[tillbaks index] | [text- diktarkivet] | [Bild på svenska]


HEDVIG CHARLOTTA NORDENFLYCHT (1718-1763)
  Hedvig Charlotta Nordenflycht
  Nöje i enslighet
  Till ****
  Lugnet
  Till Fischerström
    I Över en hyacint
    II Den 25 Juni 1762
    III
  Siskan och Näktergalen
  Skönhetens bräcklighet
  En rätt svensk soldat.
  Klagan över Critons död

  [topp] | [start]
Hedvig Charlotta Nordenflycht (1718-1763)
Frihetstidens skaldinna föddes två dagar innan Karolinertidens egentliga dödsdag, 30 november 1718.

Hon hade alltid en bok gömd under förklädet där hon satt vid knyppeldynan. Så snart någon vände sig bort öppnade hon boken.

Hon blev bekant med en mekanus som hjälpte föräldrarna i hemmet. Han hette Johan Tideman, och var för henne ledaren.

På dödsbädden önskade fadern att de två skulle gifta sig. Men som hon senare skriver i ett brev "var han mig kär att höra, men som fästman odräglig att se. Hans ansikte var icke så obehagligt, emedan hans fysionomi var mycket ren; men ett olyckligt fall, som tillskyndat honom en knyla på ryggen, hans torra åtbörder och släta dräkt, voro inga medel att uppväcka tycke hos ett femton års fruntimmer."

Något bröllop blev det aldrig, döden tog Johan Tideman.

Nästa man, prästen Fabricius, där var det lycka samt giftermål. De flyttade till Karlskrona. Men samma år dog maken, amiralitetspastorn.

Ett litet torp på Lidingön med rummen helt i den svarta färgen, sörjde hon och skrev dikter som delgavs allmänheten. Det blev en diktsamling Den sörjande Turturduvan (1743). Hon nådde framgång och flyttade in till huvudstaden. Skrev religiösa dikter, kväden, romaner, översättningar. Herdinna i Norden (1744-50), Tankar om Skaldekonstens nytta (1744).

Tankebyggarorden, ett litterärt ordenssamfund, ingick hon under namn av Uranie. De unga skalderne Creutz och Gyllenborg och således fru Nordenflycht var de mest kända där. 

Till orden kom också en ung författare, Fischerström. Fru Nordenflycht blev passionerat kär i den unge mannen.

Den unge mannen, fick tjänst i Sjöö. Fru Nordenflycht flyttade in i en stuga vars grund stod på Skoklosters ägor. Mellan Sjöö och "Lugnet", som fru Nordenflycht döpte bostaden till,  rann det vatten. 
Och Fischerström rodde ofta till Lugnet. Men med tiden blev det allt mer sällan. Han var nu kär i ägarinnan av Sjöö.

Detta blev uppenbart för Herdinnan från Norden - och hon slutade sina dagar den 29 juni 1763. Hur det gick till är inte helt bevisat. Ett - hon kastade sig i sjön och drunknade; Två - hon räddades upp ur vattnet men dog av förkylning; Tre - hon var nästan naken när hon desperat sprang ut och dog av den förkylning hon drog på sig; Fyra - som Ficherström skriver, av "vattusot".

Som skaldinna var hon högt uppburen av sin samtid. Banade visserligen vägen för gustavianerna - men hennes dikter uppskattades föga av densamma.

Anna Maria Lenngren, tog över rollen som Sveriges skaldinna, men först då Skaldeförsök gavs ut efter fru Lenngrens död. Anna Maria Lenngrens vilja att skalda anonymt kan till en del förklaras av det liv som företrädaren, fru Nordenflycht, fick leva i egenskap av en svensk skaldinna.


  [topp] | [nästa]
Nöje i enslighet
Kom, aftonstjärnan, snart att båda
de bästa stunder av mitt liv!
När tysthet överallt får råda,
då vakna mina tidsfördriv.

En älskad skugga döljer mig,
en värld försvinner, där jag strävat.
Sen mina sinnen flyktigt svävat,
i stillhet tankan roar sig.

Du stund, som lägger allt i dvala,
Du väcker mina tankars fart;
Din köld min oros eld kan svala,
Ditt mörker gör mitt sinne klart.

Vid mänskoflärd och dårskap trött,
Vid sällskapstvång och tadelpilar,
Bland sånggudinnors hop jag vilar
Och somnar hos Tahlia sött.

