[start]
Teckningar | Källa | Kommentarer
Vår Polis | Konstapel Batong
För-dettingen | Herr K. och hans "gosse"
Adolf på fri hand | Granndels
Vittnet Blindqvist | Bödeln vid sprutan
Folktalaren | Borgarebjörnarnes marsch

MALMGÅRDEN

KONSTAPEL
BATONGS
SÄGNER

Johan Gustaf Schultz
(1839-1869)

[topp] | [start]

[start]
Vår Polis | Konstapel Batong
För-dettingen | Herr K. och hans "gosse"
Adolf på fri hand | Granndels
Vittnet Blindqvist | Bödeln vid sprutan
Folktalaren | Borgarebjörnarnes marsch
Källa | Kommentarer

[topp] | [nästa]
Konstapel Batong

Till ärans tider återgår Min tanke än så gärna; Mig vinkar ifrån mars i år En man med vasa-stjärna. Han ber mig ställa nu mitt tåg Dit bort åt Nybrohamnens våg.

Jag lärde känna där en man, En dräng ej längesedan; Nu bar han titeln "extra", - han Är kanske mera redan. Fan vete, hur han kom en dag Att bo i samma hus som jag.

Jag var, bevars, en hög person Med endast - penning-brister, Notarie av fina ton Och vän med publicister; Än börsen tom, än överflöd - Konstapeln åt i svett sitt bröd.

Jag blossade cigarrer, jag, Jag hade sjöskumspipa; Konstapeln snusa´ blott var dag - Om han ej var i knipa ... Då blev så kallad "mullbänk" blott För hela da´ n hans läppars lott.

O liv av - guldbrist, men dock tänt För nöjet och behagen, Då nyss man slutat med student Och väl har "rullan" tagen Och ingen annan sorg försökt Än den, att lönen kommer trögt!

Vad brydde mig en annans nöd, Jag nog min egen kände! Men gjorde punschen kinden röd (Vad ej så sällan hände) Och fanns en krischa i min pung - Så stolt som jag var ingen kung!

Men vår Batong satt utan knot Därnere i sin koja! Han gjorde skodon åt mång fot, Lät världen ute stoja. Vasserra, mot en tocken en Vad man sig tyckte kaxe re´n!

Det var en lustig syn att se Den kostliga figuren, Ett ämbetsmyndigt anlete, En hållning fast som muren, Hans polissonger mest ändå Med tre slags färger minst uppå.

När han var ledig, gick jag ned Att få med honom driva. Jag skrattade, när han blev vred Och kom att becktrå´n riva, Och framför allt, när i sin hand Han sig med sylen stack ibland.

Han sprang då ofta upp burdus Med handen mot mig knuten; Jag bjöd´ en på en dosa snus - Det lugna´ n på minuten. Dock hände nog, jag återkom Att få med honom skämta om.

Att även han dock haft sin dag - Och nyligen - i världen, Att han i mången sak gjort slag, Allt som befälet lärde´n - Vem tusan visste detta då? Det kom ej hin att tänka på!

Ej att han haft batong i hand Och glad till spott sig givit Åt detta otacksamma land, Där man upprorisk blivit - Jag fann den tanken nästan tung. Då än vi ha en karl till kung.

Men hur det nu var fatt, en gång Så blev jag led på ruset. Det var i maj, min kväll blev lång, En bit blott fanns av ljuset. Ej var jag livad att gå ut, Ty glädjen var med kassan slut.

Jag tog en liten bok, jag fann, Blott att fördriva tiden En pepprad skrift av onämnd man Om sista upprorsstriden. Jag vräkt den oläst som på nåd Ibland mitt andra bokförråd.

Jag tog den ned från hyllan, satt Och bläddrade i bladen Jag råkade att så få fatt På - "slagsmål", långa raden. Jag läste ett blad, läste två - Jag ville den i väggen slå.

Jag såg en kår, som kunde allt, Blott ej sin uppgift svika, Som underhölls med korv och palt Och - skälldes ner tillika. Mitt öga flög från blad till blad - Författare ljög varenda rad!

I farans stund, hur lugn, hur glad, Hur käck var denna skara! Hur kunde, usla Stockholms stad, Du dock så älskad vara, Hur har du sådan skyddsvakt fått Av dem, du lönt med öknamn blott?

Min tanke genom gränder lopp, Som aldrig förr den spanat; Dock gick för mig det ljuset opp: Du kårens kraft blott anat! Men - kvällen flög som Jehu bort ... Ack, vad lektyrn dock tycktes kort!

Slut tog den - ljuset likaså, Dock ville allt jag våga, Om svar jag genast kunde få På vad jag ville fråga. Hur få det? Tiden var ej lång - Jag skynda´ neder till Batong.

Han på sin trefot satt som förr, Men ock en tuting skötte. Jag såg, att re´n i stugans dörr En vresig blick mig mötte. Det var som om han frågt därvid: Får man ej tuta ens i frid?

Men se, nu hade jag ej mig Att driva satt i sinne´: "Jag läst om edert upploppskrig - Då var jag sjuk, låg inne - Jag ville så gärna höra mer ... Bestämt så får jag det av er?"

Så sade jag. Konstapeln såg Förvånad upp från lästen: En glans, en hemsk, i ögat låg, Dock blev han glad för resten; - "Jo, därom kan jag ge besked, Om herrn så vill, för jag var med!"

Jag slog mig ned på stoln bredvid. Han började berätta Om hur "den där" i denna strid Av medel valt det rätta, Han njöt vart minne som stod kvar - Jag glömmer ej, hur hemsk han var.

Han delat ut så många slag, Så många massor delat; Han varit med i "nederlag", Där brännvin aldrig felat; Vad själve Söndags-Nisse glömt, Låg i hans trogna minne gömt.

Jag lyssnade, vi spädde på - Ej ord, ej tår förspildes - Vi börjat livas bägge två, När jag från honom skildes. Han följde mig - vid tröskelns rund Jag stack min dosa i hans hand.

Se´n var det lögn, att han var nöjd, Om han mig ej fick skåda; Vi talte jämt om denna "fröjd" Vi tutade, vi båda. Jag fann den lott för honom tung. Att ej medalj fått av vår kung.

De sägner, här i rim jag satt, Ifrån hans läppar stamma; Jag hört dem in i senan natt Vid dankens matta flamma. Till dig de tala några ord, Du otacksamma fosterjord!

[topp] | [nästa]
Fördettingen

Han reste sig med möda I kyffets unkna vrå. Väl var han lite´ mosig, Men kunde likväl stå. Rödblommig var han mycket I detta ögonblick, Ett sken av druvans hetta Låg i hans anletsskick.

