Ljusets Bonde Nils Månsson i Skumparp (1776-1837)

[tillbaks index] | [text- diktarkivet] | [Bild på svenska]

[Teckning: Nils Månsson i Skumparp]
[Nils Månsson i Skumparp]
[Ljusets Bonde har ordet]

NILS MÅNSSON I SKUMPARP (1776-1837)

Nils Månsson i Skumparp

Hos förre riksdagsmannen Olof Andersson i Färs härad i Skåne tjänade drängen Nils Månsson från Starrarp. Det var en yngling med gott huvud och av orubblig redlighet. Han behandlades, enligt den patriarkaliska seden hos Svenska allmogen, mera såsom en son i huset än som tjänare. Han lärde sig här skriva, och husbonden meddelade honom allt sitt politiska vetande alltifrån 1800 års riksdag. Den redlige drängen gifte sig med Ingar Olsdotter ifrån Sniberup och blev därstädes skriven såsom bonde.
Då allmogen i häradet skulle välja riksdagsman till 1810 års riksdag, frågade man den gamle riksdagsmannen vem han ansåg för den mest passande. Han gav anvisning på Nils Månsson, en av de yngsta och minst bekanta bönderna: och hans ord blev gällande. Vid underrättelsen om valet, blev den unge bonden överraskad och häpen, så att hans känsla gav sig luft i ymniga tårar. Men han emottog menighetens förtroende och reste för att utbilda egenskaper, vilka förvärvat honom såsom fosterlandsvän, statsman och vältalare, en ära, varaktigare än "mången furstes söder om Östersjön".
Redan vid riksdagen 1812 hade Nils Månsson vunnit sådant anseende, att han invaldes till ledamot i Opinionsnämnden över högsta Domstolen. Han hade nu, under den vilda jäsning, som i synnerhet röjde sig hos den Skånska allmogen i de bekanta bondupproren, varvid övermod och självsvåld sölade sig med blod, stora bekymmer, dem han ansåg klokast att frambära för tronen i form av en förbön för de förvillade. Själv talade han ofta med tillfredsställelse om den vändning han därigenom lyckades att giva åt hela saken.
Med varje riksdag ökades Nils Månssons anseende. Vid 1818 års riksdag begynte han redan bliva en av de talare, som egentligen förde diskussionen inom Ståndet. Han var en orubblig oppositionsman.
Vid alla viktiga frågor utövade Nils Månsson ett mäktigt inflytande genom sin obeskrivliga förmåga att med enkelhet och klarhet, men tillika värma och värdighet, uttrycka sig. Hans tal emot indragningsmakten blev allmänt beundrat, och det anfördes av både vänner och motståndare, såsom ett prov på den ädlaste och mest hänförande naturliga vältalighet.
Även i stormiga stunder uppträdde Nils Månsson lugnt, klokt och värdigt. Så i det oroliga plenum den 13 mars 1823, då Rutberg föreslog att den stående armén skulle reduceras och i stället konskriptionsystemet utvidgas. Allmogens sinnen uppretades genom den insinuationen, att förslaget gick ut på att göra alla ståndspersoners söner till löntagande befäl och alla bönders till löngivande gemenskap, samt att sålunda krigstukten skulle lägga folket i slaveri under herrskapet. Under sorlet och den allmänna jäsningen, då man ropade att Rutberg skulle skonlöst behandlas och ville votera ut honom ur Ståndet, var det Nils Månsson, som uppstod till hans försvar, och lyckades att rädda den fria yttranderätten inom Ståndet. På hans yrkande, ehuru det häftigt bestriddes i början, upplöstes likväl frågan så, att diskussionen slutades och uteslöts ur protokollet.
Såsom en motbild framstår den store riksdagstalaren vid en sockenstämma i sin hembygd. Han hade genom subskription, vartill han själv bidragit så mycket hans omständigheter kunde tillåta, samlat en fond till skola i sin födelsesocken Freninge, men bönderna satte sig emot förslaget. Vid biskopsvisitationen, då förhör anställdes, och behovet av en skola skenbarligen visade sig, stod Nils Månsson i folkhopen, orolig, föga deltagande i överläggningarna. Han hade en långt svårare strid att kämpa med de förmögnare sockenboarna, vilkas dryghet och egensinne icke togo några intryck av hans skäl, hans vältalighet. Slutligen, då biskopen likväl lyckats genomdriva saken och beslut var fattat att skolan skulle anläggas, framkallade han Nils Månsson, vilkens blick ljusnat vid den lyckliga utgången, och frambar till honom en tacksägelse för hans ädla nit. Men den övade riksdagstalaren överväldigades så av sina känslor, att han endast kunde framstamma: "Jag har blott gjort min plikt!"
Nils Månsson var såsom make och fader exemplarisk och gick aldrig ifrån sina ärvda seders enkelhet och renhet, ehuru han kallades till viktiga medborgerliga angelägenheter. Så såg man den beprisade talaren i Malmö, där han var direktör vid Diskonten, ackordera med en fattig bonde att få åka hem med honom på den usla vagn, vari han kört ett vedlass till staden. Även i de mest lysande och förnäma salonger uppträdde Nils Månsson ledig och anspråklös, men älskvärd och aktad, utan att förändra sina seder och sin dräkt.
Nils Månsson föddes i Starrarp den 5 april 1776 och dog i Skumparp den 25 juni 1837, båda gårdarna belägna i Freninge socken av Färs härad. Med sin hustru, Inger Olsdotter, hade han åtta barn, av vilka en son, Sven Nilsson, var studerande vid fadrens frånfälle. De övriga hava förblivit vid fadrens stånd.

