnor
   
och Illinoisstrandens ljus.

   
Jag har tänkt på domaren Thatcher
   
som har hand om mitt gula gull,
   
och lett åt Toms tant Polly,
   
och drömt tills månen var full.

   
I en paradisfläkt går vinden
   
kring Missouris förtrollade land,
   
och kring timmer och drivved porla
   
små vågor mot bokväxt land.

   
Det är natt kring gul Mississippi,
   
där de blommande bokarna strö
   
sitt fröstoft på ström som svallar -
   
det är rosor på Jacksons ö.

   [topp] | [nästa]

Minnet



   Vi gingo över Raiskis
   
frusna, vida vatten,
   
och sågo masugnsflammorna
   
från Romebergabron.
   
Och solen sjönk så sakta,
   
i stänk av guld mot bergen,
   
och sakta kröpo skuggorna
   
bland enarna på mon.

   
Som eld och ljus mig smekte
   
dina mjuka jungfruhänder,
   
i himlens kalla stjärnglans
   
såg jag ditt mörka hår.

   
Och het av lust jag smekte
   
ditt bröst och dina länder,
   
och fick av dig det heliga
   
som endast mannen får,

   
och nu är allt ett minne,
   
en saga från i går.

   [topp] | [nästa]

Till min syster



   Nu spelar vårens ljumma vind i myrens gula starr,
   
och sakta stiga sagorna kring ön i Berga fors.
   
Förlåt ett stänk av bitter fröjd, en visa till gitarr,
   
det starka oss till läkedom likt strandens unga pors.

   
En sång till däj, min syster, när all marken väntar vår!
   
Luossas ljunghed surrar yr av vind och vilda bin.
   
Där lärde vi oss tunga steg i våra yngsta år,
   
och ingen vet hur djupt vi drack vår barndoms beska vin.

   
Men härlig, härlig våren kom vart år i rosor klädd,
   
fast sorgens skymning sökte oss och blekte kindens färg.
   
En dag på knä för Konungen, en natt för skuggan rädd,
   
och sedan drack du salighet ur flod och fjäll och berg.

   
Kom ut, när stormen viner vild i apel, pil och hägg!
   
Se, vårens himlar brinna till Guds och stjärnors lov!
   
Och när du sövts till drömmar av resedan vid din vägg,
   
all ängens rosor ropa, kom ut till oss och sov!

   [topp] | [nästa]

En gamling



   Jag fick bröd, man jag vet icke huru,
   
det kom liksom ovanifrån,
   
och jag byggde av otäljd furu
   
ett pörte vid Savonaån.
   
Jag åt bark med de mina om våren,
   
och till drick jag tappade sav,
   
jag timrade giller i snåren
   
och var nöjd med vad Herren gav.

   
Och min ende son han vart bonde,
   
och tog kvinna han liksom jag,
   
han regerade mest som den onde,
   
och drev drängar med hugg och slag.
   
Och åt mäj, som var gammal och styvbent,
   
sa han aldrig ett hugnesamt ord,
   
fast jag timrat de hus han fått äga,
   
fast jag röjt varje tum av hans jord.

   
Och hans kvinna var vass som en skära,
   
och hans kvinna var kall som is,
   
och hans kvinna var tröttsam att svära,
   
och hon vart min ålders ris.
   
Och en dag stod en kärra på backen,
   
med en hösäck och bräde för två,
   
och för kärran stod tjuguårs Blacken,
   
och hans man var som aska grå.

   
Och jag tänkte, jag kan väl fråga,
   
vart färden gäller så dags,
   
men jag ville ändå inte våga -
   
att tiga är bäst till lags,
   
och jag teg och frågade icke,
   
och jag åt min välling i vrån,
   
och jag hörde på hela timmen
   
ej ett ord av min ende son.

   
Det var tyst med svära och träta,
   
det var ovant mot andra dar,
   
och när pojken min slutat att äta
   
så sa han, nu åker vi, far!
   
Är det högtid? Ska gamlingen åka?
   
Är det andra tider igen?
   
Men en vill inte fråga och bråka -
   
en får veta - får veta sen.

   
Vi stannade här. Jag är gammal,
   
jag orkar ej tala mer,
   
jag är liknöjd hur dagarna vandra,
   
och hur solen går upp och ner.
   
Men gott är vid fattighusborden
   
få ha som en orubblig tröst:
   
här är närmare den djupa jorden,
   
och den fattiga skördens höst.

   
På min träbrits drömmer jag vaken,
   
på min träbrits med sparsam halm -
   
och tung är luften som livet,
   
som en mara är nattens kvalm.
   
Och fast han var hård mot far sin,
   
så längtar jag härifrån,
   
jag längtar att gräva i jorden,
   
åt min hårde, min ende son.

   [topp] | [nästa]

Syner



        I

   Hon är rank som Hajsnas granar,
   
och som vågorna i Slomlam
   
gungande är hennes gång.
   
Hennes bröst har bäckens oro,
   
alla skumma skogars dunkel
   
skälver vekt i hennes sång.

   
Vit är hennes väg av solen
   
över bergen genom blommor,
   
genom ris på ljungröd hed.
   
Hett går hennes bröst av längtan,
   
gamla vilda vilsna visor
   
stiga vekt därur när solen
   
bakom Mattnas kamm går ned.

   
Och när jag är sjuk av oro,
   
och när natten kryper sakta
   
kring min bädd i Savos koja,
   
bär hon till mig hedens ljung.
   
Strör mitt golv med gula rosor,
   
löv från stränderna av Slomlam,
   
smeker mjukt mitt tunga huvud
   
med sin hand och viskar sjung!

        II

   
Nej, jag kan ej, Marja-Lisa,
   
jag har glömt Kersandros sånger,
   
jag är icke värd din kärlek
   
och en dryck ur Savos sjö!
   
Jag har druckit bittra vatten,
   
skökors gift har jag i blodet,
   
jag har sålt mitt arv åt satan -
   
smek mig, Marja, jag skall dö!

   
Marja! Hör du mig? Var är du?
   
Fattigt klädda Marja-Lisa,
   
har du redan gått ifrån mig?
   
Här är mörkt vid furans fot.
   
Å - din röst var mjuk som ängsgräs -
   
kvar är natten - kvar är berget -
   
kvar är mörkret kring min panna,
   
tomt och grymt och svart som sot!

