[tillbaks index]
| [text- diktarkivet] | [Bild på svenska]
Ur djupet av fattigdom och nöd steg Arvid Horn till de högsta värdigheter inom riket och visste till och med att samla regeringstömmarna i sin hand, så att han i flera år var egentligen den, som styrde i Sverige. han skrev också själv om sig, att han "blivit tagen från stoftet, och satt ibland furstar." Han började sin bana vid musköten och måste ett helt år tjäna som soldat innan han blev underofficerare och först efter trenne års tjänstgöring fänrik. Oaktat sin penningbrist, ty modren befann sig såsom änka i ganska knappa omständigheter, förskaffade han sig utvägar att vinna undervisning i sitt yrke. Han erhöll tillstånd att gå i kejserlig tjänst och deltog i slaget vid Mohacz. Här vann han något byte, men icke befordran, så att han, sedan han i fäderneslandet blivit befordrad till löjtnant, begav sig till Nederländerna, där han, i den allierade armén, deltog i flera blodiga slaktningar. Han begav sig därefter hem och blev befordrad till kapten samt ingick sitt första gifte. Med Karl XII började ett nytt tidevarv för Sveriges krigare. Arvid Horn vann genast konungens uppmärksamhet och förtroende, blev generalmajor av kavalleriet och åtföljde konungens person, i spetsen för drabanterna. Han blev ofta blesserad, men fortfor icke dessmindre att visa mod och själsnärvaro. Karl begagnade honom även på den diplomatiska banan. Horn genomdrev på riksdagen i Warszawa Stanislai konungaval, och kvarblev efter valet, såsom huvudman för svenska beskickningen, hos den nya konungen. Han hade endast 480 soldater till betäckning, medan Karl med den övriga armén tågade till Gallizien. Nu angrep konung August Warszawa med en stor här. Stanislaus räddade sig med flykten, men Horn, med de få Svenskarna, kastade sig in i det obefästade slottet, där han försvarade sig i fem dagar. Då han slutligen måste giva sig fången, blev han bemött med aktning, och fick tillåtelse att på sitt hedersord fara till konung Karl. Han förebrådde då konungen, som med så ringa styrka lämnat honom mot en så överlägsen fiende. Sedan Horn blivit utväxlad, återtogs Warszawa av Svenskarna, och Horn förde, vid Stanislai kröning, hans drottning till kyrkan. Under denna tid blev Horn för andra gången gift. Hans hälsa var så försvagad, att han av konungen erhöll befallning att resa hem, sedan han blivit utnämnd till kungligt råd, samt därefter upphöjd till greve och utsedd till guvernör för den unge hertigen av Holstein. Han började snart med iver studera det svenska jus publicum samt fäderneslandets förhållanden, och redan 1710 ansågs han skicklig att bliva kanslipresident. Då öppnades ett nytt fält för hans ärelystnad. Och otvivelaktigt var Horn den man, på vilken allas blickar fästades, medan konungen, efter slaget vid Poltava, var frånvarande i Turkiet. Han hade vunnit krigisk ära, var en utmärkt ämbetsman, ägde diplomatisk skicklighet och lika mycket djärvhet som klokhet. Han var nu andra gången änkling, och det viskades, att prinsessan Ulrika Eleonoras hand, och genom henne kronan, icke vore ett mål, omöjligt att uppnå för den utmärkte mannen. Men greve Horn gifte sig med den mäktige och rike fältmarskalken Nils Gyllenstiernas dotter, och stadgade genom detta gifte sitt inflytande. Han visste likväl att undvika skenet av fientlighet mot konungen, ehuru man anser honom för drivfjädern till riksdagens sammankallande 1713. Efter konungens död uppträdde Horn med djärvare myndighet. Det var han, som förmådde Ulrika Eleonora att avstå från enväldet, emedan han ville lägga högsta makten i rådets händer. En brytning emellan honom och drottningen tvingade honom likväl att ta avsked. Men vid lantmarskalksvalet 1720 erhöll han så stor pluralitet, att hovet nödgades söka försoning. Han återtog sina ämbeten, och styrde nu, sedan Fredrik blivit konung, med stadig hand, rikets politiska förhållanden i aderton år. Väl bildades mot honom ett mäktigt parti, men han bibehöll dock sin makt ända till 1738 års riksdag, då motpartiet lyckades att få den lysande greve Carl Gustaf Tessin vald till lantmarskalk. Harmfull begärde den gamle Horn avsked och drog sig tillbaka till det enskilda livet. Han var en man av stränga seder, förnäm hållning och gammaldags gudsfruktan. Hans aristokratiska tänkesätt visade sig i varje hans ord och blick. Han var frikostig mot de fattiga, så att han alltid i sin vagn medförde penningpåsar till allmosor. Aldrig glömde han sin värdighet, vilken också väl anstod hans utmärkta och sköna gestalt. Arvid Bernhard Horn föddes den 6 april 1664 på Wuorentaka gård i Finland. Fadren: överste Gustaf Horn. Modren: Anna Helena v. Gerdten. Fänrik 1685. Kapten 1693. Generalmajor och friherre 1700. Kungl. råd 1705. Greve 1706. Kanslipresident 1710. Avskedad 1738. Avled den 17 april 1742 på Ekebyholm. Gift med Anna Beata Ehrensten 1686, med änkefru Inga Broméen född Törnflycht, 1705, samt med Margareta Gyllenstierna 1711. Trenne av hans barn med sista giftet överlevde honom. |