Drottning Margareta
(1353-1412)
I Sveriges medeltidshävder framstår den sällsamma tilldragelsen
av en förening av Nordens trenne riken icke i så ädel skepnad,
som man med rätta ville vänta av begreppet om en union emellan
folkslag av samma stam, samma språk och gemensam bildning. Men till
ett sådant missförhållande är svenska folkets lynne
lika mycket skulden, som själva tidens sedliga och medborgerliga åsikter
äro det.
Svenskarna, förtryckta av sin vilda och oroliga adel, ägde
dock ett medfött frihetssinne, som aldrig kunnat fullkomligt kvävas,
och som därföre alltid var färdigt att, med vapen i hand,
resa sig till hämnd och försvar.
För dem var Margareta, åt vilken några av de rikaste
herrarna överlämnat Sveriges krona, en främmande härskarinna,
den de endast hatade. Hon hade efter sin son ärvt Danmarks, efter
sin gemål Norges troner, och emedan Sveriges krona syntes henne lockande,
emedan hon därigenom kunde vinna större namn och skatter, så
emottog hon anbudet av densamma.
Det var en upprorisk och förrädisk adel, som gav henne den.
Då hon, genom slaget vid Falköping, såg företrädaren
Albrecht besegrad, och sedan hon hånat honom i hans fängelse,
till straff för skryt och skämt från hans sida, lät
hon det av sina inbördes strider sönderslitna Sverige endast
genom de skatter, hon lät utskriva, känna, att det ägde
en regent. Intet steg gjordes för bibehållande av ordning och
rättvisa i landet, utan i städerna utövade tyska handelskrån
mord och förtryck, liksom fogdarna och ädlingarna på landet,
och en mängd av sjörövarskaror på havet.
Om Margareta hade någon plan för sitt handlingssätt
mot Sverige, så synes den varit, att låta detta rike upplösas
av sin inre nöd, så att dess folks självständiga sinne
helt och hållet skulle förgås.
Det klagas, att jorden lämnades obrukad och allt Sverige såg
ut som en ödemark, så att väl hundrade landbönder
kunde finnas, som icke ägde tillsammans en spann korn eller ett lass
hö.
Adeln befästade sina gårdar, vilka blevo snart sagt rövarenästen,
och de kronans slott, där folket borde finna sina försvarare,
förlänades åt drottningens utländske gunstlingar,
vilka endast alltmera utsögo och förtryckte det. Då svenska
ädlingar klagade däröver, att utlänningar men icke
de själva fingo dessa förläningar, ty allmogens rätt
var icke fråga om, svarade hon hånfullt: "Bevare j mina bref:
jag skall nog bevara edra slott."
Den mera sluga än statskloka, manligt sträva men tillika kvinnligt
vällustiga drottningens lynne röjer på en gång benägenhet
för övermod och svaghet. Hon var stolt i medgången och
visade en så oövervinnelig åtrå att endast suga
till sig penningar, att allmogen gav åt skatten ett föraktligt
namn.
Att Danmark var det mest gynnade av hennes riken synes även därav,
att hon gav det ett företräde, som i synnerhet den tiden var
av den största vikt, emedan folklynnet och tidens seder därpå
satte det högsta värde. Hon ville nämligen, sade hon, försvara
sig med Danmark, medan hon födde och klädde sig med Sverige och
Norge. Detta hennes infall bidrog att mot henne reta sinnena.
Hennes avsikt att förena de tre Nordiska rikena utfördes visserligen
i Kalmar, men det sammanträde som därstädes hölls,
ordnades icke av någon bestämd och klart insedd plan. Hela den
till namnet så lysande unionen ser endast ut som en stor tanke. Sedan
den blivit sluten, befanns föreningsakten vara så ofullständig
och ett sådant hastverk, att den icke ens till sitt innehåll
gjordes allmänligare bekant.
Drottning Margareta synes några år därefter hava dragit
sig alltmera tillbaka från regeringen, i vilken den unge konung Erik,
hennes systerdotters son, då djupare ingriper. Ehuru han hade av
henne erhållit kronan, visade han mot henne föga tacksamhet,
och lät till och med avrätta hennes gunstling Abraham Brodersson,
på ganska skenfagra skäl. Margareta kände sig djupt sårad
av ett sådant förfarande, men hon bestraffade det icke, ty hon
synes därtill icke mera haft makt.
Hon överlevde icke länge den mördade gunstlingen, utan
avled, såsom det uppgives, angripen av pesten, på en resa till
Flensburg, ombord på sitt skepp.
Hennes namn blev visserligen lysande i hävderna, och man har till
och med kallat henne för Nordens Semiramis; men varken är hennes
minne aktat för dygder eller för ädla egenskaper. Hennes
ande motsvarar icke hennes namn.
Margareta föddes 1353 och var dotter av Konung Valdemar Atterdag
i Danmark och hans gemål Helvig.
Hon blev förmäld 1363 med Magnus Smeks son, konung Håkan
VI av Norge. Deras son Olof föddes 1370 och avled 1387. Hon valdes
till Sveriges drottning 1389, ehuru hon först följande året
kom i besittning av riket.
Kalmarunionen stiftades 1397. Hon avled natten mellan den 27 och
28 oktober 1412. Hennes lik nedsattes först i Sorö, men flyttades
sedan till konungagravarna i Roskilde.
|