   
Marja - hör du dem - de komma!
   
Hör - de hetsa mig som hundar,
   
gråa, grova, lömska hundar
   
nosa efter mina spår!
   
Hör dem flåsa! Hör du kopplet -
   
de ha följt mitt spår från Tanra,
   
de ha snokat lystet hungrigt
   
genom alla dalens snår.

   
Lisa - sjung en herrens visa!
   
om du sjunger bli de rädda -
   
göm mig - här i skrevan - göm mig!
   
Hölj mig, barn, med ris och grus!
   
Å - du har gått bort att gråta -
   
du vart rädd för mina ögon -
   
ensam är jag - Marja-Lisa,
   
ge mig vatten - ge mig ljus!

        III

   
Vem är du i vita kläder?
   
Du är inte Marja-Lisa -
   
du är prins i någon saga -
   
kom du kanske hit på spe?
   
Tog du Marja-Lisa från mig -
   
å - nu vet jag, det är du som
   
botar synd och bor i kyrkor -
   
gå ifrån mig - Nasaré!

   
Tag ej mig till livets rike!
   
Jag är sjuk och spetälskäten,
   
ända in i iskallt hjärta
   
multna mina svarta sår!
   
Man skall kasta mig i mörkret,
   
man skall frukta mina ögon,
   
man skall ropa oren! oren!
   
framför mig varhelst jag går.

   
Har du rum i himlen höga
   
för ett barn av onda nätter,
   
rus och rosensmyckad trolldom -
   
har du livets bröd och vin?
   
Är du Gud och dock min broder,
   
mänska och ändå barmhärtig -
   
har du kraft ännu att driva
   
djävlarna ur än ett svin?

        IV

   
Han är borta, kvar är natten,
   
kvar är jag som ingen älskar.
   
Såren svida. Döden stiger
   
fram med handen lyft till slag.
   
Skogen mumlar. Mörkret tynger,
   
vinden viskar mulna minnen,
   
viskar sina sista tankar:
   
ingen dog så arm som jag.

   [topp] | [nästa]

Predikaren



   Rubinsållad glänser brokaden
   
framför Ozmas bäddade rum -
   
men den vise är full av leda,
   
och hans blick är kall och skum.

   
Bakom förhängets röda skuggor
   
väntar nordlandets vitaste famn -
   
väntar Syriens skönaste sköka
   
på en konung som glömt hennes namn.

   
Över bordet av guld och rosenträ
   
darrar handen slapp och fin -
   
predikaren, Israels konung,
   
är trött av kvinnor och vin.

   
Kring kropp som tumlat i synder,
   
och törstande druckit allt,
   
faller manteln i hängande tomma rum,
   
och hjärtat slår sakta och kallt.

   
Hans slavar slumra stående:
   
han är vaken för länge i natt -
   
han skriver den vises ordspråk,
   
med ett stillsamt dödskallt skratt.

   
Predikaren är han - och konung -
   
det är allt den vise vet -
   
och om fägnadens ande gör sällskap med hans,
   
det är ock fåfänglighet.

   
Det är gott för det myllrande folket
   
att akta Herodes bud.
   
Och den som har hedniska hustrur
   
får offra åt hedningars gud.

   
Kring pannan gul gå skuggor
   
som regntorra moln kring förtorkad kust -
   
bakom huden en dödskalle grinar
   
sitt spe över människors lust.

- - -

   
Att vara en vis och att vara en dåre,
   
att vara en syndfull, en alltför rättfärdig,
   
är farligt och tokot:
   
min son, du skall skåda på Herrens verk!
   
Ho är som kan rätta,
   
vad han har gjort krokot?

   [topp] | [nästa]

Fången



   Tre trappsteg till solens port,
   
tre trappsteg av fuktig sten -
   
Jag får vandra dem en gång när bot jag gjort -
   
genom dörren av järn skall jag blek gå ut
   
och gråta i solens sken.

   
I min källarhåla jag talat med Gud -
   
han var så hög och hård,
   
han gav oss vreda och stränga bud,
   
men bländar med glansen av klädnadens fåll
   
in i nödens och brottens gård.

   
Tre trappsteg av synd har jag längesedan gått,
   
tre trappsteg av bot äro ej mer -
   
jag skall vandra dem sakta år efter år,
   
och en gång skall jag bada mitt grånande hår
   
i en sol som aldrig går ner.

   [topp] | [nästa]

Den druckne matrosens sång



   Sjömanskrog i Hull vid H...street. Första och andra styrman på
   
ångaren Dana sitta vid var sitt bord med var sin kupa whisky. I ett
   
hörn en drucken matros som sjunger för sig själv med rosslande röst.

   
Förste styrman, sluddrande:

   
Lyft glaset från bordet och sjung, Tore Johnson!
   
Varför sitter du stendöv och tyst?
   
Jag har verkligen tänkt slå ihjäl däj, Tore Johnson,
   
för det du min hustru har kysst!
   
Tore Johnson, berätta, berätta,
   
hur det var när du kom till min hustrus hus!
   
Satt hon ensam och längtade, liten?
   
Var hon krånglig först - var det bara en gång?
   
Var hon het, var hon retsam mot däj?
   
Och en sak vill jag veta, Johnson:
   
fick du kyssar där för helvete, säj!

   
(Gråtande, med huvudet i händerna.)

   
Varför tog du, Tore Johnson, min hustru från mäj?
   
Jag som slitit för min sängplats från Kap till Hull -
   
Minns du natten vid Holy Hook fyrskepp?
   
Hög sjö - hunger - och månen var full -
   
la - la - la - och du var då min tappraste vän -
   
och tänker jag efter, Tore, så kanske du är det än.

   
(Snyftande våldsamt)

   
Och jag skall nog bli glad åt henner kropp,
   
du vill väl ha det så?
   
Men det blir värst att få lov se in
   
i hennes ögon ändå!

   
Den druckne matrosen sjunger:

   
Hon har så blåa ögon, så djupa blåa ögon,
   
hon vart min stackars hustru när natten den föll på.
   
Hon såg på mäj med ögon, så våta, vilda, vilsna,
   
hon svor mäj tro med ögonen, med ögonen de blå!

   
Förste styrman:

   
Tig - för helvete!