Myntfattig var han annars, Helst under vinterns dar; Från ärans forna tider Fanns blott hans hållning kvar. Se´n utan tjänst han irrat Kring gatorna förut, Vid hamnarna han hamnat Som schåare till slut.

Nu reste han sig plötsligt,  En smul´ i bakis knäckt; Begynte kasta på sig Sin helg- och vardagsdräkt: Den uniformsbeklädning, I vilken schåarn går - Och rev åt bägge sidor Sitt tovigt tjocka hår.

Så stod konstapeln färdig Att ut i staden gå, Rätt aktningsvärd att skåda I dräkten svart-brun-grå. Med mössan (halv var skärmen) Snett över hjässans rand Och självförakt i minen Och stödjepåk i hand.

Därute varje brandpost I full gång redan var - Den sjunde mars dess nytta För var och en var klar. Kring torg och gränd som vinden For corps´n med tunga slag ... Vart ville vår fördetting På denna fasans dag?

Vart ämnade han styra? Han hade ej batong. Blev kyffet honom tråkigt? Hans plats i vrån för trång? Och denna stolta hållning, Vi tog han den uppå? Var det till någon ångbåt Den gamle tänkte gå?

Ej än om ångbåtsfarten Man hade kännedom. Och Skeppsbron var som öde Och Riddarholmen tom. Vad skulle han ock göra Där ner så sent i dag? Den da´n blott för polisen Var en förtjänstens dag.

Dock i konstapelns tycke Fanns göra denna tid. Och var det ej på Skeppsbron, Så var det när´ invid. Ty mitt emot på kullen Från Blaiseholmens strand Stred corpsen nu för kungen Ministern och vårt land.

Den sjunde mars i våras Vi minnas lite´ var; Och visst för vår fördetting En högtidsdag den var. Han Skräddar´ns torg smög över, Såg folket samlat här; Han ville se, hur Stockholm Försvartes av "den där".

Han ville höra klangen Av huggarn än en gång, Det välbekanta vinet Av blyifyld batong, För minnet återkalla Sitt eget hjältemod Och se den nya corpsen Hurledes den sig stod.

Så har man tytt hans mening, Jag tror, man den förstått; Dock såg man ej hans tankar, Man såg hans ragling blott. Han smög sig helt försiktigt - Det märkte icke man - Och hann ifrån det stället Där striden redan brann.

Plats i ett träd han lyckas - Förunderligt! - att få; Han ser emot polisen, Mot folket likaså; Varhelst de skarpast mötas, Där ses hans blick bli kvar, Och ofta i förtjusning En väldig buss han tar.

Och gatans stenar veno Förbi´ en var sekund, Och dråpliga batongslag, De föllo i hans rund; Han föll dock ej från trädet (Det varit just ett spratt!) Och inga vapen rörde Konstapeln där han satt.

Fast detta krig var allvar Och ingalunda lek, Och fastän stundom folket, Och stundom corpsen vek, Och hur än striden välvde -  Fick schåarn ostörd bli, Och dusch och sten och snöboll For skonande förbi.

Men natten led och väktarn I Jakob ropat ett, Då äntligen Rättvisan Polisen seger gett; Då sågs ministern skyddad, Var upprorsman på flykt, Och omkring vår konstapel Var allting lugnt och tryggt.

När så den sista styrkan Mot högvakten bröt opp, Han vågade till marken Ett äventyrligt hopp -: "I friske, tappre söner Av Carl den Tolvtes jord! Finns någon här, som hör en Kamrats, en gammals, ord?

Stor tack vill jag er säga För denna granna dag, Ty ta mej fan jag skådat Så makalösa slag! Jag tar ett rus i glädjen, Att corpsen segrar än ... Än lever Hultbergs anda, Ännu har Sverige män!"

[topp] | [nästa]
Herr K. och hans "gosse"

"Och har jag icke släpat dig fram ur dyn Allt därför att du har en så skarper syn? Och har jag icke skaffat dig lön på stat Och mången extra inkomst, som ger dig mat?

Och har du icke fått på mång bönhasjakt Gå tätt i mina fjät som en hedersvakt? Och har jag jämt ej prisat förmågan din?" - Så sad´ herr K. förargad till "gossen" sin.

"Nu får om dig jag höra blott klagomål; Nå, det är visst och sant, att du ovett tål! Du låter lura från dig så mycket gott Och ofta tar du mutor av snålhet blott!"

Men "gossen" hörde butter ett sådant tal: "Väl är det sant, att förr var min inkomst skral; Men vad jag är, det blev jag för fint och list, Och drogs ej fram ur dyn, för jag var gardist!

Om jag nå´ngång blir lurad ... vad ont däri? Det blir så mången annan - ja, det blir ni! Och fick ni privilegium att allting få, Vad skulle för en ann´ fan då återstå?

Jag tar ibland väl mutor, som mången ser, Det är för folk skall se, att jag känner er; Men tycker ni, den äran är allt för klen, Så skall jag låta bli - ni får ta allen´!"

Herr K., han fann sig avsnäst, som han var van: "Du är min egen gosse och snäll av fan! Bliv du i alla tider min rara kund - En sådan har man gagn av i jaktens stund!"

Det var i mars. Då var med sin jägar-ked Herr K. i staden ute och "gossen" med. Var denne vred till sinnes, så var herr K. Ej heller just så trevlig att se uppå.

I tvänne kvällar redan han gått och trätt,' Och allt gick än upproret på samma sätt; Han såg för få, som flydde, var han gick fram, Men många, som kvarstodo, till kårens skam.

Han inkom i en portgång. "Det går ej bra! Jag ser, hur stenar plockas från gatorna, Men den, som går och plockar, se, han går fri! - Hur svängen I batongen? Hur sikten I?"

Han hann knappt med att säga sitt sista ord, När för en sjustjärns-örfil han damp till jord! Att sådant tåla fordras i magen is - Det hade han ej väntat av en polis!

Upp sprang han, knöt sin näve, av vrede blek: "Vad har du understått dig, din fan?" han skrek: "Nu djävuln dig anammar med hull och hår, När vid ett uppror så du din förman slår!"

Men "gossen", han stod lugn mitt i denna storm: "Håhå, min förman går nog i uniform! För resten måtte ni vara lite´full, Som påstår, det var jag, som er slog omkull!"

Med dessa ord på gatan han sig befann. Herr K. i samma stund såg en enslig man För väldiga batongslag tvärt störta ner - Han trodde, karlen ej skulle uppstå mer.

