[tillbaks index] | [text- diktarkivet] | [Bild på svenska]

Finska kriget 1808 och 1809

Öppen och redbar var han mycket omtyckt. Hans gästfria värdskap ansågs även i gamla dagar mindre vanligt. Sålunda omtalade man, hurusom han i det lugna och glada hemmet på Kiala hade låtit inrätta en stor sal, där alltid åtta sängar stodo uppbäddade för gäster, som kommo nattetid till gården. Hans officerare kunde besöka honom vilken tid på dygnet som helst; alltid funno de härbärge i denna sal. Varje morgon steg värden över tröskeln, fryntlig och glad, för att efterse, huru många vänner han fått till sig under natten.

[topp]

Carl Johan Adlercreutz

Bland de tappra Finnar, som erövrat odödlighetens lager under Sveriges fanor, är Adlercreutz en av de senaste utmärkte. Han hade redan under 1788 års krig väckt uppmärksamhet, och bland andra bedrifter, fäktat jämte Döbeln vid Porosalmi. Då det stora finska kriget utbröt 1808, erhöll han befälet över andra brigaden. Det var han, som njöt äran att först hava återställt svenska vapnen i den aktning, som blivit försvagad hos fienden efter ett sex veckors beständigt återtåg, varunder väl i synnerhet Adlercreutz själv med utomordentlig tapperhet drev fienden tillbaka, men efter sina fördelar, på befallning, måste åt honom överlämna varje slagfält. Redan hade finska hären på sitt återtåg hunnit emellan Brahestad och Uleåborg, vid stranden av Bottniska viken, då den var nära att helt och hållet förloras. Havet och älvarna voro frusna, så att de överlägsna Ryssarna på isen kunde kringgå varje position, som Svenskarna sökte försvara utefter stranden. Vid Sikajoki älv stod den retirerande finska hären i medlet av April 1808. Den var förföljd av ryska generalerna Rajevski och Tutschkoff. Men även från det inre av landet hotades Svenskarna av en styrka under general Bulatoff, som inryckt genom de nordligare trakterna av Finland, och nu skulle helt och hållet instänga Svenskarna. Vid en skärmytsling hade svenske generaladjutanten Löwenhjelm blivit tillfångatagen, och Adlercreutz blev hans efterträdare. Ryssarna anföllo vid Sikajoki älvs mynning den svenska positionen. Under själva striden skulle ryska rytteriet verkställa sin vanliga manöver på isen, kring svenska högra flygeln, men rönte ett tappert motstånd av Nylands jägare och några artilleripjäser. Adlercreutz, som själv alltid ville vara med i elden, beslöt att förekomma fienden, satte sig själv i spetsen för sina anfallskolonner och kastade sig på fiendens center. Den hade, genom försöket att utsträcka sig till en överflygling, blivit försvagad, och led nu ett stort nederlag. Hela den fientliga linjen var bruten, och dess båda flyglar måste kasta sig på flykten. Denna lysande seger vid Sikajoki följdes av en ny. Adlercreutz beslöt att anfalla Bulatoff och slå honom, innan han fick tid att förena sig med sina nyss slagna kamrater och förstärka dem. Vid Revolax prästgård hade Bulatoff tagit sitt högkvarter. Adlercreutz befallde brigadchefen Cronstedt att angripa honom i ryggen, medan han själv angrep hans front. Dagen utsattes till den 27 April, Adlercreutz´s 51:sta födelsedag. Tidigt om morgonen begynte Adlercreutz anfallet med en utomordentlig tapperhet, men blev mottagen med så överlägsna stridskrafter, att han måste draga sig tillbaka, sedan han förlorat femtedelen av sina trupper. Cronstedt hade icke hunnit fram till den utsatta tiden, emedan de eländiga vägarna hindrat hans tåg. Då han äntligen kom nära ryska högkvarteret längre fram på förmiddagen, var redan Adlercreutz borta, och Ryssarna gladde sig åt sin seger. Men Cronstedt utförde likafullt sitt uppdrag, och angrep dem nu med sin friska brigad. De finska bajonetterna bröto rum för sig, och sedan en mängd Ryssar stupat, måste de återstående söka sin räddning i flykten, varvid Bulatoff själv blev sårad och fången. Genom de tvenne segrarna, som Adlercreutz sålunda anordnat, var finska hären befriad från faran att kringrännas, och nu drogo sig Ryssarna, i sin ordning förföljda av Svenskarna, tillbaka. Det var Adlercreutz, som efter dessa segrar huvudsakligen ledde svenska härens rörelser, och hans ära blev ännu mera lysande genom segrarna vid NyCarleby, Lappo, Alavo, Kuortane och den blodiga vid Orravis. Men då varje seger måste köpas med blod, förstärkte Ryssarna. Fåfäng, ehuru ärofull, var striden. Sedan Finlands förlust oaktat dess krigares tapperhet. Adlercreutz ingick därföre i överenskommelsen att avsätta den oduglige konungen, och var just den, som förnämligast verkställde den djärva bragden, med samma frimodiga sätt och öppna mod, som var hans mest utmärkta karaktärsdrag. Hans själ var lika manligt glad, som hans gestalt kraftfull och hans utseende hurtigt. Adlercreutz föddes i Finland den 27 April 1757. Efter kriget 1808 och revolutionen följande året, erhöll han flera utmärkelser. Statsråd 1809. Adlercreutz avled den 21 Augusti 1815 och begrovs i Riddarholmskyrkan. Hans första fru hette Henr. Amalia Stackelberg, död 1796, och hans senare Margareta Beata v. Engeström. Bland hans flera söner, har den äldsta vunnit krigisk ära under Bolivars fälttåg i södra Amerika.