    [topp] | [nästa]
Till ****
Den lågan, som mig tär och bränner,
till kärleks elden icke hör,
dock oro i ett hjärta gör,
som starkt och ömt och häftigt känner.
Det är en vänskap, som mig rör,
som ej är gjord för tidens vänner.
    [topp] | [nästa]
Lugnet
Långt från den storm, som världen skakar,
i Lugnet jag min hydda fäst.
Med glädjen, som mitt hjärta smakar,
naturen fägnar där sin gäst.
Där skall den strid hos mig försvinna:
att vara vis och icke nöjd, -
när jag med stilla själ kan hinna
att le åt världens gyckelfröjd,
förakta lyckans falska smycken
och fly de blinda mänskotycken.

På stranden, där mig böljan kastar,
ett ringa gods sig bärgat har.
Jag med dess lätta börda hastar
i lugnet, där jag andan drar.
Där skall mitt liv av nöjet näras,
där skall min nötta levnadstråd
utav en vänlig parce avskäras
och röna hennes sista nåd.
Där skall mig jorden vila låta,
och någon vän vid graven gråta.

    [topp] | [nästa]
Till Fischerström

I

Över en hyacint

Du rara ört, som ej din like
i färg, i glans, i täckhet har,
bland all din släkt, i Floras rike,
din fägring mest mitt öga drar.
På dina blad naturen spelar,
i konst, i prakt hon yttrar sig;
den fina balsamlukt du delar
förnöjer och förtjusar mig.

Med trogen omsorg jag dig sköter:
en lindrig luft du andas får,
en häftig il dig aldrig möter,
för hetta, köld du säker står;
ett livligt väder på dig fläktar,
som tränger genom blad och knopp,
och när av värma du försmäktar,
en kylig flod dig friskar opp.

Men liksom du min hydda pryder
och dig i all din täckhet ter,
en grym förvandlings lag du lyder,
du vissnar, dör och finns ej mer.
Du hastigt all min möda glömmer
och ledsnar vid min ömma vård
bland ringa stoft din fägring gömmer -
du är ju otacksam och hård!

Men skall jag på en blomma klandra,
det veka väsen klaga an?
Dess öde är att sig förandra:
hon måste vara som hon kan.
Hon är ett gräs, hon skall förfallna;
jag intet agg till henne bär.
Så ser jag ock ditt hjärta kallna:
det måste vara som det är.

    [topp] | [nästa]
II

Den 25 Juni 1762

Vad har jag sett? Vad gruvlig plåga!
Vad nya ämnen för mitt kval!
Vad olja på min olyckslåga!
Vad öde för mitt hjärtas val!
De ögon, som av ömhet brunnit,
som ha mitt liv, min död i sig,
ha nyss av sorg och saknad runnit -
för vem? Ack, för en ann än mig.

Jag tecken ser av ömhets tårar
på Damons kinder röjas än:
ett avsked så hans hjärta sårar,
så kan han känna för en vän.
Och jag, jag skall till evig smärta
en sådan skatt på jorden si,
det bästa och det ömsta hjärta,
och själv dock icke lycklig bli.

Mig skulle hopen svartsjuk kalla
och ge mitt kval förhatligt namn.
Jag kan dock utan köld och galla
en skönhet se uti hans famn.
Men se det dyra hjärtat delas,
sen jag en gång dess ömhet vann,
en grad för mig i känsla felas,
är vad jag icke bära kan.

Lät därför, Damon, dygd och ära
ej hålla dig i något bann!
Jag svär vid dig och hjärtats lära,
att jag det aldrig tager an.
Förr må min sorg mitt liv förstöra,
än gå i tvungen vänskap in.
Du kan min sällhet icke göra,
om jag ej högst kan göra din.

