[tillbaks index] | [text- diktarkivet] | [Bild på svenska]

[topp]

[topp]

Olof Rudbeck den äldre (1630-1702) Icke blott såsom läkare, utan i många andra vetenskaper har Olof Rudbeck den äldre förvärvat ett stort namn. Alltifrån barndomen röjde han anlag, som ingåvo hans föräldrar stora förhoppningar. Också tillät dem deras förmögenhet att för den älskade sonens uppfostran göra allt, som den tiden ansågs för viktigt. Han var nämligen son av biskop Johannes Rudbeckius i Västerås och föddes just då konung Gustav II Adolf var på besök hos föräldrarna. Konungen själv bar honom också till dopet. Rudbeck var blott 22 år gammal, då han för den mångkunniga drottning Kristina gjorde en anatomisk sektion och visade de så kallade vasa lymphatica, vilka han upptäckt. Han lät om denna sin upptäckt, vilken i den anatomiska vetenskapen gjorde epok, trycka en avhandling i Västerås; men denna ådrog honom en obehaglig skriftväxling med professor Thomas Bartholinus, som ville tillägna sig äran av upptäckten. Drottning Kristina gav honom ett stipendium, varmed han avreste till Leyden, där så många av Sveriges utmärktaste läkare tagit den medicinska graden. Vid hemkomsten blev han antagen till medicine adjunkt i Uppsala, och några år därefter professor i fysik och botanik. Det var Rudbeck, som anlade den botaniska trädgården och anstaltade om byggandet av en anatomisal. Hans verksamhet var rastlös, då han på allt möjligt sätt sökte befordra akademiens bästa. Den stora, oroliga anden i hans bröst sökte verksamhet i alla riktningar. Hans medbröder blevo likväl ofta sårade av hans iver, emedan han icke var nogräknad i sina uttryck till dem. Sedan han länge grälat och processat, avsade han sig alla förbindelser med akademien och inskrev sig såsom kontigentborgare under Uppsala stads jurisdiktion. Han avhöll sig flera år från föreläsningarna och arbetade förnämligast i botaniska trädgården. Han utarbetade med sin sons tillhjälp ett stort verk, Campi Elysii eller Glysisvall, vartill 11,000 nitida figurer utskuros i träd. Första boken, som innehåller grässlagen, var redan tryckt, då den stora eldsvådan 1702 förstörde hela upplagan utom tre exemplar. Alla trädsnitten gingo förlorade. Fjärde delen av hans Atlantica eller Manhem blev vid samma tillfälle uppbränd. Detta senare arbete har i synnerhet frejdat Rudbecks namn. Det var en djärv, en orimlig grundtanke, men utvecklad med en utomordentlig lärdom, som låg till grund för denna antikvariska fantasi, vari han ville bevisa, att Sverige var det urland, varifrån hela mänskligheten härstammade. Rudbeck var en reslig man och hade ett stort huvud, varföre han också på skämt kallades storhuvudet. Han gick alltid svartklädd, i kappa och krage. Hans arbetsamhet var otrolig och hans tal blixtrade av infall. Det var hans grundsats, att ett lustigt föreställningssätt i synnerhet passade för ungdomen, varföre han också alltid hade ett talrikt auditorium. Han var särdeles älskad av de kungliga, i synnerhet av Karl XI, som vid sina besök i Uppsala fägnade sig åt hans sång: ty Rudbeck hade icke blott en röst, vars skönhet och styrka väckte mycken uppmärksamhet till och med utomlands, utan han ägde också musikaliska kunskaper. Hans härdighet var ovanlig. Han kunde svarva, smida, snickra och rita. Vid Karl XI:s kröning hade han bestyret om dekorationerna i Domkyrkan, samt anförde vid samma tillfälle musiken. Mekaniken, arkitekturen, fyrverkerikonsten och artillerivetenskapen hade han även studerat. I sina senaste år, då han fått sin son till efterträdare i ämbetet, bivistade han ånyo, då det föll honom in, konsistorii sammanträden. Vid den stora branden 1702 uppklättrade den 72-årige gubben på taket av den Gustavianska akademiens hus och ledde, själv slangförare, eldsläckningsanstalterna, så att han räddade akademisalarna och biblioteket undan lågorna. Han stördes icke i sin befattning av det bud, att hans eget hus med frukterna av hans livstids mödor, figurerna till Campi Elysii och fjärde delen av Atlantican, förstördes av elden. Men tanken på enskild förlust kunde icke finna rum i en så stor själ som hans. Hans verksamma levnad upphörde icke långt efter denna tilldragelse. Olof Rudbeck föddes i Västerås 1630. Föräldrarna voro biskop Johannes Rudbeckius och Magdalena Hysing. Han blev ordinarie professor 1660. Avled i Uppsala 1702. Gift med Wendela Låhrman, dotter av en borgmästare i Uppsala. Av hans fyra barn, är Olof Rudbeck den yngre utmärkt och tillhör Sveriges store män.

