Konungens död och minne Nils Dalberg (1736-1820)

[tillbaks index] | [text- diktarkivet] | [Bild på svenska]

[Kommentar, C. M. B., ... på Klago-Dagen]

Dekorering i Riddarholmskyrkan vid Gustaf III:s begravning den 14 maj 1792.
Kompositionen av C. F. Sundvall (och C. F. Adelcrantz?), skulpturerna av J. T. Sergel. Akvarell, trol. av C. F. Sundvall

H. E. Greve Essen, Gustaf III:s tillgivnaste vän, tog sig myndighet att kalla Dalberg till Konungens dödsbädd. Jag säger "dödsbädd"; ty Dalberg kom ej förr, än sista dygnet och var den, som sade den sista svåra sanningen.
Den som skrivit detta är med Dalberg däri ense. att Konungen igenom en dristig och tidig operation kunnat frälsas, ty skottet hade aldrig trängt inom bukhinnan;
Kommande sekler må dömma över den man, åt vilken Konungens skötsel var anförtrodd. Vi tveka icke att tillräkna honom svek etc. I dessa ord ligger ingen avund, och fjärran vare all olycklig misstanka mot den hedersmannen Acrel och alla de övriga hedersmännen.
Ur Bergs-Rådet Dalberg, skildrad af Medicinal-Rådet Sven Hedin.

[topp]

Nils Dalberg

Då man kastar en blick på den yra, brokigt vimlande tavlan av Gustaf III:s praktfulla och vällustiga hov, ser man en allvarsam gestalt, med sträv och dyster uppsyn, lik ett memento mori, smyga sig igenom det gyckelfulla men bedrövliga skådespelet.
Det är den lärde, stränge, obeveklige läkaren Dalberg, med säkra och skarpa men ogillande blickar, icke tvekande att både framställa sanningen och genomdriva sin vilja, då den enligt hans övertygelse är den rätta och bästa.
Dalberg hade blivit livmedikus hos Gustaf III då denne var kronprins, och det var han, som förkunnade honom, såsom kung, då han kom tillstädes på dödsdagen, att han skulle dö.
I den utmärkte direktör Grills hus, där Dalberg hade varit barnlärare, hade han fattat håg för naturvetenskaperna, varuti Grill ägde dyrbara samlingar, och beslutat att ägna sig åt läkarekonsten.
I trots av drottning Lovisa Ulrikas häftigaste motsägelser, lät kronprinsen av Dalberg övertyga sig om nödvändigheten att bliva ympad, just medan koppor av ovanligt elak beskaffenhet voro gängse. Dalberg erhöll av ständerna ett anslag, såsom belöning för detta lyckliga värv. Men han fann i allmänhet kronprinsens fysik mycket försvagad av "en oförnuftigt veklig uppfostran." Tvärtemot en åldrig, av det gamla hovet blint aktad tysk läkares inrådan, förmådde Dalberg kronprinsen att begagna baden vid Loka, vilka också gjorde honom gott. Han följde honom därefter på hans resa till Paris 1770.
Vid denna tid, yttrar han i sina egenhändiga anteckningar, uppväcktes hos honom den misstanken, att kronprinsens besynnerliga och beklagansvärda sinnelag kunde hava sin grund i hans huvuds mycket synbara miss-skapnad, och sedan denna tanke hos den allvarsamme läkaren blivit alltmera bestyrkt, förlorade han allt hopp om en lycklig förändring.
Emellertid, sedan han av den unge konungen blivit utnämnd till förste livmedikus och vice preses i Collegium Medicum (han undanbad sig det tillbjudna adelsdiplomet), sökte han begagna sitt inflytande till det förfallna medicinalverkets upphjälpande i Sverige. Men därvid mötte han så mycket motstånd av partihat och okunnighet, att till och med några av riksråden yrkade onödigheten av att förse landet med provincialläkare.
Konungen, som hade en medfödd osmak för allvarsamma göromål, kunde med svårighet förmås att äntligen anbefalla en reglering, vilken, ehuru ofullständig den var, Dalberg dock måste skatta lyckligt att konungen icke följande året lät intala sig att återkalla. Genom Dalbergs bedrivande förmåddes konungen att i Uppsala tillsätta en anatomie och chirurgie professor, vartill den berömde Ad. Murray blev utsedd.
Då lättsinnigheten vid hovet blev alltmera gränslös, ville Dalberg draga sig tillbaka, men nödgades att, mot sin vilja, åtaga sig den nye kronprinsens, Gustaf Adolfs, hälsovård. Han råkade härvid ånyo i strid med de rådande idéerna vid hovet, där man till och med öppet sade, att en svag hälsa ("petite santé") anstod ett högt stånd, en åsikt, som även drottningen delade. Dalberg lät emellertid ingenting avhålla sig från utförande av sin mening, och lät dagligen, under prinsens första år, tvätta honom med kallt vatten, en metod vilken han också sedermera ansåg hava förvärvat Gustaf Adolf en stark yttre hälsa.
För att skilja Dalberg från prinsen, tog konungen honom med sig på en resa till Tyskland, därifrån hans maj:t ville utsträcka resan till Italien. Dalberg satte sig öppet mot denna konungens önskan, och förmådde honom, i anseende till fäderneslandets betänkliga ställning, att återvända. Konungen fattade efter detta uppträde vedervilja för sin stränge läkare, och då denne begärde avsked, förordnade han honom till bergsråd, med bibehållande av sin förra lön.
Man hade under Gustaf III:s senaste dagar avböjt Dalbergs kallande, ända till den sista; men sedan han blivit kallad och förberett konungen på den förestående dödsstunden, bad denne honom icke övergiva sig. Dalberg påstår, att konungens sår icke var bestämt dödligt, men att det blev det genom en grov behandling.
Dalberg var av ett retligt och snarsticket lynne. Han ägde betydlig förmögenhet, som han anordnade till välgörande allmänna inrättningar. Han hade över Gustaf III och hans hov författat en historia, vilken han dock till en del uppbrände, av fruktan för Gustaf Adolfs envåldsregering. Det återstående manuskriptet skänkte han till Linköpings gymnasiibibliotek.
Nils Dalberg föddes i Linköping den 1 april 1736. Föräldrar: skräddaren Erik Dalberg och hans hustru Margareta Lundberg. Promoverad 1763. Livmedikus 1768. Bergsråd 1781. Jubeldoktor 1813. Avsked från bergsrådsämbetet 1816. Samma år kommendör av Wasaorden. Avled ogift i Stockholm den 3 januari 1820.

