[tillbaks index] | [text- diktarkivet] | [Bild på svenska]


[Teckning: Georg Adlersparre]
[Georg Adlersparre (1760-1835)]
[Frihetshjälten Georg Adlersparres avskedsbrev]
[Revolutionen bara ett par byxor ifrån]
[Våran prost - en levande bild av en värmländsk prost som Olof Fryxell]

[topp]

GEORG ADLERSPARRE (1760-1835)

[topp]

Georg Adlersparre (1760-1835)

Sällan uppträder på världshistoriens skådeplats en man, som Adlersparre. Ett rikes öde vågade han bära i sin hand, och dock, vad var han, då han började det djärva spelet.

Hans egentliga utmärkelse, om han förut ägde någon, var den av en litteratör. Några skaldestycken och avhandlingar av honom, såsom utgivare av en tidskrift, voro kända och värderade.

Han hade väl deltagit i Gustav III:s Finska krig såsom ryttmästare, men blivit tillfångatagen, och inga lysande bedrifter gåvo glans åt hans namn. Han tog efter kriget avsked, men inträdde 1808 ånyo i tjänsten, då han blev överstlöjtnant; och det var denna underordnade grad han innehade, då han tilltrodde sig att träda i spetsen för Wermländska avdelningen, och från en riksgräns, som hotades av en fientlig här, sedan han dock av dess anförare fått försäkran om hans stillastående, tåga emot sin konung, med ett beslut att rycka spiran ur en fanatisk hand och kronan från ett egensinnigt, oböjligt huvud.

Adlersparre, en human och bildad man, var högt älskad av sina underhavande, och soldaterna följde honom med förtroende. Men han hade icke ännu hunnit fram till huvudstaden, då general Adlercreutz verkställde själva avsättningen. Adlersparre var visserligen mera statsman än han, och borde hava blivit rådfrågad vid de nya statsformernas bildande, men hans verksamhet blev lockad på sidan, då han fick tillfälle att realisera en favoritidé, nämligen att få den furste utkorad till tronföljare, som han ägnat en uteslutande kärlek och beundran.

Det var prins Carl August, som han lärt känna i Norge, och av vilkens redliga, flärdfria och manliga väsen han trodde sig kunna hoppas en skönare framtid för fosterlandet. Adlersparre var den, som emottog den älskade fursten på Svensk jord. Men både hans och Svenska folkets förhoppning förmörkades hastigt genom prinsens oförväntade frånfälle. De nya förhoppningar, ett nytt tronföljareval väckte, förmådde icke läka såret i Adlersparres hjärta.

Georg Adlersparre föddes den 28 mars 1760 i Jämtland. Fadren Christoffer, var överstlöjtnant; modren hette Ebba Sofia Planting Berglod. Efter sina studier i Uppsala blev Georg 1775 korpral vid Livregementet och avancerade slutligen till ryttmästare. Riddare av Svärdsorden 1790. Avskedad 1793. Major och överstlöjtnant 1808. Statsråd, överste och generaladjutant 1809, då han också blev friherre. Landshöving i Skaraborgs län 1810. Greve 1816. Excellens 1817. Avskedad från landshövdingämbetet 1824. Han avled den 23 september 1835. Gift 1810 med fröken Lovisa Linroth. Han efterlämnade tre söner och en dotter. En av sönerna är känd i litteraturen som "Albano" - C. A. Adlersparre.


[topp]

Frihetshjälten Georg Adlersparres avskedsbrev

d. 10 Nov. 1828. 
"Stjernorna blinka ner på vår ödsliga stig. 
Stjernorna vinka trötta vandrarn till sig." 

Vissa känningar, följder af hopade år och tärande bekymmer, påminna om den sista färden. Jag har intet angenämt att säga mina älskade, mina dyrkade; jag har ej haft förmåga att bereda dem jordisk sällhet; och det är denna sjelfkänslas smärta som lägger mig i grafven. Jag har intet tröstande att säga dem, och dock vill jag säga några ord: 

Min sista suck skall innebära min snart 20-åriga morgon och aftonbön: Gud vare de minas Far och vårdare! 

Jag önskar och ber, att min sista jordiska färd må vara aldeles skild från den ståt, den flärd, den skrytsamma glans hvarvid mitt förakt varit fästadt under min lefnad. Jag önskar, att min liflösa kropp måtte, utan all omklädnad, handtering och åskådning, flyttas direkt ur dödsbädden i likkistan, och att denna, min sista säng, må i enkelhet aldeles likna min vördade och innerligt älskade svärfaders, med inskrift, som uttrycker min sista och ömmaste tanke: O mine älskade. O mitt fädernesland! 

Kring min hals fästes den hårkedja som är tillverkad till åminnelse af dem jag mäst älskat, in i döden älskat; kring mitt hufvud lindas den i mitt skåp förvarade, af min dotter fållade näsduken; på mitt bröst lägges och fästes salig Prins Carl Augusts porträt. Till grafven vill jag bäras af ännu tjenstgörande eller afskedade soldater, hvilka 1809 stått under mitt Befäl, åtföljd af några deras dåvarande Officerare och derjemte en eller annan Vän. Ingen pragt, intet tal, intet buller af något slag. 

