tillbaks


Uppsala 
hade 
man 
på 
lek 
anställt 
sådana 
[gåsmarscher]; 

medlet 
av 
Februari 
1851, 
under 
de 
klara 
månskensaftnarna, 
kom 
leken 
till 
Stockholm. 
Ett 
antal 
lärlingar, 
gesäller 
och 
andra 
unga 
personer, 
uppgående 
stundom 
till 
inemot 
500 
man, 
kommo 
den 
12, 
13 
och 
14 
på 
benen, 

en 
lång 
rad, 
en 
och 
en 

sänder, 
med 
exemplarisk 
sammanhållighet 
och 
sträng 
tystnad, 
blint 
lydande 
den 
förste 

raden, 
följande 
honom 
genom 
åtskilliga 
delar 
av 
staden, 
ända 
från 
Götgatan 
på 
Södermalm 
upp 
till 
Drottninggatan 
på 
Norrmalm. 
Naturligtvis 
växte 
raden 
alltefter 
som 
den 
framskred 
och 
var 
slutligen 
tillräckligt 
lång 
att 
bilda 
en 
cirkel, 
inneslutande 
större 
delen 
av 
Gustaf 
Adolfs 
torg, 
där 
han 
tog 
sig 
en 
ringdans 
omkring 
Gustaf 
Adolfs 
staty, 
helt 
lusteligen. 
Men 
snart 
blev 
av 
lustigheten 
okynne 
och 
av 
leken 
oordning. 
Den 
12 
på 
aftonen 
bemärktes 
en 
lång 
rad 
av 
yngre 
välklädda 
personer 
vandra 
efter 
varandra 
helt 
sakta 
genom 
staden 
fram 
till 
Södermalmstorg, 
där 
den 
efter 
några 
hurrarop 
och 
annat 
okynne 
slutligen 
skingrades.
Den 
13 
och 
14 
bildades 
ånyo 
dylika 
gåsmarscher, 
vilka 
långsamt 
framskredo 
genom 
åtskilliga 
gator, 
tills 
de 
slutligen 
upphörde 
under 
skrik 
och 
hurrarop; 
några 
stenar 
blevo 
även 
kastade, 
därav 
en 
polisbetjänt 
träffades 
och 
skadades. 
Den 
15 
på 
aftonen 
uppkom 
folksamling 
på 
Gustaf 
Adolfs 
torg, 
betydligare 
än 
vid 
föregående 
tillfällen. 
Till 
en 
början 
uppmanades 
de 
personer, 
som 
började 
bilda 
gåsmarsch, 
att 
därifrån 
avstå: 
somliga 
lydde, 
men 
de 
flesta 
visade 
ohörsamhet 
och 
uppstudsighet; 
oordningarna 
fortforo 
ett 
par 
timmar, 
uppenbarligen 
på 
trots. 
Visslingar 
med 
och 
utan 
hurrarop 
följdes 
snart 
av 
tämligen 
allvarsamma 
bemödanden 
att 
klädda 
personer 
trängde 
sig 
intill 
de 
ställen, 
där 
polisbetjäningen 
var 
sysselsatt, 
för 
att 
hindra 
denna 

sin 
verksamhet; 
åtskilliga 
bland 
polisen 
blevo 
våldsamt 
behandlade, 
polismästarens 
uppmaning 
till 
folkhoparna 
att 
skingra 
sig 
åtlyddes 
icke, 
och 
slutligen 
infördes 

högvakten 
vid 
Gustaf 
Adolfs 
torg 
några 
av 
de 
mest 
påtagliga 
orostiftarna, 
från 
vilka 
och 
stenkastning 
utgått. 
Omsider 
vid 
midnatten 
lyckades 
det 
polisen 
att 
skingra 
hoparna. 
Även 
den 
16 
förnyades 
dessa 
uppträden, 
med 
oljud 
och 
hurrande, 
på 
Gustaf 
Adolfs 
torg, 
och 
de 
bullersammes 
bortförande 
hindrades 
delvis 
genom 
mängden 
av 
åskådare. 
På 
Hötorget, 
där 
en 
större 
polisstyrka 
var 
posterad, 
blevo 
dock 
nitton 
personer 
tagna 

förvar. 
Såväl 
bland 
folkhopen 
som 
bland 
polisbetjäningen 
erhöllo 
somliga 
smärre 
skråmor 
och 
åkommor;
 polisen 
hade 
endast 
batonger 
och 
begagnade 
dem 
med 
mycken 
hovsamhet. 
Översthållareämbetet 
utfärdade 
den 
16 
en 
kungörelse 
emot 
dessa 
uppträdanden, 
åberopande 
straffbestämmelse 
från 
fästningsarbete 
på 
ända 
till 
ett 
år, 
ned 
till 
böter 
emellan 
50 
och 
10 
rdr.
Den 
17 
antogo 
oordningarna 
en 
ännu 
beklagansvärdare 
karaktär; 
folksamlingar 
uppstodo 
å 
Gustaf 
Adolfs 
torg, 
Malmtorgsgatan 
och 
Carl 
den 
Trettondes 
torg, 
med 
hurrarop, 
stenkastning, 
häktningar 
och 
kroppskador. 
Ena 
aftonen 
företog 
sig 
en 
gåsmarsch 
att 
plundra 
en 
gammal 
gumma, 
som 
med 
ett 
litet 
bord 
med 
äpplen 
och 
pepparkakor 
satt 
på 
en 
trottoar; 
sedan 
man 
berövat 
henne 
varor 
för 

á 

rdr. 
blev 
hennes 
lilla 
butik 
kullsparkad 
och 
hon 
själv 
misshandlad. 
En 
yngre, 
aktningsvärd 
medborgare, 
som 
kom 

vägen 
för 
en 
sådan 
gåsmarsch, 
uppmanades 
men 
vägrade 
att 
sluta 
sig 
till 
tåget, 
blev 
av 
de 
andra 
överfallen 
och 
misshandlad 
så, 
att 
ännu 
flera 
dagar 
därefter 
hans 
ena 
hand 
var 
obrukbar. 
Vad 
som 
dock 
egentligen 
från 
början 
föranlät 
polisen 
att 
mellankomma, 
var 
väl 
den 
osed, 
gåsraden 
ganska 
snart 
började 
införa, 
att 
taga 
vägen 
uppför 
lilla 
slottstrappan 
bakom 
högvakten 
in 
genom 
västra 
valvet, 
över 
inre 
borggården 
och 
ut 
genom 
Lejonbacksvalvet. 
Man 
tyckte 
att 
om 
sådana 
tåg 
finge 
fritt 
taga 
sådana 
vägar 
och, 
en 
gång 
inkomna, 
skulle 
behaga 
stanna 

stället 
att 
gå 
ut 
igen, 
så 
blev 
de 
lätt 
mästare 
av 
fältet. 
Den 
18 
var 
allt 
lugnt, 
sedan 
batongerna 
kvällen 
förut 
gjort 
sin 
stora 
skyldighet. 
Förhör 
och 
bestraffningar 
följde. 
Journal 
des 
Débats, 
som 

likhet 
med 
alla 
andra 
utländska 
blad 
kungjorde 
detta 
nya 
påfund 
för 
Europa, 
påstod 
att 
1,200 
personer 
blivit 
häktade, 
men 
fann 
själv 
detta 
antal 
överdrivet. 
Konungen 
var 
under 
dessa 
orosdagar 

Kristiania.
 
 
  [tillbaks]
[topp]