Föregående | A B C D E F G H I J K L M N O P R S T U V W Å Ä Ö
| Nästa | Start
|
Olof Rudbeck |
O Gud, hur mig än du straffa kan, |
O Gustav, vår konung, vår fader! |
O kung, jag lovat mig helt åt din ätt, |
O Sverige, Sverige, för vars namn han brann, |
O, dessa hovmän med fruset smil, |
O, giv det svar, varom sången ber, |
O, hade då ägt en stämma |
O, var är lynnet från forna dar? |
Och alla hjässor blottas, |
Och alla Viborgsskärens återskall -- |
Och allmän tystnad bjöd. |
Och allra sist nu till ett bord mig vände, |
Och allt skall vara noga på en prick, |
Och alltid hette det: Ack, tala om! |
Och andas doften från ungbjörkstammar. |
Och Armfelt såg man skratta, |
Och arv vart skänkt, |
Och bakhåll på snåren glänta, |
Och bakom randig förklädssnibb |
Och bara äkta prima vara tar hon, |
Och barnen därhemma lärde in |
Och befallde var sin tropp. |
Och bifallsmin |
Och bittert sig själv han sade |
Och blomsterregn. |
Och blott från minnets valv en stilla stjärna |
Och blottar ödmjukt sitt vita hår |
Och blygselns rodnad bränner hans kind. |
Och blåsten buktar flaggor utan tal |
Och breda fönster glindrande |
Och bygga slott och fästen i det blå |
Och böjd över murknande fönsterpost |
Och böjd över älghudshandsken ned |
Och börja bara om igen, |
Och dagen vid Svensksund, den sköna, -- är ett minne. |
Och dagen ögat slår opp |
Och dansa Marcadet. |
Och de unga glamma få. |
Och den danska kronans land. |
Och den skummande pokaln. |
Och den vita handen välljud smeker |
Och denne krigsman, som du ser, |
Och deras utgång mota vind och vågor. |
Och dess hetärer och dess herradömen |
Och dessa festtal i övrig stil |
Och det är oskuld, lek och fröjdesprång |
Och det är visst och sant, |
Och det, han återsåg. |
Och dignande med fyra sår |
Och djupare i förkläts famn |
Och Djurgårdens leende strand. |
Och dock det bör ej kännas tungt att vandra. |
Och dock hur skilde äro ej de två! |
Och dock vad breda, säkra penseldrag! |
Och dotterstäderna runt omkring |
Och drakars gap |
Och drejar det snurrande hjulet. |
Och drivorna växla beständigt form. |
Och drog så jublande glatt åstad |
Och drottningen är god! |
Och drömma luftig storhetsdröm -- på svenska |
Och då han nu var en huvudfigur |
Och där måste släckas med blod. |
Och där, med fredsoliven i sin hand, |
Och därför jag tryggt kan flytta. |
Och därför pressar en suck hans barm: |
Och döma om gammalt och nytt: |
Och efter honom stupat |
Och eko fick fatt det i skogen |
Och en bön för hennes välgång |
Och en fru med mörka herrar |
Och en stilla viskning smyger ur ett rört och tacksamt sinn': |
Och fabelns härlighet gick igen |
Och fastlandsstränder och skärgårdsö |
Och fatta forskande en kallnad hand. |
Och finns för oss ej lag och rätt, |
Och fiskarnas pollrande språng. |
Och fläkten, som lekte kring gubbens kind, |
Och folket hörde, vad skalden kvad, |
Och folket jublande gick i god |
Och forsen ryter så dov. |
Och fram går forornas trötta rad, |
Och frosten på gallrat fönster |
Och frågade med ögat ljust |
Och full vart lada och träsk vart läns, |
Och fågel kvittrar på gren, |
Och fåkunnighet. |
Och fäktande fylkingar flyttas fram |
Och fäste för sekler minuten, |
Och först och sist en ko. |
Och gamle onkeln sedan -- rädd om slanten! -- |
Och gammal och grå. |
Och gav mig sockerkandi ur en strut |
Och genast vi begåvo oss på vägen. |
Och genom varje nerv en skakning ilar: |
Och ger på var buske akt. |
Och godsets folk står här i rad, |
Och granskar fogningen av jätteblocken |
Och grep med vaknande götisk kraft |
Och griper så i ett väldigt varp |
