Ur Konung GUSTAF ADOLPHS
och Fröken
EBBA BRAHES
märkvärdiga
KÄRLEKSHANDEL
(1768)
text: Gottfried Sack
Källa: BOKGÅVAN 1966 till Sällskapet Bokvännernas medlemmar
Den store fältherren Pontus De la Gardies son Jacob De la Gardie,
var denna tiden från sina resor hemkommen.
Hos hennes maj:t gick greve Jacob några dagar efter dess hemkomst,
att betyga sin underdåniga fägnad över hennes maj:ts högtsönskliga
tillstånd, samt en innerlig ängslan över hennes maj:ts
stora sorg, i det den store konung Carl den IX:de var under dess resor
avsomnad, med alla undersåtarnes svåraste och högsta avsaknad.
Drottningen var mycket nöjd över det förstånd, som
lyste överallt i grevens utlåtelser, tog honom mycket nådigt
emot och lovade all möjelig befordran hos konungen. Vid avskedet gav
hon befallning, att han skulle komma på slottet dagen därefter.
Dessa hennes maj:ts nådiga ord grundades ej så mycket på
värdet av De la Gardies förtjänster, som ju mycket mer på
drottningens fattade beslut att förhindra fröken Ebbas lycka,
vartill hon tänkte bruka denna unga och vackra herre, som därföre
måste förut intagas av de mest fägnande nådebetygelser.
Hon visste, att oansett fröken var i sin faders hus, underlät
ej konungen att dageligen besöka henne, så länge han var
uti staden: samt ock därav, huru samma skönhet höll konungen
beständigt kär, samt att ingenting åstundades av monarken,
till att fullborda med sin utvalda ett efterlängtat äktenskap,
mer än litet lugn för krigsbullret. Skulle alltså hennes
höghet ej bliva uppväckt av Ebbas tillstundande krona, måste
dess sammanspunna anläggning, envist och utan mildhet, hastigt utföras.
Med dessa tankar umgicks drottningens missunnsamma sinne.
Greve Jacob kom efter befallning andra dagen på slottet, full
av förundran, vad hennes maj:t hade att anförtro honom. Han blev
befallter att stiga in uti drottningens cabinette, varefter drottningen
honom således tilltalte: Det lärer vara nästan alla mina
undersåtare väl bekant, huruledes jag tog greve Magnus Brahes
dotter på det kungliga slottet efter moders död, emedan hon
var mig mycket kär. Jag har uppfött henne, som hon hade varit
min egen dotter; det skulle alltså vara min högsta önskan,
att ock gifta bort bemälte fröken, som är både ett
förnämt, rikt, skönt och förståndigt fruentimmer,
samt äger alla andra egenskaper, som kunna pryda könet. Jag tänker
att göra eder, min kära greve Jacob, som har allas goda lovord,
så lycklig, att få denna sköna fröken till eder fru.
Greve Jacob avlade underdånig tacksägelse för den höga
nåd, hennes maj:t ville bevisa honom; men beklagade med smärta,
att hennes maj:ts löfte ej verkeligen kunde hava någon fullbordan,
eftersom det fruentimret, som sades, redan vore borttingad av den högste
herren i riket. Jag vet väl, svarade drottningen, vad I menen, huru
talet går, att konungen vill hava henne till sin gemål; men
jag försäkrar eder, att det aldrig sker, utan det längsta
hans maj:t går, är, att han älskar henne bredvid sin gemål.
Därföre ock jag, som alltid haft ett vakande öga över
hennes heder, skulle finna ett särdeles nöje, om I, min greve,
hysten en uppriktig kärlek för henne, till eder lycka, genom
ägandet av en så fullkomlig person, och till hennes befrielse
ifrån ett mindre anständigt villkor.
Saken förekom den eftertänksamma De la Gardie icke destomindre
lika farlig, varföre ock han yttrade sig sålunda: Eders maj:t
behagar besinna min livsfara, om hans maj:t finge veta, att jag i dess
frånvaro skulle allenast bjuda till att uti någon kärlekshandel
mig inlåta med fröken Ebba, så vida ingen kan med skäl
tvivla, att ju icke hon bliver konungens brud. Min konungs nåd är
mig allt för kär; utbeder mig därföre av eders maj:t
den höga nåd, att för så farliga frestelser bliva
förskonter. Drottningen hörde dessa ord med särdeles grämelse,
och tänkte hos sig själv ännu försöka, om dess
fattade beslut ej kunde lyckas; säger därföre vidare: Var
försäkrad vid kungl. loven, min kära De la Gardie, att all
den olycka, som I menen eder skola hända, om I emottagen Ebba till
eder fru, skall jag taga på mig, och jag skall ock göra hela
giftermålet, så att I varken skolen hava omak, möda eller
omsorg, till dess I träden i brud...
Greven tänkte då: Den saken kan låta göra sig,
om jag blir så lycklig, att vinna en så högtälskelig
brud på konungens mors omkostnad; sade därföre till drottningen,
att han i djupaste underdånighet ville lyda hennes maj:ts nådiga
vilja, allenast skulden ej komme på honom, om hans maj:t skulle därpå
göra någon eftertalan.
---
Jag [fröken Ebba Brahe] har alltid funnit att I varit en beskedelig
och trogen betjänt i allt vad eder blivit anbefallt. Nu anförtror
jag eder en angelägen och viktig sak: Att I straxt genom natt och
dag skolen resa till konung Gustaf, som nu uppehåller sig vid Kalmar,
och avleverera detta brev i hans maj:ts egna händer. Om I försummen
en minut, så skall edert liv stå i fara; men uträtten
I med flit och skyndsamhet detta eder ombetrodda värv, skall edert
besvär med en rik vedergällning belönas.