"Och var det han, vars näve mig dängde i Den hårda gatan, då må vi vänner bli! Ett tag, som ditt, det kallar jag karlatag - Dock är det litet eget, det tillstår jag."

Men i herr K:s tjänst ännu den "gossen" står! Den ene med den andre på jakter går; Som såta vänner får dem mång bönhas se ... Men - tänka de på mars-da´n, så gräla de.

[topp] | [nästa]
Adolf på fri hand

Från Öst´götland kom en man, Många namn han äger, han, Och på fri hand han bland alla Ensam vågade befalla.

Var i striden - det är sant - Den, som ej slogs för kontant; Därför han är ej att klandra: Han var ädlare än andra!

Jämt han gått sin egen stig, Alltid god och innerlig. Därför, hur skall man förklara, Att han lär förtalad vara?

Dock i strid såg så han ut: Lugn och kraft, som ej tål prut! Ja, i mars, gott folk, I skullen Märkt, han var av rätta ullen!

På hans hjässa, snörprydd hatt; I hans blick ett "något" satt, Ärvt - dock detta går oss ej an - Från hans stamfar "på galejan".

Lägg därtill i upprorstid: Uniform med sabel vid, Utanstövlor sist på foten - Sådan sprang han framför roten.

Hjälte var han dock ej så, Att som tysk han kunnat slå; Andra länder, andra seder! Därtill var för stor hans heder.

Bar sitt svärd för syns skull blott. Ingen visst det smaka fått Under hela upprorskriget - Nog är det i tryck förtiget.

Om batongen hade bly, Därom fick hans kår sig bry; Den, som använt minst karbasen, Fick av Mästarn höra "bra!" se´n.

När han sprang från strand till strand, Kämpande för kung och land, Var han seg som själva eken Och blev snart ej mätt på leken.

Om det gällt Guds långa da´n, Höll han i som själva fan, Men blott för att liva striden - Deltog aldrig själv uti den!

Kåren - visste han för gott - Är för lugn för att ha brått; Ville därför hjälpa arten, Sätta lite´ liv i farten.

Käpp, likväl han skulle ha (Annars gick det inte bra); När han stack den i sin ficka, Kunde aldrig segern klicka.

Därför mitt i stridens brak - Gick det framåt eller bak - Fick hans närmste busse bida, Sätta käppen vid hans sida.

När han se´n bland massan stod Och förmanade med mod, Gjorde med sin dagg försöken, Så det blött Saharas öken,

Fick sin kår i ordning ställd, Åt envar en styrkdryck hälld, Själv uti den värsta klämma - Se, då blev en annan femma!

Då var ej med vatten skolk: Utländskt bruk att duscha folk Ville han här efterapa; Ingen fick stå still och gapa!

Då, så säga än hans män, Var ej gott för upprorsmän; Då var Mästarn lik hin onde - Annars som en Roslagsbonde.

Sådan kom han med en skock (Käppen satt i fickan ock) Efter många hårda strider Uppåt Brunkeberg omsider.

Hela Stockholms lugn och hopp Vilade på denna tropp; Omkring 50 män - ej flera - Ack, men tappre desto mera!

Lustigt Leben skulle bli! Käppen stacks hans ficka i, Daggen prövades mot klacken, Och så började attacken.

Hela kvällen höll han ut - Fick en örfil så till slut, Drog sig därpå lugn ur flamman Och gav djävulen alltsamman.

Det förtäljs om honom då, Att han smög sig hem på tå, Hatten nedtryckt djupt i pannan, Stukad så som ingen annan.

Så han gatan framåt skred, Kom till nummer 17 ned; Tog en väldig besk att dricka - Allt med käppen i sin ficka.

Vad han därvid tänkte på, Gud och Blindqvist blott förstå; Med sig själv han nu höll gille, Lät sin kår gå som den ville.

När han druckit sig till lags, Kröp till kojs han, somna´ strax, Tog en lur på all sin möda, Men ej minsta bit till föda.

Så just slöt han denna dag, Nästa, klockan 7 vid lag, Se´ n han fått en smula blunda - Då var Mästarn annorlunda.

Var snart sagt som annars förr, Öppna´ sin sängkammardörr, Mild, liksom förut, i synen, Lika skälmsk vid ögonbrynen.

Tog sitt kaffe förr´n han gick, Gav sin fru en vänlig nick, Glömsk av varje örfil redan, Satte sig i "kammarn" sedan.

Tusan vet dock, hur det är! Nog kan man i krig bli tvär, Men som han med lugn att strida Kan väl också ha sin sida.

Därför säga ock hans män, När nå´ngång det talas än Om de tusende besvären, Packet gav den tappra hären:

"Rent åt fanders allting gått, Om en ledare vi fått, Som blott rasat hela tiden Och ej varit lugn i striden!"

[topp] | [nästa]
Granndels

Granndels, han satt i palatset så kry, Supera´ i allsköns ro. "I kväll, skall jag säga, blir striden ny, Det skall gälla omkring Norrbro. Herr Jäder, jag låtit kalla er hit - Var god, tag skinka en bit!"

"Jag vill ha er här, tills i morgon dag - För er en angenäm plikt. Ni känner packet långt bättre än jag Och kan ge mig rapporter av vikt. Var Lugnqvist! Här skall ej flyta blod - Blott druvans! Den är ju god!"

"Mig Cederberg sänt ett vänligt bud, Att än är ej striden slut! Den karln är Goliat! - Gris min Gud! - När vi ätit, titta vi ut ... Dock må vi ej nedom Slottsbacken gå! - Seså, tag en ters ovanpå!"

Det kom ett bud, en hejduk kom: "Det går på en djävla fason! Morlin har nödgats att vända om - Det börjar bli hett vid bron. Och inne i vakten är också hett - Det var då det värsta man sett!"

Granndels, han satt och smorde sitt krås, Han låddes som intet hänt. "Försök, herr Jäder! En liten gås - Den smakar ju excellent! Det är väl Plougman, som hetsat igen - Ett glas för hans tidning, min vän!"

Men budet talte: "Herr general, Får jag bringa tillbaka ert svar?" - "Jo hälsa till Alm, att bron är smal Och att sine gossar han har! Han må hålla ut så där ... ungefär .. Lika gott, jag skall snart var där!"

Hejduken sprang. En sekund förlopp, Och en löpare syntes igen. Med polisisk fart sprang han trappan opp, Lika snabbt stod i salen han se´n. Överallt i sta´ n var han gammal bekant - Det var Granndels adjutant.