Nils Dalberg
Då man kastar en blick på den yra, brokigt vimlande tavlan av Gustaf III:s praktfulla och vällustiga hov, ser man en allvarsam gestalt, med sträv och dyster uppsyn, lik ett memento mori, smyga sig igenom det gyckelfulla men bedrövliga skådespelet. Det är den lärde, stränge, obeveklige läkaren Dalberg, med säkra och skarpa men ogillande blickar, icke tvekande att både framställa sanningen och genomdriva sin vilja, då den enligt hans övertygelse är den rätta och bästa. Dalberg hade blivit livmedikus hos Gustaf III då denne var kronprins, och det var han, som förkunnade honom, såsom kung, då han kom tillstädes på dödsdagen, att han skulle dö. I den utmärkte direktör Grills hus, där Dalberg hade varit barnlärare, hade han fattat håg för naturvetenskaperna, varuti Grill ägde dyrbara samlingar, och beslutat att ägna sig åt läkarekonsten. I trots av drottning Lovisa Ulrikas häftigaste motsägelser, lät kronprinsen av Dalberg övertyga sig om nödvändigheten att bliva ympad, just medan koppor av ovanligt elak beskaffenhet voro gängse. Dalberg erhöll av ständerna ett anslag, såsom belöning för detta lyckliga värv. Men han fann i allmänhet kronprinsens fysik mycket försvagad av "en oförnuftigt veklig uppfostran." Tvärtemot en åldrig, av det gamla hovet blint aktad tysk läkares inrådan, förmådde Dalberg kronprinsen att begagna baden vid Loka, vilka också gjorde honom gott. Han följde honom därefter på hans resa till Paris 1770. Vid denna tid, yttrar han i sina egenhändiga anteckningar, uppväcktes hos honom den misstanken, att kronprinsens besynnerliga och beklagansvärda sinnelag kunde hava sin grund i hans huvuds mycket synbara miss-skapnad, och sedan denna tanke hos den allvarsamme läkaren blivit alltmera bestyrkt, förlorade han allt hopp om en lycklig förändring. Emellertid, sedan han av den unge konungen blivit utnämnd till förste livmedikus och vice preses i Collegium Medicum (han undanbad sig det tillbjudna adelsdiplomet), sökte han begagna sitt inflytande till det förfallna medicinalverkets upphjälpande i Sverige. Men därvid mötte han så mycket motstånd av partihat och okunnighet, att till och med några av riksråden yrkade onödigheten av att förse landet med provincialläkare. Konungen, som hade en medfödd osmak för allvarsamma göromål, kunde med svårighet förmås att äntligen anbefalla en reglering, vilken, ehuru ofullständig den var, Dalberg dock måste skatta lyckligt att konungen icke följande året lät intala sig att återkalla. Genom Dalbergs bedrivande förmåddes konungen att i Uppsala tillsätta en anatomie och chirurgie professor, vartill den berömde Ad. Murray blev utsedd. Då lättsinnigheten vid hovet blev alltmera gränslös, ville Dalberg draga sig tillbaka, men nödgades att, mot sin vilja, åtaga sig den nye kronprinsens, Gustaf Adolfs, hälsovård. Han råkade härvid ånyo i strid med de rådande idéerna vid hovet, där man till och med öppet sade, att en svag hälsa ("petite santé") anstod ett högt stånd, en åsikt, som även drottningen delade. Dalberg lät emellertid ingenting avhålla sig från utförande av sin mening, och lät dagligen, under prinsens första år, tvätta honom med kallt vatten, en metod vilken han också sedermera ansåg hava förvärvat Gustaf Adolf en stark yttre hälsa. För att skilja Dalberg från prinsen, tog konungen honom med sig på en resa till Tyskland, därifrån hans maj:t ville utsträcka resan till Italien. Dalberg satte sig öppet mot denna konungens önskan, och förmådde honom, i anseende till fäderneslandets betänkliga ställning, att återvända. Konungen fattade efter detta uppträde vedervilja för sin stränge läkare, och då denne begärde avsked, förordnade han honom till bergsråd, med bibehållande av sin förra lön. Man hade under Gustaf III:s senaste dagar avböjt Dalbergs kallande, ända till den sista; men sedan han blivit kallad och förberett konungen på den förestående dödsstunden, bad denne honom icke övergiva sig. Dalberg påstår, att konungens sår icke var bestämt dödligt, men att det blev det genom en grov behandling. Dalberg var av ett retligt och snarsticket lynne. Han ägde betydlig förmögenhet, som han anordnade till välgörande allmänna inrättningar. Han hade över Gustaf III och hans hov författat en historia, vilken han dock till en del uppbrände, av fruktan för Gustaf Adolfs envåldsregering. Det återstående manuskriptet skänkte han till Linköpings gymnasiibibliotek. Nils Dalberg föddes i Linköping den 1 april 1736. Föräldrar: skräddaren Erik Dalberg och hans hustru Margareta Lundberg. Promoverad 1763. Livmedikus 1768. Bergsråd 1781. Jubeldoktor 1813. Avsked från bergsrådsämbetet 1816. Samma år kommendör av Wasaorden. Avled ogift i Stockholm den 3 januari 1820.

[topp]

Konungens
DÖD och MINNE,
på
Klago-Dagen
den 6 Junii 1792.
Uppläst uti
Augusi-Orden
af
C. M. B.

