[tillbaks index] | [text- diktarkivet] | [Bild på svenska]


[Svenska bilder - Djursholm och Herr Jans likfärd]


[Porträtt: Johan Banér]
[Johan Banér - Fältherre]


[topp]

[topp]

Johan Banér.

Sveriges ädlaste hjältekonung hade offrat sitt liv på Lützens slagfält; fäderneslandet skakades av förlusten vid Nördlingen. Då uppträdde på den blodiga skådeplatsen en vålnad av den store konungen. Det var Johan Banér, till sitt yttre en avbild av Gustav Adolf, i mod och krigaresnille snart sagt hans like, men en hårdare son av det krig, som utbildat honom. Han var krigare till kropp och själ. Fälttågen voro hans njutning. Ehuru öppen och glad vid bägares klang och en eldig dyrkare av de sköna, kunde han sluta sina tankar inom sig och hålla sin plan hemlig ända till ögonblicket av dess utförande.

Hans tillgivenhet för den store konungen var gränslös, så att det endast var med möda som den ädle Axel Oxenstierna kunde förmå den förtvivlade att från konungens lik återvända till hären. Lika tröstlös stod han sedan vid sin ädla gemåls grav, tills hans hjärta på en gång uppflammade i en ny kärlek för en sjuttonårig skönhet.

Den nya känslan genomträngde så våldsamt fältherrens själ, att han för sin kärlek glömde fosterland, ära och krig. Hela hans här knotade, men han aktade det icke. Då han slutligen vann den älskades hand och förde henne till altaret, ankom till kyrkan underrättelse, att fienden begagnat hans vekliga overksamhet och nalkades. Då vaknade på en gång lejonet, rusade ut ifrån brud och altare, satte sig i spetsen för sitt rytteri och kastade sig på fienden, som genast förjagades. Med hären i full slagordning, under dånande kanonsalvor, så att landet bävade runtomkring och de förskräckte invånarna ilade till sina kyrkor, hämtade han därefter sin brud.

Men han njöt icke länge sin lycka. Hans hälsa var försvagad av stormiga uppträden, både på stridens fält och bland stridskamraters dryckeslag. Det dystra, demoniska, som utmärkt hans bana allt ifrån barndomen, framträdde allt förfärligare.

Vid fyra års ålder hade han vid sin förtvivlade moders hand blivit av bödelsknektarna bortstött ifrån sin faders stupstock.

Då han, lekande i ett fönster, sade sig vilja segla till Tyskland, störtade han från den övre våningen ned på en klippa; men hans liv bevarades av högre makter.

Oförskräckt ryckte han som barn konung Karl IX i skägget och sade, att han icke ville tjäna sin faders mördare.

Redan som adertonårig yngling kämpade han, ännu simpel soldat, i blodbad och stormningar. Gustav Adolf, som såg vilken anda bodde i ynglingen, upphöjde honom, så att han vid konungens sida och närmast honom i befälet beträdde Tysklands jord. Där utförde han stora bedrifter.

Lysande var den andel han hade i slaget vid Leipzig. Ett sår hindrade honom att deltaga i konungens sista strid, och kanske just därföre var hans sorg vid båren så mycket bittrare.

Då han därefter som Svensk fältherre besegrat de kejserlige, kuvat fäderneslandets förrädiska vänner, räddat Axel Oxenstierna från de upproriska soldaterna och återgivit Sveriges härar sin övervikt och sitt inflytande i Tyskland, tycktes likväl dystra moln vila över hans själ.

Var det tanken på den förödelse, som hans svärd och lågor kringspritt? I hans drabbningar hade 80,000 fiender blivit offrade åt döden. Hela Saxen och Böhmen hade hans härjningar förvandlat till öknar, och ur tusentals byar och städer hade de lågor, han låtit tända, upplyst hans nattliga tåg.

Då talet en gång vid ett muntert samkväm föll därpå, yttrade han: "Visserligen hava vi framfarit okristligt, men de, som därtill givit mig befallning, må svara inför Gud och historien."

På sitt sista tåg var han redan sjuk. En överlägsen fiende trängde efter honom, men han från sin sjukbår anförde ännu de sina. Slutligen, då han kände sin sista stund nalkas, utnämnde han Lennart Torstensson till sin efterträdare och avled efter en plågsam dödskamp.

Då fienden ville begagna tillfället och angripa hans här, samlade sig de sörjande krigarna kring hans bår, vidrörde den som en helgedom, och framstörtade därefter till striden. Fienden måste lida ett nederlag ännu för den avlidne fältherren.

Johan Banér, son av Riksrådet Gustaf Banér och Christina Svantesdotter Sture, föddes på Djursholm den 23 juni 1596 och avled den 10 maj 1641 i Halberstadt.

Hans lik överfördes till Sverige och nedsattes i Riddarholmskyrkan.

År 1623 förmäld med hovfröken Catharina Elisabeth Pfuel, 1636 med änkegrevinnan Juliana Elisabeth Löwenstein, född Erbach, och slutligen 1640 med den unga markgrevinnan Johanna Margareta av Baden-Durlach.

Fadern, Riksrådet Gustaf Banér, ingick i den grupp som dömdes till döden och halshöggs med hertig Karl, sedermera Karl IX, som åklagare. Övriga dömda och halshöggna: Erik Sparre, Ture Bielke och Sten Banér. Året, 1600, har gått till historien som Linköpings blodbad.

[topp]

[tillbaks index] | [text- diktarkivet] | [Bild på svenska]
[Svenska bilder - Djursholm och Herr Jans likfärd]