[tillbaks index]
| [text- diktarkivet] | [Bild på svenska]
[Teckning: Lennart Torstensson]
[Lennart Torstensson]
[Ditkt av A. U. Bååth: Lennart Torstensson]
|
Icke blott såsom krigare, utan även som människa har Lennart Torstensson åt sitt namn förvärvat en ära, bland de mest lysande som hävderna hava att giva. Han uppfostrades icke allenast i den store Gustaf Adolfs hjälteskola, utan vid hans sida, och konungens blick vilade mer än en gång, med tillit och stora förhoppningar, på honom. Så berättas det, att, då konungen en gång under Polska kriget i en slaktning skickade honom med ett bud till en av fältöverstarna, Torstensson under vägen bemärkte en förändrad rörelse av fienden och därföre även förändrade den befallning, han hade att framföra. Konungen, som också såg fiendens rörelser, yttrade sitt bekymmer över den nyss avskickade, olycksbringande befallningen; men den återkommande budbäraren bad om nåd och tillkännagav att han helt annorlunda, än det var anbefallt, framburit det bud, varmed han blivit avsänd. Då log konungen och sade: "du passar bättre till fältherre, än till hovman." Han utmärkte alltmera den unge krigaren, och då talet en gång föll på hjältar, som uppväxte omkring honom, sade han: "min Lennart är ändå det bästa ämnet bland dem alla." Vid Polska krigets slut var han överste. Då Gustaf Adolf beslöt att deltaga i det trettioåriga kriget, erhöll Torstensson befälet över artilleriet. Det svenska artilleriet, ryktbart för den rörlighet, som just Torstensson förstod att giva det, bidrog huvudsakligen till Svenskarnas segrar. Torstensson utmärkte sig vid intagandet av flera städer, och slutligen i slaget vid Leipzig, vars utgång till en stor del bestämdes av det sätt, varpå Tilly, då han ville genombryta slaglinjens mitt, emottogs av det svenska artilleriet. Under den blodiga striden mot Wallensteins befästade läger vid Nürnberg, där Svenskarna tillbakaslogos, blev Torstensson tillfångatagen. Den lågtänkte kurfursten Maximilian af Bäjern lät sitt hat mot Gustaf Adolf utbryta i en ovärdig behandling av fången. I ett mörkt fängelsevalv, där giftiga ångor förstörde hans hälsa, blev den ädle Svensken hanterad som en missdådare. Efter konungens död utverkades äntligen hans frihet. Han erhöll befälet över en häravdelning, med vilken han erövrade Landsberg; men hans förstörda hälsa tvingade honom att återvända till fäderneslandet. Här bidrog han, såsom rikets fälttygmästare, till utrustningarnas fortgång, i synnerhet artilleriets bildning. Slutligen avgick han till Polen, därifrån han tågade till Banérs bistånd och deltog i hans bragder. Men sjukdom tvingade honom att ånyo återvända till fäderneslandet. Vid Banérs död nödgade svenska regeringen den sjuke fältherren att likväl åtaga sig att bliva hans efterträdare. Då Torstensson ankom till hären, fann han den missnöjd, upprorisk, utan förtroende. Men han satte den snart i ordnat skick, icke mindre genom sitt personliga sätt att behandla vapenbröder och människor i allmänhet, än genom sitt stora fältherrerykte. Ehuru han ånyo så insjuknade, att man trodde honom ligga för döden, återfick han så mycket krafter, att han kunde sätta sig i rörelse till ett nytt fälttåg. Han vände sig mot Schlesien och Österrike. Efter segren vid Leipzig inbröt han i Böhmen och hotade själva Wien. Men nu erhöll han den hemlighetsfulla underrättelsen om Danmarks rustningar mot Sverige. Utan att upptäcka sina planer, och innan man anade det, inföll Torstensson i Holstein och Jutland, så att Danmark i hast måste begära fred. En stark kejserlig här följde långsamt efter, för att instänga honom på den Jutska halvön, men han tillintetgjorde och upplöste den genom slaget vid Jüterbogk. Man hade trott Svenskarna förlorade, sedan de tågat till Jutland, men nu återkommo de i Böhmen, där den ärofulla segren vid Jankowitz öppnade dem vägen till Wien, som nu fick se svenska krigare och höra dånet av Svenskarnas kanoner. Längre framtågade dock icke Torstensson. Hans sjuklighet tvingade honom att återvända till hemmet, sedan han åt Wrangel lämnat befälet. Hemma emottogs han som en segrande furste, och erhöll de utmärkelser han förtjänte. Han var av ett älskvärt och glatt lynne, ehuru han ofta måste bäras på en bår, för att kunna följa sina härar i tåg och drabbningar. Mänsklighet och oegennytta voro dygder, som även hans fiender hos honom erkände. Ingen av de svenska fältherrarna var mera lugnt beräknande, ingen så jämn i sitt uppförande, så snabb i sina rörelser, så stor i sina planer, som Torstensson. Lennart Torstensson föddes den 17 augusti 1603 på Forstena gård i Västergötland. Fadren Torsten Lennartsson, modren Märta Posse. Lennart blev kammarherre 1618, fänrik 1625, överste 1628, rikets fälttygmästare 1634, riksråd 1641, fältmarskalk samma år, ävensom befälhavare över svenska krigsmakten i Tyskland. Segrare vid Leipzig 1642, vid Jankowitz 1645, återkom till Sverige 1646, avled den 7 april 1651. Gift med Beata De la Gardie. |
|
Vid avtäckningen av Torstenssonsmonumentet den 3 september 1903
I kvällens stund, i högkarmad stol
|