[start]
[innehåll]
MALMGÅRDEN
Könets centralsol
[Riksapotekarie Hans Nicolaus Ris]
[Så nådde Risen den sista krisen]
[Riksapotekaren i Stockholm]
[Anektdoter]
[Birger Schöldström skriver]
[Ljudet af en kaffekvarn]
[Könets centralsol]
[Klädd i damkostym]
[Källor]
[start]
[topp] | [nästa]
Riksapotekarie Hans Nicolaus Ris
|
Hans Nicolaus Ris var prästson från Skåne, och en av hans förfäder hade varit bland Carl XII:s bussar. |
|
Eleonoradagen den 11 juli 1780 var min triumfdag över mörkrets välde; jag krossade dess dittills höjda spira, ty domen var fäld: bildskön är pilten. |
|
Hans Nicolaus Ris blev, efter slutade skolstudier, vid 15 års ålder elev å apoteket i Helsingborg, varefter han hade flera konditioner i Stockholm - bland annat å apoteket Morian under den originelle assessor Camin - och Danmark; i sistnämda land blev han utexaminerad apotekare. År 1802, således 20 år gammal, började Ris ett
vandringsliv, som man kan säga utsträcktes till hela hans följande
levnad eller över ett halft århundrande.
Hans Nicolaus Ris´ "Res- och Lefvernesbeskrifning"
|
|
Ingen annan än möjligtvis författaren själv har
kunnat genomläsa dessa 240 sidor, av vilka var och en är fylld
av idel fånigheter, men antalet köpare var likväl ganska
stort, ty för den saken sörjde författaren, i det han gjorde
en "subskriptionsrund" i landet på 300 mil och icke for förbi
någon herr- eller prästgård, utan hemsökte alla och
på varje ställe skaffade sig åtminstone en, stundom flera
avnämare av boken.
Claes Lundin August Strindberg Gamla Stockholm |
|
Året 1853 blev han ett av kolerans offer. Följande runa kunde läsas i Malmö nya Allehanda: |
Så nådde Risen den sista krisen
|
Så nådde Ris´en den sista krisen
med en surpris utaf dödens ris! Som Fan i fracken, han styf i nacken kring landen red med sin hatt på sned; var seg bland gäster hos snåla prester; och som stilist var han fosforist; var jemt på viften, som ock i driften, ett litet skämt bland de sköna jemt. Nu från besvären den resenären har hunnit re´n hän till Elysén, der nya öden han efter döden lär säkert få, när han svänger på. En ny upplaga han då får taga, som kan behaga uti det blå. |
Riksapotekaren i Stockholm
| I Stockholm var han i synnerhet känd till häst, ett ljuslett, ofta ganska skrangligt och illa medfaret kreatur. Han red fram och tillbaka på de mera besökta gatorna och syntes alltid i spetsen för vaktparaden. |
| Riksapotekaren hade sitt egna sätt att bära kungssorgen efter Karl Johan. I stället för flor på hatten borstade han luggen baklänges till hattens halva höjd. |
Anektdoter
| En annan egenhet i Ris´ rese- och levernesbeskrivning är att han oupphörligt inblandar Napoleon - den han flere gånger personligen sett - i skildringarna över likt och olikt. Muntligen påstod Ris, att det egentligen varit han, som förorsakat den väldiges fall och förpassande till S:t Helena, och då man med ganska förklarig överraskning sporde: "hur i herrans namn bar aptekarn sej då åt?" blev svaret: "jo, jag lät karl´n blint rusa mot sitt fördärv". |
| Under dessa resor medförde han understundom en stackars flicka: Augusta - Augusta Adolfina Gerhardt var hennes hela namn - vilken av en eller annan orsak dragits till "könets centralsol" och snart blev lika riksbekant som riksapotekaren själv. |
| En process mellan riksapotekaren och en hyrkusk Butsch, som fungerade som utfodrare, om den stackars hästen, gick till riksapotekarens fördel. Men verkställigheten dröjde. Året var revolutionernas 1848 och Hans Nicolaus Ris gick ut till tidningarna att tillförordnade överståthållaren Ungberg lagt hinder för hr riksapotekaren att resa över till Frankrike och där återförskaffa Ludvig Filip [borgarkungen] hans förlorade krona. |
Birger Schöldström skriver
| Arbetet [boken] utkom imellertid och fick inom kort en ny upplaga. Det befanns vara, yttrade en granskare däraf, visst icke blott oförnuft och obegripligheter. Det är tvärtom delvis ganska förståndigt till innehållet, men formen antager alltid något bombastiskt och uppblåst, något sökt och besynnerligt, och när man söker sönderlägga dessa hvirflande meningar, detta kaos af fakta och data utan sammanhang. detta eviga pladdrande som liknar det skrällande ljudet af en kaffekvarn - så bjuder man till en stund, men det värker i hufvudet, det svindlar för ögonen ... och man måste sluta. |
Ett exempel på "ljudet af en kaffekvarn"
