Hilda svävar lätt i dansen,
glättig i sin vår,
menlös själv som blomsterkransen,
flätad i dess hår.
Ungdom ur dess ögon strålar
späd är hennes arm,
liljans blyga vithet prålar
i en nyfödd barm.
Liten fot, ett liv som vidjan,
spensligt, vekt och täckt;
gracers gördel omkring midjan,
stegen som en fläkt ...
Hennes goda tant, kring halsen
fullt sex kvarter tjock,
stånkar andfådd med i valsen,
ovig som ett block.
Skeppundsviktiga matrona,
skona oss, jag ber!
Sänk då dessa breda rona
vid ett spelbord ner!
I den vida soffan hamna!
När du dansa vill,
vet, så räcka att dig famna,
inga armar till!
Ynglingslöjen äro vassa,
blixtra hastigt fram:
vid var skakning av din massa
föds ett epigram.
Sätt dig vackert och dig svala ...
lämna dans och lek!
Hellre ideligen tala
om Guds väderlek!
Med din håg för denna flärden
du bedrövar mig.
Kära gumma, lämna världen
förrn den lämnar dig!
Låt ej dansen mer dig fresta,
som vårt löje väckt!
Snusa nu och döm din nästa ...
Håll dig i respekt!
(1796)
|