    [topp] | [nästa]
III
Den lågan, som mig tär och bränner,
Till kärlekselden icke hör,
Dock oro i ett hjärta gör,
Som starkt och ömt och häftigt känner.
Det är en vänskap som mig rör,
Som ej är gjord för tidens vänner.
    [topp] | [nästa]
Siskan och Näktergalen
Fabel.
Siskan kom till Näktergalen,
Den hon vänskap svurit har,
Gråtögd, vred och rörd hon var.
"Vet du", sad´ hon, "nyss i dalen
Var jag på en fågelfest,
Det jag ångrar tusen gånger;
Tänk, man tadlar dina sånger,
Och de skönsta aldramest.
En på drillen lyte lade,
Sade, att han faller trögt;
En, att sången går för högt.
Ändtligt Spolen myndigt sade:
Hela rösten jag försmår;
Tacka vill jag Trastens tunga,
Lärkan kan och ändtligt sjunga,
Så att sången man förstår.
Men mig mest till iver rörde
Otacksamma Gökens spel;
Aldrig utav dig jag hörde,
Att du siktat andras fel.
Deras gåvor du berömmer,
Lämnar heder i sitt mått,
Icke heller den fördömer,
Som ej någon stämma fått.
Vi skall du så lindrig vara
Om de andras sång och tal?"

"Därför" - hördes fågeln svara -
"Att jag är en näktergal."

    [topp] | [nästa]
Skönhetens bräcklighet
En blomma rinner upp ur mull,
Av vinden blåses hon omkull;
Hon vissnar och hon faller av,
Och vintern bäddar hennes grav.

Så är ock med en skönhets prakt,
Hon äger ej fullkomlig makt:
Hon lider oundviklig nöd
Av sjukdom, ålder, tid och död.

En skönhet är allena till,
Som ensligheten trotsa vill:
En ren, en klar, en helgad själ,
Hon växer till och prydes väl
Av himmelsk prakt - en skönhetsskrud,
Som gör, att hon behagar Gud.

    [topp] | [nästa]
En rätt svensk soldat.

Bröllops-lyckönskan

Han är den fromma tapperhet,
Som vett med mandom blanda vet,
I honom kännes grant igen
Den gamla art av svenske män;
Se´n han oss blivit rätt bekant,
Blir gamla Göters rykte sant,
Som syntes fabellikt och dött,
Förrän han det ånyo fött.

Här har naturen fogat väl
Ett modigt bröst, en vänsäll själ;
Han bär uti sitt hjälteblod
En gruvligt och ett kärligt mod:
Ett lejon, vid fientlig hamn;
Ett lamm, uti sin makas famn;
En man, vid värja, eld och mord;
En jungfru, vid båd´ glas och bord;
En kämpe hård, vid grymhets rön;
En andlig lärd, i bok och bön;
En härdad, som kan lida allt,
Båd´ ljuvt och lätt, båd´ hett och kallt:
H a n är den rätta fria man,
Som ingen lycka ändra kan.
Nu önskas honom, all hans tid
Få nöta vid en ädel frid!

Ja! vila dig från krigsalarm
I nöjet på din makas arm.
Ja! minn dig där i stillhet på
Den tid du månde Ryssar slå;
Hur värjan aldrig miste gick;
Hur, vem du slog, sin bane fick;
Hur ofta, med bedrifter din´,
Du roat store Carols sinn´!

Beskriv för dina hjältebarn
Vårt förra krig med ryska tsarn:
O! säg för dem den svenska lek,
Hur ingen från sin konung vek;
Hur man i fält skall skicka sig
Att föra med beröm ett krig,
Och, när man uti striden går,
Båd´ dela ut och tåla sår!

Då ammar du soldater opp,
Då fostrar du en hurtig tropp,
Som, liksom du, i faran flink,
Är städs tillreds vid minsta vink.
Och om så sker, att svenska spjut
Av någons djärvhet manas ut,
Så spänn på nytt din brynja på;
Gack ut med dina gossar blå!

  [topp]
Klagan över Critons död
[akad. sekreterare
Carl Klingenberg d. 17 juli 1757]
Så är det enda från mig taget,
Som jag av jordiskt allt begärt!
Mitt liv jag som en börda dragit,
Och tusen plågor hjärtat tärt;
En vän var lämnad till mitt stöd,
Min hjälp, min tröst i all slags nöd,
Som mig förmildrat världens plågor.
Nu är mitt ankar brutet av,
Nu slås mitt skepp av tusen vågor
Och mäktar dock ej gå i kvav.

Du känsla, som min plåga våller,
Ack, domna bort, du mer ej tål!
Du kraft, som livet sammanhåller,
Ett olycksliv, ett sorgers mål,
Försvinn och stanna i ditt lopp
Och låt en sansning höra opp,
Vars ömhet ingen kan uttala.
Du känsla och du tankefart!
Skall ej en söt, en evig dvala
Försätta dig i lugnet snart?

[topp]

[tillbaks index] | [text- diktarkivet] | [Bild på svenska]