[topp]

Adlercreutz text: Johan Ludvig Runeberg Vem är den höge mannen där på älvens strand, Som skådar över fjärdarna och fälten? Hans skick, hans dräkt, hans läppars trots, hans blickars brand Och svärdet stålblankt i hans manligt knutna hand, Allt detta ger en bild av krigaren och hjälten. Han står allena, ingen har han när, Minutligt blott man komma ser och vandra En ung soldat, som bud till honom bär; Men framför honom och bakom står här mot här, Med blod och dödar hotande varandra. Inför hans öga ligger Siikajokis nejd Så vinterödslig, som ett lik på båren, Och för hans tanke än mer ödslig Finlands fejd Med återtåg i blygd, med strid och ära väjd Och ryska härens jubelhån i spåren. Därav det mörker, på hans panna bor, Den skugga, som de ädla anletsdragen Har överhöljt som med ett sorgens flor: Han ser sitt fosterland, en fattig, skyddlös mor, Ett offer bli, på söners mod bedragen. Den man, som detta skådar, skådar allt förött, Att svika pliktens bud var ej hans vana: Han är en man så trofast något land har fött, En man, som prövat faror, kämpat, segrat, blött Som yngling redan under ärans fana. Du ser ett sinne, som ej bräckts, ej böjts Av lust, av nöd, av låga eller höga, Du ser en ande, som i stormar höjts, Du ser den tappraste bland tappre, Adlercreutz: - Han har de bilderna för själ och öga. Och dock så är det han, just han, som nyss befallt Det dystra sorgespelet börjas åter, En hopplös färd, en vandring utan rast och halt, En mistning steg för steg av hemland, ära, allt, Vad blott ett brustet hjärta ej begråter. Ett verktyg för en annan viljas lag, Ej strid, men flykt han nödgats anbefalla, Sin trogna här han ordnat ren till slag, Men nej, den får ej slåss, den måste fly i dag, Som den har gjort en dag förut och alla. Han ser dess slutna skaror lösas åter opp, I spillror söndras ordningen för striden. Han känner detta folk i var brigad, var tropp, Han levat deras liv, han hoppats deras hopp Ej blott i dag, men långt förut i tiden. Han vet, att denna här ej liknöjd går De nesans steg, hans bud har föreskrivit, Att bitter harm förtynger varje spår, Han vet, att i vart bröst bor frätande ett sår, Mer kvalfullt, än om dödens hand det givit. O denna här! Han prövat har dess kraft, dess mod I bättre dagar, längesen förflutna, Han minns, hur glad för tredje Gustavs blick den stod Och gick i striden fram och tecknade med blod Sin bana mellan leder genombrutna. Ja, det är samma här, han nu för an, Föryngrad i en ätt, men ej en annan, Och därför vet han, vad den vill och kan, Och därför, när han ser den rygga, mörknar han Och sänker, som av blygd, den stolta pannan. Ren har i vrede Döbeln hunnit tåga av, Sin tropp till färd syns Palmfelt sammantränga, Och Gripenberg har sänkt sin segervana glav. Var stund är dyr. Med storm går över istäckt hav I massor fienden att vägen stänga. Orörlig dock står Adlercreutz än kvar, Ännu ett värv han har att övervaka: På älvens is en bataljon han har; Den får han ej i gång, den står vid sitt standar Och viker ej ett enda steg tillbaka. Den man, som för den, tröttnat att med flykt och skam Ett slagfält ständigt byta mot ett annat, Hans återtåg är gjort, och tyst och allvarsam Står för sin front han nu, besluten att gå fram, Om ej, så bli på platsen där han stannat. Ej vill han