[Anna Maria Lenngren] | [tillbaks index]
[Thébordet] | [Till Stockholms pigor]

[Brev till Henriette från Älskare]

ANNA MARIA LENNGREN

Brev till Henriette från Älskare

Text: Anna Maria Lenngren

[topp]

Älskaren:
Vackra Flicka!

Du har gjort mig förtvivlad.
Hela denna natten, ingen blund i mina ögon, ingen vila i min själ.
Vad skall jag väl tänka.
En enda dag har kunnat störta mig från höjden av all sällhet till djupet av all olycka!
Vad är då mitt brott?
Skullen någon oförsiktighet ---

Jag har granskat mitt uppförande,
jag har eftersinnat vartenda ord,
varenda stavelse,
varenda bokstav jag sagt, var enda tanke jag haft,
och jag svär vid det heligaste,
vid det dyraste i mitt liv,
vid min ömma kärlek,
att intet dödligt öga kan sträcka sin syn till din sällhet,
som för evigt skall döljas i mitt hjärta.

Nej täcka Henriette, känn rätt din älskare.
Han är ej nedrig eller dåraktig.

Vilken nedrighet att uppoffra en menlös flicka,
som med fara att störta sig i den djupaste olycka
våga trotsa den läran,
som så mäktigt bestritt dess älskares lycka.

Vilken dårskap att taga andra till vittnen
av sin sällhet än egen känsla!

Och vad är kärlek utan hemlighet?

Grymma Flicka,
har du ej sett detta tänkesätt
i mina ögon,
har du ej känt det mot mitt hjärta?

Och du har kunnat så hårt hantera mig?

Kan jag beskriva den förskräckelse,
som snart hade dödat mig,
då jag i går aftons steg in i det rum,
som hyser min sällhet.

Lutad mot en soffa,
ej som förr i nöjets,
men i bedrövelsens ställning;
med ena handen stödjande ett blekt och vissnat kindben,
ej som förr bestrött med vällustens rosor;

med andra handen svepande i en mångdubbel slöja en 19 års barm,
ej svallande såsom förr av kärlekens vågor;

med bleknande läppar, som ej mera kallade på din älskares kyssar,
med bortvända ögon, som ej mera sände de eldiga blickar,
i vilka jag fordom sett ditt ömma hjärta
liksom flyga mig till mötes och förkunna min seger;

med håret nedrivit,
detta vackra hår, varav Snillet och smaken fordom
byggde en alla dagar ombytelig Tron
åt den enväldiga behaglystnan.

Ack! min Henriette.

Jag föll för dina fötter.

Du hörde en döendes suckar.

Du såg min kärlek och min förtvivlan
och du förblev obeveklig.

Du hade hårdhet nog att även beröva mig den täcka hand,
som så ofta tryckt mig till ditt bröst,
denna hand,
som jag förgäves badade med mina tårar,
brände med mina kyssar.

Du befalte mig att gå ifrån dig.

Vi gick jag ej även ur livet?

Jag besvär dig,
grymma Flicka!
att du säger mig mitt brott,
att jag må försona dig eller dö.
 

Henriette:

Mon cher:

Du är faselig.

Du talar om förtvivlan - om döden;

och varför?

För det du träffat mig då jag varit vid elakt humör.

Är du galen? -

En Flicka utan infall --

kan du begära det?

Jag måste dock tillstå,
att du aldrig kunde se mig vid mera elakt lynne.

Jag vet ej vad för ett öde,
som gjorde att denna dagen
allting skulle förtreta mig.

Först min dumma piga som slog ut en Kaffekopp
över min vita klänning;

sen den näsvisa Moppa,
som murrade 3 gånger när jag rasade med henne;

så en liten svart fläck på mitt högra kindben,
som jag tänkte aldrig skulle gå dän
(nu är den Gud ske lov alldeles borta);

därpå en ilsken spik i taket,
som alldeles derangerade min frisyr;

och slutligen en grym Post,
som denna dagen var full av bara ovett mot Fruntimmer;

du måste ju tillstå att hälften varit tillräckeligt
att förstöra det gladaste humör.

Jag var så förargad över alla de skamlösheter,
varmed man tid efter annan överhopat oss i allmänna tidningar,

att jag svor på jag aldrig skulle se gott på någon karl mer,
förrän man hämnat vår oförrätt.

Till all lycka har man redan antagit sig vårt försvar.

Ty jag fruktar nog att jag annars måst bryta min ed,
för att hindra dig att dö, stackars gosse.

Kom då tillbaka.

Kom i denna afton.

Jag skall säga min Mamma att jag är något opasslig
och behöver lägga mig tidigt.

Farväl min visa läkare.

Jag väntar dig med Feber.

[topp]
[Anna Maria Lenngren] | [tillbaks index]
[Thébordet]
[Till Stockholms pigor]