Georg Lybecker (?-1718)

GEORG LYBECKER (?-1718)

Georg Lybecker

Uti mängden av utmärkta personligheter, som inverkat på fäderneslandets öden och förvärvat sig namnkunnighet uti dess hävder, finnas sådana, som en besynnerlig olycksskickelse tyckes oundvikligen vidhänga, ehuru de ofta äga just de egenskaper, som bort hos dem verka alldeles motsatsen av det, som tilldragit sig. En av desa sällsamma personligheter, ryktbar för missöden, som ådragit honom förbannelser och vanära, men som likväl ägde både tapperhet och skicklighet, är friherre Georg Lybecker.
Han var i slaget vid Klissow ryttmästare. Lybecker utmärkte sig genom oförfärat mod och alla de egenskaper, som erfordras i partikriget, där väl också just en befälhavare erhåller de första tillfällen att ådagalägga sin skicklighet. I flera träffningar segrare, befordrades han inom fem år till generalmajor, vartill lades friherrevärdigheten. Ingen har förnekat honom behjärtenhet, och man har slutligen förklarat hans förhållande så, att han "väl var god på en underordnad plats, men saknade insikter och duglighet för en högre". Egentligen torde man dock böra söka nyckeln till hans uppförande i den egna envishet, som å ena sidan gjorde, att han blint ville lyda de föreskrifter han erhållit, och å den andra ingav honom den orubbliga föreställningen, att även kriget i stort måste föras som ett partikrig.
Medan konung Karl XII gjorde sitt tåg inåt Ryssland och till det olycksdigra Poltava, hade Lybecker befallning att föra befälet i Finland samt därifrån gå över Newa, förstöra Petersburg och Kronstadt och sysselsätta ryssarna, så att de icke skulle kunna störa konungens operationer i de södra delarna av Moskovitiska riket. En styrka av 12,000 man samlades och var försedd med förträffligt artilleri, pontoner och all behövlig material, med undantag av proviant, vilken endast, liksom för en partigängares expedition, var tilltagen för några dagar. Lybecker anlände till Newa, där fiendens styrka visade sig på andra stranden. Fregatter och galèrer voro även beredda att bestrida svenskarna övergången. Men under skydd av tio kanoner satte Lybecker över 400 man i sänder, utan att ryska armén angrep de överkomne, vilka intogo en höjd, till dess deras antal uppnått 1200. Då beslöto ryssarna att på en gång tillintetgöra dem, och angrepo dem med femdubbelt överlägsen styrka. Men svenskarna tillbakaslogo anfallet med sådant mod, att tvenne ryska generaler och 900 man stupade, samt de övriga kastade sig på flykten. Utan att akta de ryska fartygens eld, gick därefter hela svenska armén över och begynte intaga den ena fasta platsen efter den andra, till dess man anlände till skansen Ingris Åmund.
Här uppkom, utan att man kan förklara orsaken, en panisk förskräckelse ibland svenskarna, vilken förorsakade en så våldsam oreda, att för ögonblicket hela hären tycktes upplöst. Besinningen återkom likväl snart, och Lybecker gjorde några marscher hit och dit i Ingermanland, tills han kom till Kaporie, där en rysk armé stod i slagordning framför staden. Vid första anfallet drevos ryssarna på flykten, och segrarna bemäktigade sig deras kassa och förnödenheter. Nu, sägs det, skaffades ett förfalskat brev i Lybeckers händer, med innehåll att general Apraxin hade 40,000 man samlade för att slå Lybecker. Denne beslöt då att begiva sig till sjökusten och Narva, för att söka understöd av svenska flottan. Svenske amiralen ville ogärna emottaga lantarmén, som led den yttersta brist på allting; men Lybecker lät döda hästarna och bränna bagaget, samt måste således, under en häftig storm, tagas om bord. Endast 800 man återstodo, då ryssarna kommo och nedsablade dem.
Året efter denna olyckliga expedition förde Lybecker åter befälet i Finland. Han hade nu befallning att icke inlåta sig i någon huvudträffning, och därföre drog han sig, under soldaternas högljudda knot, tillbaka, så att hela Finland översvämmades av ryssar, ett förspel till det som tilldrog sig icke fullt ett hundrade år senare.
Slutligen kallades Lybecker ifrån befälet till Stockholm, där han sattes under aktion. Först efter några års förlopp dömdes han från liv, ära och gods, men konungen benådade honom. Han överlevde likväl endast några månader denna benådning.
Det är eget, att man varken kan tillskriva hans motgångar förräderi eller feghet eller oduglighet: han må därföre anses såsom ett straffande missödes beklagansvärda redskap.
Georg Lybecker föddes 16.. Fadren generalmajoren och landshövdingen Georg Henrik Lybecker, modren Christina Grissbach. Ryttmästare 1702, överstlöjtnant 1705, landshövding i Wiborg 1706, generalmajor 1707, friherre samma år, generallöjtnant 1710, högste befälhavare i Finland 1712, dömd 1717, benådad den 1 januari 1718, död den 4 juni samma år. Gift med Susanna Christina Modée.