[topp]

[topp]

Svensken kan allt.
Sammandrag ur Olof Rudbecks skrifter

Sverige, det nutida, levande, påtagliga, där vi leva vårt dagliga liv, är Manhem, Atlantis, Paradiset, mänsklighetens urhem, hesperidernas trädgård med guldäpplena. Intet skönt, stort eller gott finnes i människovärlden, ingen kunskap, ingen konst, ingen dygd, till vilken ej svenskarna äga förhandsrätt och urgammal hävd.

Härskaren över detta rike är arvinge till världens äldsta tron. Redan forntidens kungar och kejsare voro uppkomlingar jämförda med Karl XI:s och Karl XII:s företrädare, av vilka de ärvt eller usurperat sin makt och härlighet. Att klavbinda en sådan kungamakt med konstitutioner och villkor var helgerån - förräderi mot det heliga nationella arvet.

En herreman av svensk ätt är därför också begåvad med större visdom och kraft än en tysk eller fransman. Han äger ju ett stycke av Atlands jord och hans fäder ligga i ättekullarna kring gården - härliga kämpar, siare och sångare, vilkas blod flyter i hans ådror. En sådan svensk herre segrar, varhelst han träder fram på vädjobanan. Hans svärd biter vassare, hans hugg drabbas hårdare, hans kanoner skjuta längre och skarpare än varje annans mans. Sker det någon gång att han blir slagen, så är det därför att han svikit sitt blodsarv och en sådan herre är icke längre värdig, det svenska namnet. Sveriges generaler, och främst dess konungar, äro födda att segra. De behöva bara veta det, och handla därefter, så som Gustav Adolf och hans män gjorde, och de två Karlarna därefter.

En svensk professor är inte en dammig pedant, utan en profet och stridsman, full av apollinisk visdom - en man som kan allt, vad han vill. De gamle romare och greker voro härliga skalder - men deras skaldestycken voro  dock bara svaga spillror av Atlands gudaborna dikter, liksom deras grekiska, latin, italienska och franska voro stammande och löjliga förvrängningar av skapelsens och paradisets språk, det gamla nordmannamålet, som en svensk fick lära i vaggan av sin barnsköterska. Skulle då inte en svensk i skaldekonsten lätt kunna överträffa vem det vara månde, i gammal eller ny tid? Så var det också i arkitekturen. Vad andra studerade, med svett och möda, med passare och lod i antikens ruiner - det tog en svensk man direkt ur sitt huvud. Kolonner - stabbar,  valv och murar - vem behövde lära honom sådant, när han blott hade att ta sig en promenad ut till Gamla Uppsala för att se murarna av världens äldsta tempel avteckna sig i den lilla kyrkans härjade gråstensväggar. Eller vem behövde frukta att bli besegrad i musikens konst, när man var född av Apollons eget folk, där, till ett synbart bevis på de gamla vittnesbörd, ännu var och varannan bonde kunde spela på nyckelharpa och säckpipa.

I vetenskapen behövde svensken bara begagna sitt medfödda förstånd och de krafter, hans blod och härstammning gåvo honom till skänks, för att öppna nya vishetsflöden, där andra försmäktade i torra öknen.

Och så som kungen, herrarna och de lärde, så voro alla svenskar födda till storverk - med yxa och plog, med pamp och musköt, med segel och åror. Ingen jord var bättre än Sveriges jord, ingen luft sundare, intet vatten mera hälsobringande än Sveriges. Paradiset stod här, mitt för ögonen. Det gällde bara att få syn på det.

Källa: Ernst Klein Bilder ur Sveriges historia Nordisk Rotogravyr Stockholm 1931 1932

[topp]

[tillbaks index] | [text- diktarkivet] | [Bild på svenska]