Klagovisa denna korta och kalla vår.
text: Lars Wivallius (1605-1669)
melodi: Den gamla dagvisans melodi
En torr och kall vår gör sommaren kort
och vintrens föda fördriver.
Gud hjälpe, som rår, si våren går bort
och liten glädje oss giver!
Sol varma, förbarma!
Hos vädret torrt
nu kölden sommaren river.
Gott majregn giv, låt dugga tätt ner,
låt varm dagg örterna fukta!
Oss torkan bortdriv, låt frostet ej mer
de späda blomsteren tukta!
Var nådig, var nådig!
För dem jag ber,
som Herran tjäna och frukta.
Låt väderet kollt och torkan oblid
ej tvinga rosorna röda,
låt åkeren stolt ej läggjas så nid,
att han ej bondan kan föda!
Bevara från fara
i allan tid
den späda jordenes gröda!
Låt himmelens port utvidga sin gång,
hjälp molnen högre uppstiga,
låt höra oss fort skön näktergals sång,
som kölden tvingar att tiga!
Låt sjunga de unga
med stämmor mång!
Låt barnen dansa och niga!
Låt dansa å rad folk, stora och små,
låt färla sommarens färlor!
På blomster och blad låt tillra och stå
de våta himmelska pärlor!
Låt kvittra, låt tittra
steglitsor små,
hos granna svenska sädsärlor!
Giv glädje och tröst, låt lärkjan ej dö,
låt leva sommarens svala!
Hugsvala vart bröst på Sveriges ö,
som nu mån sorgeligt tala!
Giv sommar, giv blommer,
giv gott grönt hö,
låt göken ropa och gala!
Mot gryningen blek, mot dagningen blid,
när natt och dag sig åtskilja,
låt höras mång lek om sommarens tid,
djur dansa, spela och gilja!
I strömmar ej glömmer
mång lax, mång id,
mång fisk tå hava sin vilja!
Gör dagen oss lång, gör natten oss klar,
låt duggregn varma nerfalla
och locka till sång den fågel, som har
tyst varit vinteren kalla!
Låt klinga, låt springa
mångt hjon, mångt par,
låt fröjdas människor alla!
Gack fruktbar oss upp, gack fruktbar oss ner
och hälsa byar och städer!
Mång åkermans kropp tå gläder sig mer,
som går i tunna linkläder.
I dalar trast talar
och mång mun ler
och mång trumpetare kväder.
Ja, ljuvliga sol, tu fattig mans vän,
som titt sken ingom villt spara,
lys uppå vårt bol med sommar igen,
låt köld och torka bortfara!
Nu längta, nu trängta
kvinnor och män
att gå i solskinet klara.
Gör sorgen oss kort, bliv åkermans vän,
låt grönska skogar och dalar,
driv torkan oss bort, giv vätskan, som än
mång bondes hjärta hugsvalar!
Låt sjunga mång tunga
om fröjd igen,
som nu bedröveligt talar!
Låt skogen stå grön, låt jorden få frukt,
se till, att oss intet trängjer,
låt fläkta en skön och härlig en lukt
av skogar, åkrar och ängjer!
Låt kransas, låt dansas
med fröjd och tukt,
låt bäddas brokota sänger!
Låt gräset bli blött och blomsteren skön,
låt dansa lilla lekatten,
låt fläkta oss sött vitt ut uppå sjön,
låt skönt vär blåsa på hatten!
På ängen giv sängen
i gräset grön
åt dem, som färdas om natten!
Låt ämbetsmän få rätt bruka sin hand
och trygg på resa sig giva,
låt köpmänner gå till vatten och land,
tit de helst handelen driva!
Av roser och kosor
ibland all stand
låt mången fröjdefull bliva!
|
