Dröm

Text: Anna Maria Lenngren

Uti en dröm ej längesen jag såg en grupp av tvenne sälla på väpplingen i Elysén bredvid en lagerskuggad källa. Det var "den svenska Uranie" och "Daphnes" skald invid dess sida. En synbar djup melankoli sågs över hennes hamn sig sprida. "Camillas sångare, o hör," - så vid en halvsuck föllo orden - "man dig en präktig lovsång gör och mig en bitter harm på jorden! Säg, har jag ej till klagan rätt? Serafer! Gyllenborg mig glömmer och nu - ack, så är världens sätt - en annan varelse berömmer! Med vilken bragd av vitter själ, - säg mig - förtjänte hon väl detta? Hon aldrig läst ett ord i Bayle, som Kellgrens skugga vet berätta. Jag skrev mitt hela köns försvar, som alla minnen än förvara, och hon törhända nödigt har att könet henne må försvara. Mitt snille på ett vidsträckt fält gjort färder, som man vet, ej korta och fört mig bort långt över Bält, och hon ... är nästan aldrig borta. Nej, aldrig fann hon mina spår ... Säg, varför hon ett lov förskyller? Det finns ju ej ett enda får i hennes stackars två idyller! Ett lov av Sveriges skaldefar - O, Creutz, se djupet av förtreten! - kan henne bli - vad mig det var - en lyftning till odödligheten. Likväl" - så fortfor denna hamn - "vi bör mig sådan fruktan röra? Så svag förtjänst, så ringa namn, vad anspråk kunna de väl göra! Och huru häpen, huru brydd lär hon sig icke nu befinna, ej van vid muntran och beskydd och utan hopp att bifall vinna! Med vilket fruktlöst huvudbråk i nitet att sin känsla lyda hon söka skall en ton, ett språk för att en tacksam vördnad tyda! Ja, jag är hämnad, hon är dömd ... Jag min förtrytelse kan spara: det är ett straff att bli berömd, då på sitt lov man ej kan svara." Nu Saffo, lättad i sitt kval sig till sin ljusa granne vände, som, leende vid detta tal, en blick av bifall henne sände. Jag återsänktes till vår jord, väckt av den livligaste smärta, ty, Saffo, dina sista ord, de funnit eko i mitt hjärta!                     * Så under drömmars svärmeri, där tanken löper utan tömmar, var mänska efter sitt geni gör resor uti sina drömmar. Att stundom däri talas kan så sant som om man varit vaken, vet bäst den vittbereste man, som gjort sin tur kring zodiaken. (1798)

Kommentarer

Skalden Gyllenborg som 1763 skrivit ett äreminne över den då avlidna fru Nordenflycht, eller "den svenska Uranie", såsom hon benämdes i ett av henne stiftat vitterhets-sällskap, hade sedermera på svenska akademiens högtidsdag den 20:de December 1797 uppläst ett av honom författat ode till fru Lenngrens ära i anledning av hennes i tidningen Stockholms-Posten införda poemer. Det var till svar på denna hyllning av "Sveriges skaldefar" som fru Lenngren skrev sin Dröm. 4:e strofen rad 3 Och nu - ack, så är världens sätt Så börjas en av fru Nordenflychts visor: "Ack, så är världens sätt! Falskhet, oförrätt Är hennes sista lön"... 5:e strofen rad 3 Hon aldrig läst ett ord i Bayle, I en biografi över fru Nordenflycht anföres som en av hennes sällsynta förtjänster, att hon givit sig tålamod att blad för blad genomläsa hela Bayle´s "Dictionnaire historique et critique," ett drygt verk i fyra tomer och stort folioformat. 6:e strofen rad 1 Jag skrev mitt hela köns försvar, "Fruntimrets försvar" är titeln på ett av fru Nordenflychts längre skaldestycken. 7:e strofen rad 3 Och fört mig bort långt över Bält, Liksom Gyllenborg har även fru Nordenflycht i vers besjungit tåget över Bält. 8:e strofen rad 4 I hennes stackars två idyller! Endast två idylliska stycken hade fru Lenngren publicerat i Stockholms-Posten då detta skrevs. 14:e strofen rad 1 Nu Saffo, lättad i sitt kval, Liksom den lesbiska skaldinnan kastade sig fru Nordenflycht för kärleks skull i sjön. Visserligen blev hon uppdragen med liv, men avled tre dagar därefter. Det är härav fru Lenngren ger henne namnet Saffo. 17:e strofen rad 4 Som gjort sin tur kring zodiaken. d. v. s. Axel Gabriel Silfverstolpe i sin versifierade saga "Djurkretsen" (zodiaken).

[topp]
[Anna Maria Lenngren] | [tillbaks index]
[Hedvig Charlotta Nordenflycht]