Han skyndade fram, till bordet, han stod För sin gynnare, eldig i blick: "Herr genral, än har väl ej flutit blod, Men det kan varje ögonblick! Nog ha gossarne mod, men de finge det mer, Om de blott ibland sig hade er!"

Granndels, han tog sig en smörgås med kött: "Kors, Morlin, ni är het som en ugn! Ni har säkert sprungit er mycket trött? För tusan, så var då lugn! Det går ej att strida, om inte först Man stillat sin hunger och törst!"

Kommissarien dröjde. "Vår natt blir hård. Man skockas vid Opris och bron! Vår trupp hämtar styrka i prinsens gård - Men hur mycket får väl var person? Vi måste ta i med en annan vals! Vad order ges, vad befalls?"

"Jo, att ni slår er i soffan ned, Får kuvert och allting i skick; Och när ni fått det, gå på i fred Och tugga och svälj och drick! Och när ni är mätt, så ät lite´ mer! - De orderna ger jag er!"

Morlin åt och drsck av all sin själ, Tills som solen i Karlstad han sken; Och han hickade: "Aldrig ljög jag ... näväl, Ni föraktas av hela armén! Hos varenda konstapel den tro jag fann, Att ni är vår räddaste man!"

Granndels, han tappa´ sin smörgås, men - teg, Tills han brast i ett gapskratt ut: "Hur var det ni sa? Är Granndels feg? Vet man ej skäms? Åh hut! Min häst! - nej fan, då störtar jag ju! - Jag törs inte rida nu!"

Det var skrik, det var skratt, det var stoj på den strand, Där den bästa av corpser var ställd; Och ett störtregn insvepte vatten och land, Som en sjö ifrån himmelen hälld; Utav stenkast skakades rymdens valv, Och den vattnade marken skalv.

Där stod omkring sprutor polisens tropp, Såg trotsigt packat emot; Men från man och till man en viskning lopp, Som ett grymt, ett dämpande knot: "Han är rädd, den mesen, det syns igen - Ståthållaren kommer ej än!"

Men han kom! Generals-uniformen han bar. Bland befälet han stannade nu. Och han var icke rädd - det såg ju envar - Ty han vågat sig hemifrån ju? Och han stod där med upprorslagen i hand, Och "tyst där!" han sade ibland.

Och hans fladdrande hatt sågs långtifrån, Och den väckte av jubel ett skall; Och fördubblat hördes gatpojkarnes hån; Och så mången applåd där small; Och det ljöd kring hans öron ett oförskämt flin - Men han ändrade icke en min.

Och herr Alm, den rättvise, dröjde ej mer; Till sin förman han sakta sig smög: "Hör, bror, man har märkt dig, åt dig man ler, Gå undan! Du syns här så hög!" Gå undan, genral! Er ära är vår!" Hjärtängslig skrek hela hans corps,

Granndels, han rörde sig ej från sin ort. Till sin ämbetsbror talte han stolt: "Jag menar, vårt folk är liksom förgjort - Då är dess anseende sålt! Men snart blir det allvar! - Det är en affär Att förtjäna baronskapet här!"

Den hop, som på Blaiseholmen stod, Av tusentals fiender tryckt, Den tvingat med makalöst hjältemod De upprorsmännen till flykt. Nu rusade desse, att frälste bli, Den tappre genralen förbi.

Han vek ej, när massan nära var; Som han stått, så stod han ännu; Och sin upprorslag han i handen bar - Hans person ock var "helig" ju! Och han log åt den skock, som i flyende lopp Mot Regeringsgatan sprang opp.

Och han såg dem komma, de voro helt när, Men på faran ej akt han gav; Och han hånades rysligt båd´ här och där, Men han låddes ej veta därav; Han tumma´ sitt papper, han bidde sin tid, Han stod som i djupaste frid.

Men nu voro de borta, en del - och nu Mot statyn gravitetiskt han skred; "Eho, som vågar att dröja ännu, Förs genast i vakten ned! I konungens namn tre gånger! Var man Försvinne så fort han kan!"

Det var ord, inga visor - behövdes ej mer! Det blev "fröjd", det blev jublande rop. Och när sedan corpsen rusade ner Mot den trotsande upprorshop, Då jagades hem var enda person Från gatorna, torgen och bron.

Granndels, han kom, sedan striden hört opp, Till en skara, som segersäll stod; Då hans blick så stolt genom lederna lopp Och talte om oförskräckt mod, Och genralen, så vänlig i adelig själ, Glatt nicka´ åt trupp och befäl -

Då spordes ej mer inom corpsen ett knot, Hans mod hade gjort den flat; Man mindes, hur packet han djärvt gick emot Och läste sitt upprors-plakat; Och det illskreks av röster till hundradetal: "Hipp, hipp, hipp för vår tappre genral!"

[topp] | [nästa]
Vittnet Blindqvist

Aldrig ljögs ett ord på vaktkontoret, När som vittnet Blindqvist blott var med. Ofta sad´ han: "I mitt bröst där bor ett Samvete - så är min sed!" Bibeln ständigt i hans knä man fann, Fast för talandet han långt ej hann.

"Den där" mästarn var hans man. "Vad strider När man upprorspack han tar itu! Gossar, tron mig, aldrig såd´na tider Får polisen mer som nu! Mästarn själv ej håller sig för god Att som simpel karl här visa mod.

"Tron mig, om av er blott ingen vikit Från vad plikt och rätt och sanning bjöd, Hade aldrig segern honom svikit - Nu förtalet blir hans död. Men - förtjänstens lott var alltid tung ... Kanske dock han räddas av vår kung!

"När på Gustaf Adolfs torg i skocken Han höll tal, hur mild var ej hans ton! Jag smög fram och nöp´en tyst i rocken: "Ska vi ge dem en portion?" - "Nej, min gosse," svarte han så blid, "Lugn, besinning! Det är än ej tid."

Så små tal, förmaningar som dessa Vittnet höll där invid brasans glöd; Mössan snett kokett satt på hans hjässa - Kinden var som oftast röd. Sämre såg han ut i forna da´r, Då blott tapetserare han var ...

Det var långt nog efter upprors-slagen. Uppå vaktkontoret höll man hov. Sällan sova väktarne av lagen, Men - vårt sannings-vittne sov. Nyss i bibeln högt han läste, han, Nu han lurat in förr´n någon ann.

Någon stund av kvälln likväl han sutit, (Ryktet viskar: han var full - vad skam!), Talt om sanning och i klagan brutit Om hur målen gått bakfram. Hur han nödgats tänka ut ett sätt Att emot Öhnell förskaffa rätt.