Från Zions Väktare i deras djupa skrud
Inom de dunkla hvalv, där altar-borden höjas,
Där deras trötta knän med helig fruktan böjas,
Förkunnadt är i dag ett bittert klago-bud.
Alt Folket, bäfvande ikring dess Fäders grafvar,
Det slår sig för sitt bröst, sig skingrar och förströr,
Opptäckande hvarann, hvad hjertats vånda gör,
Och dessa klago-ord i stoftet efterstafvar:
"Honom alt Israel det sörjde långan tid,
Sig svåra klagande i stoft och asko sade:
Ack, at den Hjelten föll och ögat sammanlade,
Som skyddat Israel och frälsat det i strid!"
Ja! Gustaf är ej mer, vårt glada liv försvunnit.
Vår sorg, i hjertat dold, ej fyllest yppas kan;
Nej, aldig någon tår så varmt ur ögat rann,
Ack! at vår Konungs blod till Landets fasa runnit.
Förr hördes Glädjens röst på denna Junii dag
Den milde Gustafs låf i denna hyddan höja;
Hvar känsla höjde sig at högre känslor röja,
Väckt af trumpetens klang och Pukarns fröjdeslag.
Hvad klang vid Gustafs namn! Hvad ömhet i vårt Gille!
Den tår för honom göts på fromma kinder föll.
Vid måttlighetens bord man drufvan pressad höll
Och fröjdades i den som Folkets välgång ville.
Betänk den bistra tid, då Sverige fjättrad låg,
Så nedstänkt som bestört i träldoms fega våda,
Förvirrad af hvems våld hon skulle sig benåda
I en så vådlig stund, där räddning ingen såg.
Hvad mer än stolta steg at målet genast vinna,
Af tusen armar lyft, besjungen högt i sky;
At blott vid hästens traf, förutan blod och gny,
Af Enighetens följd, till Fridens portar hinna.
Det var den Gustafs arm, som Träldom övervann,
Trots Arghets föresats at kring hans borgar rasa.
Med solens middags-glans, men ej med åskans fasa
Hans intåg vigdes in och glimmande försvann.
Hvem mins ej Hjeltens bön, då af sin gyllne hjessa
Han kronan ömsint tog, till jorden sänkte sig
Och i sin tåre-sång - O Gud, vi låfve dig! -
Den fromma vällust njöt at Folkets tårar pressa?
Det var i Gustafs namn man ordens-bältet knöt,
Då vid vårt altare det helga löftet gälde
At lyda allan lag och konungsligan välde;
Man af dess visa dygd och milda spira njöt.
O Gud! Han är ej mer, han är ifrån oss tagen,
Han, saligt undangömd, ej af vår våda vet;
Ett uttryck af en Skald i den enfaldighet,
Som pryder hjertats språk på denna Klagodagen.
I edert bröst och blod, o Svenske Män, hvad tvång!
Ert öga hvälfver kring sin eld i tvungna strålar,
I edra anletsdrag sig sorgens fasa målar,
Liksom i edra värf en ledsnad tung och lång.
Naturen, som sin prakt i tusen blommor breder,
Syrenens friska rusk med blåst och böljors gny,
De lätta sånge-chor, som lyftas sky från sky,
All denna herrlighet ej mer förtjusar eder.
Ja, i den klago-drägt, som grafven invigd är,
Syns Undersåten brydd dess flor och fållar draga;
Hans trumpna skugga går at jordens grus intaga:
Han skådat Gustafs sol, hans syn ej mer begär.
Som Riddersman han sett en Hjelte glafven bära,
Som Andlig Man: en Kung i Davids portar from,
Som Borgersman: sitt stöd i rätt och egendom,
Som Bonde: ett försvar för dem som så och skära.
Du Ungdom! Sveriges hopp! Hvar är den gudablick,
Som eldade din själ at snillets yrken våga?
Än muntrande din håg på lärdomsfältet tåga,
Än lönande din svett, då du till plogen gick.
Vid penseln på din duk hans domar i det sköna
Åt dina färgors glans en dubbel skönhet gaf;
Han språket i sin hand dess vildhet klädde af
Och ensam lagren bröt at Nordens Skalder kröna.
I bardalek hans sträck med kastspjut, pil och lans
De unga Ädlingar till ädel täflan ledde;
Anförda af hans mod, han deras mod beredde
På krigets ljusa fält i mången blodig dans.
Och åter på besök, uti de lugna tider,
Den Visa, när han sågs, förnöjde all hans håg;
Man i vårt tidehvarf för första gången såg
Ikring Gustavers tron Sophocler, Euripider.
O! hvilken vitter Kung, i tusen mödors gräl
Från morgonrodnans ljus till stjernans sena låga,
Arbetande och glad, med anlet och förmåga,
Och utaf helsan skänkt en outtröttlig själ.
Ditt omgängssätt: en punkt i Hofvets sedolära,
Ditt tålamod: så mildt som hjertat oförskräckt,
Ditt snille: öfverallt till alla ämnen sträckt,
Så granskande och fint som ditt begrepp om ära.