   
Andre styrman:

   
Och så har han förlåtit mäj och kallar mäj sin vän -
   
men det är värst att jag inte törs se in i ögonen!

   
Förste styrman, våldsamt skakande:

   
Men varför ser du ner, Tore Johnson?
   
Dina ögon törs jag se, ändå!
   
Men din blick är ju sjuk som tyfus,
   
och pannan som malaria grå!
   
Nu finns det fyra ögon i denna lustiga värld,
   
som jag aldrigi törs se in i mer -
   
Två stirrar mot krogens slaskiga golv,
   
och två drömmer vid egen härd.

   
Fyra sjuka ögon, och min enda vän har jag mist,
   
och allt har gudarna skickat mäj sen jag var älskad sist!
   
Du hav som tar våra krafter och saltar vårt fattiga blod,
   
om du vill ta mina vänner, då vore världen god!
   
Men min hustru tar dem i stället, och jag är en ensam man,
   
som får älska whisky och hamnhotell och skökor så gott jag kan.

   
Den druckne matrosen sjunger:

   
Så följ mäj bort i hagarna och älska mäj som fordom,
   
och älska mäj med ögonen, men ögonen de blå!
   
Ditt hår är svart som natten, men tron i dina ögon
   
skall lysa mäj på vägarna varhelst jag ensam går.

   
Förste styrman:

   
Tig - för helvete!

   
(En klocka ringer. En uppassare släcker alla gaslågorna utom en. De
   
två stiga upp och ragla ut från krogen. Den druckne matrosen följer
   
efter dem.)

   
Den druckne matrosen sjunger:

   
Och stjärnor och sol skall slockna förrn min Anna sviker mig,
   
hon har lovat evig trohet på livets tunga stig - -

   
Förste styrman:

   
Se hit, Tore Johnson, får jag se dina ögon,
   
är du rädd, din stackare, för fan, se hit!

   
Andre styrman stirrar fånigt in i kamratens ögon:

   
Här har du - de ser jag törs, och säj, hur ser dom ut?
   
Är dom inte som vanliga ögon och är inte vitan vit?

   
Förste styrman:

   
Å, som sjuka sumpar, där tidvattnet runnit ut,
   
förbannade kvinns som ej väntar ens
   
tills en femveckors resa är slut!

   
Den druckne matrosen sjunger:

   
Hennes ögon kan ej ljuga, hennes blick är ren som guld,
   
och blå som vårens himmel, en själ förutan skuld!

   
Förste styrman:

   
Tig - för helvete!

   
(De försvinna i en gränd. En trasig och ensam gatflicka ser lystet
   
och väljande på dem, och försvinner nedåt en tvärgata arm i arm med
   
den sjungande matrosen.)

   [topp] | [nästa]

Vår döde vän



   Skyggt såg du ofta omkring dig, du som fruktade ingen,
   
bottenlös blick ville borra sig genom och bakom tingen.

   
Frågande log du åt det som fromma och hädare trodde,
   
hemlös log du åt hem där mätta belåtna bodde.

   
Bar vid ditt hjärta i nätterna de hemlösa själarnas fasor,
   
log mot det välklädda lugnet, själv klädd i trasor.

   
Allt som växt brett blev smått för ögon avgrundsdjupa,
   
sökande irrade du där starka i vansinne stupa.

   
Skränande skrik av narrar hördes dig livet i drömmen,
   
där mot döden du gungade, strå bland andra i strömmen.
   
Drevs bortom världarnas gräns, till hav som ingen känner,
   
ser med ögon som fråga ännu på oss dina vänner.

   [topp] | [nästa]

Purgatorium



   I natt har jag drömt att allt gott jag glömt
   
och mördat min bäste vän,
   
och den hand som slog, tills klibbig av blod,
   
kunde aldrig bli vit igen.
   
Det som slumrat djupt, slagit våldsamt ut
   
i giftig, stinkande blom,
   
och jag fruktade allt, men fruktade mest
   
den bäste vännens dom.

   
Jag handlat hårt, mitt fel var svårt,
   
och jag kallades hopplös bov,
   
och av hatets köld min själ sögs ut,
   
som en spindels sprittande rov.
   
Och när alla sport, hur ont jag gjort,
   
och hopen trätte vred,
   
då gick jag allen i stjärnornas sken,
   
och såg mot jorden ned.

   
Som vi minnas lek och kärlekssmek
   
i vår ungdoms vita vår
   
som vi minnas skratt ur det gångnas natt
   
i älskandets heta år
   
så mindes jag alla glada lag
   
i timmar av drucken fröjd,
   
då den dag vart natt i vin och skratt
   
under stjärnor i himlens höjd.

   
Och en röst av en man från ett okänt land
   
kom till mig i vindens vin,
   
och jag såg hans blick och den var så hård
   
och så bittert ond som min.
   
Och ansiktet var som mitt ansikte var
   
på min gärnings förbannade dag,
   
och jag visste då att kött av hans kött
   
och ben av hans ben var jag.

   
Och han sade: allt hederligt smått och gott
   
hör endast vardagen till,
   
men den vilja är stor som törs vilja tvärs
   
emot vad mängden vill.
   
Och du som haft mod, att ej vara god,
   
och som hellre är svart än grå,
   
du ensam bor, i ondska stor,
   
och ditt namn skall aldrig förgå.

   
Du skall leva ändå under himmelen blå
   
som ett nummer i mörkrets här,
   
dina vännersom skuggor irra kring dig
   
och synda här och där.
   
De synda med glädje, synda av lust
   
i villsam och öde natt,
   
de avla av hat och förgiftat blod
   
sina barn under ondskans skratt.

   
Och jag svarade strax: det är lögn vad du sagt,
   
det onda var aldrig sant,
   
din röst är ej tröst för darrande bröst
   
på helvetets ytterkant.
   
Jag drömmer om reningens vita eld,
   
att dej själ må brännas stor,
   
som bannad av mängdens kvinnor och barn
   
till dödens rike for.

   
Jag tar hellre emot hela hopens hot,
   
och jag gråter hellre än ler,
   
och jag längtar att dö men att straffas hårt
   
jag längtar ändå mer.
   
Och jag tror att när straffet stoftet strött
   
över mördarens multnande ben,
   
är det hopp ändå, är det tröst också
   
att hans själ skall brännas ren.