"Ljuga lite" - så de fallit orden - "Kunnen I förut och lären än; Lögnen har man alltid hört på jorden ... Inte minst i "kammaren" ... Ljuga är det usla hopp, man har, Och så en gång hamna - vet nog var.

"Slut med det nu! Rätt skall saken tagas: Jag skall lära er en annan sed! Om av andra världen skall bedragas, Blindqvist, aldrig kan därmed! Och likväl ... han nästan undrar re´n Att ej han ock ljugit längese´n!

"Vittna falskt tillåter jag ej mera, Jag, som talat sant i all min dar. Aldrig kan man sanningen martera, Om man kärlek till den har. När, som jag, man denna fått en gång, Gör man aldrig sanningen förfång."

Se´n han mumlat ut, helt lugnt han knutit Sina armar över bröstet blott Och mot väggen, därintill han sutit, Lutat sig och somnat gott - Somnat in och snarkat så bastant På sin sköna konst att tala sant.

Nästa dag polisens hjälteskara Hade mot Öhnell sin värsta strid Ingen enda kunde sig försvara - Deras oskulds prövotid! Corpsen, smädad utav hög och låg, För sin ära ingen räddning såg.

Var den syntes, sågs de armes smärta, Hördes deras suck, så gravlikt dov; Falska vittnen lyckats att dem svärta - Medan sanningsvittnet sov! Slagen, se´n han så oskyldigt led, Hade på en bänk han lagt sig ned.

Och han sov som om av upprorstider Varje minne längese´ n han mist; Sov mer djupt från dusch, batong och strider Än på vaktkontoret sist, - Sov så gott och snarka´ så bastant På sin sköna konst att tala sant.

[topp] | [nästa]
Bödeln vid sprutan

Herr Thomas talte: "Bödeln är en galning ... Det går för fan - men jag rår ej därför. Jag kommer, ber´en skynda med betalning, Och han - han sitter tyst en stund och hör ... Då reser han med möda sig från bordet: "Kör ut´en!" så till kyparn tar han ordet, "Och fan ska´ ta dig, om han stannar kvar!" - Och det när greven hotas där med döden! Dock, må han svara själv fär landets öden - Jag vet, jag fyllt min plikt som kommissar!"

Så talte vid herr Reiners bord det rika Herr Thomas, där han satt i all sin ståt; Han talte så och tog en sup tillika Och skar en bit av grisen än och åt. Men Bödeln satt på "Rydberg". Törstens plågor Han stillade som bäst, och rodnans lågor Uppstego oupphörligt på hans hy. Till alla torg hans skaror redan ilat, Han väntade tills han tillräckligt vilat Och grundligt provat en champagne, en ny.

Han led av druvans eld, men i sitt sinne En eld mer tärande, än den, han bar; När han höll ögat öppet, sågs därinne En oro, som en riktig feber var. Han såg på klockan, hur var stund hann skrida, På stoln han skruva´, tycktes ängsligt bida, Med tanken ständigt på en vira fäst; Men dörren öppnades, och genom salen En man gick fram till Mästarn vid pokalen, Och Bödeln stamma´ nådigt till sin gäst:

"Herr Blindqvist, Bacchus lite´ var vi dyrke, Och bland hans trognare är jag visst en! Av två skäl dock jag valt polisens yrke: Respekten och - landshövdingsstolen se´n! I afton, som ni ser, ett glas jag tagit, Har, nästan mot min vilja, här fördragit Det batteri, man radat på mitt bord ... En präktig skinka man på Rydberg lagar! Man får, min själ, ej sådan alla dagar - Dock går jag snart ... därpå har ni mitt ord.

"Min plikt mig kallar ut - den får ej prutas - Jag måste, om jag under bordet låg! Lyss, hör, ni hör ju hur på torget sprutas ... Jag annars sällan har för vatten håg. - Jag måste dit och läsa upprorslagen! Skall greven stenas, Tallström, Alm bli slagen? Vad blir, du tappra corps, ditt öde se´n? Men ni får hjälpa mig, min bäste herre, Så jag ej hittar på att fyllna värre - Det vor´ för packet just en hygglig scen!"

Herr Adjutanten hörde tankfull ordet, Dock plötsligt fick i en idé han tag: Han tog buteljen lugnt, helt lugnt, från bordet Och drack den tom uti ett enda drag: "Seså, nu gör champagnen mer ej hinder!" Men rodnan ökades på Bödelns kinder, Och upp han sprang, fast uti knäna svag: "Hav tack, herr Blindqvist, tag en kyss på pannan! Ni är en adjutant som ingen annan - En ärans man - nå, det är också jag!"

På torget än ej skränen tystnat alla, Fast stora sprutan gjort där re´n en skörd. Den tappra truppen, färdig så att falla Som till att fälla, stod där - spridd och störd. Ett anfall var tillbakakastat bara, Och "ledarne" nu ordnade sin skara, Beredde med ett nytt att krossa allt. Ett hotfullt mummel hördes under tiden, Å ömse sidor längtades till striden, Och corpsen stärkte sig med korv och palt.

Vem skulle ordna dessa tappra leder, Vårt värn i forntids som i framtids dar? Av mod, av kraft och utav guldfri heder Fanns övernog, men - ledarn borta var! Den man, som är vårt hopp i alla tider, Som uti tusen heta, svåra strider Mot opinionen fört sin skara an, Han skulle ej se denna dagens öden! Hans tappre gossars lugna gång mot döden En annan skulle leda, icke han!

Det glömmes ej: du var dock där tillstädes, Du outröttlige i vaksamt spring. Du, vid vars namn den huvudstad än glädes, Som högt värderar dig, du ädle Thing! Men du - liksom Morlin och andra alla - Väl kunde an-, men icke så be-falla... Han hade blott därtill nog lugn natur. Du stod otålig, mumlande ett klander, Kall bidde Kyhl och häftig Menedander, Boflin han svor, blott en teg som en Muhr.

Men se, där kommer någon som från höjden! En man så brått syns nalkas. Vem är han? Man hurrar, tror jag. Säg, vad vållar fröjden, Som, lik ett hånskratt, far från man till man? Hurra, hurra! - nu blir det andra bullar! Hör, jublet växer till, hör, hur det rullar, Likt Bjurstens tal från trappan nyss ännu! Ha, han har kommit, han och ingen annan! Den "6 fot långe" man med hand om pannan - Det Mästarn är, som packet hånar nu.

