[tillbaks index] | [text- diktarkivet] | [Bild på svenska]

[Lidnersidan]



"Arma änka du Lidners maka"


[Teckning: Bengt Lidner (1759-1793)]
[Orvar Odd: Skaldehjärta] | [Bengt Lidner: levnadsbeskrivning]
[poeten Lidners änka] | [lidnerska knäppen] | [Orvar Odd]


[topp]


BENGT LIDNER (1759-1793)


[topp]

Skaldehjärta 
text: Oscar Patrick Sturzen-Becker (Orvar Odd)
(1811-1869)
Först ett glas vin han rekvirerar, 
så viker han manschetten opp 
och smått på cittran preludierar 
i jollrande och fria lopp. 
Till slut han melodien finner, 
och munnen ler och ögat brinner.
Och från hans läppar nu det strömmar 
båd ord och toner i förbund. 
Han sin pegas ger lösa tömmar 
kring diktens vida himlarund. 
Han sjunger, talar, gycklar, skrattar - 
men mellanåt han glaset fattar.
Likgott vart efter konstens lagar 
den hörer, denna poesi. 
Den vara kan vad ni behagar: 
idyll, ett skämt, en elegi, 
en dryckessång, ett genrestycke - 
det mest beror på vars ens tycke.
Men det är skaldskap i det hela 
och varje drag är käckt och kvickt. 
Som böljor uti solsken spela 
så lever, spritter denna dikt. 
Men under går sin dolda bana 
en humorns ström som få blott ana.
Så sitter han den halva dagen 
och sjunger fritt sin vådevill, 
och runt omkring en krets betagen 
och upprymd lyssnar spänt därtill. 
Tre Remmare är interiören 
och Bellman improvisatören.
Men när han sjungit kvälln till ända, 
sin slitna hatt han bjuder kring: 
- Go vänner! Jag er glatt måhända - 
men ingenting för ingenting! 
Till sångarlön det kanske skulle 
en styver falla i min kulle?
Och ödmjukt bugar han för alla, 
en sångarkung med tiggarstav, 
och fyrkar, plåtar rikligt falla - 
skälm den som här ej något gav! 
Men en och ann med kapitaler 
spenderar stort en sölvblank daler.
I en av dessa mörka gränder, 
där i en vrå fem trappor högt 
förgråten nöd med magra händer 
vid midnattslampan sitter krökt 
och sömmar uti guld för andra - 
dit denna kväll ses Bellman vandra.
Han ser ett ljus däruppe flamma, 
han öppnar porten - mörkt som natt! 
Och trappan? ... Bah, det är detsamma, 
han klättrar uppåt som en katt. 
En dörr han finner - knackar - väntar - 
Det kommer ingen. Smått han gläntar.
- Gud! Bellman? Kunde jag väl tänka - 
så hörs en bruten kvinnoröst. 
Men Bellman svarar: - Arma änka, 
du Lidners maka, hämta tröst! 
När ingen annan sig förbarmar, 
en fattig vän har öppna armar.
Här - och han tömmer sina fickor - 
vad jag sjöng hop åt dig i kväll! 
Det var en sång om vin och flickor, 
om Movitz full och Ulla säll, 
men uppå dig jag därvid tänkte 
och lyckan denna lön mig skänkte.
Nu, utan sorg för morgondagen, 
sov denna natt förtröstansfull, 
du stackars barn, du så bedragen, 
så straffad för din kärleks skull! 
Han kysste henne ömt på pannan 
och så - likt en vision försvann han.









[topp]