   
Din tröst är en lögn, ditt land en sump,
   
som rinner till eländets äng,
   
din tröst är ett sken från en evig eld,
   
och din bädd en glödande säng.
   
Men jag går till en plats som du aldrig sett,
   
och dit vägen bär emot -
   
jag går att bikta min innersta synd
   
i natt vid korsets fot.

   
Jag gick och vägen var hård och lång,
   
och jag kände jag lidit nog,
   
när vid nattens slut jag irrat mig ut
   
ur berglandets suckande skog.
   
Och allt var frid och ny var all tid,
   
i en morgon av glimmande ljus,
   
och min väg var en äng där i rosor höljts
   
allt grovt och besudlat grus.

   
Och korsets herre regerade där
   
med sin vithets lågande hand,
   
hans klädnad lyste var syndares väg
   
i sol över paradisstrand.
   
Och min mördaredräkt för en vårens fläkt
   
i trasor revs och föll ned
   
och konungen lyfte sin härlighets hand
   
och sade stilla: bed!

   
Och jag bad och såg upp mot en värld av ljus
   
med ögon utan skuld,
   
och en eldslåga ren genom rymden ven,
   
och jag brann i en sky av guld.
   
Och en grav blev grävd på en blommande äng,
   
åt min aska byggdes ett hus,
   
och min kropp brann ut och jag vart fri,
   
och försvann i ett hav av ljus.

   [topp] | [nästa]

Angelika



   Jag hörde basunen ropa, jag hörde orkanens sus,
   
och jag gjordade mina länder och steg upp ur gravens grus,
   
i glansen av solen svällde mitt bröst, min arm vart stark och fin,
   
och österlandets ljuvliga vind göt i mina ådror vin.

   
Från valven öste de varma regn, mina trasor sköljde de,
   
och nya ögon öppnade jag att domedagsglansen se.
   
Och med mig var min Angelika, som jag älskat och älskat så,
   
men som på grund av ringa stånd jag ej var värd att få.

   
I trettio dagar väntade vi, men turen dröjde ändå,
   
och vi njöto av jordens nya vår och av himlens gamla blå.
   
Till sist tog jag mod och stegade fram, och lyfte min nya hand:
   
Mitt namn är William Andersson, och min synd som havets sand.

   
Och det här är min Angelika, som jag älskat och älskat så,
   
men som på grund av ringa stånd jag ej var värd att få.
   
Vi var väl så gott som gifta, fast i djupaste hemlighet,
   
och vi sveko väl inte varandra, åtminstone som jag vet.

   
Men all vår synd var av köttet, det kött, som är ej mer,
   
och anden dömer ej ande, för det som av kroppen sker.
   
Och dina de minsta bröder jag ofta, ofta mött.
   
Jag var hungrig med dem, som hungrade, och med de trötta trött.

   
Vi ville ibland ej äta bröd, när ej alla bröd kunde få,
   
och det var av anden, Herre, det medger du ändå?
   
Vi lyssnade efter änglars sång och hörde de döendes rop -
   
Ja, Herre, vi hjälpte varandra, och vi svulto allihop.

   
Och ibland kom små, små kvinnor till oss i nödens natt,
   
och sådde i lägret som hungrade sina blommande små skratt.
   
Och vi togo dem, och med dm vi klämdes i armod ner,
   
men det var av kroppen, Herre, den kropp som är ej mer.

   
Men ur roströd gata vid Ebals port, nu satan närmade sig:
   
Ja, Herre, de gräto och gåvo nog, men det var av fruktan för mig.
   
Men jag ber dig, fråga dem, Herre, sade satan och djupt han neg,
   
vad de gjorde de ljusaste nätterna, när all deras fruktan teg.

   
Jag ropade: Herre, vår fruktan låg under och morrade dov,
   
den åt oss när vi åto och skrämde oss när vi sov.
   
Av ångest vi dräpte varandra, av fruktan för svält vi stal,
   
och vi levde ibland försakelsens liv för löftet om himlens sal.

   
Men Herren sade: Jag vet det där, kanske vet jag bäst till slut -
   
man lär sig något en årmillion, när man visste det mesta förut.
   
Er kärlek var av feghet, en rättfärdighet för gunst,
   
och det enda ni gjorde när fruktan teg, det gjorde ni av brunst.

   
Och jag svarade: Anden ville nog, men köttet ropade nej,
   
och sällan när köttet syndat ville anden ångra säj.
   
Jag tror de hjälptes åt, de två, att dra oss till Ebal ner,
   
men det mesta var nog av kroppen, den kropp som är ej mer.

   
Vi var på det hela taget ett lortigt och underligt pack,
   
och kroppen låg om vår andes fot som en tung och skavande black.
   
Och nu ber jag om domen, Herre, om ditt eller skammens land -
   
Mitt namn är William Andersson och min synd är som havets sand.

   
Men Herren sade: Tag din mö, som du älskat och älskat så,
   
men som på grund av ringa stånd du ej var värd att få.
   
Jag tror jag prövar er än ett tag under sommarhimlen blå,
   
och nu så är jag trött på er, och ber er alla gå.

   
Då gingo vi alla bort igen och domen försvann som rök,
   
vi slogo oss ner i Mamres lund att göra ett nytt försök.
   
Men jag hörde satan skratta vid roströd gatas port,
   
och han skrek: Du fick Angelika för allt du av feghet gjort!

   [topp] | [nästa]

Kvarnsången



   I. Spinnerskan.

   
I stugan vid Raisos svarta berg
   
jag gästat en enda gång
   
där sitter en gammal kvinna
   
och spinner dagen lång.

   
Hon spinner åt folk som i Storbyn bor,
   
medan dagen i skymning går -
   
med skrumpen fot hon trampar sitt hjul,
   
och rullen smäller och slår.

   
När den gula förtvinade handen
   
är av darrande spånad full,
   
gå minnen som gråa av drömmar dit
   
och tvinnas bland brokig ull.

   
Och dit gå varma vårar
   
och somrar med rödaste frukt,
   
och blandas om till snyftande gråt
   
i rummets unkna fukt.

   
Jag hör hur plankdörren ruskas hårt,
   
när västan larmande går,
   
och ser den döende dagen
   
kring den gamlas vita hår.

