Gossen i Älvtuna socken.

I ungdomens blomstring jag satte min tro,
min tro till en flicka så skön.
Men i hennes hjärta blott falskhet fått bo,
av Gud får hon en gång sin lön.

Du sad´ du mig älskar, men det var ej sant
du talte blott falskhet för mig.
En börda så tung får jag bära alltjämt.
Men gärna jag bär den för dig.

Vid tjugo års ålder förskjuten jag blev
av vännen jag älskat så ömt.
Jag tänkte då genast att skriva ett brev.
Men tårarna hindra´ alltjämt

Den brinnande kärlek som tändes i mig,
den står i mitt hjärta än kvar.
Men fast att jag nu är förskjuten av dig,
en vän uti himlen jag har.

Men sök dig en vän som rikedom har,
och lev så med honom förnöjd´.
Vi skola i himmelen stå som ett par
för Herran med glädje och fröjd.

Så beder jag Herran att han måtte snart
mig taga från jordens grus.
Den kärlek som finnes på jorden alltjämt
den släckes som brinnande ljus.

En kyss jag dig sänder, om du den mottar.
Den ilar så trygg och så varm.
Om du till mig kommer får du stanna kvar,
jag vill sluta dig intill min barm.

Nu slutar jag skriva, jag vill icke mer
dig hindra och göra besvär.
Ty kanske på resan du stadder nu är
till vännen den du håller kär.

Om någon vill veta vem visan har gjort
så är det en gosse så glad,
som aldrig var ledsen, fast sorgen var stor
den bytes i glädje en dag.

I Älvtuna socken där finnes jag än.
Om någon mig där vill se an
och namnet på byn får ni gissa er till
ty jag vill ej nämna dess namn.