Carl von Cardell (1764-1821)

CARL VON CARDELL (1764-1821)

Carl von Cardell

Under det viktiga fälttåget i Tyskland, där hela Europa bekämpade Napoleon, sedan han i Rysslands ödemarker sett sig övergiven av sin genius, uppträdde även Svenskarna emot honom. De hade förut i Pommern gjort Fransmännen ett motstånd, som väl vann ära åt flera enskilda krigare, men som i det hela var föga ägnat att mota den store världserövrarens planer.
Nu skulle de, bättre anförda, tvinga honom att bättre känna och högakta den nordiska krigareandan. Det var förnämligast artilleriet, kejsarens älsklingsvapen, som också utmärkte Svenska hären och där bibehöll en alltifrån Gustav Adolfs och Karl XII:s tider traditionell ära.
Napoleon hade utsänt "den tappraste bland de tappra", Ney, med 70,000 man att erövra Berlin innan Svenska kronprinsen med nordarmén skulle hinna att undsätta staden. Men Preussarna under Dobschütz och Tauenzien gjorde ett förtvivlat motstånd, så att Ney endast långsamt förmådde tränga den tillbaka.
Vid Dennewitz upplågade i synnerhet, den 6 september 1813, en häftig drabbning. Fransmännen stormade den av Preussiskt lantvärn med ytterst förbittring försvarade byn. Ney ansåg sig redan säker om framgång, då han från spetsen av ett kyrktorn, där han ledde stridens gång, varseblev nordarméns kolonner. Han måste då, med det av oupphörliga ansträngningar utmattade manskapet, bereda sig till en ny strid mot den nya fienden. Den Fransyska slagtlinjen formerades. Bajonettspäckade fyrkanter trotsade det Preussiska kavalleriets vildaste anfall. Då anryckte det Svenska ridande artilleriet emot högra Franska flygeln. Kanonservisen var placerad i luckorna mellan fältpjäserna och sålunda formerades en linje, som, då den anryckte i fyrsprång, fullkomligt liknade ett kavalleriregimente. Också slöt sig fransmännen, vid dess anblick, allt tätare i sina fyrkanter, och den, emot vilken anfallet tycktes riktat, beredde sig att avslå det med bajonetten. Men på 400 stegs avstånd gjorde det framstörtande regimentet halt. I ett ögonblick voro kanonerna avbröstade och svängda, och en förfärlig kartescheld tillintetgjorde hela den Fransyska kolonnen. Då marken, där Fransmännen stått, endast var höljd av lik och blod, red ur Svenskarnas linje en kolossal gestalt fram på en tung, vit häst, och betraktade förödelsen. Det var den Svenske artilleribefälhavaren, som såg på sitt verk, den blodiga frukten av hans stratagem: det var general Cardell.
Man hörde honom, vid den gräsliga synen av sina förkrossande fiender, uppgiva ett skratt. Mannen var sådan. Människoliv och människolycka aktade han icke. Framåt måste han på krigets bana, framåt till blodiga nederlag. Sitt eget liv tycktes han icke mera fråga efter, än sina underhavandes.
När fälttåget var slutat, sysselsatte han sig hemma att utbilda sin förfärliga konst med samma ihärdighet och köld, samma stränghet mot andra, som utmärkt honom under kriget och gjort hans minne odödligt bland Sveriges krigare.
Då vid artilleriläroverket vid Marieberg, som efter hans förslag blivit satt i verket, i början icke lärare funnos i alla vetenskaperna, åtog sig Cardell själv undervisningen, och studerade sig om nätterna in i de ämnen, han om dagarna föredrog för eleverna, Några hjärtats och själens älskvärda egenskaper tycktes han icke sätta värde på, och hela hans lynne utgjordes av oböjlighet och hårdhet.
En soldat vid Elfsborgs regimente hade räddat hans liv under en strid i Pommern och besökte honom flera år därefter i Stockholm. Generalen avspisade denne sin nu nödställde räddare med en lumpen drickspenning.
Få hästar förmådde bära Cardells tunga kropp. Själva hans ansikte var grovt och hans uppsyn kärv. För vänskap, ömhet och tacksamhet var hans hjärta icke öppet, så att hans hela själ endast eftersträvade äran av en krigisk storhet.
Carl von Cardell föddes 1764 i Demmin i Pommern, där hans far var justitieborgmästaren. Vid 22 års ålder ingick han i Preussisk tjänst som artilleriofficer, men tog avsked 1789, då han ingick i Svensk tjänst såsom infanterikapten vid en Tysk bataljon. Men 1792 blev han informationsofficer vid Svenska artilleriet i Pommern. Han blev major 1793, då han kom till Stockholm, samt därefter överstlöjtnant i armén och generaladjutant av flygeln. Till Pommern återvände han 1799, och deltog i 1805 års fälttåg emot Fransmännen, varvid han utmärkte sig i flera smärre fäktningar. Under åren 1808 och 1809 var han chef för Vendes artilleri i Skåne. Han hade blivit Tysk adelsman 1791, men blev Svensk 1809, ehuru han icke introducerades förrän 1815. Han deltog i de stora striderna 1813 i Tyskland. Två år därefter blev han generalfälttygmästare, och uppgjorde planen till en ny organisation av Svenska artilleriet, samt inrättade artilleriläroverket vid Marieberg. Han avled den 17 september 1821. Ehuru upphöjd till friherre, lät han icke introducera sig såsom sådan. Han hade varit gift med en bankirs dotter Carolina Fliess från Berlin, men blev skild från henne, och efterlämnade inga barn. Han hade erhållit både in- och utländska ordnar.

