De dö för sin kung. 
Tidsbilder av Emil Svensén, 1909

Ryssland hade blivit förvandlat från Napoleons fiende till hans vän och bundsförvant.

När de båda kejsarna sutto vid ett bord med Europas karta emellan sig, sysselsatta med att dela upp världsdelen i en västlig intressesfär för Frankrikes och en östlig för Rysslands räkning, fann Napoleon lätt nog en utväg att komma ifrån sin nye väns besvärliga fordringar på Balkanhalvön genom att giva honom anvisning på Finland.

Ett exempel borde statueras, och Sverige finge tåla att näpsas för sin konungs [Gustav IV Adolf] oresonliga halsstarrighet.

Tsar Alexander var i början icke böjd att släppa sina sköna drömmar om Bosporen och Dardanellerna, men så kom han att betänka, att Petersburg hört de svenska kanonerna i början av 1788 års krig, och sådant tycker ett stort rikes huvudstad icke om att höra på allt för nära håll. Bästa sättet att slippa upprepandet av dylikt obehag vore ju att flytta gränsen bort ifrån huvudstadens grannskap.

Och så bröt finska kriget ut. [1808]

På sitt tafatta vis försökte väl [den svenske] konungen att vidtaga nödiga åtgärder till Finlands och rikets försvar, men dessa åtgärder voro ofta av det slag, att de fördärvade mer än en vida bättre krigföring varit i stånd att upphjälpa. Bland annat lät han märkligt nog förmå sig att från den annars så djupt hatade franska revolutionen göra ett lån av den allmänna värnpliktens stora grundsats, som sedan många århundraden varit förgäten i vårt land.

Men det över all beskrivning klumpiga sätt, varpå denna grundsats tillämpades, bragte den i ett vanrykte hos den stora massan av folket, som hela det följande århundradet knappast räckt till att utplåna.

Tillämpningen skedde genom det s. k. lantvärnet, till vilket ett antal krigsduglige män mellan 18 och 25 års ålder skulle uttagas för att efter genomgången övning sändas ut mot fienden.

Bland annat bestämdes, att endast ogifte män kunde utskrivas till lantvärnet, och detta föranledde en mängd plötsliga giftermål bland dem, som icke hade lust att stå för kulor och krut.

Under den inbrytande vintern kunde en stor del av de utskrivna icke sändas över havet till Finland, och så återstod endast att låta dem marschera den långa vägen kring Bottniska viken.

Illa födda, illa klädda och framför allt illa skodda, dukade de i massor under för den höga nordens kalla vinter, och de förfrusne, som bärgade livet, sågos under det följande halvseklet i alla landsdelar vanka omkring på kryckor eller träben såsom levande minnen av en olycksalig krigföring.

Även bland dem, som lyckligen hunnit över till Finland, anställde lantvärnssjukan (ett slags tyfus) de svåraste härjningar.

I följande tider har det bittra minnet av lantvärnets lidanden levat kvar på djupet av folkets sinnen och utgjort det svåraste hindret mot ett tidsenligt ordnande av Sveriges försvar på den allmänna värnpliktens grund.

Men när den stackars konungen fick spörja, att de unge lantvärnsmännen i massor dukade under för sjukdomar och umbäranden, yttrade han allenast:

"De dö för sin kung."

Kanske mer än någonting annat har detta yttrande bidragit att undergräva den tillgivenhet, varmed hans trogna svenska folk i det yttersta hängde fast vid honom.

Folket trodde nämligen, att orden inneburo ett grymt hån mot lidandet, men så elak var visst icke den arme konungens mening.

På sitt enfaldiga vis ville han blott säga, att döden för fältsjukan i fäderneslandets tjänst kunde vara lika ärofull som döden för fiendens kulor, men det förstod han icke att uttrycka bättre.

Och så fick han bära följderna.

----- [tillbaks] -----