Och grov en natt på välkänt rum |
Och guld och silver värt |
Och Gustav Adolfs segrar skrida |
Och Gustav kallar med en halvhög fråga |
Och Gustav kramar hans är själv för rörd att svara. |
Och Gustav kung. |
Och gå sedan var sin stråt. |
Och går sen lydigt hemåt, rar och snäll, |
Och gåve alla söderns markisat |
Och göken gol för fästefolk |
Och halva Sverige kan den utantill, |
Och han, som budet bragte, |
Och har ett vänligt Guds fred! till svar |
Och hastigt runt omkring |
Och hattar lyftas, och i luften strö |
Och hela fjärden tycks ej rymlig nog |
Och hela hovet tiger, |
Och helvetets makt skall ge tappt mot dig! |
Och hinner så till hemmets låga knut, |
Och hjulen rassla mot gatusten |
Och hjälteskick, |
Och hjärtat är skälvande i hans barm. |
Och hon, en ärbar sextiårs mamsell, |
Och hovet skåda får |
Och hurrade friska tag. |
Och hurrarop från tjugotusen strupar. |
Och huvuna lades för deras fötter. |
Och hälsas stor utan svåra minnen. |
Och härar till seger fick föra, |
Och hästarna stryka tillbaka. |
Och högröd snitt, liksom i högtidskläder, |
Och höjdes i natten ett vådeldsrop |
Och höll sen för alltid det kvar. |
Och höra om forna tider |
Och höstens mörker väcka tunga tankar. |
Och i den här agera din person! |
Och i dess ljus |
Och i ett nu min fruktan var försvunnen. |
Och i segerns sköna stund. |
Och i sitt harnesk farfar fått ett hål. |
Och inför konungens blickar |
Och Ingeborgs längtan åt ungmöns dröm |
Och inom hemmets och skolans dörr |
Och intill sitt sköte dem sluter, |
Och jag har sexti, Kersti sad', |
Och jag stod ensam kvar men ej |
Och Joakim hakeskytt |
Och kallar henne Majestät. |
Och kan ta upp ur ödesmål |
Och kanske mer. |
Och kastar sin tunga tärning. |
Och Kersti hos befallningsmans |
Och Kersti mellan tårarna |
Och Kinas dryck i koppar från Rörstrand |
Och klingade med pengarna |
Och klipparn fick turkiskt korn. |
Och klipparn han följde också. |
Och klipparn stod åter bland eld och rök, |
Och knyter alltjämt på tankarnas nät, |
Och kom han på fädernas samlingsrum, |
Och kom, fast svedd i hår och skägg, |
Och konungen -- vem återge förmår |
Och kost under främmande tak. |
Och kungen han högg och slog. |
Och kvistar knäckas och prassla. |
Och kyss på pannan. |
Och kysst utav min mor, |
Och kölden bröts med detsamma. |
Och landets ungdom förgås |
Och larmet vid dammande stig. |
Och leder i handgemänget. |
Och leder mot isen ett hotfullt tåg |
Och levande för vårt öga |
Och liksom vädjande till högre rätt. |
Och liljans örtesängar. |
Och liten prins, liksom intet hänt, |
Och livet är tröstlöst mulet, |
Och ljungar i språkets malm. |
Och lockar ej fram någon solsång mer. |
Och lovat mycket vackert visa dig. |
Och lurar med hand på hane. |
Och lyckans drömda skänk. |
Och lydiga skuldror att vila uppå |
Och lymfans gångar i mänskans kropp |
Och lyssnat till Dalasagan |
Och låt oss sedan höra |
Och låter härar tåga, fästen falla, |
Och längtar bygga upp i frid, |
Och lärde tåla utan suck |
Och mannen, som sitter och binder not, |
Och med bruna ögon pilten blickar ut ur stugudörr. |
Och mellan leden i kompanit |
Och mer av samma sort |
Och mina ord -- vad ära! -- |
Och mitt ibland dem, hög till häst, |
Och moskovitens skräck. |
Och mot deras vilja gav dem |
Och mot golvets stenar klinga |
Och mot sin darrande adjutant |
Och Motala ström mitt i loppet stannat. |
Och mången gård står tom, |
Och måttar i friden sitt säkra slag. |
Och mäktig är hon som beskyddarinna. |
Och mödrar lyfte sina barn |
Och namn som Klissov och Holofzin |