   
Jag hör ett tal från darrande ben,
   
en sång från surrande hjul,
   
en sång om en slipande kvarnsten
   
i spinnerskans mörka skjul.

   
Och även jag har en surrande sång,
   
som jag sjungit sen jag var barn.
   
En sång om en rolös dåre,
   
som slipar sig själv på en kvarn.

   
II. Kvarnsången.

   
Jag är ensam och tungt står mörkret
   
som en skuggornas mur kring mig.
   
Gamla benkvarn, sjung för en vänlös -
   
jag vill tala med döden och dig!

   
Men du kan bara visor om ben och blod
   
och jag ligger här sjuk vid din skakande vägg -
   
jag vill minna mig jorden och himlen blå -
   
Å - härlig var jorden ändå!

   
Du kvarn - du är vis och av åren
   
skorrar din rostade röst -
   
jag skall höra din visa och vila
   
mitt stackars slocknande bröst.
   
Jag har lekt i den blommande dalen -
   
jag har byggt - små kvarnar också -
   
och dansat bland fjärilar ängarna fram -
   
Å - härlig är jorden ändå!

   
Och nu förstår jag din sång - din sång för en som dör -
   
så lyssna då - svarta skuggor -
   
nu sjunger hon - - hör - hör!

   
Bullra runt och darra hårt i pina
   
benen dina
   
damma ut och blåsa bort i skyn!
   
Rulla runt med ben som vita skina,
   
benen mina
   
rullas bort och grävas ner i byn!

   
Dansar du en gång i solen fina
   
när vindar vina,
   
äter, hungrar, ler och gråter ut,
   
så slipas du till sist på stenarna mina,
   
suges in att malas utan slut.

   
Du är grym och din sång är av satan -
   
jag orkar ej höra dig mer - -
   
hur kom jag sjungande solbarn
   
i det bitande dödsmörkret ner?
   
O, herre, om dagen är liden,
   
så släck mitt rykande ljus -
   
låt mig slippa allt liv - låt mig sluta
   
i de dödas multnande hus!

   
Tig, kvarn, du borrar mitt huvud
   
med ditt hamrande helveteshån -
   
och En har ju dött för syndare -
   
jag kan ropa på jungfruns son!
   
Men han hör ej min röst för ditt gnissel,
   
jag skall be - när du tröttnat att gå - - -
   
Å - jag minns när jag först var älskad -
   
och härlig var jorden då!

   
Tumla runt och rulla blint i pina,
   
synder dina
   
dansa dödens dans tills du är all,
   
stampa, tjuta, skära tänder sina - -
   
gläfsa över granen hesa skall.

   
Slipas hård och rulla runt och rasa,
   
stackars trasa!
   
Vilja andra ting än kvarnen din.
   
Dömd att rullas om och in i fasa,
   
i slamsor frasa - -
   
veta vart du skall och inte vilja in!

   
Tyst, gamla - ty härlig är jorden,
   
i den höga himlens glans!
   
Där gunga de röda rosor
   
i den glada västans dans.
   
O, sol över rusiga ängar,
   
lys dem som dansa i byn!
   
Se - på senigt spända vingar
   
där flyger en örn mot skyn!

   
- - slita sönder alla kräk som drömma,
   
som kvarnen glömma,
   
yra feberhett om himlen blå - -

   
Å! härlig är jorden ändå!

   
- - surra hjul och fors, du grymma, strömma,
   
inte ömma
   
döda ben som utan oss ej gå!

   
Slunga kring dem, gnissla, slå och stöta
   
flå och nöta,
   
knacka dem till jord i hjälplös natt!
   
Hamra skallar, ve, av tårar blöta,
   
skratta bort dem med vårt vassa skratt!

   
Men barnets lekar i hemmets hägn,
   
ha stänkt mitt hjärta med vårens regn -
   
och härlig är barnets sång - -

   
Skramla gamla stenar mot varandra,
   
vandra, vandra!
   
Vi suga in och slita av!
   
Jämra, bita vasst och morra, skälla,
   
tjuta som schakaler på en grav.
   
Bullra hårt och darra runt i pina -
   
mala hjärtan, händer,
   
mala ögon dina.
   
Stöna du i ångest, skallra tänder!
   
Ropa du till Gud och sträck du dina händer!
   
Sträcka ben du skall och dansa kring och bli
   
till jord igen och rullas bort och grävas ner
   
och glömmas av -

   
Så låt mig blott se glansen
   
av solen som går ner - min sista - -

   
och aldrig känna glädje mer -
   
nu börjar dansen!
   
Och sörj ej du: ett liv är till att mista,
   
vi skratta gällt när onda ögon brista - -

   
Fräls mig från kvarnen - Gud - -

   
- - vår kvarn är vindarna, vår kvarn är haven,
   
vår kvarn är livet och vår kvarn är graven,
   
vårt hjul är tingen du har köpt och älskat,
   
ditt guld, din kärlek, masken i din kista -

   
Men fräls min själ - -

   
vi göra bara stoft av ben som brista.
   
Vi bullra hårt och darra runt i pina
   
benen dina!

   
Vi damma ut och blåsa bort i skyn!
   
Och när vi tystna skall en annan sjunga,
   
vi rulla bara bort att grävas ner i byn!

   
I en gränslös och evig tystnad
   
den skorrande sången dör - -
   
för en död som famlar i mörkret
   
nu sjunga de heliga - hör!

   
Det är som jag bures av böljor,
   
ett mörkt och svallande hav mig för
   
mot en strand som sjunger av solvitt skum - - Hör!
   
Kör från ovan:
   
Vila, pilgrim, ditt bröst mot strömmande vatten.
   
Hän till dagningens land går din väg över hav genom natten.
   
Slut dina ögon - stormsången söver!
   
Hav som svallar i mörkret skall bära dig över!

   
Trött var ditt öga att se allt och hjärtat skälvde,
   
ängsligt vred du händerna framför
   
våg som sväljande välvde.
   
Kvar i kvarnen du lämnade gubbar och lystna tärnor,
   
jättevågen skall lyfta dig högt mot himlens stjärnor.
   
Slut dina ögon stormsången söver -
   
hav som svallar i mörkret skall bära dig över!