Efter gjort löfte om all trohet begav sig Julius [betjänten]
på resan med frökens brev, som var av följande innehåll:
Min nådigaste och utvaldaste herre, vän och konung. Hennes
maj:t drottningen tvingar mig att stå brud på slottet med greve
Jacob De la Gardie nästkommande söndag. Eder maj:t! var så
nådig och fräls mig utur mitt elände. I vet, att jag uppoffrat
eder mitt hjärta, efter edre trogne tillsägelser. Kommer eder
maj:t icke själv i egen person och frälsar mig, så har
jag ingen glad stund i världen mer att förvänta. Hjälp
nu eder kära Ebba, som älskar eders maj:t i blekaste döden.
Greve Magnus gick en gång om dagen till sin dotter, tröstade
henne på det högsta och bad, att hon skulle vara nöjd med
drottningens nådiga vilja: Försäkrandes, att den greven,
som hennes maj:t för henne utsett, vore en herre, som hon näppeligen
i hela landet kunde få med flere härliga förmåner
och egenskaper. Drottningen sökte ock att hålla fröken
tillfreds, lovandes att ej annorlunda vilja bortgifta henne än såsom
egen dotter.
---
Julius, som var om tisdagsmiddag bortrest, försummade varken dag
eller natt, men kom dock ej fram förrän torsdagsafton, då
han genast avlevererade brevet till hans maj:t. När konungen fick
se uti vad fara Ebba svävade, och att han skulle mista sin utkorade
fästemö, som han så högt älskade, blev han ogement
orolig i sitt sinne och gräseligen förtörnad. Han gav genast
högsta commando åt en av generalerne, med tillsägelse,
att han, näst Guds hjälp, skulle vara inom åtta dagar därefter
vid arméen tillbakas, och begav därpå sig om natten på
resan åt Stockholm med största skyndsamhet, i tanke att frälsa
sin såta vän Ebba.
Söndagen var nu kommen, på vilken bröllopet skulle gå
för sig. Drottningen klädde själv fröken i brudskruden.
Hon bad väl hennes maj:t om förskoning att den dagen stå
brud, emedan hon sade sig vara ganska sjuk och matt; men drottningen vägrade
dess begäran, sägande: Om du icke kan stå i brudstolen,
så skall du ändå vigas vid sängen; därföre
är det fåfängt, min kära Ebba, att du brukar några
konster. Fröken fick därpå befallning att gå in i
salen. Här såg en talrik församling av det ädlaste
i Sverige, en fröken komma in, som mera liknade nedslaget offer, än
en brud. Åskådandet utkrävde deras medlidande och de kunde
näppeligen hålla sig ifrån tårar. Brudgummen själv
blev däröver av ängslan och sorg så betagen, att han
säkerligen stuckit sig undan, därest drottningen ej haft så
starkt ögonen fästade på honom.
När klockan slog tolv, befallte drottningen greve Magnus leda sin
dotter i brudstolen, och greve Jacob fick ock befallning att gå dit,
varefter prästen tillsades, att med största skyndsamhet bruka
den kortaste vigseln. Således hade nu drottningen fullbordat sin
vilja, och, efter nycken möda, änteligen hunnit att åtskilja
tvenne förbundna såta och dyra hjärtan.
I det samma vigseln blev sluten, kom konung Gustaf på borggården.
Alla blevo häpne och förskräckte, men i synnerhet brudgummen
och greve Magnus, frökens fader. Drottningen tycktes ock något
förändras, och Ebba begynte bitterligen gråta. Då
konungen steg in genom dörren, sade drottningen: I kommer litet för
sent, Ebba är redan vigd. Konungen, som hade på den korta tiden
använt all möda till att frälsa sin kära Ebba, blev
av de orden både missnöjd och förtörnad. Han grep
först brudgummen an med svåra och hårda ord, och frågade,
huru han understod sig borttaga en kongl. utvald brud och gemål,
som var det allravidrigaste steg någon i världen kunde taga.
Greven föll konungen till fötterna, bad om nåd och sade:
Eder maj:t! Drottningen har tvingat mig därtill, det kan fröken
i sanning betyga. Ebba språng straxt sin kära konung i famnen,
och bad, att hans maj:t ville för guds skull lösa henne ifrån
det bandet, vartill hon emot sin vilja var tvungen.
---
Därpå tog konungen, som var rätt ängslig och full
med bekymmer, samt trött av den stränga resan, fröken Ebba
på armarne, dansade några gånger omkring golvet med henne,
och kastade därpå sig med henne, som var i fulla brudskruden,
med stövlar och sporrar i brudsängen, varefter konungen av trötthet
och Ebba av sorg insomnade.
---
När nu konung Gustaf hade väl utsovit, tilltalte han greve
Jacob: Min käre och ädelmodige greve! Icke utan särdeles
skickelse har I tagit från mig min allrakäraste älskarinna,
fröken Ebba Brahe, den jag har så högt älskat som
mig själv. Efter det är skett på ett sätt, varuti
I finnes hava mindre skuld, så vill jag ej mer tänka därpå.
Med denna ädla fru, som lyckan har beskärt eder, förmodar
jag, att I uti edert äktenskap så leven i sämja och kärlek
till samman, som edert greveliga stånd ägnar och anstår,
då jag lovar eder, att efter edert goda uppförande skall jag
med all kongl. nåd och ynnest befordra eder fram för någon
annan, till dess I hinner den högsta äran! och till ett vedermäle
därav skall I nu till en början vara överste vid ett kavalleriregemente.
Men skulle jag emot förmodan förnimma, att I med hårdhet
hanterar eder fru, så undra icke, att jag både som far och
konung tager henne i mitt beskydd.
|