Och namn, som ingen kristen själ |
Och nattens blixt ur Anckarströms pistol. |
Och nu en landskapsbild -- med friska björkar |
Och nu syns ett moln av damm. |
Och nu till verket! Sverige gett appell. |
Och nu, vid dagens första sken, |
Och nyss steg kärleken ned som gäst |
Och nådig nick. |
Och nöd utan tal |
Och offrar glad sin hud |
Och om geschwinda skott. |
Och om man ej på sådant sätter pris, |
Och ordet mist sin verkan på hans folk |
Och ornamenter i gotik, |
Och paschan själv steg baklänges blek |
Och Per han kom till kyrkherrgåln. |
Och pikenerarn riktar sitt järn |
Och pilten så hurtig och sex år bara! |
Och platsen närmast mig tar Cronstedt under tiden. |
Och präktigt klädd en neger bakpå hänger. |
Och prövar räkenskaper och njurar. |
Och på ditt papper bygger torn och hus |
Och på sin trotsige gäst från nord |
Och rader av röda rockar |
Och raska armar tu |
Och regnet plaskar uppå plattform, |
Och Rigas nycklar, de tvenne. |
Och rister svagt galärers ankartåg |
Och rop och gnäggningar sorla glatt |
Och rost på hans härdade klingor, |
Och ryggar än för språnget i det vida, |
Och rymden gnistrar i norrskensprakt, |
Och ryssarne, som medvind inåt fört, |
Och ryssarnes revelj var orgelsången. |
Och räcker högtidligt Herrans bok |
Och röda timrade hus. |
Och rödja en vret |
Och rör vid lusthuslåset i en lund |
Och röra vid hans rock. |
Och rörde aldrig av sin lön |
Och samma seniga armar också, |
Och se dess torn i det matta blå |
Och ser, hur ljusen tindra klart i taket. |
Och Silfverstolpe, nyttans skald, som sjungit |
Och sist nu från Värmland stafetten! |
Och sjunker vaggad av den enkla ton |
Och själva skrynklorna, vad voro de? |
Och sjön låg alldeles blank -- |
Och skakar på fjällstängd port. |
Och skarorna sig slöto tätt |
Och sken som utur tårar upp |
Och skidan är tom i gehänget. |
Och skogen vid solens morgonkyss |
Och skogen är lämnad för längesen, |
Och skona -- när det ej mer är farligt. |
Och skyarna i rött som skeppsfantomer glida. |
Och skyllrade lydigt och tyst. |
Och skytten Jockum, av skräck förgjord, |
Och skälvande kysser han ögon blå, |
Och sköljer sidorna på svarta jullar. |
Och slantar hade Kersti ock |
Och slutligen Brandklipparn med. |
Och snart på gatan med en jordgubbskorg |
Och snart utåt gången smyger hans fot. |
Och snart är hela huset mörkt och tyst. |
Och snitt från klassiska himmelsstreck. |
Och som ett dockskåp fint i köket har hon. |
Och som vanligt blågul flagga |
Och sommarflugor. |
Och speglar strimmande arlasky |
Och spillror täcka hela segelleden. |
Och sprättar trängas i brokad och flärd |
Och spökar för örlig och pest. |
Och stackars Lidner på sin stora näsa. |
Och stenansikten grinande |
Och Stenborg skulle sjunga |
Och stjärnorna gå och gå? |
Och stod förrådd och allena. |
Och strax det rycker till av obehag |
Och strödde glada färgers prål |
Och stum därute han kunde stå |
Och stundom bortom barnets trånga sfär |
Och stupade manshögt begrava |
Och styrkans bild. |
Och stålklang svarar vid forans färd. |
Och står nu här i hemmets sabbatsvila. |
Och stämma barsk klev länsman fram |
Och sundet sveps i moln, som blixtar plöja, |
Och svagheten åter kan slumra tryggt. |
Och svara med handling en gång, o folk, |
Och svara, huru du skött hans arv! |
Och svarvhjulet snurrar åter. |
Och Svea mitt i sitt djupa fall |
Och svensk var Rudbeck som ingen mer. |
Och Sveriges hoppfulla unga blod |
Och Sveriges kung blev sultanens gäst, |
Och svävar på målet ibland. |
Och så den långa reträtten, |
Och så gjorde Lilje med. |
Och så i första gryningstimmen resa. |