   [topp] | [nästa]

En tröstesam visa till idealisten och läraren Angelman



   Den brännvinssupande spelmannen Bogg går en dag landsvägen fram med
   
sin fiol och finner sin före detta lärare Angelman sittande på
   
vägkanten med en butelj. Angelman gråter över sitt trista öde, varvid
   
Bogg stämmer sin fiol och sjunger följande visa på en gammal valsmelodi:

   
Vi, Angelman, är du så sorgfull i hågen, fast Spaniens vin i din hals du har hällt?
   
Du sitter som död under flygande skyar, din tomma butelj du på vägkanten ställt.
   
Din ungdom är gången, din Gud haver gömt säj och kvar är den herrn med ett horn och en klöv -
   
du liknar en margran som torkar i täkten, så rivande ful mellan klibbande löv.

   
O säj, var är kransen av konstgjorda rosor du band däj i dagsljus och stigande sol?
   
Den dryck du bjöd ut åt all världen att svälja förnekade du innan hanen gol.
   
Men Angelman, lyss till en vän som förstår däj, när brusten, bedragen du smälter ditt rus,
   
allt medan all himmelen över din hjässa står klar som kristall över byarnas hus!

   
För jordisk var flykten mot himlar som blåna och låga av rosor och paradissång -
   
du sitter och snyftar när bittert det kvällas i salar som fyllts av din visdom en gång.
   
Jag hört på vart råd, vart ord ur din strupa likt brokiga fåglar mot salstaket flög.
   
Jag såg ock den rådlöses glans i ditt öga när ömt din butelj som ett dibarn du sög.

   
Och snart ska din släkt hälla granris på backen och gunga däj fram under gnolande trän.
   
Beskådad och fattig och tvättad och naken du vinglar mot gnällande grindarna hän.
   
Det goda du gjort här i världen var ringa, en säck full av väder du liknade mest.
   
Du multnar och spricker där bärarna vända, sex fot under skorna på socknens präst.

   
Hur går däj, när en gång all himlarnas Herre med världar till domssal och stjärnor till tron,
   
för gärningar gjorda mot arma och nakna ska döma envar efter hans person?
   
Men kanske du hemligen knäböjt i natten och skyggt bett den okände gälda din skuld?
   
Säj, skönjer du staden som icke har nätter, där muren är jaspis och gatan av guld?

   
Då knäpper jag sakta en sång på fiolen och dansar av fröjd på din jordröda mull,
   
jag sjunger, han är icke död, men han sover och drömmer om kronor av törnen och gull.
   
Hans trasiga själ bliver tvättad i stjärnljus till skäraste silke vid harpornas brus,
   
de bränna hans skam till en aska för vinden, att ren han må vandra till Herrans hus.

   [topp] | [nästa]

Jag har drömt...



   Jag har drömt jag skulle sjunga vad jag känner,
   
hur jag hatar, hur jag älskar, hur jag bannar, hur jag ber,
   
hur i vanvett jag flyr från mina vänner,
   
och i mörkret till den okände ber.

   
Jag har drömt att jag en visa skulle sjunga,
   
om alla själarnas fasor, alla himlarnas ljus,
   
om när all världen jag ser dansa och gunga
   
och darra i dåraktigt rus.

   
Jag har drömt, att när alla stjärnor skina,
   
över vildmark som viskar, vad i ensamheten hänt,
   
att alla vindar som kring tjärnlanden vina,
   
skulle lära mig att kväda vad jag känt.

   
Jag har drömt att en liten, liten kvinna,
   
skulle söva mig med visor, skulle smeka mig med skratt,
   
och när allt som jag byggt måste brinna,
   
skulle följa mig i elddopets natt.

   
Jag har tänkt att alla jagande åren,
   
som ha dödat det jag älskat, som ha stulit vad jag fått
   
skulle lära mig en visa om våren,
   
som har bott hos mig och bländat mig och gått.

   
Jag har trott att alla stormarna som rasat,
   
i min själ skulle blandas till en vansinnig sång.
   
Att där jag snavat över helvetet och fasat,
   
jag skulle lära mig dess visor en gång.

   
Men se mitt solur mot middagen skrider,
   
och aldrig har jag sjungit vad mitt hjärta har bett!
   
Skall jag sjunga först i dödsskuggans tider,
   
när det ändlösa mörkret jag har sett?

   
Skall jag leva tills jag lärt mig att smida
   
alla rosor, alla fasor till en levande ked,
   
som skall skälva som en rusig och glida
   
som en stråkton i dödsmörkret ned?

   [topp] | [nästa]

Vaggsången vid Kestina



   Jag är bara en gammal och tröttkörd man, och dör utan kält och knot,
   
under eget tak fast det kostat, och är svart av år och sot.
   
Det är värst med alla ungarna - men dom har inte svultit än,
   
och hö har vi kvar så vi klarar oss tills backen blir grön igen.
   
Så korna slipper att svälta - och så länge har barnen mat -
   
dom är inte mina, dom barnen, men mitt hjärta har inget hat.
   
Jag slogs för mina i tretti år - och sen så fick jag er,
   
men det är som om plågorna lärt mäj att inte förbanna mer.
   
Den där gamla vaggan av furu som jag gjorde vid tjugu år,
   
den dundrar i mina öron - å Gud vad den går och går!
   
Den maler så grovt som Brännby kvarn - ett buller som nästan bränns -
   
att få barnbarn så här, ska jag säga, är ett nöje som skär och känns.
   
Och har vi gjort rätt för det här, då räknar du noga, Gud,
   
då tar du bra höga böter för brott mot ditt sjätte bud.

   
Det kvittar mäj lika, nu dör jag, dom får klara säj bäst dom kan,
   
och stoppa morfar i leran och skaffa en äkta man.
   
En? Tre eller fyra minst, för att klara eländet ut -
   
men den yngsta hon spottar visst blod - på henne är lungorna slut.
   
Hon gjorde rätt för säj och sitt barn - men hennes tid var kort,
   
och ungen hennes har skrofler - - å Herre, skrapa oss bort
   
som mögel ur träcken och kärren, och låt oss få krypa ner
   
i den kalla och stillsamma myllan, där ingen hostar mer.
   
Jag köpte det här, jag har kravlat mäj fram, jag svalt, och dom svalt mest.
   
Och det sista av skulden betalade jag när den yngsta läst för präst.
   
Och pojkarna mina var stora då - jag tror dom redde säj bra -
   
dom kom hem och gav far sin brännvin, för något måste en ha.
   