Bengt Lidner (1759-1793)
Bengt Lidner tillhörde en ansedd borgerlig familj, vars medlemmar under flera generationer levat och verkat i Göteborg. Han föddes 1759, genomgick skolan och ett par års gymnasiekurs i Göteborg samt fortsatta studier vid Lunds universitet som 17-åring. Studierna vid universitetet avbrötos tyvärr efter blott två års vistelse. Graverande anmärkningar mot Lidners uppförande nödgades att taga honom därifrån. En radikalkur företogs: familjen skickade honom till sjöss. På nyåret 1776 lämnade Lidner fädernesjorden, inrullerad såsom jungman på svenska ostindiefararen "Finland". Den stränga disciplinen och det hårda arbetet ombord, var outhärdligt för skalden. Då skeppet kommit till Kap, beredde han sig tillfälle att rymma. Efter obekanta öden återkom han mot slutet av året till Göteborg. I Göteborg fick han hjälp till studier vid universitetet i Greifswald och skrev där en akademisk avhandling "Om det berättigade i den amerikanska revolutionen." Efter åren i Nordtyskland bosatte han sig i Stockholm.
Hans sammanträffande med kung Gustaf III - finns bevarat som anekdot.
Kungen betraktade några kopparstick, ett föreställande kejsar Trajanus.
"Om jag ändå vore Trajanus!"
Lidner, som befann sig i närheten, framträdde och framsade följande impromptu:
Men store kung! kan du försvara 
Den suck, som bröstet från sig ger! 
Du önskar ju Trajanus vara: 
Men du är Gustaf - det är mer!"
Lidner hade nu en beskyddare, Sveriges konung.
Gustaf III skickade Lidner till Göttingen för att bli en dramatisk författtare. Ett stort penningslöseri fick kungen att tröttna, hjälpa en person som själv gjorde sig ohjälplig. Ett till försök och Lidners sändes till Paris, till skalden Creutz, ambassadören. Men Lidner gjorde sig omöjlig. Bland annat tillgrep han sig på Creutz byxor och skickades tillbaka till Sverige där han tvingades att ta sig fram med enbart sin författarverksamhet
Nu inträder Lidners poetiska glansperiod. Tragedien Erik XIV, Spastaras död, Medea och Året 1783.
Han reste ånyo till Tyskland och till Finland. Under vistelsen i Finland inträffade en i Lidners liv epokgörande händelse. Under sina irrfäder hade han gjort bekantskap med en 36-årig adlig fröken, Eva Jaquette Hastfer, vilken likasom så många andra damer svärmade för Lidners poesi, men förmodligen i olikhet med de flesta överflyttade detta svärmeri från skalden till personen. Ett ömmare förhållande uppstod snart mellan dem, och oaktat alla försök från familjens sida att hindra föreningen, blev de förlovade och mot slutet av året 1788 gifta. Efter ytterligare några månaders vistelse i Finland begav sig de nygifta hösten följande år till Sverige, där Lidner fortsatte sitt gamla Stockholmsliv, denna gång med den ökade bördan att behöva sörja ej blott för sig själv, vilket dittills visat sig svårt nog, utan även för sin familj.
Sista åren av hans liv blev de olyckligaste. Dryckenskap, lättja, avtagande poetisk produktion.
Efter Gustaf III:s död sökte Lidner upp Hertig Karl med smickrande poetiska böneskrifter. Hertigen lyssnade. Och Lidner erhöll den efterlängtade titeln av kongl. sekreterare, åtföljd av en liten pension.
Vid nyåret 1793 ändades Bengt Lidners sorgliga och oroliga levnad.
Vid sin död efterlämnade han maka och en minderårig dotter i ytterligt armod.
Carl Michael Bellman, som ofta vid Lidners sida stått som en hjälpande vän, måste skaffa ihop den anspråklösa summa, som erfordrades till begravningen. Följande rim finns bevarat:
Skalderna ha sällan råd 
Att en bror i graven sänka, 
Knappt till svepningen en våd, 
Mindre facklorna som blänka: 
Visen ömhet, visen nåd 
Mot poeten Lidners änka.
Källa: Svenska Parnassen av Dr Ernst Meyer fjärde bandet 1891, FAHLCRANTZ






[topp]

EV. JAQUETTE LIDNER,
född. HASTFER.
Lidner hade många bekanta och vänner, då han var frisk och kunde roa dem: men i nödens stund, när en lång sjukdom och därpå följande fattigdom infann sig, övergav honom alla dessa, utom professor Thomas Thorild och hovsekreterare Carl Michael Bellman. Några dagar efter Lidners död kom Bellman till mig med 50 rdr. "Se här", sade han, "detta har jag sjungit ihop åt dig." Lidner, likasom Bellman, anlitades ofta av olyckliga, och förskaffade dem, genom sång på källare och värdshus, understöd.
Som människa hade Lidner sina fel, men då jag ser tusende äga samma fel, utan att äga hans hjärta och snille, erinrar jag mig hans egna ord: "det är mänskligt att fela, men gudomligt att förlåta."









[topp]

LIDNERSKA KNÄPPEN
Den uppväxande gossen insattes tidigt i Göteborgs skola och åtnjöt även enskild undervisning av en bland lärarna därstädes, den såsom utmärkt predikant kände C. J. Brag. Dock skall lärjungen hava varit både trög och oläraktig ända till sitt elvte år, då en lika hastig som besynnerlig förändring inträffade. En dag, då han satt i skolkammaren och läste, väckte han sin lärares uppmärksamhet genom en hörbar knäppning i sitt huvud: han kände en skakning ifrån nedre delen av pannan bakåt huvudskålen, så att han ögonblicket skrek till av smärta. Strax därefter därefter kunde han sin läxa och röjde allt sedan ett gott minne och en snabb fattningsgåva. Det var alltså den mycket omtalade "lidnerska knäppen".
ur Levnadsteckning Fredr. Sander. Samlade Skrifter af Bengt Lidner åttonde upplagan 1878 ADOLF BONNIER








[topp]

Oscar Patrick Sturzen-Becker
mera känd under signaturen ORVAR ODD
Född den 28 november 1811 i Stockholm. Medarbetare i Aftonbladet. Populär för sina kåserier signerade Orvar Odd. Efter skilsmässa och oförstående kritik av debutdiktboken , Min fatttiga sångmö, flyttade han till Köpenhamn hösten 1844. Tre år senare flyttade han åter över till Sverige och grundade i Hälsingborg Öresunds-Posten. År 1865 flyttade han in i sitt hem, Villa Canzonette. Där han avled den 16 februari 1869.

[topp]

[tillbaks index] | [text- diktarkivet] | [Bild på svenska]