Vedergällningen

"Om alla de berg vor av rödaste guld
Och allt vatten vore vänt uti vin,
Långt hellre vill jag önska
Att du vore kärestan min,
Långt hellre vill jag önska
Att du vore kärestan min."

"Hur har du fått en sådan en lust
Och en sådan begäran till mig?
Så stig nu upp till min kära faders gård
Och säg, att du mig begär."
Så stig nu upp till min kära faders gård
Och säg, att du mig begär."

"I går var jag upp till din kära faders gård,
Men han svarte mig ett kort nej.
Men skönaste jungfru, tag rådet av dig själv
Och följ utur landet med mig."
Men skönaste jungfru, tag rådet av dig själv
Och följ utur landet med mig."

"Och huru kan jag följa ur landet med dig
Och inte fråga vännen om råd?
När som jag kommer i främmande land,
Kanhända jag bliver försmådd."
När som jag kommer i främmande land,
Kanhända jag bliver försmådd."

"Och huru så kunde jag svika dig där,
Du är ej någon fattigmans barn,
Du är ju den skönaste jungfru,
Som strålar på konungens gård."
Du är ju den skönaste jungfru,
Som strålar på konungens gård."

Men när som hon kom uti främmande land
Ibland fruar och jungfrur och mör,
Då fäste han sig en annan till dam
Och lämnade henne allen.
Då fäste han sig en annan till dam
Och lämnade henne allen.

Jungfrun hon föll på sin baraste knän,
Hon bad så innerligen Gud
Att den riddarn skull´ komma i mannaförakt
Och lida en stor sjönöd.
Att den riddarn skull´ komma i mannaförakt
Och lida en stor sjönöd.

"Och väl kan jag komma i mannaförakt
Och lida en stor sjönöd,
Men aldrig jag lever den dagen,
Då jag ber sköna jungfrun om bröd."'
Men aldrig jag lever den dagen,
Då jag ber sköna jungfrun om bröd."

Det var uti månar, det var uti fem,
Det var i sju runda år omkring,
Då kom den riddaren till jungfruns gård,
Han var både halter och blind.
Då kom den riddaren till jungfruns gård,
Han var både halter och blind.

"Och kära svärfader, ni vare mig så huld,
Ni giv mig ett litet stycke bröd,
Ty väl så minnes jag den dagen,
Då jag visste av ingen nöd."
Ty väl så minnes jag den dagen,
Då jag visste av ingen nöd."

"Stigen upp, stigen upp, I söner bägge två,
Och given åt er far ett glas vin,
Och påminnen honom den dagen,
Då han svek allrakärestan sin."
Och påminnen honom den dagen,
Då han svek allrakärestan sin."

Och sönerna stego ur sängen bägge två
Och gåvo sin fader ett glas vin.
Men svärfadern tager sitt förgyllande svärd
Och hugger hans huvud utav.
Men svärfadern tager sitt förgyllande svärd
Och hugger hans huvud utav.

Och fadern tog huvudet i sin hand,
Lade det uti dotterens famn.
"Och har han nu varit allrakärestan din,
Så må du begråta hans död."
"Och har han nu varit allrakärestan din,
Så må du begråta hans död."

"Och huru kan jag begråta hans död,
Han är ju intet annat än mull.
Så ville vi honom begrava
Allt uti en rosendelund."
Så ville vi honom begrava
Allt uti en rosendelund."