[tillbaks index]
| [text- diktarkivet] | [Bild på svenska]
 |
Den svenska intelligensens sol, Benjamin Höijer, misstänkt
och tillbakahållen under enväldets period, utgjorde så
väl då som sedermera medelpunkten för alla strävanden
till tankelyftning och frihet.
Oaktat delade meningar ej funnos om hans överlägsenhet, gick han miste om alla de Professorater han sökte intill revolutionen 1809. Makten fruktade hans läror och medlärarna hans verksamhetsdrift. |
| M. J. Crusenstolpe |
|
Den nya, djärvare filosofi, som vid slutet av adertonde århundradet framträdde i Europa, möttes av den Svenska regeringen med misstroende och fruktan. Mannen som stod i spetsen för den nya filosofien vid lärosätet i Uppsala blev därföre tillbakahållen och nedtryckt, så snart man i honom lärt att känna en skarp tänkares ande. Redan tidigt hade Benjamin Höijer vid akademien fästat uppmärksamhet vid sitt forskande snille. Han hade själv författat sina disputationer för den filosofiska graden, och i den röjde sig den uppåtsträvande tänkaren. Vid tjuguett års ålder blev han filosofie magister, följande året docent, och åtta år därefter adjunkt i filosofien. Han ställde sig i spetsen för de ynglingar, vilka bildade ett slags klubb vid lärosätet, där den Fransyska revolutionens åsikter och meningar hyllades och utspriddes. Ehuru redan då erkänd för Sveriges förste tänkare, även av utlänningar, för vilka hans förträffliga disputation: de constructione philosophica blev bekant, lyckades han icke att av regeringen erhålla rättvisa. Han reste därföre utrikes, först till Tyskland och sedan till Frankrike, där han uppehöll sig ett år. Efter hemkomsten sökte han åtskilliga professorater, men förgäves, till dess statsvälvningen 1809 gav åt flera hans ungdomsvänner ett högt inflytande på regeringen. Då erhöll han professorsfullmakt. Hans lynne hade likväl redan av de beständiga förföljelserna och motgångarna blivit förbittrat, så att han, ehuru såsom lärare och vetenskapsman stor och utmärkt, ägde få vänner. Han levde mest ensam och sluten. Också var hans kalla och stolta väsende mera ägnat att förvärva honom beundrare, än tillvinna honom vänskap och tillgivenhet. I hela hans gestalt låg uttrycket av en hög bildnings överlägsenhet, men också anspråk. Han klädde sig med den utmärktaste omsorg, och man skulle i honom vid första anblicken snarare tyckt sig finna en fin världsman än en djup forskare och skarp tänkare. Hans anletsdrag voro skönt bildade och uttrycksfulla. Men häftiga lidelser, isynnerhet i yngre åren, hade lagt en viss skärpa i blick och uttryck. Hans välljudande röst gjorde hans föredrag från lärostolen, ehuru långa meningar han brukade, högst tydligt, emedan han hade en egen förmåga att genom förändringar av rösten utmärka varje särskild mellanmening och göra framställningen klar och fattlig. Hans skriftspråk äger lika utmärkta egenskaper: det är bestämt, klart och flärdlöst, och har så väl på svenska som latin blivit erkänt såsom mönstret för avhandlingsstil, ehuru han, i stället för att skapa en egen svensk vetenskaplig terminologi, upptog en mängd utländska ord. Han höll sina föreläsningar med en säkerhet, såsom om han haft varje ord skrivet för sig. Han behövde aldrig avbryta en mening eller stanna ett ögonblick för att söka efter ord. Likväl hade han endast på små lappar med få, förkortade ord antecknat tankegången. Utgivningen av hans arbeten har därföre efter hans död varit förenad med stora svårigheter. Han ägde ett litet stenhus i Uppsala, vilket jämte hans dyrbara boksamling ärvdes av hans yngre bröder, och slutligen av den ena testamenterades