Jag har aldrig köpt för ett öre sprit, jag drack om någon bjöd.
   
Det ska ingen kraxa om drinkare när Paljaka-Anders är död.
   
Och den som predikar om straffar, när en urblött utnött man
   
blir glad av brännvin och dansar, är en präst som inte går an.
   
Men nu är det slut med att dansa - jag var glad när den yngsta var stor.
   
Det liksom lättade litet en stund, både för mäj och mor.
   
Jag slutade gå i gruvan, jag bröt rötter och sprängde sten,
   
fast jag redan var vit i skägget - det finns seghet i gamla ben.
   
Dom håller, fast köttet ruttnar - nu var täppan skuldfritt min,
   
och då kändes det djupt som ett yxhugg när den yngsta kom hem med sin.
   
Och jag bannade henne en vinter, sen teg jag, sen väntade jag
   
på en strängare, vassare årstid, en tyngre och gråare dag.
   
När den äldsta kom hem med sitt bylte vart det kallt för mäj, fast det var vår.
   
Jag drog fram den där dammiga vaggan igen - och då var jag sjuttio år.

   
Jag tyckte jag gick i den dimman jämt, som står över Brännby myr,
   
jag tyckte jag fick den i mig med vart andetag jag tog.
   
Dom här grova händerna skakade - dom är gula och vissna nu -
   
Dom är veka, nästan som Gretas, som syr och syr...
   
Men jag rymde en gång från helvetet, jag gick till Kaljos slog -
   
Det var då ... det var vår, det var vitt av blom.
   
Och nog kände jag suset av vädret som varmt över backarna drog,
   
men det var som en dröm, och mitt huvud var tungt, och mitt bröst ville rivas itu.
   
Och jag vart som den tokiga Lasse, som ibland fick äta hos oss,
   
han som sprang och viskade, gick och gick, som en älgtjur dag och natt.
   
Dom kommer, dom kommer! sa han, nu snart så hinner dom fatt!
   
Han sprang ifrån maten hungrig, han var rädd för de döda, förstås.
   
Jag var inte rädd för det döda, jag var skygg för det levande, jag.
   
Allt som levde och kröp och krälade och var hungrigt och pep och skrek.
   
Det kom efter mäj, myllrande, flåsande, det snärjde kring mina ben,
   
nu tar vi däj, gubbe! väste dom, du har klarat däj all din dag,
   
men barn ska du ha när du grånat - köp mat du, och vila sen!
   
Men jag skrek hoj hi, alla djävlar ur kärren, nu gick ni för bitti ur säng,
   
om ni tänkte att Paljaka-Anders kör bet fast vintern blir satans sträng!
   
Och jag knöt dom här tjärbruna händerna, och jag stalp på knä och svor,
   
och jag sa till Gud, du som skapat oss, döm bäst du vill för hor!
   
Och jag grät där mellan häggarna där Luossas rågång går,
   
jag såg opp och jag kände mäj nästan ung - och då såg jag att det var vår.

   
Det är eget hur det vänder säj, var ens kraft kan komma ifrån.
   
I lungsot ligger hon med sitt barn - och lungsoten tog min son.
   
Den äldsta - det var fabrikens fel - och Bannbergs bolag sa nej,
   
när jag ville ha hjälp till sjukvård - men jag knäcker ryggen på mäj,
   
förrn jag går till de högas kontor och ber om det allra minsta råd.
   
Jag kan krypa på knä för en tiggerskas barn, men inte för herrarnas nåd.
   
Och jag kröp på knä på mitt åkerland, jag tog allt i egen hand,
   
och täppan äger jag skuldfri än, och råg och potatisland.
   
Det var värst med att bärga fodret - sju veckor det nästan tog,
   
innan sista höbrean hässjats på min steniga härbackslog.
   
Och vintern kom, jag gick ute, bröt sten och högg min ved.
   
Och jag lade mäj sent var natt, när det blivit en smula fred.
   
Jag kände det var på slutet, jag orkade inte mer,
   
jag tyckte jag var som ett billigt ur som gått och gått och gått ner.
   
Jag kan inte ligga och tänka på allt det svåra som hände sen -
   
det är ledsamt med lungor som sluta, med hosta och skinn och ben -
   
Jag ligger här bara och tänker, hur alla sin mat ska få -
   
det är liksom kärlek jag känner, fast det kanske ej synes så.
   
Jag sade nog hårda ord ibland - en vet knappast av att det sker,
   
men när tredje förbannelsen skrek i mitt hus, sen sa jag ingenting mer.
   
Jag tog det för Herrens vilja, jag böjde min rygg och grät,
   
men jag kämpade dubbelt i kölden och snön - säj, Gud, om du såg hur jag slet?

   
Det var som om kärrens råa dunst gått in och gjort kallt i mitt bröst.
   
Det skymde för synen, jag stapplade tungt, jag visste att det var höst.
   
Det var vinter kring oss - jag släpade mäj, som en utter i djupa snön,
   
jag högg ved där kolvägen slutar, en mil norr om Hörkensjön.
   
Jag skalv i den stickande vinden, och min yxa föll tungt, men hårt,
   
mot björk som stalp i bröstdjup snö och bökade ner säj svårt.
   
Jag kvistade opp, högg av och drog, med tänderna bitna hop,
   
och åt min bit och vilade mäj i lä i nån rotstälpsgrop.
   
Jag tyckte jag liksom var kvitt en del, det var rosamt att sitta här,
   
när de dånande vädren rullade över Bobergs skogiga skär.
   
Jag slapp att se de små som skrek och en mor som hostade blod,
   
och jag tänkte, han ger mäj härute sin ro, vår Herre, om han är god.
   
Men en dag stod allt liksom stilla, jag släppte yxan i snön,
   
jag fick krypa fram genom drivorna, och jag tänkte, det här är dön!
   
Och kanske jag aldrig sagt dom att jag inte hatade alls,
   
fast eländet höll som en länk av järn kring min sjuttiåriga hals.
   
Att jag unnade alla att leva, att jag älskade allihop?
   
Hur ska dom få veta det nu, om jag hittas kall i min grop?
   
Men jag somnade där i snön, och jag vaknade här en dag,
   
och jag tyckte jag låg och leddes åt en hammares gälla slag.
   