Farväl, evigt jordiskt farväl englalika Hustru och Dotter! farväl söta, goda, välartade söner! ingen man, ingen Far har högre än jag älskat de sina; men med oafbruten, fast dold smärta har jag hos mig saknat förmågan, att från mina älskade afvända jordiska bekymmer. Milda allsmägtiga, allseende Försyn blif deras, blif oskuldens vårdare! 

Farväl mitt älskade Fädernesland! 

Farväl Gustafsvik, som gifvit mig så många nöjen, och, genom min egen obetänksamhet, så många tärande bekymmer! 

Farväl gåtlika verld, jag lemnar dig utan saknad! 

Georg Adlersparre. 

"salig Prins Carl Augusts porträt"
Christian August föddes på Augustenburgs slott den 9 juli 1768. Fadren var hertig Fredrik Christian af Holstein Augustenburg, modren Charlotta Amalia af Holstein-Ploen.

Den 7 januari 1810 beträdde prinsen första gången Sveriges jord och antog namnet Carl August. Den 28 maj samma år avled han och begrofs i Riddarholmskyrkan i Stockholm den 20 juli.

KRONPRINS CARL AUGUST (1768-1810)

[topp]

Revolutionen
bara ett par byxor ifrån
text: Emil Svensén

Med tiden och under intrycket av de sorgliga förhållanden, som allt mera utvecklade sig i Sverige, mognade hos Adlersparre övertygelsen om den oundgängliga nödvändigheten av en statsvälvning såsom det enda medlet att rädda landet från undergång. Med sin förunderliga övertalningsgåva lyckades han meddela samma övertygelse åt såväl befäl, som manskap vid armén och förmå dem att under hans ledning tåga mot huvudstaden för att sätta revolutionen i verket. Uppgiften var nu blott att förmå den norske ståthållaren till att under tiden med sitt krigsfolk hålla sig stilla och ej begagna sig av svenskarnas avtåg till ett infall i Värmland. För Adlersparre och hans vänner blev det icke svårt att göra klart för prinsen, att det verk de förehade noga taget även var i Danmarks intresse, då ett ombyte av regent i Sverige borde göra ett slut på krigstillståndet mot Napoleon och därmed även på fientligheterna mot Danmark. Utan att något egentligt fördrag blev avslutet, höll Kristian August sig stilla, varför han från dansk sida fått uppbära en del oförtjänt tadel. Ingenting utvisar nämligen, att han varit invigd i de planer angående hans blivande ställning i Sverige, som vid denna tid väl ännu knappast hunnit mogna hos Adlersparre själv.

Svenskarna voro emellertid oförhindrade att begiva sig på vägen, fullt och fast beslutna att utföra sitt uppsåt. I Karlstad, där de en vacker afton ryckte in, befann sig händelsevis vid tillfället en av de myndiga prostar, vilka i gamla dagar styrde och ställde i Värmland nästan såsom fylkeskonungar. Hans namn var Olof Fryxell fader till den frejdade hävdatecknaren Anders Fryxell och prost i Sunne stora pastorat i Fryksdalen, där sonen sedermera trädde i hans ställe. Det är samma minnesrika bygd, som i våra dagar blivit så kär för varje svenskt sinne genom Selma Lagerlöfs underbara skildringar i Gösta Berlings saga. Vördig prosten var känd som en myndig kyrkherre av den gamla stammen, en despot i sitt hus, orubbligt självständig mot överordnade och självrådig styresman i såväl andliga som världsliga ting över de vidsträckta och folkrika församlingar, som blivit satta under hans vård. Av en dylik gammal hedersman har även Gustaf Fröding givit en dråpligt levande bild i sin välbekanta dikt Våran prost. I en sak var vördig prostens övertygelse orubblig, och det var i fråga om vars mans ovillkorliga plikt att vara all mänsklig ordning underdånig för Herrans skull och aldrig förgäta, att överheten icke bar svärdet förgäves. Med sitt klara förstånd insåg han mycket väl, att kungen var ett dumhuvud, men när talet började gå om dennes avsättning, befarade han, att Anjalaförbundets och konungamordets nesliga tider skulle återkomma, och då voro det bättre att lyda en konung, vars redliga avsikter till landets väl åtminstone voro höjda över varje tvivel. Med sådana åsikter kunde han ej undgå att gripas av en häftig vrede, när han i Karlstad fick kunskap om västra arméns tilltag mot den av Gud förordnade överheten. Den myndige själaherdens beslut var snart fattat. Iförd sin prästerliga ämbetsskrud, ville han begiva sig ned till soldaterna, av vilka många voro från hans eget pastorat, och i ett dundrande strafftal förehålla dem det brottsliga i deras förehavande och uppmana dem att återvända till sina undersåtliga plikter.

