[tillbaks index]
| [text- diktarkivet] | [Bild på svenska]
[Teckning: Carl Fredrik Scheffer (1715-1786)]
[Carl Fredrik Scheffer (1715-1786)]
[topp]
|
De män, som under frihetstidens statsskick
i Sverige framstodo i de offentliga värven, behövde utmärkta
egenskaper, för att icke störtas ifrån ämbete och
inflytande. För dem, som insågo fäderneslandets behov och
hade ett hjärta för dess bästa, var det i sanning en bekymmerfull
uppgift att kunna uträtta något nyttigt utan att själv
uppoffras jämte rikets sanna fördelar.
Den statsmannaförmåga, som både i de utländska hovens ränkfulla men hänförande kretsar och vid det svenska rådsbordets oroliga partibrytningar kunde behålla det fosterländska såsom ett heligt mål oavbrutet i sikte, måste vara stor. Carl Fredrik Scheffer hade tidigt ägnat sig, efter fulländade studier och resor, åt statsläran och som kanslijunkare blivit antagen vid kansliet. Sedan han först uträttat en beskickning till Köpenhamn, följde han greve Carl Gustaf Tessin till Paris, och blev av denne utmärkte statsman invigd i förhållandena inom de högre kretsar, där den tiden hoven avgjorde folkens ställningar och öden. Sveriges ställning var särdeles ömtålig. En vällustig och lågsinnad konung, Fredrik I, yrkade ovillkorligen, att Sveriges bästa skulle åsidosättas, uppoffras och säljas för hans enskilda fördelar, och hans baksluga funder kostade Sverige både blod och vanära i det ryska kriget. En svensk minister i Frankrike, där själva verkstaden för tidens politiska välvningar befann sig, måste så länka sina ord och handlingar, att fäderneslandet kunde bibehålla anseende och aktning, utan att den hemmavarande konungen med sina egennyttiga avsikter fick skäl att återkalla honom. Scheffer hade lärt denna djupa konst, och blev efter Tessin minister plenipotentiaire 1744. Levnadssättet i Paris med alla tidens mest utsökta behag, bland allt vad hans samtid ägde utmärkt, kunde icke annat än på en gång utbilda och förtjusa en man, med så många lysande själsegenskaper, som fallit på Scheffers lott. Han hade där, ehuru bland omsorger och bekymmer, som visserligen icke saknade sin bitterhet, tillbragt sina verksammaste år och tillsatt största delen av sin förmögenhet. Han blev, just kung Fredriks dödsår, hemkallad för att taga plats i rådet. Hemma blev han älskad av alla underlydande, emedan han på en gång var så frikostig och så vänlig i sitt umgänge. Men även hovet hyste för den fint bildade världsmannen icke blott vördnad utan en särskild tillgivenhet. Han blev utsedd till dåvarande kronprinsen Gustafs guvernör. Att han genom i tid använd ståndaktighet också förmådde tillvinna sig aktning, visade han då han då han icke tvekade att avsäga sig rådsämbetet. Man lade honom till last, att han tillstyrkt Sveriges deltagande i sjuåriga kriget emot Fredrik den store i Preussen; men Scheffer hade anfört skäl, vilka en eftervärld så mycket mindre kan ogilla, som man måste besinna, att vid den tiden ännu ingen kunde ana, vilka tillgångar den unge konungen ägde i sitt eget snilles utomordentliga kraft. Sedan Scheffer avtätt från Rådet, bodde han någon tid på Tyresö, där han obehindrat fick överlämna sig åt vetenskapernas och umgängeslivets behag, ehuru för honom, emedan han icke mera ägde någon egen förmögenhet, förlusten av lönen var särdeles kännbar. För att giva glans åt svenska akademien, då Gustav III stiftade densamma, utnämnde han Scheffer till ledamot. Carl Fredrik Scheffer avled den 27 augusti 1786. |