Han ropar tystnad. Lyckas ej. Han ropar Till sitt folk då, som striden nyss förspred. Han rusar fram, de samla sig hans hopar I tämligt hyggligt skick från led till led. Envar har sin batong, som riktigt klär´en, Den i sin uniform så granna hären Är lagom god att tas med nu igen: Den seger har och ära att förbida, Ty den vill segra, icke endast strida, När Mästarns ande vilar över den.

Men Bödeln gick längs fronten av sin skara, Se´n han den åter obetvinglig fann; Hans öga, alltid skarpt, sågs överfara Ej blott det hela, men var enskild man. Det var för alla klart, att i hans sinne Det bodde fruktansvärda planer inne. Och munnen höll han mer än han var van. Dock var han livad också denna dagen, Och ofta ljusnade de vackra dragen Mot någon välkänd, tapper veteran.

En sådan såg han - tvärt han gick emot´en: Det just den hedersmannen Blundahl var. Han stod där något sviktande på foten, I synen han en väldig brandflagg bar. När Bödeln kom intill´en, sågs han stanna. Med handen mot sin egen sjuka panna Besåg han medlidsamt den tappres skick. "Vad vill det säga?" talte han omsider, "Du är bestämt för from för dessa strider! - Du rodnar ... säg, var denna färg du fick!"

"Herr Mästare", så svarte veteranen, "Uti högvakten man oss brännvin gav. Jag tog mig några säkra, ty för fan! En Soldat tar nattvard, innan han -- nog av, Om jag är mosig, kan väl ingen klandra Jag är ej djuret, jag mer än andra ... Och lilla supen stärker, vill jag tro. Full eller inte gör för resten ringa; Sörj ni blott för att vi få lagom springa, Så skall ni se, hur jag skall packet gno!"

Och Bödeln talte icke mer, men höjde Trekantig hatt för denne älsklings färg. Så gick han några steg framåt; då dröjde På nytt han nu, han fick se Innerberg. Han tapper var som nummer 88, Nu likväl svag i armen utan måtta Och kunde föga med batong gå på; Dock ville även han beskydda staden Och stod därför bland hjältarne i raden. Till honom talte nådigt Mästarn så:

"Min vän, säg, kan du moderera slagen? Man får försiktigt vara, kära du! Jag har ju sett dig pimpla hela dagen - Hur fan vill du batongen sköta nu?" Den tappre hörde sårad dessa orden: "Herr Mästare, väl är jag dimmig vorden Och att som annars rappa på, tycks svårt; Dock finns till "svagis" lite´ mynt i kassan, Och skrik ni bara: "raskt nu! skingra massan!" Och Innerberg slår både fort och hårt!"

Och dagens hjälte log och räckte handen Åt mannen från den ädle Bergmans dar. Så gick han närmare mot Norrbro-stranden, Där en reserv-elitcorps uppställd var. Där stod en korv, från Dillströmianum tagen. När Bödeln såg de bleka anletsdragen, Han stannade och röt med bister ton: Vem är du, buse? Säg, vad gäller nöden? Har du ej lärt som jag förakta döden? Gå hem och lägg dig, om du är poltron!"

Men ynglingen steg fram och höjde armen Och rev sin granna blåa jacka opp. Då lyste klar en plunta fram vid barmen, Och frisk en störtsjö i hans strupe lopp. "Det fick jag hos Dunér här nyss i striden - Jag "Ulrik" ropt bra mycket under tiden, Därför är kinden ej så röd som er; Dock kan jag, fan i mej, er ära öka ... Jag låg väl stupad, men låt mig försöka! Jag nyktrat till, så fort jag fick se er!"

Då bröt en tår ur Bödelns stora öga: "Välan då, tappra corps, ett Narva-slag! Jag har sett nog. Att tveka båtar föga ... Nu ska det valsas! Det är Bödelns dag! Spring, adjutant, nu är min lager mogen! Vräk ut envar som sitter kvar på krogen; En droska tag och mitt i hopen kör! Gardister finnas i reserv med svärden - Med dessa trupper kan man trotsa världen: Jag vet vad pengar och vad brännvin gör!"

På torget hördes nu ett jubel skalla: Framåt, framåt till seger eller död! Ett mönster, Blundahl, var din marsch för alla, Och Innerbergs batong-slag vida ljöd; Och han, som pluntan till sitt hjärta slutit, Gick fram på gatan, han förut begjutit, Och främst gick Bödeln själv med draget svärd; Och innan halva natten gått till ända, De upprorsmän på flykten voro sända, Och Sverige räddat minst - om ej en värld.

Och stridens skaror hade re´n försvunnit Från alla trakter, där de mött varann; Men uppå Skräddarns torg, där och den brunnit, Stod kvar i midnattsstundens frid en man. Invid hans sida var hans sabel bunden; Han stod där ensam i den nakna lunden Bland vattenpölar på en nedstänkt jord. På torg och gator tystnat segerfröjden, Den mörka mannen stirrade mot höjden, Och viskande han sade dessa ord:

"Ett mål är nått: de segrat, mina leder; Ett mål står åter: att ett mål bli kvitt. Föraktad skall jag bli - det är min heder; Och jag till gengäld allt föraktar fritt. - Dock icke allt! Ty, vart min tanke hunnit I går, i dag - blott dig den sökt och funnit, Du, som, själv lejon, ses bland lejon stå! Det är till dig jag blickar mot det höga; Så mycket jag förmår med sömnigt öga, Låt, trots gardisten, mig dig tacka få!

"Din ande bjöd mig rädda land och vänner, Då upprorsvågor annars allt fördränkt; Du kan ju se mig - se ock vad jag känner! Jag tackar för din skänk, om ock beskänkt. Konstapeln må för mig i stoftet ligga ... Jag kan ej krypa, kan ej ordnar tigga, Belöning ej - kanske blott ökad lön. Men nu en stund så vill jag hos dig stanna - Nattkylan svalka skall min heta panna ... Kring dig är luften frisk, det är ett rön.

"Ditt hjälteföredöme lät mig välva De krigets åskor ifrån trakt till trakt. Men jag är klen (hur mina knän nu skälva!) Och ej jag kommit långt med egen makt. Nu har jag segrat. Kringvärvd, innesluten, Ministern räddad blev, och på minuten Hans fönster skonats ock - tack vare mig! Dock är det du, vars ande frälst oss alla, O hjälte! Konung! - hur jag dig skall kalla - Du Segergivare, jag tackar dig!"