stelna bort i polens snö, Nej, hellre stupa, värmd av stridens flamma, Ej vräkas som ett flarn på vredgad sjö, Nej, kämpa som en man och sedan manligt dö; Och truppen, som han för, den vill detsamma. Det är von Hertzens trupp. Genralen känner den Och vill ej överge sitt folk i nöden: Hans egen hembygds hyddor fostrat dessa män, Han kallar, bjuder, ber; men nej, de dröja än, De trotsa honom, som de trotsa döden. Vad under! Brusar han ej upp av harm Vid detta trots? O nej, han står betagen, Klar blir hans panna, blicken ljus och varm; Man ser, en eld är lös i djupet av hans barm, Och återskenet syns i anletsdragen. Ett ögonblick, och se, hans eld har brett sig ut, Så långt ditt öga hinner, skönjes branden. Hans ilbud flyga, nya sändas var minut, Och skaror svänga om, som skyndat bort förut, Och Hertzens bataljon har stormat stranden. Sprängt är vart hinder för dess segerlopp, En mäktig här i hjärtat genombruten, Och Åbos kämpar skynda mot den opp, Och Gripenberg för fram sin tavasthus'ska tropp Med högt hurra, i täta leder sluten. Se dessa män! von Essen, djärv, vid svärdet van, Med Heideman och Ramsay vid sin sida, Se, hur i språng de rusa fram på blodad plan! Och Lange, Kihlström, Bremer, Bröijer, Nordensvan Och tusen än, säg om de lärt att strida? Nu äntligt lösta ur ett hopplöst tvång, Se de med tjusning ärans kransar viras: Lång var förnedringen, de burit, lång; Nu har för dem grytt opp en hedersdag en gång, Och med en bragd för sekler skall den firas. Förgäves tapper gör sitt motstånd än en här, Som själv till denna stund ej motstånd prövat. Rajevskis blixtar skrämma ej: det namn, han bär, Så skönt, så fruktat nyss, är dömt att slockna här, Sin trollmakt avklätt och sin glans berövat. Dock än en strid. Hans rader fly, men snart Med nya massor ses han spetsen bjuda, Och Finlands kämpar hejda ren sin fart; Då hörs i fjärran än, men var sekund mer klart, Den stolta Björneborgska marschen ljuda. Han kommer, Döbeln, på sin vapenbroders bud, I sträcktåg har han hunnit framom tiden. Ett jubel hälsat ren hans kända toners ljud; Nu syns han. - Adlercreutz, som eldad av en gud, För vid hans sida hans kohort i striden. En stund blott flammar kampens låga än; I nästa stund då är den ren förbrunnen, Och Siikajokis fält är vårt igen, Och flyktens nesa tvådd med blod från tappre män, Och deras första, stora seger vunnen. Han, som en gång på våra kala drivor stod Och kunde för sitt land dock kärlek bära, Han, som för detta land göt glatt sitt varma blod, Han, som då allt gavs bort, än ägde kraft och mod Att träda fram och rädda Finlands ära, Han vilar nu. Den starke har fått frid, I Sveas trygga jord hans aska gömmes, Och även där han kämpat skönt en strid, Och ingen skådar än en gryning av den tid, Då han av Sveas stolta folk förglömmes. Men om i hjältars land, i sena framtidsår, Hans bragder blekna bort för större minnen, Och vid hand namn ej mer ett hjärta eldat slår Och enslig, obesökt, med nötta runor står Den grav, vari han göms, den trogne finnen, Då har hans lov, hans ära än ej dött, Då skall hans ande ila över haven Med stolthet till det land, som honom fött: Här glöms han aldrig, här har för sitt folk han blött, Här skall han leva, om ock där begraven.

[topp]

[tillbaks index] | [text- diktarkivet] | [Bild på svenska]