Georg Lybecker
Uti mängden av utmärkta personligheter, som inverkat på fäderneslandets öden och förvärvat sig namnkunnighet uti dess hävder, finnas sådana, som en besynnerlig olycksskickelse tyckes oundvikligen vidhänga, ehuru de ofta äga just de egenskaper, som bort hos dem verka alldeles motsatsen av det, som tilldragit sig. En av desa sällsamma personligheter, ryktbar för missöden, som ådragit honom förbannelser och vanära, men som likväl ägde både tapperhet och skicklighet, är friherre Georg Lybecker. Han var i slaget vid Klissow ryttmästare. Lybecker utmärkte sig genom oförfärat mod och alla de egenskaper, som erfordras i partikriget, där väl också just en befälhavare erhåller de första tillfällen att ådagalägga sin skicklighet. I flera träffningar segrare, befordrades han inom fem år till generalmajor, vartill lades friherrevärdigheten. Ingen har förnekat honom behjärtenhet, och man har slutligen förklarat hans förhållande så, att han "väl var god på en underordnad plats, men saknade insikter och duglighet för en högre". Egentligen torde man dock böra söka nyckeln till hans uppförande i den egna envishet, som å ena sidan gjorde, att han blint ville lyda de föreskrifter han erhållit, och å den andra ingav honom den orubbliga föreställningen, att även kriget i stort måste föras som ett partikrig. Medan konung Karl XII gjorde sitt tåg inåt Ryssland och till det olycksdigra Poltava, hade Lybecker befallning att föra befälet i Finland samt därifrån gå över Newa, förstöra Petersburg och Kronstadt och sysselsätta ryssarna, så att de icke skulle kunna störa konungens operationer i de södra delarna av Moskovitiska riket. En styrka av 12,000 man samlades och var försedd med förträffligt artilleri, pontoner och all behövlig material, med undantag av proviant, vilken endast, liksom för en partigängares expedition, var tilltagen för några dagar. Lybecker anlände till Newa, där fiendens styrka visade sig på andra stranden. Fregatter och galèrer voro även beredda att bestrida svenskarna övergången. Men under skydd av tio kanoner satte Lybecker över 400 man i sänder, utan att ryska armén angrep de överkomne, vilka intogo en höjd, till dess deras antal uppnått 1200. Då beslöto ryssarna att på en gång tillintetgöra dem, och angrepo dem med femdubbelt överlägsen styrka. Men svenskarna tillbakaslogo anfallet med sådant mod, att tvenne ryska generaler och 900 man stupade, samt de övriga kastade sig på flykten. Utan att akta de ryska fartygens eld, gick därefter hela svenska armén över och begynte intaga den ena fasta platsen efter den andra, till dess man anlände till skansen Ingris Åmund. Här uppkom, utan att man kan förklara orsaken, en panisk förskräckelse ibland svenskarna, vilken förorsakade en så våldsam oreda, att för ögonblicket hela hären tycktes upplöst. Besinningen återkom likväl snart, och Lybecker gjorde några marscher hit och dit i Ingermanland, tills han kom till Kaporie, där en rysk armé stod i slagordning framför staden. Vid första anfallet drevos ryssarna på flykten, och segrarna bemäktigade sig deras kassa och förnödenheter. Nu, sägs det, skaffades ett förfalskat brev i Lybeckers händer, med innehåll att general Apraxin hade 40,000 man samlade för att slå Lybecker. Denne beslöt då att begiva sig till sjökusten och Narva, för att söka understöd av svenska flottan. Svenske amiralen ville ogärna emottaga lantarmén, som led den yttersta brist på allting; men Lybecker lät döda hästarna och bränna bagaget, samt måste således, under en häftig storm, tagas om bord. Endast 800 man återstodo, då ryssarna kommo och nedsablade dem. Året efter denna olyckliga expedition förde Lybecker åter befälet i Finland. Han hade nu befallning att icke inlåta sig i någon huvudträffning, och därföre drog han sig, under soldaternas högljudda knot, tillbaka, så att hela Finland översvämmades av ryssar, ett förspel till det som tilldrog sig icke fullt ett hundrade år senare. Slutligen kallades Lybecker ifrån befälet till Stockholm, där han sattes under aktion. Först efter några års förlopp dömdes han från liv, ära och gods, men konungen benådade honom. Han överlevde likväl endast några månader denna benådning. Det är eget, att man varken kan tillskriva hans motgångar förräderi eller feghet eller oduglighet: han må därföre anses såsom ett straffande missödes beklagansvärda redskap. Georg Lybecker föddes 16.. Fadren generalmajoren och landshövdingen Georg Henrik Lybecker, modren Christina Grissbach. Ryttmästare 1702, överstlöjtnant 1705, landshövding i Wiborg 1706, generalmajor 1707, friherre samma år, generallöjtnant 1710, högste befälhavare i Finland 1712, dömd 1717, benådad den 1 januari 1718, död den 4 juni samma år. Gift med Susanna Christina Modée.

[topp]

[tillbaks index] | [text- diktarkivet] | [Bild på svenska]