[tillbaks] | [till visan]

Dagens visa
1998 dec 1

melodin i midi format
Hönsgummans visa skrevs 1751 till Adolf Fredriks och Lovisa Ulrikas kröning (bilden ovan föreställer kröningståget). Visan var länge populär bland allmogen; i början av adertonhundratalet fanns det enligt en samtida "knappast i Sverige någon koja, där man ej kan få höra den sjungas". Olof Carelius (1702-1758) var kyrkoherde i Huddinge och Brännkyrka. Den politiskt allegoriska sagan uppstod i England under Carl II:s regering. Det politiska elementet är föga utvecklat i Hönsgummans visa, och från den synpunkten tjänar dikten blott att åskådliggöra den rojalism, som trots frihetstidens halvt republikanska statsskick likväl fanns kvar på botten av det svenska folkets politiska uppfattning.
Källor: Historiska versboken 1954 och Svenska Parnassen 2 1889
----- [tillbaks] -----





melodin i midi format
Hönsgummans visa. (1751)
text: kyrkoherden Olof Carelius

Hanar å hönor å kycklingar små,
spring glättuga nu,
kväd, mina pullor å tuppar, hå, hå,
sjung kuckuliku!
Lät si, var en hoppar
ikring sina koppar
å näbbarna doppar.
Jag orkar illa gå,
sitter gammal å grå,
men kväder ändå.

Fyra tjog år, å så nitton därtill,
är min ålder i dag.
Folke må tro mäg så mycke di vill,
men aldrig vet jag
min håg vari bätter
förnöjder å lätter,
båd dagar och nätter,
än han ha varit nu
på sex år eller sju
för nån herre å fru.

Fem stora herrskap på herrgålen vår,
allt efter var ann,
minns jag så väl, som de varit i går;
och därföre kan
min åldriga tunga
om herrskapet sjunga,
bå gamla å unga;
Den som ha vari mä
må veta hur dä ä,
var man säker på dä.

Årsgammal var jag, då fröken for bort.
Då hörd jag di sa
hur hon hushålla, runt eller torrt,
dä va som dä va;
men bort vill hon resa
te den, som kan läsa
bakfram i katkesa;
Lika va di sa,
nog har fröken vari bra.
Men di narra na sta.

Sen var en herre på gålen, jag minns.
Han va väldug med art.
Yppare husbonde näppliga finns,
men han dödde så snart.
Å frun, som vart änka,
fick sörja och tänka,
vad hon skulle skänka
te dem, som mä makt
uppå gålen hade akt
och om ägorna vakt.

Bästa, som frun i sitt hus hade kvar,
var en endaste son,
fyra års herre, som miste sin far.
Men minns, han va mån
om åkrar å ängar
å flitiga drängar,
om ägor å pengar.
Han föga var stor,
när han följde sin mor
å kring ägorna for.

Grannsämja, hemfrid å styr på sitt hus
hölt han som en kar.
Frun, som han fick, var ett dygdenes ljus,
en fröken så rar,
så from å gudfruktig,
så sedlig å tuktig,
i hushållet duktig,
att av detta par
är åminnelse kvar
alla världenes dar.

Arvingar fingo den herre å fru,
jag minns inte grant.
Som jag kan tycka så voro de sju.
Jo, jo, dä va sant,
ty fyra, de siste
små herrar, jag visste,
att herrskapet miste.
Den äldsta va kvar
å så fröknar ett par
med moder å far.

Herrskape själva, de levde så kort,
jag minns, hur vi grät,
när som vår nådiga fru dödde bort.
Den sorgen var het
å svår för oss alla
som bittraste galla.
Vi gick här å valla
bå nätter å dar,
å den ömmaste var
vår bedrövade far.

Fyra, så när som ett fjärendels år,
han levde därpå.
Men, famikatten! när han stog på bår,
hur di glunkade då.
Di sa: vi få värre
bå större å smärre.
Vi miste en herre,
som ville å fick
hålla ordning å skick.
Gissa på, hur dä gick!

Sonen tog hushålle först uti akt,
men sen for han ut,
reste med junkrar å drängar på jakt,
hade kulor å krut.
Men trolla dä krute,
di hölls med därute!
Dä vålde på slute,
att rävarna log
åt dä skotte, som tog,
då vår husbonde dog.

Endast systern va frommer å go,
som ärvde sin bror;
att hennes herre på loven å tro,
som han henne svor,
fick styra å ställa,
så de blevo sälla,
som hade vari snälla.
Å sen ha dä gått
bå mä stort å mä smått
såsom han ha förmått.

Nog va dä mer än halft anna tjog år,
så herrskape här
rådande voro på herrgålen vår,
med mycke besvär.
Nu är di döda
från omsorg å möda.
Våra ögon ä röda,
ty jämmer å gråt
va vår dagliga låt
hela tiden bortåt.

Men huru väl ha den Högste försett
vår herrgål igen?
Mä både herre å fru han ha gett,
så jag aldrig vet än,
sen jag börja lära
ta maten å bära
te pullorna kära,
dä låti så väl
för bå junker å häl
bå te kropp å te själ.

Herrskapet läser å sjunger å ber,
Dä märker väl jag,
unge små herrarna lära ju mer
var endaste dag.
Aldrig ska höras
nån orätt få göras,
ell någon ska töras
te peka säg fram
å bli te någon skam,
Monsieur ell Madam.

Herre Gud, signa di dygdiga två
för all ordning å tukt!
Himlen bevare de plantorna små,
deras härliga frukt!
Så den må bli mogen,
Te dygd redebogen,
rättrådig å trogen!
Ty då bli dä gott
te få del i den lott,
som jag ha nu fått.

Solen å månen å stjärnorna ge
sin härliga glans.
Djuren på markene nöje bete
med lek uti dans.
Hela jolen hoppar,
å mustiga droppar
gör lustiga kroppar.
Flicka, kvick å ung,
kan du bättre så sjung,
jag är gammal å tung.
 

"Årsgammal var jag, då fröken for bort " - Drottning Kristina
"Men han dödde så snart" - Karl X Gustaf
"Å frun, som vart änka" - Hedvig Eleonora
"var en endaste son" - Karl XI
"en fröken så rar" - Ulrika Eleonora d. ä.
"att herrskapet miste" - Prinsarna Gustaf, Ulrik, Fredrik och Carl Gustaf
"å så fröknar ett par" - Hedvig Sofia och Ulrika Eleonora d. y.
"Sonen tog hushålle först uti akt" - Karl XII
"Endast systern va frommer å go" - Ulrika Eleonora
"att hennes herre på loven å tro" - Fredrik I
"Mä både herre å fru han ha gett" - Adolf Fredrik och Lovisa Ulrika
"unge små herrarna lära ju mer" - Kronprins Gustaf (III) och hertigarna Karl (XIII) och Fredrik Adolf

[tillbaks] | [topp] | [text start]