till akademien. I detta hus tillbragte Höijer sina sista år, varvid han, ehuru hans hälsa var undergrävd, med den yttersta ihärdighet fortsatte både sina föreläsningar och utgivandet av sina värderika disputationer. Ännu fem dagar före sin död presiderade han. Han hade levat ogift. Benjamin Carl Henrik Höijer föddes i Stora Skedvi i Västmanland den 1 juni 1767. Fadren bataljonspredikanten, sedermera prosten i Kumla Henrik Höijer. Modren Sofia Margaretha De Bremer. Fil. Mag. 1788. Docent 1789. Adjunkt 1798. Fil. professor 1809. Avled den 13 juni 1812. |
| I Sverige gav Marseljäsen år 1800 anledning till den på sin tid mycket uppseendeväckande "musikprocessen". |
| Gustav IV Adolf hade strängeligen förbjudit utförandet i Sverige av revolutionära sånger, i all synnerhet av Marseljäsen. |
| Sångaren och kapellmästaren Du Puy (1772-1822) hade år 1799 blivit utvisad ur landet för brott mot detta förbud, en händelse som väckte stor förbittring hos många men i särskild grad hos det i Uppsala av filosofen Benjamin Höijer, Marcus Wallenberg (sedermera biskop i Linköping) och Gustav Abraham Silfverstolpe (sedermera kyrkoherde i Söderköping) bildade oppositionella, politiskt-litterära sällskapet "Juntan". |
| Gustav Adolfs kröning i Norrköping den 3 april 1800 skulle högtidlighållas även i Uppsala med en akademisk oration, som enligt bruket borde öppnas med musik. |
| Wallenberg och Silfverstolpe, båda vid denna tid liksom Höijer docenter, tillhörde det akademiska kapellet, som leddes av director musices Lars Fredrik von Leijel. När Wallenberg och Silfverstolpe på utsatt tid intogo sina platser i orkestern, påstodo de sig icke kunna spela det på notställarna framlagda stycket, och utan deras medverkan kunde ingen musik bli av. |
| De erbjödo sig i stället att utföra ett annat stycke, som de och hela kapellet kunde. |
| Men när den gamle kapellmästaren fick se, att detta var "bataille de Fleury", vari Marseljäsen förekom, blev han förskräckt och förbjöd utförandet. |
| De unga herrarna lade då lugnt in sina instrument i fodralen och togo avsked, åtföljda av flera andra bland musikanterna, som antagligen invigts i komplotten, så att Leijel till slut icke hade några andra till sin disposition än några musikstipendiater, som måste spela ex officio men icke kunde utföra någonting. |
| Leijel, ställd i valet mellan ingen eller en revolutionär musik, valde olyckligtvis det sistnämnda alternativet. |
| Och så exekverades till professorernas förskräckelse och det övriga auditoriets häpnad på Gustavianum offentligen vid detta högtidliga tillfälle - Marseljäsen, för vilken överheten den tiden fruktade mer än för krut och eld. |
| Bakom komplotten stod Benjamin Höijer, som uppgjort planen utan att betänka hur dyrt detta pojkstreck skulle komma att kosta hans vän Silfverstolpe. |
| När det nu blev allvar av saken, drog upphovsmannen sig tillbaka och tog löfte av de båda vännerna, att hans namn icke skulle nämnas under processen, och dessa voro ädelmodiga nog att uppfylla hans begäran. |
| Skandalen med kröningsmusiken i Uppsala spred sig över land och rike och väckte en oerhörd uppmärksamhet. |
| Åtal kunde omöjligen undvikas; många kände en viss skadeglädje, ty Silfverstolpe, som ansågs som den huvudsakligast skyldige, var icke särdeles väl anskriven varken hos konsistorium eller på högre ort. |
| Domen blev avbön, skrapa och relegation för alltid från akademien. |
| Och det gick många år, innan Silfverstolpe åter ansågs värdig att nyttjas i statens tjänst. |
| Först år 1808 lyckades han erhålla en blygsam utkomst som lektor i Norrköping. |