Du som med dristig arm ifrån ett ringa tak
Palatser reste opp i Gustafs gyllne dagar,
Hvar är den Domaren af konstens dolda lagar?
Hvar tänds den skarpa syn? Hvar röjs den sunda smak?
Och du som i ett ler naturens köld och värma
Så präktigt sprider kring med blundande behag,
Kan du en Gustafs blick, från denna Klagodag,
Beundrad af dig sjelf, i marmorn mera härma?
Ja, tusen skilda värf, som födas af hvarann,
Som sig båd natt och dag ikring en tron utbreda,
At deras stridighet till Statens bästa leda
Hans djupa rådighet i ögnablicket fann.
Lik Styrman ur sitt svalg, bland tusen dödars skara,
Vid skymt af minsta moln vidtager sitt beslut,
Så Gustaf från sin höjd han stormen såg förut
Och bergade sin köl till andra dagens fara.
Arbetarn i sitt skjul, af tröga känslor närd,
Kallsinnig i sitt kall, sin dörr bekymrad stänger;
En hemsk, oväntad tår sig ur hans öga tränger,
Han tror sig i sin sorg ej lifvets vällust värd.
Den Rike vid sin disk han stadens viner jäfvar,
Till staden Landtman flyr så nykter som bestört;
Den Arma gråtögd hör, fast i ett brokigt skört,
Hur kunga-klockans dön ikring hans hufvud bäfvar.
Du Kön! som aldrig än din harm tillbaka höll
Mot Nidingens försåt, den ingen dygd förlåter,
I dag din skönhet höjs, ju varmare du gråter
Till hämd mot brottets köld, då Gustafs krona föll.
Sprid rörande behag i små bortskymda tårar,
Opphvälf ett såradt bröst med krusflor och behag!
Och i din klagan sänkt, på denna Klagodag
Glöm ända intill den din frihet närmast sårar!
Hvad gråt och ringningar och klockspels klagoljud
Och Gustafs grifte-sång kring malmar, torg och stränder!
Modfälta ja och nej af Främlingar och Fränder
Och Skalders häpna sång i torftighetens skrud.
Den Spädas hufvudhår med svarta bindlar knutit,
Och Modrens hvita dok en ryslig åsyn ger;
Dess ögon tryckas ömt med klagan mer och mer
Intill den bleka kind, där strida tårar flutit.
Hvad olust, knot och qualm, hvad språng båd till och från,
Hvar ålder hufvud-yr at dygnets hvila njuta;
Min pensel, hasta dig och denna målning sluta,
Med alt det våld och stoj, som gäckar griftevrån.
Dock under facklors blåst, som öfver Folket röker,
Och i dess gnistrors tramp oppdagas i sitt qual
Ett tårögdt Hjonelag af vördadt åratal,
Som med ett fromsint Barn sig fram i trängseln kröker.
Hör Fadrens hesa röst och Modrens trumpna svar,
Då Templet at bese hon fram med Barnet vandrar.
Ett suckande O Gud i hennes bröst än klandrar
Den bästa Konungs död, som ännu krona bar.
Tungt båda, bäfvande, på svarta trösklar stiga,
Upplyftande sitt Barn åt Gustafs mausolée;
Fromt i hvarandras famn de gråta alla tre
Och, vandrande sin väg, i Templets portar niga.
Men, de gå ej sin väg, de hviskas hvar vid ann
Och mellan Vakters vakt inlåta sig i frågor,
Kringhvärfda i ett moln af salfvor, rök och lågor
Och stumma vid ett sorl, som örat döfva kan.
Trots dragna klingors hot de gallren genomsöka,
Inhägnande en gård, af träd och grifter prydd;
Dess port gör hvar minut nyfikenheten brydd
At mot en envis arm en pressad trängsel öka.
Ett hvalf uppdagas klart vid Folkets sång och bön,
Som mildrar ögats blund och blodets mildhet väcker;
Längst från en strålig sky sig glittrande upptäcker
En skog i brutna hvalf, lik våren sval och grön.
Af Eko där förföljd, förträffligt Sångarn letar
Sin väg till tårars qual med en beveklig röst;
Han gjuter känslor in i Menighetens bröst;
Hans klagan och hans konst hvart dödligt öra retar.
Se! hvilken dunkel skog, där i cypressers skygd
De fordna Kungars stoft i grifterna bevaras;
Där stråla deras namn, där deras låf förklaras
Som tappra Höfdingar i Manheims gamla bygd.
De urnor nedanför, kring dessa vårdar stälde,
I strödda lampors brand en skymning helgad är;
Träng ögat till dess sken, så ser du ristadt där
Det år, då hvar och en sin burna krona fälde.
Beklagom Gustafs död! - Mitt minne mig opprör;
Mig tycks dess klara Hamn för mina ögon quäfva
Och hans otvungna röst jag tillber och jag hör.
O Himmel, stärk vår bön! - Helt fast mitt hjerta menar
At i dess fromma Son hans fromma Afbild se.
Min Maka och Min Son! - Kom, ögnen alla tre,
Hvad pränt och ristadt står på dessa resta stenar.