Nils Månsson i Skumparp
Hos förre riksdagsmannen Olof Andersson i Färs härad i Skåne tjänade drängen Nils Månsson från Starrarp. Det var en yngling med gott huvud och av orubblig redlighet. Han behandlades, enligt den patriarkaliska seden hos Svenska allmogen, mera såsom en son i huset än som tjänare. Han lärde sig här skriva, och husbonden meddelade honom allt sitt politiska vetande alltifrån 1800 års riksdag. Den redlige drängen gifte sig med Ingar Olsdotter ifrån Sniberup och blev därstädes skriven såsom bonde. Då allmogen i häradet skulle välja riksdagsman till 1810 års riksdag, frågade man den gamle riksdagsmannen vem han ansåg för den mest passande. Han gav anvisning på Nils Månsson, en av de yngsta och minst bekanta bönderna: och hans ord blev gällande. Vid underrättelsen om valet, blev den unge bonden överraskad och häpen, så att hans känsla gav sig luft i ymniga tårar. Men han emottog menighetens förtroende och reste för att utbilda egenskaper, vilka förvärvat honom såsom fosterlandsvän, statsman och vältalare, en ära, varaktigare än "mången furstes söder om Östersjön". Redan vid riksdagen 1812 hade Nils Månsson vunnit sådant anseende, att han invaldes till ledamot i Opinionsnämnden över högsta Domstolen. Han hade nu, under den vilda jäsning, som i synnerhet röjde sig hos den Skånska allmogen i de bekanta bondupproren, varvid övermod och självsvåld sölade sig med blod, stora bekymmer, dem han ansåg klokast att frambära för tronen i form av en förbön för de förvillade. Själv talade han ofta med tillfredsställelse om den vändning han därigenom lyckades att giva åt hela saken. Med varje riksdag ökades Nils Månssons anseende. Vid 1818 års riksdag begynte han redan bliva en av de talare, som egentligen förde diskussionen inom Ståndet. Han var en orubblig oppositionsman. Vid alla viktiga frågor utövade Nils Månsson ett mäktigt inflytande genom sin obeskrivliga förmåga att med enkelhet och klarhet, men tillika värma och värdighet, uttrycka sig. Hans tal emot indragningsmakten blev allmänt beundrat, och det anfördes av både vänner och motståndare, såsom ett prov på den ädlaste och mest hänförande naturliga vältalighet. Även i stormiga stunder uppträdde Nils Månsson lugnt, klokt och värdigt. Så i det oroliga plenum den 13 mars 1823, då Rutberg föreslog att den stående armén skulle reduceras och i stället konskriptionsystemet utvidgas. Allmogens sinnen uppretades genom den insinuationen, att förslaget gick ut på att göra alla ståndspersoners söner till löntagande befäl och alla bönders till löngivande gemenskap, samt att sålunda krigstukten skulle lägga folket i slaveri under herrskapet. Under sorlet och den allmänna jäsningen, då man ropade att Rutberg skulle skonlöst behandlas och ville votera ut honom ur Ståndet, var det Nils Månsson, som uppstod till hans försvar, och lyckades att rädda den fria yttranderätten inom Ståndet. På hans yrkande, ehuru det häftigt bestriddes i början, upplöstes likväl frågan så, att diskussionen slutades och uteslöts ur protokollet. Såsom en motbild framstår den store riksdagstalaren vid en sockenstämma i sin hembygd. Han hade genom subskription, vartill han själv bidragit så mycket hans omständigheter kunde tillåta, samlat en fond till skola i sin födelsesocken Freninge, men bönderna satte sig emot förslaget. Vid biskopsvisitationen, då förhör anställdes, och behovet av en skola skenbarligen visade sig, stod Nils Månsson i folkhopen, orolig, föga deltagande i överläggningarna. Han hade en långt svårare strid att kämpa med de förmögnare sockenboarna, vilkas dryghet och egensinne icke togo några intryck av hans skäl, hans vältalighet. Slutligen, då biskopen likväl lyckats genomdriva saken och beslut var fattat att skolan skulle anläggas, framkallade han Nils Månsson, vilkens blick ljusnat vid den lyckliga utgången, och frambar till honom en tacksägelse för hans ädla nit. Men den övade riksdagstalaren överväldigades så av sina känslor, att han endast kunde framstamma: "Jag har blott gjort min plikt!" Nils Månsson var såsom make och fader exemplarisk och gick aldrig ifrån sina ärvda seders enkelhet och renhet, ehuru han kallades till viktiga medborgerliga angelägenheter. Så såg man den beprisade talaren i Malmö, där han var direktör vid Diskonten, ackordera med en fattig bonde att få åka hem med honom på den usla vagn, vari han kört ett vedlass till staden. Även i de mest lysande och förnäma salonger uppträdde Nils Månsson ledig och anspråklös, men älskvärd och aktad, utan att förändra sina seder och sin dräkt. Nils Månsson föddes i Starrarp den 5 april 1776 och dog i Skumparp den 25 juni 1837, båda gårdarna belägna i Freninge socken av Färs härad. Med sin hustru, Inger Olsdotter, hade han åtta barn, av vilka en son, Sven Nilsson, var studerande vid fadrens frånfälle. De övriga hava förblivit vid fadrens stånd.

