Epistel #66 - Se var Movitz sitter där Carl Michael Bellman (1740 - 1795) Till Movitz målare Se var Movitz sitter där vid sin tavla, tyst och kär, ler och målar med ett ljuvt besvär. Verkstan glimmar glad och ljus, full med pottor, krukor, krus, glas och skålar, guld och glittergrus. Präktigt sig en ställning för vårt öga höjer, där den spända duken sträckcs kall och flat; framför sitter Movitz och sin pensel böjer, bildar en herdinna med sitt blomsterfat; av dess mun, söt som suckat, varje kyss värd en dukat. Gubben ser för rolig ut med filtmössa och syrtut, penslar, stifter, blandas var minut. I livstycket vitt och blått har han mässingsknappar fått; tröjan skiftar purpur, gult och grått. Av grönt sidentyg märk ögonskärmen prålar, som den röda näsan ger en skugga grön. Två glasögon vid var tinning skjuts med nålar, när han tyst proberar sina färgerön. Movitz, gör din tavla skön; drick och tag din arbetslön! Töm din flaska, giv dig tid, sen i din olymp i frid värm ditt snille och din teckning sprid! Blunda vid vart penseldrag, giv din skönhet det behag, som du ville på din bröllopsdag. Än själv Fröja kring hans vackra ämne svävar, än en Astrilds pil hans bröst tillintetgör; än han vid den lätta penseln ler och bävar, än inom ett rosigt flor två prickar strör. Movitz, du ej teckna bör vad Apelles blott tillhör. Se herdinnan trind och snörd, uppå Astrilds vingar förd, var hon sitter, stor till blod och börd. Håret, som bland pärlor knyts, uti mörka bucklor bryts; blodet spritter; ögats eld förbyts. Bröstet sväller högt, och var gång nymfen andas, blixtrar fram ett kors, ett halskors av rubin. Framför bröstet flor och blommor sammanblandas; tröjan snörd och livet är av karmosin. Knappt Apelles' pensel fin bildat har så skön cousine. Movitz i sin andakt dör, när han sist i vågor strör tvenne prickar med ett flor framför. Märk, hans eld är fin och stor; täckt de gömmas i ett flor. Gubben nickar och på nymfen glor. Nymfen hon småskrattar, runkar huvud, tiger, lossar på sitt pärlband, knyter sin salopp, fläktar med solfjädren, sen med små intriger narrar gubben från sin tavla stiga opp, där han i sin blomsterknopp bildar Fröjas vackra kropp.