"Han sina Fäders tron med milda qual besteg,
At emot djerfhets trug saktmodighet bebåda,
Merd drift och rådighet i allmän nöd och våda,
Och nödgad till sitt värn, i faran aldrig feg,
Han segren helgade åt Fosterlandets ära;
Han, mån om Kronans rätt, dess drätsel stadgade,
Han Folkets trygghet såg, han den bevarade,
Och Rikets sjelfbestånd mest låg hans hjerta nära.
Hans nit uppoffrade fullt sexton sälla år
At uti fredens skygd rättvisans helgd bevara,
At nära idoghet och vetenskaper para
Med fria konstens lif, hvars flygt den Vittra spår;
Han vitterheten, quäfd, utur sin dvala väckte,
Han Rikets styrka höll till säkerhet och vakt
Mot anfall och försåt. - Hans vishet och hans magt
Afvände stridens dön och krigets fackla släckte.
Krigsäran öppnade till slut en Kung sin famn,
För detta redan krönt utaf all annan ära;
Af faror mer kringhvärfd, mer de sitt öde nära
At öfvervundna bli vid ryktet af hans namn.
Hans tron den skakades, blott för at mer befästas,
Och Segren slösades i lagrar åt hans mod;
Hans hjerta, altid ömt om Undersåtens blod,
Utvalde fredens lugn at ej i stormen frestas.
Döden - i stormen förr så trotsad uppenbart -
Med Brottslingens försåt i lugnet honom fäller;
Midt i sitt ärelopp (ja, demma sanning gäller)
Föll Hjelten (ja, han föll). (Stor var han) (det är klart).
Stor var han uti alt, i alla lefnads-skiften,
Störst i de svåraste, i döden - och dess qual,
Och när han saknas" ... Ack! hvad tårar utan tal.
Vänd våra ögons gråt från denna kunga-griften!
Men än en enda blick mitt bröst förunnar er,
För´n vi i trötta fjät ur denna parken draga;
Se dessa kölars värn, dem tusen bloss uppdaga,
Inom de pelare, som svigta af trophéer.
Se där, sig lutande! - Se denna ädla Quinna,
Med svenska lejonet för hennes fötter sträckt,
Sett Hjeltens varma blod i Mördarns fotspår rinna.
Dock inom denna skog träd närmre fram, min Son,
Och på din Moders arm din späda blick opplyfta,
Ur dessa urnors hvalf åt denna kullen syfta,
Som lik en ättehög oppdagas långt ifrån,
Bestrålad i en sky af eldars gyllne lister.
Min Son! märk på dess spets hvad sköldar och standar!
Men Himmel, hvad jag ser! - Den fordna Landets Far,
Hans bröstbild - Himmel, ack! mitt hjerta sönderbrister.
Din Skugga kräfver hämd; Rättvisa, sträck ditt slag
Intill de hjernors märg, som vållat Sveriges våda;
Men dock vid ångrens gråt hur ljufligt at benåda
Likt din begråtna Vän, Kung Gustaf menar jag.
O, fromma Landets Far!! Hvad bitter sorg och quida,
Från den din spira bär intill min ringa staf;
Ack, slockne snart mitt lif! Ack, öppne sig min graf!
Men hasta dig, min Son, och följ mig vid min sida.
De tunga ringningar mitt hufvud bryllar än,
Och ängslan steg för steg förlänger vägens fara;
Emedlertid må Gud vår unge Kung bevara
Som fosterlandets hopp, dess stöd och första Vän.
Min Maka! kom at fromt dig med ditt dok betäcka,
Och låtom oss i frid hvarandra handen ge;
Mitt Barn! mins, hvad du sett - at Efterkommande
Utaf vår ringa Ätt till höga känslor väcka.
Förenom då vårt bröst i denna helga gård,
För´n vi en afskedstår på trogna kinder hjuta;
Kom at en älskad Prins, vår Hertig, innesluta
Inom vår tysta bön uti den Högstas vård.
Han lärt at böljans vålö och vädrens välde styra,
Och under dess befall riks-skeppet räddas kan ...
Här mellan blixt och blåst vårt Hjonelag försvann,
Och Skalden återtog bestört sin sorgelyra.
Men nattens kyla rår, och stjernans bleka brand
Ur molnet fladdrar fram, bestrålande vår hydda.
Må den Alsmägtige vårt Kungahus beskydda
Och fridens oljoquist bekröna tjäll och strand!
I Rikets högste Män! I torden mig förlåta
Med detta Brödralag en suck, som gäller mest;
Åt ögats valda blund invig en hvardagsfest
At några ögnablick vår fordna Kung begråta.
O Gustaf, till ditt låf, ned i vår låga däld,
Förenad höjer sig den Quicka med den Tröga:
Ej något Snille föds, som ej med bortvändt öga
Begråter Gustafs död vid lyran, stämd och fäld.
Artisten med din stod till Ärans Tempel hastar;
Men skildra dina hvärf i händelsernas strid
Historiens ämne är, som äskar seklers tid,
För´n hon sitt förråd tömt och trött sin penna kastar.