[topp]

Ljusets Bonde har ordet

Bondeståndet afslog motionen om Indragningsmagtens afskaffande.

Indragningsmagten är bibehållen, genom Beslut inom ett Riksstånd, der man minst bordt förmoda det, - inom Bondeståndet, i dess plenum den 26 Febr. 1829.
Mot Indragningsmagtens bibehållande yttrade sig åter Anders Danielsson, Casper Wijkman och J. J. Rutberg, Lars Andersson i Walla, Anders Andersson i Hyppinge, Per Jonsson ifrån Malmöhus Län, och Nils Månsson i Skumparp, hvilken talade med en kraft och en värma, som väckte allmän rörelse och gjorde svårt för de främmande Åhörarne att ej högt tillkännagifva sitt bifall.
Argus
Hur länge skola Wi vandra i mörker?

Nils Månsson:
En god Regent fruktar icke, och har icke något skäl att frukta Tryckfriheten, utan högaktar den, och folket nyttjar den aldrig emot honom. Men om vi hade en mindre duglig Regent, då vore det farligast att hafva någre band på Tryckfriheten. Må vi erinra oss, huru det hos oss stod till för 20 år sedan. Om folkets röst fått, genom Tidningar, fritt yttra sig; kanske hade då icke landets söner blifvit så illa behandlade, icke en tredjedel af Riket gått förlorad; - kanske hade då en Adlersparre förr hastat till Rikets räddning. Likväl kom hjelpen i så god tid, att icke hela Riket undergick total förstöring.
I båda afseenden, antingen en Regent är god eller ond, äro Tidningarne nyttiga och nödvändiga, i förra fallet, att, genom kungörandet af Hans bedrifter och omsorger för landet, göra honom mera känd och älskad af folket, och i sednare, att gifva honom upplysning om folkets tänkesätt.
Samma casus är det med Embetsmän. Hvar och en bör vara angelägen om, att på det noggrannaste uppfylla sina plikter. När så sker, så njuter den redlige och duglige Embetsmannen rättvisa af Tidningarne.
Correctiv deremot böra finnas. Men jag tror, att Rikets ständer icke böra tillåta Svenska Hof-Canzleren, att utöfva någon indragningsmagt öfver Tidningarne; så länge icke Svenska folket kan bibringas samma tro om Hof-Canzleren, som Påfven genom munkarne inbillar Catholikerne, att Påfven äger infaillibilité, det vill säga, aldrig kan fela i sitt omdöme. Förr än så sker, att folket får en sådan tro om Hof-Canzlerens infaillibilité, förr säger jag, har det icke något skäl med sig, att han skall äga rättighet att draga in Tidningar
Då, i verldens begynnelse, Gud skapade himmel och jord, sade han alldra först: "varde ljus" - ty han såg, att ljuset var det första elementet, och det, hvaraf menniskan hade största behof. Han, ljusets Fader, sände sin enfödde Son till menniskoslägtets frälsning, - och denne verldens Frälsare sade till Folket: vandrer i ljuset, medan I hafven ljuset, att mörkret icke må omfatta Eder.
Vi hafva hört, att Konungen i Frankrike nyss sagt till sitt Parlament: Jag hafver lossat alla de band som fjettrat Tryckfriheten, och hindrat upplysningen.
Låtom oss sjelfva icke hindra vår store Konung att lossa dessa band. Vi böra tro, att Han sjelf vill det men Han kan icke följa denne sin böjelse, om vi sjelfve nu, icke medgifva indragnings-magtens upphörande.