Så talte mannen, ögonlocken sänktes ... han larvade sin väg och sågs ej mer. Och tre slog klockan, himlens skurar stänktes Av sympati på Bödelns skurar ner. O huvudstad! Vem spanar dina öden? Blott Blindqvist vet, om lyckan eller nöden En gång skall röjas i din framtids drag. Men hur, om du är rysk, du också klagar, Skall ständigt dock bland dina jubeldagar Du fira denna, fira Bödelns dag!

[topp] | [nästa]
Folktalaren

Men är det endast uppå stridens mark, Av vapnens män, som äran vinns så god? Kan ej en ordets hjälte hälsas stark Och visa mannamod?

Ifrån Borås det utgått har en man, En vitter storhet från sin skoltid hän, En snillets furste, inför vilken man Sett jordens böja knän.

Och Conrad är hans namn. Av anors glans Omstrålat skiner detta namn som få; Ty Magnus Ladulås var stamfar hans - Och det må väl förslå!

Han sett så bittra recensioners tid Och prövat "Ödets lek" i alla dar; Han segraren i "Tvillingarnes" strid I "Gyltas grotta" var.

Fast långtifrån ett "Egoismens" rov, Men mellan "Tvenne flammor" växelvis, Han fått var jul, för björnarnes behov, Sig vigga slantars pris.

Ty att av dessa få en väldig last Han som ett gyllne mål sig föresatt; Och därför är hans dag ock utan rast, Och utan sömn hans natt.

Från Opris kommen, från sitt gamla rum, Vid "Rydberg" stod han bland gaminerne; Han tänkte smickrad, men av tjusning stum: "Åt mig just hurra de!"

Han ville trött stå stilla en sekund - Jo, tusan ock! Emot hotellet opp En "ledare" sprang fram i samma stund. Följd av en upprors-tropp.

Han uppträtt nyss förut i La Croix´s sal - Alltså en samhälls-vådelig person - Sprang nu till Conrad ned och höll ett tal Med lagförakt i ton:

"Herr lektor, ännu är ej striden slut, Men Aftonbladet vet, att vi har rätt - Ni är i "Allehanda", ni, förut, Men ädel dock för det! -

Välan, stig opp på trappan! Tala! Gif En tydlig vink åt corpsen, just åt dem, Att den skall få med säkerhet till liv Gå helt beskedligt hem.

Men att, om denna duschning håller i, De ej, likt djuren uti Noachs ark, Ur syndafloden skola frälsta bli - Ty vår trupp, den är stark!

Begriper ni? Så tala några ord! Ni är vältalig!" - Conrad, med behag Och stolt som vid de A´rtons domarbord, Han svarade blott: "Jag?"

Han höjde därpå högra handen ferm Och sprang på trappan upp med blick så klar: "Min herre! Här ni ser ett gott beskärm För dem, ni hotat har!

Och du, min tappra corps, må skåda här Den hand, som dig skall skydda i all nöd! Nog jag skall skingra upprorsskaran där - Så Mästaren mig bjöd.

I där, försvinnen - och försvinnen brått! Ty corpsen har batongerna till hands. Med den, som ej om fem minuter gått, Skall bli en annan dans!

Och är det brott att kämpa för sitt land? Konstaplars ädla hjärtan svara nej! De skola släcka nog ert upprors brand Och eder skona ej!

I trotsen fräckt vår stränga upprors-lag! Jag varnar! Minnens, att, ifall jag vill, I "Allehanda" allt beskiver jag - Och ändå lit´e till!"

Han slöt. Ett sorl av helig rysning lopp Kring hela torget vid hans djärva tal. Och nu han högre steg på trappan opp Och sken i sin portal.

Allt trots, som "ledarns" anlet förut haft, Var borta, Skrämd han mötte Conrads blick. Han i byxfickan näven knöt med kraft, Och svängde om och gick.

Och nu herr Conrad, överjordiskt skön, Lät sina höjda armar sjunka ned, Och, väntade en stjärna minst till lön, Bland häpna mängden skred.

Men tvänne ynglingar, som stodo kvar Vid trappan, där han talt med eldig håg, De mindes en förklaring underbar, Som i hans anlet låg.

Att han var himmelsk skön att se, därom Var icke tu tal hos de nämnde två; Men varifrån det vackra skenet kom, Blev olikt tytt ändå.

Den ene höll det för ett yttre lån Av Stockholmsgasen, då som vanligt klar; Den andre sade: det kom inifrån: Hans toddy-färg det var!

[topp] | [källa]
Borgarebjörnarnes marsch

Söner av en far, som blött, Med vatten torg och gator, gränder, Normalms slätter, Söders kullar! Än har armens kraft ej dött, Än kan med gubbars blod vårt vapen färgas rött! Bort, bort sans och klemigt vett! En storm är lös, det haglar sten och snöbollskrigets åska rullar! Framåt! Här skall bliva hett! Så tappre ännu icke har vår chef oss sett. Lugn för vart mål Oss vinkar på vår bana! Den, som ej tål, Får rapp, tills han får vana! Alle rusom blint framåt, Må gubbar, barn och kvinnor störta i vår stråt! Lys högt i natten som en fana Mästarens hatt, som såd´na granna snören har! Fram, fram vårt stolta fruktade standar! Än finnes litet bly uti batongen kvar!

Aldrig skall vår fosterjord För andras skull av upprorsmän ur fredens ljuva dvala ryckas! Aldrig glunkas skall ett ord, Att vi ej värnat fred och lugn uti vår nord! - Diplomat är greven blott, Och aldrig må hans politik av Aftonblad och uppror tryckas! Skydda landet! Sköna lott, Förbliv du vår, se´n så vi oss utmärka fått! Vapen i hand Och käckt vart uppror nära! Freda vårt land Är strida för vår ära! Om var svensk ock önskar strid - Blott greven vet och Mästaren, när det blir tid. Pengar, medaljer vittne bära Om hur de styrande i oss ha sitt försvar. Fram, Mästare! Din hatt är vårt standar! Omkring dig dine tappre gossar än du har!