Konungens
DÖD och MINNE,
på
Klago-Dagen
den 6 Junii 1792.
Uppläst uti
Augusi-Orden
af
C. M. B.
Från Zions Väktare i deras djupa skrud Inom de dunkla hvalv, där altar-borden höjas, Där deras trötta knän med helig fruktan böjas, Förkunnadt är i dag ett bittert klago-bud. Alt Folket, bäfvande ikring dess Fäders grafvar, Det slår sig för sitt bröst, sig skingrar och förströr, Opptäckande hvarann, hvad hjertats vånda gör, Och dessa klago-ord i stoftet efterstafvar: "Honom alt Israel det sörjde långan tid, Sig svåra klagande i stoft och asko sade: Ack, at den Hjelten föll och ögat sammanlade, Som skyddat Israel och frälsat det i strid!" Ja! Gustaf är ej mer, vårt glada liv försvunnit. Vår sorg, i hjertat dold, ej fyllest yppas kan; Nej, aldig någon tår så varmt ur ögat rann, Ack! at vår Konungs blod till Landets fasa runnit. Förr hördes Glädjens röst på denna Junii dag Den milde Gustafs låf i denna hyddan höja; Hvar känsla höjde sig at högre känslor röja, Väckt af trumpetens klang och Pukarns fröjdeslag. Hvad klang vid Gustafs namn! Hvad ömhet i vårt Gille! Den tår för honom göts på fromma kinder föll. Vid måttlighetens bord man drufvan pressad höll Och fröjdades i den som Folkets välgång ville. Betänk den bistra tid, då Sverige fjättrad låg, Så nedstänkt som bestört i träldoms fega våda, Förvirrad af hvems våld hon skulle sig benåda I en så vådlig stund, där räddning ingen såg. Hvad mer än stolta steg at målet genast vinna, Af tusen armar lyft, besjungen högt i sky; At blott vid hästens traf, förutan blod och gny, Af Enighetens följd, till Fridens portar hinna. Det var den Gustafs arm, som Träldom övervann, Trots Arghets föresats at kring hans borgar rasa. Med solens middags-glans, men ej med åskans fasa Hans intåg vigdes in och glimmande försvann. Hvem mins ej Hjeltens bön, då af sin gyllne hjessa Han kronan ömsint tog, till jorden sänkte sig Och i sin tåre-sång - O Gud, vi låfve dig! - Den fromma vällust njöt at Folkets tårar pressa? Det var i Gustafs namn man ordens-bältet knöt, Då vid vårt altare det helga löftet gälde At lyda allan lag och konungsligan välde; Man af dess visa dygd och milda spira njöt. O Gud! Han är ej mer, han är ifrån oss tagen, Han, saligt undangömd, ej af vår våda vet; Ett uttryck af en Skald i den enfaldighet, Som pryder hjertats språk på denna Klagodagen. I edert bröst och blod, o Svenske Män, hvad tvång! Ert öga hvälfver kring sin eld i tvungna strålar, I edra anletsdrag sig sorgens fasa målar, Liksom i edra värf en ledsnad tung och lång. Naturen, som sin prakt i tusen blommor breder, Syrenens friska rusk med blåst och böljors gny, De lätta sånge-chor, som lyftas sky från sky, All denna herrlighet ej mer förtjusar eder. Ja, i den klago-drägt, som grafven invigd är, Syns Undersåten brydd dess flor och fållar draga; Hans trumpna skugga går at jordens grus intaga: Han skådat Gustafs sol, hans syn ej mer begär. Som Riddersman han sett en Hjelte glafven bära, Som Andlig Man: en Kung i Davids portar from, Som Borgersman: sitt stöd i rätt och egendom, Som Bonde: ett försvar för dem som så och skära. Du Ungdom! Sveriges hopp! Hvar är den gudablick, Som eldade din själ at snillets yrken våga? Än muntrande din håg på lärdomsfältet tåga, Än lönande din svett, då du till plogen gick. Vid penseln på din duk hans domar i det sköna Åt dina färgors glans en dubbel skönhet gaf; Han språket i sin hand dess vildhet klädde af Och ensam lagren bröt at Nordens Skalder kröna. I bardalek hans sträck med kastspjut, pil och lans De unga Ädlingar till ädel täflan ledde; Anförda af hans mod, han deras mod beredde På krigets ljusa fält i mången blodig dans. Och åter på besök, uti de lugna tider, Den Visa, när han sågs, förnöjde all hans håg; Man i vårt tidehvarf för första gången såg Ikring Gustavers tron Sophocler, Euripider. O! hvilken vitter Kung, i tusen mödors gräl Från morgonrodnans ljus till stjernans sena låga, Arbetande och glad, med anlet och förmåga, Och utaf helsan skänkt en outtröttlig själ. Ditt omgängssätt: en punkt i Hofvets sedolära, Ditt tålamod: så mildt som hjertat oförskräckt, Ditt snille: öfverallt till alla ämnen sträckt, Så granskande och fint som ditt begrepp om ära. Du som med dristig arm ifrån ett ringa tak Palatser reste opp i Gustafs gyllne dagar, Hvar är den Domaren af konstens dolda lagar? Hvar tänds den skarpa syn? Hvar röjs den sunda smak? Och du som i ett ler naturens köld och värma Så präktigt sprider kring med blundande behag, Kan du en Gustafs blick, från denna Klagodag, Beundrad af dig sjelf, i marmorn mera härma? Ja, tusen skilda värf, som födas af hvarann, Som sig båd natt och dag ikring en tron utbreda, At deras stridighet till Statens bästa leda Hans djupa rådighet i ögnablicket fann. Lik Styrman ur sitt svalg, bland tusen dödars skara, Vid skymt af minsta moln vidtager sitt beslut, Så Gustaf från sin höjd han stormen såg förut Och bergade sin köl till andra dagens fara. Arbetarn i sitt skjul, af tröga känslor närd, Kallsinnig i sitt kall, sin dörr bekymrad stänger; En hemsk, oväntad tår sig ur hans öga tränger, Han tror sig i sin sorg ej lifvets vällust värd. Den Rike vid sin disk han stadens viner jäfvar, Till staden Landtman flyr så nykter som bestört; Den Arma gråtögd hör, fast i ett brokigt skört, Hur kunga-klockans dön ikring hans hufvud bäfvar. Du Kön! som aldrig än din harm tillbaka höll Mot Nidingens försåt, den ingen dygd förlåter, I dag din skönhet höjs, ju varmare du gråter Till hämd mot brottets köld, då Gustafs krona föll. Sprid rörande behag i små bortskymda tårar, Opphvälf ett såradt bröst med krusflor och behag! Och i din klagan sänkt, på denna Klagodag Glöm ända intill den din frihet närmast sårar! Hvad gråt och ringningar och klockspels klagoljud Och Gustafs grifte-sång kring malmar, torg och stränder! Modfälta ja och nej af Främlingar och Fränder Och Skalders häpna sång i torftighetens skrud. Den Spädas hufvudhår med svarta bindlar knutit, Och Modrens hvita dok en ryslig åsyn ger; Dess ögon tryckas ömt med klagan mer och mer Intill den bleka kind, där strida tårar flutit. Hvad olust, knot och qualm, hvad språng båd till och från, Hvar ålder hufvud-yr at dygnets hvila njuta; Min pensel, hasta dig och denna