Jag hör hur det hamrar och hamrar - jag vet inte vad jag ska tro,
   
tills jag hör på rösten av mor, som sa, säj, människa, kom det blo?

   
Men nu är det näst förut med mäj, jag får inte fram ett rop,
   
det är inte bara vaggan som går, nu vaggar alltihop.
   
Det är feber tror jag, jag har, jag önskar Pers Jan var här,
   
han ska göra en lag av brännvin och mjölk och saften av jungfrubär.
   
Han ska läsa ett Fader vår också - jag har skrattat åt trolldom jag,
   
jag har sett liksom lite för mycket av konster av alla de slag.
   
Men när det vill mörkna kring sängen, och en blir tung och trött,
   
och dom liksom turar att vakta en, alla uslingar som en mött -
   
Ja, jag vet att det där är skuggor, men en är int så säker mer,
   
när den gungande resan går utför - bara ner och ner och ner -
   
Var är jag? På vägen till Kaljo, säj, mötte ni pojkarna där?
   
Dom ska komma och hjälpa mäj bära - det vart litet för tungt, det här.
   
Nu kommer dom, nu, tänd torrveden, pojkar!
   
Sväng blosset! Det tar säj, det ljusnar!
   
Stå stilla och lys mäj - gå med mäj på vägen -
   
å, satan, så'n ståt, sex bloss, som går fatt en,
   
nu tre på var sida - nu marsch ut i natten!
   
Ni stannar hos Backens - ställ blossen i snön!
   
Och sen är jag ensam igen - det är långt över Bannbergasjön.
   
Det är långt, det är långt att gå,
   
men jag vill inte stanna hos Backens,
   
jag ska hem till mina små.
   
En sup kan jag ta, men sen får det vara,
   
tack pojkar, det värmde - se, blossen står kvar,
   
och brinner i snön nu när dagningen faller -
   
Å, satan, vad grant, vad grant! Det lyser, det smäller och viner,
   
och sprakar med bollar av blått - och det skiner,
   
som norrsken långt mellan granarnas galler -
   
Det var sex som brann - som följt Paljaka-Anders på vägen,
   
och himlen är grå, som en kupa av tenn -
   
Tack pojkar för supen, för nu är jag hemma igen!
   
Hör - mor, är det någon som hör mäj?
   
Jag kan inte tala mer,
   
det lönar lite att stirra
   
med ögon som inte ser -
   
Jag vill veta om jag ropade, hör, mor, är klockan tolv?
   
Vad är det för bullrande vagnar på mitt kvistiga grova golv?
   
Å, det är bara den gamla vaggan -
   
å, Gud, vad den går och - går -
   
jag tog ner den ur skräpet på vinden,
   
och då var jag sjuttio år.
   
Dom sjunger - en visa vid vaggan,
   
det är - - -

   
Tussilullan barnet mitt,
   
sov å sov å sov i ro.
   
Lullan går och lullan går och sov i ro å ro å ro,
   
susa gran å susa tall när lillan går i vall i vall,
   
med hatt av löv och näversko,
   
å lötar alla gröna fall,
   
ro - ro - ro.

   [topp]

Gillet på vinden



   Jag satt på min ödsliga vind en kväll och beskådade ängarnas höst,
   
och läste och tänkte på Jonson som i fjol fick ro för sitt bröst.
   
Har han fått en hydda att bo i i de blånande rymdernas damm?
   
Eller går han kring täkten och spökar och vågar säj inte fram?

   
Då lyste det till som stjärnor, det vände ett blad i min bok,
   
det ljusnade kring min skumma vind, och jag tänkte det var på tok:
   
nu har gamla Johanna somnat och elden är kommen lös -
   
och fastän det var fråga om hetta så tycktes mäj jag frös.

   
Det var i den skummande natten, det var mellan ett och tolv -
   
Det rörde i mina papper och det tassade kring mitt golv.
   
Och en vinande ånga blåste på hundraårsåsarnas damm
   
och si, ur den vaggande ångan klev Jonatan Jonson fram.

   
Och jag sade: Det gläder en yngling att du tagit däj ända hit,
   
det är som en helg på min fattiga vind att skåda sån visit,
   
och om inte du ändrat vanor så tag ett glas med en gammal kamrat,
   
för gamla Johanna har lagt säj, så det blir klent med mat.

   
Och han svarade: Att få se däj ren länge önskade jag,
   
men villsam är vägen i rymderna bland stjärnor av alla de slag.
   
Vi satt vid vårt stora mangelbord och stormig var natten och fin,
   
och jag väckte upp Johanna och sa till om öl och vin.

   
Till sist jag smög en fråga litet blygt och stammade fram:
   
Jag undrar - säj, är det historier, det där om vår Herre och Skam?
   
Får bara de renaste helgon på de saliga öar bo?
   
Och finns det inga himlar för dom som är klena att tro?

   
Och han sa: Jag är timmerman Jonson och föga lärd som du sett,
   
och jag väckte bekymmer på jorden för mitt självlärda timmermansvett,
   
och de lärda ville hänga mäj, för jag kan ej ett ord latin,
   
och en ängel tog så fort jag dog och gav allt jag läst åt hin.

   
Men jag hörde en sång på en stjärna en gång, som jag minns en smul av än,
   
det var sången om pinan av världarnas synd och om Herren av himmelen.
   
Men en stjärnornas sångare sade mäj att det där var en jordisk sång,
   
som en ängel lärt för övnings skull när han hämtat en själ en gång.

   
Och den allra högsta sången, den sjöngo de efteråt,
   
och fast jag inte begrep ett ord, jag brast i en hejdlös gråt -
   
det var utanför alla hjärtan och en stjärnbana framför allt vett -
   
det var vad intet öra hört och intet öga sett.

       *

   
Och månen lyste och stormen sjöng i luckor och ås och knut,
   
och vinet var gammalt och ölet starkt och min fröjd var utan slut.
   
Vi drack för den dödande hösten och för gravarnas heliga ro,
   
och vi drack för alla de saliga som på höga stjärnor bo.

   
Jag såg hans panna lysa som silver, snö och ben,
   
och sakta, dracks han upp av månens strömmande sken.
   
Därute började morgonen alla ängar i grånad klä,
   
och stormen röt sin hårda sång genom gavelväggarnas trä.








[topp]