I bondestuga

År sjuttonhundra sexton en grå oktoberkväll
på Dal vid norska gränsen i furutimrat tjäll
en rosenmålad vagga sig rörde av och an,
och gungande den varsamt, vid vaggan satt en man.

Det slumrade därinne en liten blåögd pilt,
och han i blå kommissen mot pilten log så milt,
så ömt han sågs betrakta den lille ungersven,
som drömde ljusa drömmar i barnens himmel än.

Det var en vacker anblick och full av harmoni,
ty över bäggedera det renas poesi
en stämpel hade präglat av barnasinnets frid,
änskönt den äldres anlet´ bar spår av kamp och strid.

En väldig pamp vid sidan av Angurvadels art,
lik denne "blixtens broder", om bragder täljde klart;
nu dock i kvällens skymning ej någon runa brann,
som pilten uti vaggan så fridfullt drömde han.

Men ägarn, hög att skåda, av ädelt hjälteskick,
med allvar på sin panna och godhet i sin blick,
vid vaggan sakta rörde så kärlig i sitt sinn´
och talte, fastän dämpat: "sov roligt, pilten min!"

"Jag här för dig skall vakta, du fagre ungersven!
För Sverige och din konung du kanske vakar sen;
bliv trogen som din fader och käck som Engelbrekt,
vars namn du fick i dopet, du barn av bondesläkt!

Till kvinnosysslor icke jag lät mig bruka än,
men Sveriges trogne bonde, han var alltjämt min vän,
han var i alla tider min hela tillit värd
och gäller det, sin lie han forma vet till svärd.

Mitt svenska folk nog mycket har prövats under strid,
det kunde väl behöva en lycklig Frode-frid,
Vill Gud, den skall ock komma, -- men först han blive vår,
den tappre norske broder, förr´n svärdet vila får."

Så mannen uti dräkten, den gula och den blå -
men tyst på stugans tröskel sågs fader Halvard stå;
i outsäglig undran, ej skådad eller hörd,
han häpen där har stannat, djupt i sitt hjärta rörd.

Sin trohet han bevisat i månget viktigt värv,
Som han med heder utfört, förslagen, skarpsynt, djärv;
sin konungs ynnest också han vann i rikligt mått,
dock slikt en gunst som denna ej någon dödlig fått.

Så stod han glatt förvånad, av kungen sedd till sist,
som sade: "Halv du kallas, men hel du är för visst,
en karlakarl du tycks mig, min käre vän och värd!
och aldrig skall jag glömma min gästning vid din härd.

Till tecken av min aktning tag detta pappper här,
i kraft varav ditt hemman från skatter och besvär
evärdligt bliver frigjort, så vitt i Sveriges land
sitt värde har ett pactum av Carl den tolftes hand!"

Från Halvard och hans hustru, som underdånigst neg,
kung Carl tog hjärtligt avsked och gångarn raskt besteg;
i sporrsträck for han dädan, ur synhåll brått försvann ...
och snart på Angurvadel varenda runa brann.

*     *
   *

Det skrivna kungabrevet med Carols namn därpå
av Halvards ätt förvaras och vaggan ävenså,
därhos i vördnad hålles en oskattbar relik:
den kista, där han slumrat, blott höljd i kappans flik.

På den, när dag var lyktad och efter slutad bön,
Sin fromma vana trogen, han funnit vilans lön,
och på sin bädd, den hårda, den konung utan hov
som barnet hos sin moder i bondestuga sov.