målning sluta, Med alt det våld och stoj, som gäckar griftevrån. Dock under facklors blåst, som öfver Folket röker, Och i dess gnistrors tramp oppdagas i sitt qual Ett tårögdt Hjonelag af vördadt åratal, Som med ett fromsint Barn sig fram i trängseln kröker. Hör Fadrens hesa röst och Modrens trumpna svar, Då Templet at bese hon fram med Barnet vandrar. Ett suckande O Gud i hennes bröst än klandrar Den bästa Konungs död, som ännu krona bar. Tungt båda, bäfvande, på svarta trösklar stiga, Upplyftande sitt Barn åt Gustafs mausolée; Fromt i hvarandras famn de gråta alla tre Och, vandrande sin väg, i Templets portar niga. Men, de gå ej sin väg, de hviskas hvar vid ann Och mellan Vakters vakt inlåta sig i frågor, Kringhvärfda i ett moln af salfvor, rök och lågor Och stumma vid ett sorl, som örat döfva kan. Trots dragna klingors hot de gallren genomsöka, Inhägnande en gård, af träd och grifter prydd; Dess port gör hvar minut nyfikenheten brydd At mot en envis arm en pressad trängsel öka. Ett hvalf uppdagas klart vid Folkets sång och bön, Som mildrar ögats blund och blodets mildhet väcker; Längst från en strålig sky sig glittrande upptäcker En skog i brutna hvalf, lik våren sval och grön. Af Eko där förföljd, förträffligt Sångarn letar Sin väg till tårars qual med en beveklig röst; Han gjuter känslor in i Menighetens bröst; Hans klagan och hans konst hvart dödligt öra retar. Se! hvilken dunkel skog, där i cypressers skygd De fordna Kungars stoft i grifterna bevaras; Där stråla deras namn, där deras låf förklaras Som tappra Höfdingar i Manheims gamla bygd. De urnor nedanför, kring dessa vårdar stälde, I strödda lampors brand en skymning helgad är; Träng ögat till dess sken, så ser du ristadt där Det år, då hvar och en sin burna krona fälde. Beklagom Gustafs död! - Mitt minne mig opprör; Mig tycks dess klara Hamn för mina ögon quäfva Och hans otvungna röst jag tillber och jag hör. O Himmel, stärk vår bön! - Helt fast mitt hjerta menar At i dess fromma Son hans fromma Afbild se. Min Maka och Min Son! - Kom, ögnen alla tre, Hvad pränt och ristadt står på dessa resta stenar. "Han sina Fäders tron med milda qual besteg, At emot djerfhets trug saktmodighet bebåda, Merd drift och rådighet i allmän nöd och våda, Och nödgad till sitt värn, i faran aldrig feg, Han segren helgade åt Fosterlandets ära; Han, mån om Kronans rätt, dess drätsel stadgade, Han Folkets trygghet såg, han den bevarade, Och Rikets sjelfbestånd mest låg hans hjerta nära. Hans nit uppoffrade fullt sexton sälla år At uti fredens skygd rättvisans helgd bevara, At nära idoghet och vetenskaper para Med fria konstens lif, hvars flygt den Vittra spår; Han vitterheten, quäfd, utur sin dvala väckte, Han Rikets styrka höll till säkerhet och vakt Mot anfall och försåt. - Hans vishet och hans magt Afvände stridens dön och krigets fackla släckte. Krigsäran öppnade till slut en Kung sin famn, För detta redan krönt utaf all annan ära; Af faror mer kringhvärfd, mer de sitt öde nära At öfvervundna bli vid ryktet af hans namn. Hans tron den skakades, blott för at mer befästas, Och Segren slösades i lagrar åt hans mod; Hans hjerta, altid ömt om Undersåtens blod, Utvalde fredens lugn at ej i stormen frestas. Döden - i stormen förr så trotsad uppenbart - Med Brottslingens försåt i lugnet honom fäller; Midt i sitt ärelopp (ja, demma sanning gäller) Föll Hjelten (ja, han föll). (Stor var han) (det är klart). Stor var han uti alt, i alla lefnads-skiften, Störst i de svåraste, i döden - och dess qual, Och när han saknas" ... Ack! hvad tårar utan tal. Vänd våra ögons gråt från denna kunga-griften! Men än en enda blick mitt bröst förunnar er, För´n vi i trötta fjät ur denna parken draga; Se dessa kölars värn, dem tusen bloss uppdaga, Inom de pelare, som svigta af trophéer. Se där, sig lutande! - Se denna ädla Quinna, Med svenska lejonet för hennes fötter sträckt, Sett Hjeltens varma blod i Mördarns fotspår rinna. Dock inom denna skog träd närmre fram, min Son, Och på din Moders arm din späda blick opplyfta, Ur dessa urnors hvalf åt denna kullen syfta, Som lik en ättehög oppdagas långt ifrån, Bestrålad i en sky af eldars gyllne lister. Min Son! märk på dess spets hvad sköldar och standar! Men Himmel, hvad jag ser! - Den fordna Landets Far, Hans bröstbild - Himmel, ack! mitt hjerta sönderbrister. Din Skugga kräfver hämd; Rättvisa, sträck ditt slag Intill de hjernors märg, som vållat Sveriges våda; Men dock vid ångrens gråt hur ljufligt at benåda Likt din begråtna Vän, Kung Gustaf menar jag. O, fromma Landets Far!! Hvad bitter sorg och quida, Från den din spira bär intill min ringa staf; Ack, slockne snart mitt lif! Ack, öppne sig min graf! Men hasta dig, min Son, och följ mig vid min sida. De tunga ringningar mitt hufvud bryllar än, Och ängslan steg för steg förlänger vägens fara; Emedlertid må Gud vår unge Kung bevara Som fosterlandets hopp, dess stöd och första Vän. Min Maka! kom at fromt dig med ditt dok betäcka, Och låtom oss i frid hvarandra handen ge; Mitt Barn! mins, hvad du sett - at Efterkommande Utaf vår ringa Ätt till höga känslor väcka. Förenom då vårt bröst i denna helga gård, För´n vi en afskedstår på trogna kinder hjuta; Kom at en älskad Prins, vår Hertig, innesluta Inom vår tysta bön uti den Högstas vård. Han lärt at böljans vålö och vädrens välde styra, Och under dess befall riks-skeppet räddas kan ... Här mellan blixt och blåst vårt Hjonelag försvann, Och Skalden återtog bestört sin sorgelyra. Men nattens kyla rår, och stjernans bleka brand Ur molnet fladdrar fram, bestrålande vår hydda. Må den Alsmägtige vårt Kungahus beskydda Och fridens oljoquist bekröna tjäll och strand! I Rikets högste Män! I torden mig förlåta Med detta Brödralag en suck, som gäller mest; Åt ögats valda blund invig en hvardagsfest At några ögnablick vår fordna Kung begråta. O Gustaf, till ditt låf, ned i vår låga däld, Förenad höjer sig den Quicka med den Tröga: Ej något Snille föds, som ej med bortvändt öga Begråter Gustafs död vid lyran, stämd och fäld. Artisten med din stod till Ärans Tempel hastar; Men skildra dina hvärf i händelsernas strid Historiens ämne är, som äskar seklers tid, För´n hon sitt förråd tömt och trött sin penna kastar.