Och så sant jag heter Ruthwen, |
Och så var det beställt. |
Och sången stiger med ökad makt |
Och sökte sin tolk! |
Och tankarna virvlade av och an |
Och tankspridd Gustav satt... |
Och tiden gick -- från ferier återvänd, |
Och tiden skred med snäckans fjät |
Och tiggare, som gnälla om varannan, |
Och till den goda fen mig smög förtroligt. |
Och tittade och prutade |
Och torget i Linköping blodbegjutet. |
Och trampar åstad som på krigarstråt, |
Och tryckes i blinken intill hans sköte. |
Och tråka genom dina gamla tempel. |
Och trädde in, förfärad och förlägen. |
Och tröstar så dessa: |
Och Tysklands hopp. |
Och tårfullt viftande tog aldrig slut |
Och tömma i det gröna |
Och under knotiga ekar |
Och vad dess fyrk är värd. |
Och vada i blod på var okänd stråt, |
Och vagnen var försvunnen i det nästa. |
Och vandrarn söker tak med hastad gång. |
Och var så morsk och käck, |
Och varken ser eller hör. |
Och veka ord sig bröto fram |
Och vekhet hjältemod -- då han som kung det ville. |
Och Vibyholm på sin trånga ö |
Och vid ingången till slottet |
Och vid trotsig knyck på nacken |
Och vilddjurets tecken burit. |
Och viskade som så: |
Och visst var fröken, som hon brukat vara |
Och vita tält och blanka bajonetter. |
Och vivat ljöd från de ungas led, |
Och vivat ljöd, |
Och vänder om till sin himmel. |
Och värm till liv i ditt ärvda blod |
Och värnat sin fanas förslitna flik, |
Och väx i ett minskat land! |
Och yrvakna lupo knekten och knapen. |
Och åter ensam emot sitt bord |
Och ädelt tänkt. |
Och ämnar er ett ansvarsfullt befäl. |
Och än alltjämt det hette: Ack, berätta! |
Och än en olycksbådande figur |
Och ängsligt frågande min blick sig stal |
Och ängsligt hans gnäggning ljöd: |
Och ännu kan fana blå och gul |
Och ännu mindre: varför? |
Och äntligen han röjs, |
Och ättehögen står ljus. |
Och önskar ont åt vårt land. |
Och övergjutna av rosenfärg |
Och översten går prästen mot |
Och, gossar, farväl med eder! |
Och, kära landsmän, -- sen er blott omkring: |
Och, utan krona, vad blir Gustavs öde? |
Oduglighet, svaghet, där minst han tänkt -- |
Olaus Rudbeck, så kallades han, |
Olof Rudbeck |
Olympia, med furstar för sin fot! |
Om blott det länder till Sveriges väl, |
Om blott min kärlek -- jag har ej mer -- |
Om bord är Gustav här på Östersalt |
Om Burensköld och Dücker |
Om dagens drabbning ändar med förlust, |
Om den ene drevs till rygga, |
Om denna stora dag, |
Om flyktingens färd. |
Om frihet, fosterland så befallt? |
Om för Sverige han tar slängar, |
Om Gustav och Vasastammen! |
Om han, trots allt, har börjat detta spel, |
Om hans grannes bråda slut. |
Om hennes liv sin arm, |
Om i den lund, som sången övergav, |
Om läxor stammade jag fram ett skäl, |
Om morgonen tidigt, är sägen sann, |
Om natt, som stundar, |
Om patriotiska avskedsglas ... |
Om seger ljuder hans höga sång, |
Om sex år ses vi här igen -- |
Om sex år, så det hette jämt, |
Om smala mustascherna spelte på läppen. |
Om stolta namn från bragders dar |
Om så behövs, med pennan som med pliten. |
Om vilken spordes |
Om vinterkylan, som suger, |
Omfattar hertigens ben |
Omkring de svarta fålar spraka bloss, |
Omkring gengångerskan från Gustavs dar. |
Omkring sin hjälte slöto de blå |
Omkring till de sina: |
Omsider denna nåd: |
Omsider i Filipstad, |
Ond och bestört, damaskerna beser |
Ordnades till sista stormen? |
Orubbligt i sönernas minne. |
Orörligt står man och stum, |
Otåligt harmsen honom sist i rocken. |
Otåligt i klockslag från staden |
Ovan huvudenas vimmel. |
Ovan höga furors dova brus. |