| Så har ju äfven Köpenhamn genom dessa af Indiens guld mättade, efter Nordens sköna hungrande Bataver fått sin tillvaro och växt. Äfven vår bernstenskust lär för dem varit en baltisk klenod, därom vitnar deras pigors ofantliga perlband, som är deras hvardagsprydnad, liksom färgade glasperlor våras; så smakar främmad mat vanligen bäst! I Malmö är ännu tyska församlingen ett hedrande minne af deras frikostighet, liksom kyrkan i Östra torp. Att de omsider följt sillen från den af så många och stora floder försötmade Östersjön, dit Oden, öfver de då under vatten stående ryska lågländerna, utan hinder, med sina krimtartariska och scytiska qvinnor navigerade sig ända till Seveberget, efter att de med sig hemfört och naturaliserat våra kusters skönaste tärnor, för hvilka vi årligen skörda deras brokiga tulpanlökar och hyacinter som ögonsnus - är grundorsaken hvarför adonerne på våra kuster icke mera vandra på Frejas licens, utan måst fatta svärdet. Den fosforiska sillens otänkbara skum hafva aflägsnat sig dit verldshafvets ebb och flod förmår genom saltet kyla och kloren stärka den känsliga kropp, hvars lif är ute, då den lyftes öfver vattenytan." |
Könets centralsol
eller
den Svenska Cupidon
| Redan i skolåren vid abcboken sökte könets alltgenomträngande
blickar utveckla känslan i mitt
bröst och Borgmästare Gülichs dotter var då den utkorade, men Adam var ej evigt i eden. |
| I henne var jag odödeligt kär; men allt vad jag någon gång skänkte henne var frukten av den ranka varmed mannen efter syndafallet skylde sin blygd, ett klifs som isynnerhet stekt, med bröd till, har i mildare zoner ersatt mången middag, äfvensom drufvor, melon, aprikos, persika, päron och plommon; i Hamburg der bonden under ok släpar inn från åkrarna skäppor ananassmultron har jag på så sätt lefvat i flera dar, äfven i Fosterlandet; hon, som modern, en Berlinarinna, i ett bref till mig i Viborg fängelse, kallade: min oförgätliga Lotta! är sedan hennes femtonde år icke mera bland förgänglighetens barn; hon ledsagade mig på vägen med sitt oskyldiga hjerta, sina under astreas mörka hvalf lågande himmelsblåa ögon, sin tjusande dialekt och minnet af mästarefingrarne på hennes piano, der jag vid hennes sida kände mig nära salighetens tempel, bländad vid anblicken af Polymnias eviga gloria. |
| å vars herresäte 1817 vår apotekare, höll på göra en väl större epoque i kärlekens historia än då Juristens son på Corsika gick in till Wien och tog en Kejsaredotter. |
| Ers Nåd!
Med darrande hand fattar jag bittida på morgonstunden pennan, för att på liljefärgade blad få utgjuta mina mot en så strålande Dame skuggrika känslor. Från slagfältet anlände jag - à propos! harpteman hänger mig än i hufvet, eller ligger mig ömt om hjertat, sälla ögonblick! ja, jag fann mig i dessa aldeles öfvergjuten med glädjens olja; men nu är jag åter torr; |
| Ja, torr som dessa rader,
Till hvilka jag är fader; Men tag dem likväl i er famn, Per posto, upp från Cimbritshamn, Och gif er ett odödligt namn, Min Nådiga, Ers Nåd! jag ber! Jag ber få lefva efvigt Er. |
Klädd i damkostym
| En afton i Julen klädde jag mig i damkosym med hatt och panache. En ung enkefru, förlofvad med min företrädare, som läste till examen, reser sig, går mig i möte med famntag och kyssar, tils Saxe gapskrattade; likaledes hos en Bagare där Lands-sekteren var Sigisbee i huset, derifrån tågar jag ensam ned till lilla Klubben, der en löjtnant Tejsen tror mig vara en havererad Cythére, upstånden ur insjön, der en Stadskasseurs skrivare genom skott under hakan nyligen dränkt sig, förmedelst under marknaden bortspelade penningar. Om natten trakterade han med konfekt vid Billarden och raffelbordet sägande som sista assyriska Konungen Sardanapalus, eller som han annars kallades: Tholosconcoleros, hvilken aldrig visade sig för sitt folk, ja klädde sig i fruntimmerskläder, af bara vällust. Då Aristoteles en stor jurist, läste hans grafskrift, skrattar han: Hvad annat skulle man skrifva på en Oxes, ej en Konungs graf? Tejsen framstiger ånyo, helsande mig, det var en lördagsafton, jag säger: det är mig kärt finna er må väl, vi ha träffats i Horsens, en stad på Jutland der några förvista ryska Prinsessor bodde, då Löjtnanten marscherade ut till tyskland med trupperna; Ja, säger han, Stina Larsen vill jag påminna mig: Jag är nu i spel; var god hälsa på i morgon kl. 3 hemma; derpå han trycker min med chavletter fyllda barm. Han rusar in från eröfringsplatsen så glad som Napoléon ifrån Moskow då han som afgjord segerherre öfver Josefine lät kröna Marie Louise". |
[topp]
|
Källor:
Brokiga bilder minnen och anteckningar af Gamla Stockholm Claes Lundin August Strindberg Gidlunds 1974 |
[topp]
[text- diktarkivet] | [tillbaks
index] | [Malmgården]