[topp]

Kommentar

Ën allmän "Klago-Dag" över Gustaf III:s frånfälle var genom offentligt påbud utsatt till den 6 juni, den avlidne monarkens namnsdag. Augusti-Orden kallades denna dag att sammanträda kl 4 e. m. precis "på wanligt ställe" (Dagl. Alleh. 5/6). Bellmans av djup beundran och oförställd smärta präglade minnestal befordrades till trycket; enl. uppgift av Sondén emottogs poemet emellertid "af Hertigen Förmyndaren med mycken köld; upplagan lärer till det mesta blifvit indragen eller förvandlad till maculatur; det är åtminstone nu sällsynt"
Hertig Carls onådiga inställning har måhända framkallats av några mindre försiktiga maningsord i talet eller av en del superlativa uttryck om den döde monarken ('Den bästa Konungs död, som ännu krona bar', 'Han skådat Gustafs sol, hans syn ej mer begär' o. a.) -man var under dessa dagar säkerligen lyhörd på högre ort för de oratoriska nyanserna.
Anmärkningsvärt nog synes Bellman alltså ha varit en av de första av Gustaf III:s trogna anhängare, som drabbades av förmyndarregimens misshag.
Ur
Carl Michael Bellmans skrifter
VII
Dikter till Gustaf III och Konungahuset
Bonniers 1938

Kommentar
Ën allmän "Klago-Dag" över Gustaf III:s frånfälle var genom offentligt påbud utsatt till den 6 juni, den avlidne monarkens namnsdag. Augusti-Orden kallades denna dag att sammanträda kl 4 e. m. precis "på wanligt ställe" (Dagl. Alleh. 5/6). Bellmans av djup beundran och oförställd smärta präglade minnestal befordrades till trycket; enl. uppgift av Sondén emottogs poemet emellertid "af Hertigen Förmyndaren med mycken köld; upplagan lärer till det mesta blifvit indragen eller förvandlad till maculatur; det är åtminstone nu sällsynt" Hertig Carls onådiga inställning har måhända framkallats av några mindre försiktiga maningsord i talet eller av en del superlativa uttryck om den döde monarken ('Den bästa Konungs död, som ännu krona bar', 'Han skådat Gustafs sol, hans syn ej mer begär' o. a.) -man var under dessa dagar säkerligen lyhörd på högre ort för de oratoriska nyanserna. Anmärkningsvärt nog synes Bellman alltså ha varit en av de första av Gustaf III:s trogna anhängare, som drabbades av förmyndarregimens misshag. Ur Carl Michael Bellmans skrifter VII Dikter till Gustaf III och Konungahuset Bonniers 1938

[topp]

Minnen: Erik Gustaf Geijer

Det är besynnerligt att blott föra med sig det grundligaste intryck af lycka från 80- och 90-talen i förra seklet, då verlden skakades i sina grundfästen, så att den bäfvar än. Man kände det ej i den nämnda ändan af verlden, eller betraktade skådespelet såsom jag eldqvastarne ur smedje-skorstenen. Krig och hvälfningar på vederbörligt afstånd låta njuta sig som en efterrätt vid en middag. Märkligt, hvad man då kan utstå. Man känner äfven vid det förskräckligaste blott en ansats af hjeltemod. Förskräckta voro vi ej. De vackra talen i Franska national-församlingen, så mycket som deraf genljöd långt bort i skogen, gjorde oss ett oändligt nöje. På blod-scenerna trodde vi ej stort, emedan de alldeles ej passade till orden; och jag minnes ännu, huru en af våra hederliga grannar talade om Robespierre (ännu ej diktator) såsom en förföljd man av dygd, som ej fick vara i fred.
Då kom öfver oss, såsom ett åskslag ur klar himmel, Gustaf III:s mord. Jag erinrar mig det, som vore det i går, - hur den förskräckliga nyheten träffade oss vid bordet - hur vi gråtande trängde oss omkring vår förträfflige faders knän, och hur hans ögon och händer upplyftades mot himmelen. Ännu tycker jag mig höra den dagliga döds-ringningen.
Ur Minnen: Erik Gustaf Geijer

Minnen: Erik Gustaf Geijer
Det är besynnerligt att blott föra med sig det grundligaste intryck af lycka från 80- och 90-talen i förra seklet, då verlden skakades i sina grundfästen, så att den bäfvar än. Man kände det ej i den nämnda ändan af verlden, eller betraktade skådespelet såsom jag eldqvastarne ur smedje-skorstenen. Krig och hvälfningar på vederbörligt afstånd låta njuta sig som en efterrätt vid en middag. Märkligt, hvad man då kan utstå. Man känner äfven vid det förskräckligaste blott en ansats af hjeltemod. Förskräckta voro vi ej. De vackra talen i Franska national-församlingen, så mycket som deraf genljöd långt bort i skogen, gjorde oss ett oändligt nöje. På blod-scenerna trodde vi ej stort, emedan de alldeles ej passade till orden; och jag minnes ännu, huru en af våra hederliga grannar talade om Robespierre (ännu ej diktator) såsom en förföljd man av dygd, som ej fick vara i fred. Då kom öfver oss, såsom ett åskslag ur klar himmel, Gustaf III:s mord. Jag erinrar mig det, som vore det i går, - hur den förskräckliga nyheten träffade oss vid bordet - hur vi gråtande trängde oss omkring vår förträfflige faders knän, och hur hans ögon och händer upplyftades mot himmelen. Ännu tycker jag mig höra den dagliga döds-ringningen. Ur Minnen: Erik Gustaf Geijer

[topp]

[tillbaks index] | [text- diktarkivet] | [Bild på svenska]

Nils Dalberg

Konungens DÖD och MINNE, på Klago-Dagen den 6 Junii 1792. Uppläst uti Augusi-Orden af C. M. B.

Kommentar

Minnen: Erik Gustaf Geijer

Konungens
DÖD och MINNE,
på
Klago-Dagen
den 6 Junii 1792.
Uppläst uti
Augusi-Orden
af
C. M. B.