Carl von Cardell
Under det viktiga fälttåget i Tyskland, där hela Europa bekämpade Napoleon, sedan han i Rysslands ödemarker sett sig övergiven av sin genius, uppträdde även Svenskarna emot honom. De hade förut i Pommern gjort Fransmännen ett motstånd, som väl vann ära åt flera enskilda krigare, men som i det hela var föga ägnat att mota den store världserövrarens planer. Nu skulle de, bättre anförda, tvinga honom att bättre känna och högakta den nordiska krigareandan. Det var förnämligast artilleriet, kejsarens älsklingsvapen, som också utmärkte Svenska hären och där bibehöll en alltifrån Gustav Adolfs och Karl XII:s tider traditionell ära. Napoleon hade utsänt "den tappraste bland de tappra", Ney, med 70,000 man att erövra Berlin innan Svenska kronprinsen med nordarmén skulle hinna att undsätta staden. Men Preussarna under Dobschütz och Tauenzien gjorde ett förtvivlat motstånd, så att Ney endast långsamt förmådde tränga den tillbaka. Vid Dennewitz upplågade i synnerhet, den 6 september 1813, en häftig drabbning. Fransmännen stormade den av Preussiskt lantvärn med ytterst förbittring försvarade byn. Ney ansåg sig redan säker om framgång, då han från spetsen av ett kyrktorn, där han ledde stridens gång, varseblev nordarméns kolonner. Han måste då, med det av oupphörliga ansträngningar utmattade manskapet, bereda sig till en ny strid mot den nya fienden. Den Fransyska slagtlinjen formerades. Bajonettspäckade fyrkanter trotsade det Preussiska kavalleriets vildaste anfall. Då anryckte det Svenska ridande artilleriet emot högra Franska flygeln. Kanonservisen var placerad i luckorna mellan fältpjäserna och sålunda formerades en linje, som, då den anryckte i fyrsprång, fullkomligt liknade ett kavalleriregimente. Också slöt sig fransmännen, vid dess anblick, allt tätare i sina fyrkanter, och den, emot vilken anfallet tycktes riktat, beredde sig att avslå det med bajonetten. Men på 400 stegs avstånd gjorde det framstörtande regimentet halt. I ett ögonblick voro kanonerna avbröstade och svängda, och en förfärlig kartescheld tillintetgjorde hela den Fransyska kolonnen. Då marken, där Fransmännen stått, endast var höljd av lik och blod, red ur Svenskarnas linje en kolossal gestalt fram på en tung, vit häst, och betraktade förödelsen. Det var den Svenske artilleribefälhavaren, som såg på sitt verk, den blodiga frukten av hans stratagem: det var general Cardell. Man hörde honom, vid den gräsliga synen av sina förkrossande fiender, uppgiva ett skratt. Mannen var sådan. Människoliv och människolycka aktade han icke. Framåt måste han på krigets bana, framåt till blodiga nederlag. Sitt eget liv tycktes han icke mera fråga efter, än sina underhavandes. När fälttåget var slutat, sysselsatte han sig hemma att utbilda sin förfärliga konst med samma ihärdighet och köld, samma stränghet mot andra, som utmärkt honom under kriget och gjort hans minne odödligt bland Sveriges krigare. Då vid artilleriläroverket vid Marieberg, som efter hans förslag blivit satt i verket, i början icke lärare funnos i alla vetenskaperna, åtog sig Cardell själv undervisningen, och studerade sig om nätterna in i de ämnen, han om dagarna föredrog för eleverna, Några hjärtats och själens älskvärda egenskaper tycktes han icke sätta värde på, och hela hans lynne utgjordes av oböjlighet och hårdhet. En soldat vid Elfsborgs regimente hade räddat hans liv under en strid i Pommern och besökte honom flera år därefter i Stockholm. Generalen avspisade denne sin nu nödställde räddare med en lumpen drickspenning. Få hästar förmådde bära Cardells tunga kropp. Själva hans ansikte var grovt och hans uppsyn kärv. För vänskap, ömhet och tacksamhet var hans hjärta icke öppet, så att hans hela själ endast eftersträvade äran av en krigisk storhet. Carl von Cardell föddes 1764 i Demmin i Pommern, där hans far var justitieborgmästaren. Vid 22 års ålder ingick han i Preussisk tjänst som artilleriofficer, men tog avsked 1789, då han ingick i Svensk tjänst såsom infanterikapten vid en Tysk bataljon. Men 1792 blev han informationsofficer vid Svenska artilleriet i Pommern. Han blev major 1793, då han kom till Stockholm, samt därefter överstlöjtnant i armén och generaladjutant av flygeln. Till Pommern återvände han 1799, och deltog i 1805 års fälttåg emot Fransmännen, varvid han utmärkte sig i flera smärre fäktningar. Under åren 1808 och 1809 var han chef för Vendes artilleri i Skåne. Han hade blivit Tysk adelsman 1791, men blev Svensk 1809, ehuru han icke introducerades förrän 1815. Han deltog i de stora striderna 1813 i Tyskland. Två år därefter blev han generalfälttygmästare, och uppgjorde planen till en ny organisation av Svenska artilleriet, samt inrättade artilleriläroverket vid Marieberg. Han avled den 17 september 1821. Ehuru upphöjd till friherre, lät han icke introducera sig såsom sådan. Han hade varit gift med en bankirs dotter Carolina Fliess från Berlin, men blev skild från henne, och efterlämnade inga barn. Han hade erhållit både in- och utländska ordnar.

[topp]

[tillbaks index] | [text- diktarkivet] | [Bild på svenska]