[tillbaks index] | [text- diktarkivet] | [Bild på svenska]



[Teckning: Olof Wallqvist]
[Olof Wallqvist]

[topp]


OLOF WALLQVIST (1755-1800)


[topp]

Olof Wallqvist

Wallqvist var en av dessa snillen, som Gustav III:s skarpblick upptäckte och framdrog. Han var pastorsadjunkt i Klara, då han vid en sockenstämma, under pastors sjukdom, utvecklade en klokhet i ledningen av överläggningarna och beslutet, som särdeles behagade konungen. Hans gestalt var också ägnad att ytterligare göra intryck på honom vid personlig bekantskap. Wallqvist var reslig och stark, men väl bildad. I hans anletsdrag avspeglade sig en livlig själs rörelser. I hans talande ögon låg en skarp, genomträngande blick. Hans röst var klar, fyllig och harmonisk. Allt företräden, som Gustav III visste att uppskatta, helst därtill kom en vidsträckt lärdom, ett behagfullt umgängessätt och en ovanlig vältalighet.

Wallqvist blev inom kort hovpredikant hos änkedrottningen, kyrkoherde i Alsheda, domprost och slutligen biskop i Växjö. Men Gustav ville hava honom närvarande hos sig, och inrättade därföre ett särskilt ämbetsverk, Ecclesiastikexpeditionen, för vilket Wallqvist blev föredragande. Därjämte utnämnde konungen honom till sin biktfader och överhovpredikant. Wallqvist hade konungens fulla förtroende och deltog med honom verksamt i riksdagsförhandlingarna, liksom i andra allmänna angelägenheter, som rörde kyrkan. Också, då konungen blivit skjuten, kallades Wallqvist att bereda honom till döden och lugna hans sista stunder.

Det berättas - huru sant det är torde icke så lätt kunna avgöras - att biskopen sysselsatt konungens oroliga själ under de svåra stunderna med fransyska romaner. Om så var händelsen, är draget lika karakteristiskt för tidevarvets tänkesätt, som för den döende och hans biktfader.

Så snart konungen avlidit, utgav Wallqvist en rörande berättelse om hans dödberedelse. Hertig Karl, som blev den unga kronprinsens förmyndare, skyndade sig att avlägsna Wallqvist från ärenderna, såsom en fruktansvärd kännare av alla förhållanden.

Ecclesiastikexpeditionen upplöstes helt och hållet, och biskopen återvände till sitt stift. Men också där saknades icke tillfällen till verksamhet för en ande, så driftig som hans. Undervisningsverken hade att tacka honom för djupt ingripande förbättringar. Församlingarna erhöllo nya ordningar för sina ecclesiastika angelägenheter. Men även i lanthushållningen utvecklade han en drift och en kraft, som förtjäna beundran. En hans biograf säger, att han "icke odlade utan omskapande, icke förbättrade, utan förvandlade ödemarker till bördiga fält, stenrör till varaktiga stängsel och avtäckta jorden till en fruktbärande trädgård."

Då Växjö hemsöktes av en förskräcklig eldsvåda, var det förnämligast under hans ledning och med den verksamhet, han förstod att ingiva, som staden reste sig ur sin aska. Biskopsgården, som förut låg på ett sumpigt ställe, flyttade han ut till en höjd invid staden.

Från alla dessa mera enskilda värv drogs den nitfulle mannen åter till den verksamhet för det allmänna, som förnämligast tycktes utgöra hans lust, då Norrköpings riksdag hölls 1800. Han uppträdde då för att med sin stora förmåga inverka på sitt stånd. Av konungen erhöll han ett penningeanslag jämte befallning att vissa dagar hålla bord och spisning för prästeståndet.

Den 30 april hölls plenum i ståndet, varvid Wallqvist med hänförande vältalighet sökte övertyga ståndet om nyttan därav, att dess protokoller genom trycket meddelades allmänheten. Meningarna voro likväl delade, och vid votering befanns, att Wallqvists förslag förkastades med 5 rösters pluralitet. Han blev däröver häftigt upprörd, och begärde utdrag ur protokollet, för att trycka det. Ärkebiskopen avstyrde vidare debatter därigenom, att Wallqvists begäran lades på bordet: och ståndet skildes. Det skulle just spisa hos Wallqvist, och han visade sig vid måltiden såsom en munter och trevlig värd, ehuru någon harm och oro förmärktes i det eljest glada ansiktet. Efter måltiden skildes sällskapet, då i detsamma läkare måste efterskickas, emedan biskopen blivit träffad av blodslag. Innan någon läkare hann ankomma, var han avliden.

Efter hans död hava icke blott ståndets protokoller, utan också dess sammanträden blivit tillgängliga för allmänheten.

Wallqvist erhöll på konungens bekostnad en lysande begravning, varefter liket fördes till Vreta, där det erhöll sin grav.

Olof Wallqvist var son av komministern i Edsberg, sedermera kyrkoherden i Mosjö och Täby Olof Wallqvist och fru Eva Qvist. Han föddes i Edsberg den 6 juni 1755. Prästvigdes 1776, Filos. mag. 1779. Hovpredikant 1780. Kyrkoherde i Alsheda 1783., Domprost i Växjö 1786 och Biskop därsammastädes 1787. Konungens biktfader 1789. Samma år ledamot av Nordstjärneorden och föredragande för ecclesiastikärenderna. Theologie doktor 1793. Gift 1785 med Adolfina Lovisa Schützercrantz, dotter av archiatern Herman Schützercrantz. Biskopen hade med henne fyra barn. Han har utgivit ett verk, "Ecclesiastique Samlingar," vilket för präster är av stort värde.

[topp]

[tillbaks index] | [text- diktarkivet] | [Bild på svenska]