[topp] | [start] | [kommentarer]

Källa:

[topp] | [start] | [teckningar]

Kommentarer:

greven	utrikesstatministern greve Manderström
baron	överståthållaren baron Bildt
skräddarn´s torg	Carl XIII:s torg
Hultbergs	Olof Theodor Hultberg polismästare i Stockholm 1838-1839 ökänd för sitt maktmissbruk och brutalitet
Herr K.	stadsfiskalen Kock
Adolf	polismästaren Adolf Wallenberg
stamfar "på galejan"	kyrkoherden Jakob Wallenberg känd för reseskildringen "Min son på galejan". I verkligheten fars farbroder
Blindqvist	En Lindqvist, tapetserarearbetare, vars vittnesmål under rannsakningen efter gatuuppträdena 1864 ådrog honom en ovanlig uppmärksamhet.
Granndels	överståthållare D. A. G. Bildt. Sedermera diplomat och statsminister
Dillströmianum	Dihlströmska arbetsinrättningen på Södermalm
Dunér	Restauratören O. C. Dunér
Folktalaren	lektor Herman Bjursten, skriftställare, signaturen Conrad
Artons domarbord	Svenska akademien
Övriga personnamn är polistjänstemän, fingerade personer

Marsupploppet för Danmark 1864 ur Ture Nerman: Svensk arbetarrörelse under hundra år När Sverige undandrogs sig att bistå det av Preussen och Österrike 1864 anfallna broderlandet Danmark, blev harmen stor bland de skandinaviskt sinnade kretsarna inom det svenska folket, vilket samtidigt var de liberala och radikala. --- Söndagen den 6 mars hölls ett stort liberalt opinionsmöte i DeLaCroix´  salong. Massor av folk, som inte fick plats inomhus, demonstrerade utanför på Brunkebergs torg och gick sedan till Slottet och hurrade och sjöng för kungen [Karl XV] och för prins Oscar [II]. Demonstranterna uppförde sig avsevärt hyggligt, men polismästare J. A. Wallenberg vädrade uppror och lät skingra folkmassorna med från utlandet importerade polisbatonger och vattenbesprutning. Nästa dag blev ännu allvarligare, sedan folket förbittrats av nyheten med batongerna. --- På oroligheterna följde flera domar, bland annat över en ung journalist R Götberg, Söndags-Nisses förste redaktör, som för en elak tillfällighetstidning "Wallenberg" ådömdes 2 månaders fängelse. Söndags-Nisses redaktör Johan Gustaf Schultz publicerade en lyckad parodi på Fänrik Stål sägner: Konstapel Batongs sägner [på ettårsdagen 1865].

Ur minnet och dagboken  om MINA SAMTIDA av POSTHUMUS (J. C. Hellberg)  1874 (11:e delen)

...vidare i sammanhang med ett utlyst "möte för Danmark" Söndagen den 6 Mars, varefter uppstodo våldsamma upplopp. Mötet, som ägde rum i de la Croixs stora sal, vilken blev uppfylld ända till trängsel, öppnades av grosshandlaren Wallenberg, som föreslog tre resolutioner, dem inbjudarna (rektor Siljeström, riksgäldsfullmäktigen S. Ödman m. fl.) redigerat: att mötet hyste de livligaste sympatier för danskarna, att det ansåg Danmarks strid såsom en strid för hela Nordens självständighet och att det ansåg Sveriges ära och fördel mana till kraftigt uppträdande, hysande den tillförsikt att, när Regeringen finner tiden inne, folket är villigt till de nödiga uppoffringarne. Såsom talare uppträdde amanuensen Wieselgren, teaterförfattaren Hedberg, docenten Odhner, aftonbladsutgivaren Sohlman, uppsalamagistern Hedin och Wallenberg. Resolutionerna antogos naturligtvis enhälligt. Kort efter mötets slut (tre kvart till 9 e.m.) upptågade stora folkmassor, som dittills hurrat och hojtat på Brunkebergs torg utanföre möteslokalen och åhört folktalare under bar himmel, till kongliga slottets borggård, där man sjöng och hurrade för konungen, vidare till prins Oscars palats, där samma scen förnyades. Därefter vidtogo oordningarne, som upprepades trenne aftnar å rad långt frampå nätterna och bestodo uti skrän, fönsterinslagningar hos ministrarne Manderström, Gripenstedt, Bredberg och tillochmed De Geer samt hos åtskilliga andra personer där ministrar troddes bo, men förnämligast hos Manderström, om vilken folkskarorna yttrades att "man skulle se hans hjärtblod", "man ej nöjde sig med mindre än hans liv" och så vidare och hos vilken man även försökte spränga upp ministerhotellets portar.Mer än vanligt många bättre klädda personer deltogo i dessa uppträdanden och tycktes leda dem; flera av arbetsklassen vittnade att en "fint klädd herre" bjudit dem tobak och "mycket" pengar för att deltaga och för stenkastning.

---

Polisbetjäningen blev, isynnerhet första aftonen, mycket misshandlad och slagen, och polismästaren Wallenberg skonades icke. Han försökte de första dagarne att utan väpnad styrka bliva herre över upploppen, rensade torgen från folksamlingar genom vattensprutning och kuvade de mest bångstyrige med stryk av polisbetjänternas batonger, vilka utrikes lånade men hos de s. k. "lugne åskådarne", som fordra i vårt land för sig ett privilegium att ostörda få "se på" men därmed nu tagit sig vatten över huvudet, och hos tumultuanterna, som fingo rapp, av vilka somliga i sådan viller valla träffat orätt man, och dem de misshandlade polisbetjänterna möjligen emellanåt lämnade friare lopp än man önskat. Från den tiden blev raseriet emot polisen hos Stockholms kravallister permanent och motstånd emot ordningsmakten dagordning, vilket bedrövliga förhållande även en vecka därefter utbröt i nya kravaller, bestående av riktig klappjakt efter polisbetjänter den 13 och 14 Mars, varvid icke blott många polisbetjänter svårt skadades, ävensom manskap ur kavalleripiketerna, utan också bägge polismästarne och underståthållaren [Bildt] misshandlades under skränet "ned med polisen, ned med Wallenberg", hos vilken sistnämnde fönstren krossades, liksom på många andra ställen i staden och tillochmed ute på Djurgården.

---

Överståthållaren [Bildt] såg sig slutligen nödsakad att genom allmän kungörelse uppmana allmänheten till anklagelser emot polisen, och justitiekanslern fullbordade olyckan genom att anbefalla åtal emot den Wallenberg som var polismästare, i stället för emot den [Wallenberg] som öppnat mötet hos la Croix. Härigenom fingo naturligen tumultuanterna nytt mod, och för alla kommande tider. Dessa Marsuppträden 1864 öppnade ögonen på många och kastade ett outplånligt odium på hela skandinavismen. I ett brev av den 15 Mars från en mycket lugn och opartisk person i Sverige kallades uppträdet "en följd av Sohlmans [Aftonbladet] danska galenskap" och tillades: "så kommer saken nog att betraktas i alla tider."

[topp]
[text- diktarkivet] | [tillbaks index]
[Malmgården]