Textförfattaren, friarn i visan, blev stämd för nidvisan men frikänd med motiveringen att han själv finns med i visan.

Sofia i visan var maka, husmoder på Näset. "Näsen", maken, var torparen Johannes Andersson född 1824.
Tillsammans fick de åtta barn, varav fem dog unga. Anna Beata född 1853, Maria Cajsa född 1856 och Augusta född 1860 levde till vuxen ålder.

Källa: Visor från Dal samlade av Jan Vegelius

Näsevisan.

Det var en gång på Näset
det skulle bli kalas.
Det skulle bli trolovning.
Det skulle allt bli rart.
Ett kvarter brännvin hade de,
och maten den lillredde de.
När aftonen var inne,
kom ingen främmande.

Och Näsen gick och linka
och vänta speleman.
Han såg i alle fönstera
åt Sandviken och Strand.
I soffan sa´ det smack i smack,
i golvet sa´ det takt i takt,
så träsko-hjola´darra.
Den var ej naglad fast.

Och kaffet stod och koka
och lompa var det på.
Och locket det var borta,
tuten den var åv.
Ja, vi får lägge på klareskinn,
för denne friarn är så fin.
Och blir det alltför dåligt,
går det inte an att gi´n.

Men andre dagens afton
så kom det främmande.
Ja, det var bror till Näsen,
den andre Bäckejan.
Vad ska vi hitta på?
Ja, vi får koka näslekål.
Vi får leva sparsamt,
mens tiden halar å.

Och hör du, du Sofia,
ta hit en tallrik kål.
Men laga då för all del,
så Bäckejan får två.
I hylla ligger det en sill.
Jag tror väl att hon räcker till.
Visst är hon lite gammal,
men de får äta, de som vill.

Och surbente var Näsen,
och käringa var sne.
De krokete var döttrane,
det var dom alla tre.
Och friarn gav sig katten på,
att jag ska bare ta och gå,
för sådant kan man aldrig
stå ut med att se på.