[tillbaks index] | [text- diktarkivet] | [Bild på svenska]



[Teckning: Christoffer Polhem]
[Christoffer Polhem]

[topp]


CHRISTOFFER POLHEM (1661-1751)


[topp]

Christoffer Polhem

Den fallenhet för mekanik, som är svenska allmogen mera egen, än de flesta andra folk, har framträtt i många mekaniska snillen; och ännu i dag bibehålla Svenskar ett stort namn inom den vetenskap, som behärskar och sammanbinder naturkrafterna till beräknade ändamål.

Innan ännu mekaniken var så vetenskapligt utbildad, som den i vår tid blivit, hade Christoffer Polhem förvärvat sig ett namn för sina snillrika uppfinningar, vilket ännu gäller genom många av hans arbetens fortfarande verksamhet. Hans bana var utmärkt av mödor och svårigheter, och det var endast det egna snillets inneboende gudakraft, som uppehöll och ryckte honom fram till sitt mål.

En tolvårig, faderlös gosse, blev han av en fru Björnklou antagen till gårdskrivare och därefter till uppbördsman på Wansta gård i Uppland. Där gav sig hans uppfinnningsgåva luft i inrättandet av en verkstad, varest han med självuppfunna verktyg förfärdigade några maskiner, såsom ur m. m.

Hans skicklighet blev snart allmänt bekant i grannskapet, och man beklagade att en sådan man icke studerat. Han själv insåg huru väl han behövde studier, och tänkte på att begiva sig till Strängnäs skola. Men hans matmoder ville icke släppa honom. Han njöt nu undervisning av ett par präster i församlingen. Slutligen, med rekommendationsbrev från kyrkoherden Dryselius i Sorunda till professor Spole, begav han sig till Uppsala. Där iordningsatte han först ett par astronomiska ur åt professorn, och därefter ett mäkvärdigt urverk i domkyrkan, förfärdigat av en munk Dasypodius, och som hade stått över hundra år. I två år arbetade Polhem med detta verk och utförde med egen hand alla delar därav, som han dels omgjorde, dels efter egen uppfinning förnyade och förändrade. Då det allmänt beundrade mästerverket var satt i gång, blev Polhem allt mera ryktbar. Även utlänningar förklarade arbetet för oförlikneligt. Det uppbrann tillika med domkyrkotornen vid 1702 års brand.

Polhem riktade sin håg på bergsverken och uppviste för Bergs-kollegium (1690) en modell till en uppfordringskonst vid gruvor. Karl XI följde med uppmärksamhet allt, som lovade någon fromma för landet; och då han hörde modellen berömmas utnämnde han uppfinnaren till bergsmekanikus, en syssla med lön, som enkom för honom inrättades.

Hans uppfordringsverk uppfördes vid Falu gruva, och bevisade genast sitt företräde. Polhem fick tillfälle att 1694 göra en utrikes resa, varunder han i Paris förvånade de lärde, som länge förgäves varit sysselsatta med utgrundandet av ett ur, vilket skulle utvisa olika folkslags sätt att beräkna timmarna och slå dem. Polhem förfärdigade, på svenska ministern Cronströms anmaning, en modell, som upplöste problemet. Verket utfördes därefter i Paris såsom en kunglig skänk till turkiske sultanen. En beskrivning trycktes om arbetet och utbredde Polhems ära.

Då han hemkom, utförde han en mängd storverk i större omfång. Stånggångar vid gruvor, där ett vattenfalls kraft hela fjärdingsvägen fortledes, äro ännu på många ställen i Sverige vittnen om Polhems snille. Han deltog i anläggningen av dockan i Karlskrona. Slussverken vid Trollhättan, där illviljan tillintetgjorde hans förträffliga anstalter, förvara hans namn. Det var han som byggde slussarna i Stockholm.

En mängd förträffliga och sinnrika modeller förvaras efter honom på teknologiska institutet. Polhem var en reslig man med skarp uppsyn. Den djupa och klara tankekraften understöddes av ett ojämförligt minne. Han behövde icke anteckningar och ritningar, för att i sinnet behålla de mest sammansatta och konstiga verk, ehuru många olika han sett. Sina egna uppfinningar utförde han utan ritningar.

Hans själsförmögenheter bibehöllo sig intill senaste ålderdomen, och det var först då hans hälsa icke längre ville fullkomligt stå honom bi. Hans verksamhet avstannade icke förrän med hans liv, så att han, ehuru sjuk, lät bära sig till södersluss för att överse arbetet.

Christoffer Polhammar föddes i Visby den 18 november 1661. Fadren var handelsmannen Wutf Christoffer Polhammar, modren Christina Schenning. Polhammar blev 1716 adlad och erhöll namnet Polhem, samt utnämndes till kommersråd. Han gifte sig 1691 med Maria Hoffman, som dog 1735. Av hans båda söner, som hade stor fallenhet för mekaniken, dog den äldre tidigt, men den yngre fullbordade fadrens verk, södersluss. Hans fyra döttrar blevo alla gifta. Polhem dog den 31 augusti 1751, således nära 90 år gammal.

[topp]

[tillbaks index] | [text- diktarkivet] | [Bild på svenska]