Per Ols Per Erik: I.
musik: Dan Andersson
Per Ols Per Erik gick i gröna lunden
och tårar, runno på hans bleka kind,
och månen sken så blank på himlarunden
och blana dallrade i östanvind.
Per Ols Per Erik satte sej på hällen
och hörde uppå skogens sorgesus,
och det var höst och det var sent på kvällen
och vänligt lyste alla stjärnors ljus.
Han bar en sorgesorg i tankar sina,
han skulle dränka sej i Vaina sjö,
för dä va slut mä han och Mattssons Mina
så nu var bäst att bikta sej och dö.
Per Ols Per Erik gick till Vainastranden
me fickan full av spik å skrot å sten,
och säv och näckros gungade kring landen
i vågor, vita uti månens sken.
Per Ols Per Erik tog ett hopp i kvällen,
så vattnet sprutade i selverglans
och skånkarna stog rakt mot himlapellen
å vassen vaggade i böljedans.
Per Ols Per Erik han flöt opp ve näset,
när höstens snö i svarta vatten smalt,
då låg han nöjd å gungade i gräset
och låtsade ej om att de ble kallt.
Men de va längesen då detta hände,
och nu ä Mina gift å stinn å röd.
Per Ols Per Erik nog i graven vände,
om han fick skåda den, som vart hans död.
Och han har bäst i alla fall i mullen,
så tänker Mina och så tycker jag.
Han sover sorglös under ogräskullen,
och han står opp på domens stora dag.
text: Dan Andersson
Ur manuskriptbok 1914-1915
Per Ols Per Erik: II
musik: Dan Andersson
Per Ols Per Erik gick i gröna lunden
och tårar, runno på hans bleka kind,
och stjärnan brann så blank på himlarunden
och blana dallrade i nattens vind.
Per Ols Per Erik satte sej på hällen
och lyssnade på skogens tunga sus.
Och det var höst och det var sent på kvällen
och vänligt blänkte månans klara ljus.
Han bar en dödsens sorg i tankar sina,
han ville dränka sej i svartan sjö.
Han fick ej gifta säj med Mattssons Mina
och nu var bäst att tänka på att dö.
Per Ols Per Erik gick till sjöastranden
me fickan full av skrot å spik å sten.
Han höll sitt påbrödskort i högra handen,
och tog farväl av det i kvällen, sen.
Per Ols Per Erik tog ett hopp - i kvällen,
så vattnet sprutade i silverglans
och påbrödskortet flög mot himlapellen,
och sockerkortet smalt i böljans dans.
Per Ols Per Erik han flöt opp vid Näset,
när höstens snö i svarta vatten smalt,
då låg han lugn och vaggade bland gräset,
och slapp att äta kommissionens palt.
Men det var längesen, sen detta hände,
och Mina magrat utav brist på brö.
Per Ols Per Erik nog i grava vände
om han fick se sin forna hulda mö.
Han har det bäst i alla fall i mullen,
så tycker Mina och så tänker jag.
Han sorglös vilar under ogräskullen
och han står opp på domens stora dag.
text: Black Jim (Dan Andersson)
ingick i Ny Tid den 4 maj 1918
Per Ols Per Erik III.
nästan identiskt med Per Ols Per Erik I men med föjande strof
efter Per Ols Per Eriks hopp i kvällen:
Sen knyckte Mattsons Mina stramt på nacken,
men folket sa med gruvlig domarmin,
att den må gärna grävas ner i backen,
som dränker säj allt för ett hår av hin.
Visan om hur
Per Ols Per Erik
älskade med en platonisk kärlek.
(Skriven av honom själv)
Min kärlek den liknar ett stormande hav,
den är ljus, den är stark, den är stor,
den är likasom månsken i tillvarons natt
och längst inne i själen den bor.
Min kärlek är sol som från himmelen sken
över hembygdens sjungande gran -
förr gick dagen som oxen på stela ben,
nu hoppar han lätt som en svan.
Min kärlek är sol som från natthimlen föll,
över gravar och tårar och snö.
Förr stämdes min lyra till spädgrisars lov,
nu sjunger jag blott om min mö.
Så hög som en låt ur en lullande lur
är min kärlek - ej lustarnas träl.
Förr älskade jag som ett avlande djur,
nu älskar jag bara en - själ.
Vi ska ligga så stilla i graven en gång,
samma kista vi vila oss i,
tvådelad, men hopväxt, mot himlen med sång
då rusar vår själ som ett - bi.
text: Dan Andersson
Ur manuskriptbok 1914-1915
[tillbaks] | [topp] | [text start]