Ljusets Bonde har ordet
Bondeståndet afslog motionen om Indragningsmagtens afskaffande. Indragningsmagten är bibehållen, genom Beslut inom ett Riksstånd, der man minst bordt förmoda det, - inom Bondeståndet, i dess plenum den 26 Febr. 1829. Mot Indragningsmagtens bibehållande yttrade sig åter Anders Danielsson, Casper Wijkman och J. J. Rutberg, Lars Andersson i Walla, Anders Andersson i Hyppinge, Per Jonsson ifrån Malmöhus Län, och Nils Månsson i Skumparp, hvilken talade med en kraft och en värma, som väckte allmän rörelse och gjorde svårt för de främmande Åhörarne att ej högt tillkännagifva sitt bifall. Argus Hur länge skola Wi vandra i mörker? Nils Månsson: En god Regent fruktar icke, och har icke något skäl att frukta Tryckfriheten, utan högaktar den, och folket nyttjar den aldrig emot honom. Men om vi hade en mindre duglig Regent, då vore det farligast att hafva någre band på Tryckfriheten. Må vi erinra oss, huru det hos oss stod till för 20 år sedan. Om folkets röst fått, genom Tidningar, fritt yttra sig; kanske hade då icke landets söner blifvit så illa behandlade, icke en tredjedel af Riket gått förlorad; - kanske hade då en Adlersparre förr hastat till Rikets räddning. Likväl kom hjelpen i så god tid, att icke hela Riket undergick total förstöring. I båda afseenden, antingen en Regent är god eller ond, äro Tidningarne nyttiga och nödvändiga, i förra fallet, att, genom kungörandet af Hans bedrifter och omsorger för landet, göra honom mera känd och älskad af folket, och i sednare, att gifva honom upplysning om folkets tänkesätt. Samma casus är det med Embetsmän. Hvar och en bör vara angelägen om, att på det noggrannaste uppfylla sina plikter. När så sker, så njuter den redlige och duglige Embetsmannen rättvisa af Tidningarne. Correctiv deremot böra finnas. Men jag tror, att Rikets ständer icke böra tillåta Svenska Hof-Canzleren, att utöfva någon indragningsmagt öfver Tidningarne; så länge icke Svenska folket kan bibringas samma tro om Hof-Canzleren, som Påfven genom munkarne inbillar Catholikerne, att Påfven äger infaillibilité, det vill säga, aldrig kan fela i sitt omdöme. Förr än så sker, att folket får en sådan tro om Hof-Canzlerens infaillibilité, förr säger jag, har det icke något skäl med sig, att han skall äga rättighet att draga in Tidningar Då, i verldens begynnelse, Gud skapade himmel och jord, sade han alldra först: "varde ljus" - ty han såg, att ljuset var det första elementet, och det, hvaraf menniskan hade största behof. Han, ljusets Fader, sände sin enfödde Son till menniskoslägtets frälsning, - och denne verldens Frälsare sade till Folket: vandrer i ljuset, medan I hafven ljuset, att mörkret icke må omfatta Eder. Vi hafva hört, att Konungen i Frankrike nyss sagt till sitt Parlament: Jag hafver lossat alla de band som fjettrat Tryckfriheten, och hindrat upplysningen. Låtom oss sjelfva icke hindra vår store Konung att lossa dessa band. Vi böra tro, att Han sjelf vill det men Han kan icke följa denne sin böjelse, om vi sjelfve nu, icke medgifva indragnings-magtens upphörande.

[topp]

[tillbaks index] | [text- diktarkivet] | [Bild på svenska]