Men härvid begav det sig, att den gode prosten den gången gjort upp räkningen utan värden, eller rättare utan värdinnan, vilket i detta fall vill säga fru prostinnan. Hon var en mycket förståndig fru, som av mångårig erfarenhet var fullt övertygad om, att det icke tjänade någonting till att möta sin herre och mans oryggliga beslut om föreställningar och beskärmelser. Men å andra sidan insåg hon lika väl, vad mannen i sin iver tycktes förgäta, nämligen att han genom sitt företag endast utsatte sig själv för fara och de sina för obehag, utan att i minsta mån lyckas uppnå sitt ändamål. Ett gammalt ordspråk säger, att den, som drager svärdet mot sin överhet, gör bäst i att kasta bort skidan. Även om det högst osannolika inträffade, att prostens strafftal gjorde sådan verkan, att hela hären greps av ånger och ville återvända till sin plikt, så måste dock var man inse, att budskapet om deras upproriska förehavande skulle föregå ryktet om deras ånger, och även om denna senare kunde medföra tillgift för mången, måste dock det redan igångsatta upproret i varje fall för de flesta draga med sig sitt lagliga straff, och krigslagarna voro då ännu mindre än nu i våra dagar att leka med. Enda följden av prostens uppträdande såsom bestraffare torde således bliva, att han på ett tämligen omilt sätt bleve tagen om händer och satt i säkert förvar.

Med klok insikt härom satte prostinnan, som lyckligtvis farit med till staden, intet motstånd mot prostens avsikt, men tillät sig endast anmärka, att tiden icke vore väl vald att tala till soldaterna nu på kvällen, då de voro skingrade kring staden, utan vore det bättre att vänta till morgonen, då de samlades till avtåg. Prosten fann invändningen riktig och lade sig att sova, lugn och trygg i medvetandet om sitt stora beslut. Morgonen kom, på avstånd hördes trampet av soldaterna, som började samla sig, och vördig prosten steg upp från sitt läger för att utföra sin föresats. Men därvid begav det sig, att när han skulle kläda sig, kunde han icke finna rätt på sina byxor. Nu säger visserligen Henrik Ibsen, att "man skal ikke have sine Helgdagsbuxer paa, da man gaaer ud at stride for Idéer". Men några byxor måste man i alla fall ha, - och vördig prosten letade, fru prostinnan letade, flickorna på stadskällaren letade, men det olycksaliga plagget stod icke till att finna. I ivern och förtreten lär prostafar hava läst ganska okristliga böner, men under tiden, började trumpeterna att smattra och trummorna av virvla, truppen tågade av under flygande fanor och klingande spel, - och först då, när den väl befann sig på ett tryggande avstånd, kom på något outrannsakligt sätt det så ivrigt eftersökta klädesplagget till rätta.

Emellertid fortsatte Adlersparre och hans män sitt äventyrliga tåg. När de väl på sin väg norr om Mälaren hunnit till Enköping, möttes de av en kurir från Adlercreutz, som förkunnade, att vad göras skulle var allaredan gjort. Adlersparre fortsatte likväl sitt tåg i avsikt att trygga revolutionens frukter och förebygga, att allting blev vid det gamla utan annan ändring än ombyte av regent, såsom det kungliga enväldets anhängare ville. Från de nya styresmännens sida gjordes försök att förmå honom till att med sin här stanna utanför Stockholm och slå läger vid Haga, men han låtsade icke förstå meningen, utan ryckte med de sina under ett omätligt jubel från folkets sida in i huvudstaden.

När Adlercreutz och Adlersparre möttes, gick allt till med den mest formella, regelrätta artighet. Den förre hälsade den senare med orden: "Karl Adlercreutz, Finlands hjälte", varpå denne svarade: "Georg Adlersparre, hela Sveriges hjälte." Vad de båda var på sitt sätt så högt förtjänte männen därvid inom sig tänkte, det hava de icke aktat nödigt att anförtro åt eftervärlden.

[topp]

Våran prost
text: Gustaf Fröding

Våran prost 
är rund som en ost 
och lärd som själva den onde, 
men gemen likväl 
och en vänlig själ 
och skäms ej, att far hans var bonde. 
Han lever som vi 
och dricker sitt kaffe med halva i 
som vi 
och ratar icke buteljen, 
älskar mat 
som vi 
och är lat 
som vi 
- men annat är det vid helgen. 

Så fort han får prästrocken på, 
vi andra känna oss ynkligt små, 
men prosten likasom växer, 
för då är han prost från topp till tå 
och det en hejdundrande prost ändå 
i stort pastorat med annexer. 
Jag glömmer väl aldrig i all min dar, 
hur vördig han var 
här om sistens i kappan och kragen, 
hur världens barn 
han malde i kvarn 
och läste för köttet lagen! 
Och prosten grät 
- tacka för det, 
han talte om yttersta dagen! 

Och alla gräto vi ymnigt med, 
ty köttet sved 
och själen var allt satt i klämma. 
Och kyrkrådet smög sig med ryggen i kut 
vid tjänstens slut 
efter prosten ut, 
ty rådet var kallat till stämma. 
Men det förståss, 
vi repade oss, 
när prosten klarade strupen 
till sist och sade: "välkomna 
till smörgåsbordet och supen!" 

[topp]

[tillbaks index] | [text- diktarkivet] | [Bild på svenska]