Råttbröllopet

Det var ett herrskap råtter
Gifte bort sin dotter
Med en liten mullvadsherre;
Bjödo så på té
Bal och på supé
För etthundrasju personer.

Runt kring salens kanter
Sutto gamla tanter
Drucko té och åt upp nästan,
Märkte på kurtis
Sparde ej malis -
Glömde blott sin egen ungdom.

Ont om epouseurer,
Gott om kurtisörer,
Och det så´na som var granna;
Men den grannaste
Var en envoyé
Plénipotentiarie von Kålmask.

Så var där några myggor,
Magra, fula styggor,
Men på flöjt de blåste präktigt.
Först en polonäs,
Sedan en fransäs,
Så vals och polska och slovanka.

Två syrsor med fioler
Gjorde kaprioler
A la Paganin´ på kvinten.
Basen var galant:
Bromsen, en sergeant,
Kringbasade violoncellen.

Bland alla dem som hoppa
Märktes mest en loppa
Klädd i frack och skor och strumpor;
Loppan hoppa fram
Med en väggmadam
I vals, och polka och masurka.

Det var ett par så härligt,
Loppan blicka kärligt
På madamen, balens drottning.
När de unga två
Dansa fram på tå,
Det sad´s: de passa för varandra.

Men mot slut på balen
Hörs i hela salen
Ett förskräckligt skrik och väsen:
Därmed var så fatt,
Att i den mörka natt
Båd´ katt och höns smög in i salen.

Vid den kalabaliken
Tystnade musiken,
Sergeant Broms drog ut sin sabel.
Men kattens klo i nacken
Slog´en bums i backen
- Gjorde se´n kalops på bromsen.

Vad rysligt slut på dansen!
Bruden miste svansen,
Brudgummen låg blek och blodig.
Hönsen hoppa fram,
Åt upp väggmadam,
Loppan och till slut orkestern.

Herr Kålmask - den tog tuppen
Utan krus åt upp´en;
Brudens far och mor tog katten.
Och bruden själv också
Måste slutli´n gå
Samma svåra väg som svansen.